Decenniets tio bästa böcker

Den ekelöfskt betitlade bloggen Bokstävlarna uppmanade igår en att lista 00-talets bästa böcker (uttrycket 00-talet har nu tillfälligt kommit tillbaka efter att inte ha använts på åtta år). Så varför inte. Listan har en stark kantring åt dem av de böcker jag läst som jag också äger. Då det är enklare att kolla årtal i såna. (Många böcker jag trodde var från detta decennium visade sej komma från 90-talet. En från 80-talet). I alla fall:

Simon Armitage - Sir Gawain and the green knight

Och vi börjar med en bok från 1300-talet. Armitages tolkning till modern engelska kom häromåret.

John Ashbery - Flickor på flykt
Ashberys poesi har blivit lite svagare med åren men den här långdikten tillhör hans allra bästa verk.

Emily Barton - The testament of Yves Gundron

Peter Carey - True history of the Kelly Gang
En vilda västern. Fast australiensisk sådan.

John Clute - Appleseed

Jenny Erpenbeck - Ordbok

Lars Jakobson - I den röda damens slott

Thomas Pynchon - Against the day

Lev Rubinstein - Tiden går. ur det strora kartoteket
De flesta av Rubinsteins kartotekkort är nedskrivna på 1900-talet. Men den hittills mest kompletta utgåvan kom i Ryssland år 2000. Detta till svenska översatta urvalet kom 2001.

Amin Zaoui - Kvinnoväktarna
Arabisk roman. Påminner lite om Kassius.

Nio

Foto av Hirano Takaci

Triffidernas uppror av John Wyndham

"Om en dag som man faktiskt vet är onsdag börjar med att låta som en söndag, då är det någonting allvarligt på tok någonstans".
Så börjar John Wyndhams roman Triffidernas uppror (övers. Sven Elmgren). Berättaren vaknar upp på ett sjukhus. Alla har blivit blinda av ett meteorregn som han inte kunnat se då hans ögon är bandagrade. Han tar av sej bandagen och ger sejut i London. Han räddar en seende kvinna som tagits som ledsagare av en av de plötsligt blinda och de slår följe. De kommer i kontakt med en grupp andra seende som vill bygga upp världen igen. Tyvärr finns det Triffider, gående giftiga och det visar sej halvintelligenta växter som nu blir ett problem.

Triffiderna är inte, som det ibland heter i beskrivningar av romanens handling, komna från frön från rymden. Utan kommer från civilisationens utkanter. De är på så sätt vildmarken som tar över och tar tillbaka det rum som människorna besegrat.

De är ett narrativt grädde på undergångsmoset. Redan massblindheten skulle kunnat räcka för att göra tillvaronför våra hjältar hotfull. Men iblan kan en bok må bra av lite monster. Och de suggestivt skildrade vandrande plantorna är en förklaring till bokens popularitet.

Wyndham utnyttjar de rätt sparsamt. Även om vi får en beskrivning av triffiderna tidigt i romanen så dröjer det innan den första attackerar. Sen får de stå som den yttre faran för karaktärerna i boken.

En intressant person i boken är hjältinnan. Som visserligen blir räddad av hjälten när de först möts och på andra sätt spelar den vanliga kvinnorollen i äventyrsromaner. Men som ändå får ett i såna här sammanhang lite ovanligt förflutet. Hon är författare till en skandalbok och missar meteorregnet för att hon är för bakfull efter en fest. Här finns åtminstone en antydan till försök till en nyansering avdamsel in despair-rollen. Wyndham har skrivit andra verk som tar upp könsroller mer kritiskt.

Till skilnad från till exempel José Saramagos Blindheten så skildras händelseförloppet nästan uteslutande ur perspektivet av dem som inte drabbats av blindheten. Berättaren avfärdar i förbigående tanken om att man kanske skulle försöka rädda de drabbade. Jan Myrdal har någonstans, jag tror i Mexico-boken, skrivit att romanen beskriver utrotandet av undermänniskor som ett äventyr. Förintelsen som scouting for boys. Vilket kanske är en väl stark läsning. Hjältarna ägnar sej inte åt något aktivt massdödande. Det förekommer ett läger för blinda mot slutet av romanen.

Wyndhams roman kom ut 1951 med den engelska titeln Day of the Triffids. Efter att först ha gått som följetong kallad Revolt of the Triffids. Den är på flera sätt en väldigt engelsk roman. Och den brittiska sf-genren brukar säjas vara mer katastrofinriktad med J.G. Ballard och andra. I den undergenren är Triffidernas uppror en given klassiker.
Den är dock inte den första romanen med monster och ett ödelagt London. Triffid är i romanen ett av många namn som tidningarna ger den nya växten. Ett annat är tripod. Som maskinerna i H. G. Wells Världarnas krig. Triffidernas uppror har fler likheter med Wells roman. Men triffiderna kommer inte från någon annan värld. Och inget förkylningsvirus kan rädda imperiet.

I en evighetsåtta

Från Promethea Book 3 (eller nummer 15)
Tecknad av J. H. Williams III
Tuschad av Mick Gray och färglagd av Jeromy Cox
Manus Alan Moore
(klicka på bilden så blir den lite större)

PERSONAL THINGS

"I think she wore red, I believe she wore black, any colour you can mention except blue - any numbers of colours under the sun I won't be revealing to you."

Triffids - Personal Things
Från Born Sandy Devotional 1986

Bakom lucka nummer sju hittar vi Seths teckning av Bowie som Thin White Duke

Av den kanadensiske serietecknaren Seth.
Från Sean T. Collins sketchbok med teckningar föreställande David Bowie gjorda av diverse serietecknare.

Nya versioner av Stålmannen och Läderlappen kommer att publiceras av DC Comics nästa år

DC Comics har meddelat att de ska börja ge ut en serie original graphic novels (seriealbum som inte tidigare publicerats i serietidningsform) med, till en början, Stålmannen och Läderlappen (eller Superman och Batman som de ibland kallas även i Sverige.

Dessa ska utspela sej i en egen värld som de kallar "Earth One".

En gång i tiden sas de serier som DC Comics gav ut utspela sej på olika världar. Det fiktiva huvuduniversumet kallades för Earth 1. Serierna med Kapten Marvel utspelade sej på Earth S. Vår värld, som hjältarna i serierna hälsade på då och då, kallades för Earth Prime.

1986 slog de ihop alla världar till en (efter att Earth Prime gått under i ett kärnvapenkrig - surt för oss).

För ett par år sen återinfördes det här systemet med en massa världar, det så kallade multiversum som nu utgjordes av 52 stycken. Nästa år ska Grant Morrison komma med en mini-serie Multiversity som utspelar sej på några av de här världarna.

Huvuduniversumet i DC Comics Multiversum kallades för New Earth. En Earth 2 och Earth 3 och en bunt till presenterades men man gjorde inte så mycket med dem. Vad Earth One var blev inte förklarat.

Förrän nu. Då det är namnet på den värld där dessa nya serier utan lika lång historia ska utspela sej. Med "ikoniska" varianter av hjältarna. Detta påminner om konceptet bakom All-Star Superman och All-Star Batman. Men där i de serierna Frank Miller/Jim Lee och Grant Morrisons/Frank Quitely fick göra en helt egen version, fristående också från varandra, verkar de nya serierna ha en grundplan. Där de tillsammans ska utgöra bas för en ny fiktiv gemensam värld för karaktärerna.

Serierna kommer att skrivas av J. Michael Straczynski (Stålmannen) och Geoff Johns (Läderlappen). Dessa två är i mitt tycke rätt tråkiga författare som mest, och i Johns fall enbart, skriver superhjälteserier. Också superhjälteserier blir tråkigare om de skrivs av såna författare. Men det är två av förlagets stora namn, även om Straczynski väl mer är känd pågrund av att han skrivit för TV (han skapade och skrev Babylon 5).

Läderlappen kommer dock att tecknas av Gary Frank. Det jag har sett av honom har jag gillat. Det är han som gjort teckn ingen överst på den nye Läderlappen.

Förutom All-Starserierna så påminner idén också om Marvels Ultimate-version av sina serier. Och de var ibland i början rätt roliga.

Mest intressant är kanske ändå att de kommer att släppa de i seriealbum direkt. Och vilka fler karaktärer som kommer att ingå i linjen.

Tematrio Sjukdom

Lyrans tematrio handlar idag om sjukdomar

Nick Cave - And the ass saw the angel
Sjukdomar och handikapp har i böcker ofta också en symbolisk mening. Huvudpersonen i Nick Caves första roman (om vilken jag skrivit mer på länken ovan) är stum. Hans stumhet blir både en av anledningarna till och en bild av hans utanförskap. I ett avsnitt fångar han en spindel som säjs skälla. Han kan inte få den att göra detta. Och frågar sej om spindeln äe stum som han själv.
En intressant sak är att i Nick Caves andra roman Bunny Munros död så går Bunny Munros son, den person i boken som mest påminner om huvudpersonen i And the Ass saw the Angel omkring med en ögonsjukdom.

Lars Gustafsson - En biodlares död
Den fyrtioettårige Lars Lennart Westin har cancer fast när brevet med diagnosen kommer så låter han bli att öppna den. Sista boken i Sprickorna i muren-sviten. Baksidetexten, som vanligt med Gustafssons romaner troligen skriven av Gustafsson själv, säjer att det "på sätt och vis"(är)" den vår hans liv triumferar, hans stora vår. Tidvis upptäcker han till och med att paradiset finns. Det är det ögonblick som smärtan upphör."
En av Gustafssons bästa romaner även om det kanske inte är en av hans muntrare.

John Wyndham - Triffidernas uppror
Det är trots allt triffid-vecka här. I Wyndhams roman så blir de flesta människor blinda. Till skillnad från en annan roman som senare behandlat samma ämne (dock med en viss mordiskaväxterbrist) - José Saramagos Blindheten - så skildrar boken händelseloppet inte ur de blindas perspektiv utan vi får fälja två av de som inte drabbats. Men det finns ett par scener som beskriver de plötsligt blindas situation.

Week of the Triffids - Triffidernas uppror och The Triffids

The Triffids var ett australiensiskt indierockband på 80-talet. Frontat av sångaren David McComb som skrev de flesta av deras låtar. De gav ut en fem till sex album (beroende på hur man räknar). Deras i efterhand mest kände medlem var Martyn P. Casey som numera spelar med Nick Cave & The Bad Seeds.
Triffids skivor står ut från merparten av 80-talets indiescen.

Day of the Triffids (Triffidernas uppror) är en brittisk roman i den wellska katastroftraditionen av John Wyndham från 1951. Den var en bok som lästes av alla engelsmän när den kom. Den handlar om att nästan hela jordens befolkning blir blind. Samt om intelligenta gående mordiska växter - triffider.

Om Triffids tog namnet därför att de tyckte det lät bra eller om någon i bandet tyckte om boken vet jag inte. Möjligen kan triffidernas karaktär av att varken vara djur eller växt ha spelat in i namnvalet.

Week of the Triffids är en tema-vecka den här veckan på bloggen. Det var ett tag sen det var temavecka sist.
Med inlägg om The Triffids, skivor och låtar. De flesta lite mer läsvänliga för de som inte känner till bandet än det i morse.
Och om John Wyndhams roman. Film- och tv-versioner. Uppföljare och sånt.

Bildkalendern fortgår som vanligt och en och annan post i annat ämne lär det bli.

Triffids - Treeless Plain

Jag införskaffade nyligen Treeless Plain, The Triffids första fullängdare från 1983 i den remastrade och remixade nyutgåvan. Egentligen brukar jag inte bry mej om uppfixade versioner av skivor. Men den första Triffids-skivan spelades in på låg budget under tolv nätter och utan tillräcklig tid för att få albumet mixat till deras belåtenhet.

Den nya mixen är gjord efter triffidsångaren David McCombs anteckningar av Nick Mainbridge, som stod för mixen även första gången.

Med en del såna här nyversioner måste man spela originalspåren och de nya remastringarna efter varandra för att höra skillnaden. Men här är skillnaden tydlig med en gång.

I inledningsspåret Red Pony lyfts kontrasten mellan strängarna och den akustiska gitarren fram. De skilda instrumenten som på vinylen blir en ljudmassa hörs här åtskilda och på många spår framstår musiken som mer tydligt experimentell än i originalet.

CD-häftet har med McCombs anteckningar till "Rosevel" en av skivans bästa låtar som även tillhör de som tjänar bäst på den nya mixningen. Där kan man se alla de många små detaljer som McComb lagt till ("some sort of click track", "occasionaql erratic piano dischords") och som nu hörs tydligt. Det är dessa många detaljer som berättigar denna nya versions existens.

I de anteckningarna kan man också se bandets influenser - "a la Tom Waits?", a la Velvets" och en referens till skivbolaget sun records finns med.

Även om mixen är gjord efter McCombs anteckningar så hade den inte låtit så här om den gjorts då 83 med gott om tid och pengar. En del val hade säkert valts bort efter en genomlyssning. Någon låt, som "Hanging Shed", förlorar lite i energi - fråntagen originalets garagekänsla. Men på det stora hela är detta en version som får albumet att till slut framstå som ett av Triffids starkare.

Vilket inte hade gått om inte låtarna från början var bra. Vilket de är. Till skillnad från Triffids bästa album, Born Sandy Devotional, så är inte riktigt alla sångerna fullträffar. Den avslutande ""Nothing can take your place" är utmärkt som slutspår och dess pastischartade karaktär fungerar i remixen som ytterligare en kontrast. Men den är ändå fortfarande något av en noveltysång.

Det finns några extra live-spår, åtskilda från studioalbumet av en intervju innan spelningen så slutsången behåller sin slutsångsroll.

På nätet hittar jag bara Hell of a summer från den nya versionen. Ett spår som inte skiljer sej så där jättemycket från den gamla mixen. Men en av de bästa sångerna någonsin.

(Detta inlägg inleder Week of the Triffids här på Butter tar ordet, om den australiensiska 80-talsgruppen, som ovan, och om John Wyndhams roman).

Citerat från veckans läsning

"Gången hos en man som går på kryckor har, eller borde ha, någonting fascinerande över sig. Det är en serie små flygfärder längs med marken. Man lyfter, man landar mitt i hopen av friska och krya som inte vågar lyfta en fot från marken innan de har satt ner den andra. Och inte ens deras gladaste språng är luftigare än mitt haltande."
Samuel Beckett ur Molloy
övers. Lill-Inger Eriksson

"För i hans lik hittade de också spår av en okänd substans / en sång i blodomloppet"
Jeff Noon ur Rytmen i blodet
övers. Erik Andersson (snedstrecket sic)

"Det är väl med kulturen som med de stora städernas parker: där finns inget träd, som ej någon hund pissat på."
Elmer Diktonius
1921
Aforism i avdelningen "Tegelstenar" i Min dikt.

Andy Warhol av David Bowie

Om du missade referensen i dagens bildkalenderrubrik så anspelade den på en rad ur denna sång från David Bowies album Hunky Dory.