Proust - en essä av Samuel Beckett

"Vanan är den ballast som fjättrar hunden vid hans mage. Att andas är en vana. Att leva är en vana.[...]Världens skapelse skedde inte en gång för alla utan sker varje dag, och 'vanan' är det sammanfattande namnet för de otaliga fördrag som ingås mellan de otaliga subjekt som bildar individen och deras otaliga korrelerande objekt."
ur Proust av Samuel Beckett, övers. Erik Sandin

Proust (1931) är en essä som Beckett skrev tidigt i sitt författarskap. Den gavs ut på avenska som första volym i bokserien BLMbiblioteket år 1964. Enligt en annan volym jag har i serien så var den redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson som då var tidskriften BLM:s redaktörer.

Essän handlar som titeln antyder om Marcel Proust. Närmare bestämt om På spaning efter den tid som flytt.
Proust och Beckett kan tyckas vara rätt olika varandra som författare. Men det finns flera ställen i essän som är intressanta om man ser till Becketts framtida författarskap. Som det han skriver om tiden och vanan.

Men även om man inte hade vetat vem Beckett var så vore det en intressant essä om Prousts gargantuanska romansvit. Det är en intressant text, väl värd att läsa för den som äriintresserad av antingen Proust eller Beckett.

Samuel Becketts tio bästa

Samuel Beckett dog den tjugoandra december för tjugofem år sedan. Detta uppmärksammar vi med en lista över hans tio främsta verk i, någorlunda, kronologisk ordning:

Proust
Becketts essä om Proust är ett verk där flera av hans återkommande teman visar sej. Man kan tänka sej Marcel Proust som en figur i Becketts romaner. "Att andas är en vana. Att leva är en vana." Om man bortser från att det är Beckett som skrivit texten går den ändå att läsa som en intelligent text om Proust.
Utgiven i BLMbiblioteket. En serie böcker med essäer som kom på 60-talet redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson.

Molloy-trilogin
Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Utgiven i samlad volym under namnet Trilogin (vilket, då man brukar tala om tre trilogier av Beckett, kanske är lite tveksamt). Länken går till ett längre och om jag får säja det själv rätt så bra inlägg om böckerna.

I väntan på Godot
Pjäsen var något nytt när den kom och den håller än. Kanske är detta det av Becketts verk där det något paradoxala släktskapet med den karnevaliska traditionen kommer fram tydligast.

Slutspel
Det karnevaliska hos Beckett kommer genom Shakespeare som tydligt påverkat Slutspel. Om Hamm och hans tjänare Clov som rullar runt honom. Och om Nagg och Nell som bor i två soptunnor. En pjäs som visar att absurdism-stämpeln inte riktigt räcker för att täcka Becketts pjäser. De långa monologerna mitt i den knapphändiga handlingen gör detta till minst lika mycket en pjäs om människornas villkor som den Kung Lear den stundom liknar.

Krapps sista band
Utspelar sej i framtiden. Eller snarare, när någon påpekade att de band som Krapp spelar in och lyssnar på under pjäsens gång inte skulle ha funnits i Krapps ungdom så löste Beckett det med en enkel scenanvisning om att pjäsen utspelar sej 15 år i framtiden.

Lyckans dar
Tvåaktaren Lyckans dar (Happy days) är en monolog framförd av en kvinna, Winnie, till hälften nedsjunken i sand. I andra akten har hon sjunkit ytterligare, något som inte verkar bekymra pjäsens Winnie.

Nog, Slut på fantasin fantisera och Bing
Dessa tre kortare texter (på svenska med ett antal Texter för ingenting i volymen Kniv av nej) beskrivs ibland som Becketts mellantrilogi. Tillsammans med romanen Hur det är är det Becketts otäckaste texter.

Inte jag
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version som var bra men det är inte riktigt samma sak.)

Sällskap
"En annan uppfinner alltsammans för sällskaps skull. I samma mörker som sin skapelse eller i ett annat. Snabbt tänkande. I samma."(övers Percival) Tror att detta var den första Beckett-text jag läste. Efter den kan ingen annan Beckett-text förvåna - fast det gör de ändå hela tiden.

Värstvart hallå
Ingår tillsammans med Sällskap och Illa sett illa sagt i Becketts sena 80-talstrilogi Nohow on. Sällskap är utgiven i egen volym, medan Värstvart hallå och Illa sett illa sagt bägge finns i volymen Slut än en gång, som innehåller fler korttexter (bland annat en tidigare version av Sällskap.) Man brukar ta den här korta texten som ett uttryck för Becketts reducering av berättandet. Men redan med Bing och dem hade Beckett egentligen kommit till vägs ände.
Ändå finns det en skillnad mellan sextitalstexterna och åttitalstexterna. Där det finns en svartsyn och ett äckel i Hur det är verkar texter som Värstvart hallå kastat bort även detta.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism, en slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter.

(Först publicerad 2009. Något förändrad.)

10 bra böcker om homosexuella

Idag inleds Pride-veckan. Vilket vi uppmärksammar med denna lista (det var lite svårt att komma på nån bra rubrik - 10 bra mer eller mindre gay böcker kändes inte riktigt bra)

Howard Cruse - Stuck Rubber Baby
Klassiskt självbiografiskt
seriealbum om en ung man som växer upp på 60-talet i den amerikanska södern.

Samuel R. Delany - Tales of Nevèrÿon
Denna novellsamling inleder Delanys Nevèrÿon-svit. En queer postmodern Conan Barbaren.

Jean Genet - Tjuvens dagbok
Vackert skriven roman om en småkriminell i Europa på 30-talet. Väckte en viss uppmärksamhet när den först kom ut i slutet på 40-talet.

Juan Goytisolo - Förbjudet område
Första delen av en självbiografisk svit av den hyllade spanske författaren.

Lotta Lundberg - Låta sig hända
Svensk roman från slutet av 90-talet där en tyskalärarinna inleder ett förhållande med en elev.

Petronius - Satyricon
Äldsta boken på listan.

Marcel Proust - På spaning efter den tid som flytt
Det finns många romaner där det inte direkt berättas om homosexualitet men där ämnet ligger under texten - Prousts romansvit har en intressant spänning mellan det som berättas och det som inte berättas.

Joanna Russ - Honmänniskan
"Prisad vare Gud, vars avbild vi ställde upp på torget för att få elvaåringaringarna att skratta. Hon har tagit mig hem." (övers. Y. Spångberg)

Oscar Wilde - De profundis
"Jag kommer ihåg att jag satt på de anklagades bänk under den sista rättegången mot mig och lyssnade till Lockwoods fruktansvärda anklagelser mot mig - det lät som om det var taget från Tacitus eller från Dante eller från Savonarolas hotfulla ord mot påvarna i Rom - och samtidigt som jag slogs av fasa över vad jag hörde, föll det mig in: Hur strålande skulle det inte vara, om det var jag själv som sade allt detta om mig." (övers. S-O Sundborg)

Michal Witkowski - Lubiewo
Polsk roman från 2005 där två homosexuella män, Patricia och Lukrecia, berättar historier från tiden innan järnridån försvann. Av böckerna på listan skildrar den med god marginal flest homosexuella akter. En rolig bok.

Repris från 2011. Borde väl haft en musiklista. Men det är väldigt varmt. Kanske mot slutet av veckan.
Annan pride-lista: 10 bra filmer om homosexuella

10 bra kärleksromaner

Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló 
En man faller tillbaka i tiden och möter en kvinna han som ung kommer att inleda ett förhållande med. En melankolisk spansk kort roman från 2003.

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson
En vacker och sorglig berättelse. En av Slas bästa.

Historiens förfärande skönhet av Viivi Luik

Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg
"En berättelse om kärlek. Det är till slut det enda som det återstår att prata om. Det är så jag tänker. Allt annat blir meningslösa stavelser, garderingar, skydd. Undanflykter."

Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle

Vårens höst av Pa Chin 
"På vägen än talade jag med henne, än tänkte jag för mig själv, denna flicka var verkligen underlig, hon älskade att dricka vin som liknade blod, och hon älskade att se Greta Garbos filmer."
Också i kinesiska romaner från 30-talet så går ungdomar omkring och har ångest och är förälskade. 

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Lite lång. Det hade varit bra med en förkortad version.

Vid Grand Central station där satt jag och grät av Elizabeth Smart
Vackert skriven bok med en vacker titel

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Svensk 1910-talsroman när den är som bäst.

Dagarnas skum av Boris Vian
I centrum av denna absurda roman (där en man ägnar hela sitt liv åt att samla på Jean-Sol Partres skrifter, en kock lagar de märkligaste av recept) finns en övertygande kärlekshistoria. 
"Hörnen i rummet mildrades och rundades av under musikens inverkan. Colin och Chloé vilade nu i mitten av en sfär.
  'Vad var det?' frågade Chloé.
  'Det var The Mood to be Wooed', sa Colin.
  'Det var det jag kände', sa Chloé." 

Citerat från Citerat från veckans läsning

"Men, nu ska vi börja berätta! Och då det står oss fritt att välja vilken utgångspunkt som helst och det är av vikt att redan från början inskärpa att detta är en moralisk och andligt högtflygande berättelse förflyttar vi oss ut i världsrymden och betraktar de kommande händelsernas skådebana ur evighetens synvinkel. Alltså:
Det ligger en liten stad östan om sol och västan om måne just där Ljungdalsälven rinner ut i Bottenhavet."
ur Jubelvår av Jan Myrdal

"Den egendomliga känslan infann sig, att ju mer jag arbetade för att få bort henne, desto tydligare blev hon."
ur "Det blåa ögat" i Spådom av Magnus Dahlström

"Jag anstränger mig till det yttersta för att minnas. Men tänk om det som ligger och mal där i bakhuvudet inte ens smakade gott? Liksom Prousts förkättrade madeleinekaka - detta märkliga bakverk som smulades sönder till en mosig smet en råkall och kulen eftermiddag, i en sked lindblomste till råga på eländet - liksom den förknippas mitt minne kanske bara med något högst ordinärt som jag enbart är förtjust i av sentimentala skäl"
ur Smaken av Muriel Barbery, övers. Marianne Öjerskog

"Hats!
Colours glowed; elegant shapes hypnotized his senses in the beam of the lamp. Hats of myriad descriptions: hats, caps, berets and bonnets; toques, trilbies and titfers; chaperons, chaplets, cornets and coifs.
Soft-crowned hats, stiff-crowned hats, low-crowned and high-crowned; feathered, plumed, winged and gauzed; bicorne and tricorne; boaters and bowlers, homburgs and turbans; gorgets, cowls and hoods; helmets, galeas and aegeas.
And these were just the hats!"
ur The Garments of Caean av Barrington J. Bayley

"om en karl av den bättre klassen, en hederlig man, som, alla nöjen små och stora sammanräknade, kanske icke njuter mer än 996 sådana om året, om - säga vi - en sådan, bland andra divertissementer, förleder några flickor ur arbetarklassen, ett dussin om året, eller ett halvt, allt som det faller sig, så är han lika hederlig, lika väl sedd, lika god för det. Ty det osedliga, som visserligen här sker, angår icke honom, utan drabbar de förförda"
Carl Jonas Love Almqvist, ur "Om folknöjen" i Det går en åska genom tidevarvet

"Blood sometimes affects him unproffessionally".
James Tiptree Jr, ur Up the Walls of the World

"In one city I visited, the entire population had been wiped out by love three times in a row. After the third occasion the only two survivors, a monk and a whore, determined that love should be illegal in their new state"
ur Sexing the cherry av Jeanette Winterson

"Slutligen slöts genom Vatikanens förmedling ett internationellt avtal, som befriade folken från krigets mardröm utan att ändra något i fientligheternas normala utgång. Man beslöt att tiden skulle flyttas fram sjutton år."
ur "Dekretet" av Marcel Aymé, i Mannen som kunde gå genom väggar, övers. Sture Hjerpe

Tiptree-citatet var en gång anledningen till att jag började med Citerat från veckans läsning. Jag hade skrivit av meningen, men den passade inte in i inlägget om romanen.
Bäde Dahlströms Spådom och Bayleys Garments of Caean hade jag tänkt skriva något om, men det har jag inte gjort. Men det är två bra böcker. Garments of Caean en 4:a, Spådom en 5:a.

10 bra böcker om homosexuella

Idag inleds Pride-festivalen. Vilket vi uppmärksammar med denna lista (det var lite svårt att komma på nån bra rubrik - 10 bra mer eller mindre gay böcker hade jag först)

Howard Cruse - Stuck Rubber Baby
Klassiskt självbiografiskt seriealbum om en ung man som växer upp på 60-talet i den amerikanska södern.

Samuel R. Delany - Tales of Nevèrÿon
Denna novellsamling inleder Delanys Nevèrÿon-svit. En queer postmodern Conan Barbaren.

Jean Genet - Tjuvens dagbok
Vackert skriven roman om en småkriminell i Europa på 30-talet. Väckte en viss uppmärksamhet när den först kom ut i slutet på 40-talet.

Juan Goytisolo - Förbjudet område
Första delen av en självbiografisk svit av den hyllade spanske författaren.

Lotta Lundberg - Låta sig hända
Svensk roman från slutet av 90-talet där en tyskalärarinna inleder ett förhållande med en elev.

Petronius - Satyricon
Äldsta boken på listan.

Marcel Proust - På spaning efter den tid som flytt
Det finns många romaner där det inte direkt berättas om homosexualitet men där ämnet ligger under texten - Prousts korta roman har en intressant spänning mellan det som berättas och det som inte berättas.

Joanna Russ - Honmänniskan
"Prisad vare Gud, vars avbild vi ställde upp på torget för att få elvaåringaringarna att skratta. Hon har tagit mig hem." (övers. Y. Spångberg)

Oscar Wilde - De profundis
"Jag kommer ihåg att jag satt på de anklagades bänk under den sista rättegången mot mig och lyssnade till Lockwoods fruktansvärda anklagelser mot mig - det lät som om det var taget från Tacitus eller från Dante eller från Savonarolas hotfulla ord mot påvarna i Rom - och samtidigt som jag slogs av fasa över vad jag hörde, föll det mig in: Hur strålande skulle det inte vara, om det var jag själv som sade allt detta om mig." (övers. S-O Sundborg)

Michal Witkowski - Lubiewo
Polsk roman från 2005 där två homosexuella män, Patricia och Lukrecia, berättar historier från tiden innan järnridån försvann. Av böckerna på listan skildrar den med god marginal flest homosexuella akter. En rolig bok.

På spaning efter den tid som flytt 8: Son of På spaning efter den tid som flytt returns

I ett radioprogram, där de talade ogillande om folk som skröt om hur mycket de hade läst och det här med att göra sitt läsande till en slags tävling, så sa de ungefär: och om man har läst Prousts På spaning efter den tid som flytt så har man typ vunnit.

Jag har då läst romansviten i fråga. Men inte vann jag nåt.

Och jag har full förståelse för de som inte iddats läsa ut den. Jag läste den i trean på gymnasiet då jag hade mer än en timmes bussresa in till skolan och många håltimmar (på onsdagar hade jag fyra timmar mellan grekiskan och nästa lektion).

Då läste jag boken i den gamla snygga gröna utgåvan. När jag några år senare köpte böckerna så var det den bearbetade översättningen. I pocket. Jag köpte en del i taget. Men struntade i det åttonde bandet. Med resuméer och sånt.

Jag har aldrig läst om hela sviten. Men har läst i böckerna ibland. Då det efter hand blev allt längre sen jag sist läste den började det emellertid att bli allt svårare att hitta de stycken som jag ville läsa om (att det var andra böcker spelade också sin roll. Så när jag hittade det sista bandet för en tia inhandlade jag det till sist. Då jag tänkte det kanske skulle kunna vara en hjälp.
Jag har inte läst särskilt mycket i böckerna sen dess.

Denna text har för detta inlägg översetts och förkortats

Nu för tiden börjar böcker bli allt längre. Det har nu varit mode i perioder med långa romaner. Det går över.
Längre klassiker gavs förr ofta ut i förkortade versioner. Dessa förkortningar varierade i kvalité. Men många av dem var väl gjorda.
Men av någon anledning har de slutat med denna tradition. Trots att det finns många böcker som skulle tjäna på att överses och förkortas. På spaning efter den tid som flytt, Gravitationens regnbåge och den där nya Robert Bolano.
J. R. R. Tolkien.
Förhoppningsvis så kommer man snart återigen att inse fördelen med detta förfaringssätt och med varsam hand förkortade utgåvor av nyare klassiker kommer att pryda bokhandlarnas hyllor.

Citerat från veckans läsning

"Jag anstränger mig till det yttersta för att minnas. Men tänk om det som ligger och mal där i bakhuvudet inte ens smakade gott? Liksom Prousts förkättrade madeleinekaka - detta märkliga bakverk som smulades sönder till en mosig smet en råkall och kulen eftermiddag, i en sked lindblomste till råga på eländet - liksom den förknippas mitt minne kanske bara med något högst ordinärt som jag enbart är förtjust i av sentimentala skäl"
ur Smaken av Muriel Barbery, övers. Marianne Öjerskog

"Jag beklagar att jag inte behärskar ficktjuvarnas konst. Borde icke män som hänge sig åt intriger betrakta denna konst som en del av sin uppfostran? Hur roligt vore det icke att kunna snatta en rivals brev och porträtt eller också avslöja fromma kvinnor genom att knycka komprometterande papper ur deras fickor. Men våra föräldrar tänka på ingenting, och jag som tänker på allt står icke desto mindre handfallen och vet icke vad jag skall taga mig till."
ur Farliga förbindelser av Choderlos de Laclos, övers. Arvid Enckell

Tre tegelstenar

Lyrans senaste tematrio handlar om tegelstenar. Alltså riktigt tjocka böcker. Som dessa tre:

Alain René Le Sage - Gil Blas
"I dag regnar det. Min dotter ligger på sängen och läser Gil Blas. Hon ropar lyckligt:
- Nu kastas han i fängelse, nu pryglas han, nu bestjäls han.
Och jag vet att barnet förenar nytta med nöje och på en gång bildar sig i den klassiska litteraturen och lär sig känna igen det mänskliga beteendemönstret." (Jan Myrdal, ur Söndagsmorgon)
Gil Blas kom ut under första hälften av 1700-talet. Den skildrar det dåtida samhället genom att låta sin huvudperson passera genom det, ständigt bytande roller. Den lär ha blivit kallad den första moderna romanen. Men så där väldigt modern är den väl inte i sin uppbyggnad. Det är en pikareskroman. Och som i såna så händer först en sak och sen en annan. Vilket kan vara påfrestande för den som är van vid mer sofistikerade romanstrukturer. Det är dock ett hinder som är väl värt att ta sej över.
Det finns förkortade versioner av boken. De bör man undvika (medan varsamt förkortade versioner av de två romanerna nedan vore en utmärkt idé).

Marcel Proust - På spaning efter den tid som flytt
Den här är i och för sej uppdelad i sju böcker. Men flera av de är tegelstenar i egen rätt.
Att en skildring av sällskapslivet i Paris ska kräva en tretusen sidor skulle man kanske inte tro. Men Prousts roman innehåller en hel del annat. Kärlek och sorg och sånt. Allt nästan patalogiskt utsökt och detaljerat beskrivet.
Då boken är så lång är det kanske inte så underligt att den tar ett tag att komma in i. Och vid porten har man dessutom den där uttjatade madeleinekakan och dess odör i sin väg. Att Proust har en lte väl pedagogisk version av sinnesförnimmelse leder till minnen i början av boken kan jag se vitsen med. Men så ofta som avsnittet citerats så har det förvandlats till en parodi på sej självt.
Kanske kan det vara en idé för en förstagångsläsare hoppa över första delen och börja med I skuggan av unga flickor i blom i stället. That's a good one.

Thomas Pynchon - Against the day
1220 sidor är min pocketutgåva av denna Pynchons nästsenaste roman från 2006. Och det med rätt små bokstäver. Men Pynchon späckar romanen med bisarra händelser och märkliga karaktärer. Pojkboksäventyr och lovecraftsk matematik ackompanjerat av obscena slagdängor. Man må ha glömt vad som hände i början av boken när man kommer till slutet och det händer ofta att man går vilse i romankonstruktionen. Men när man irrar runt och försöker hitta vägen ut så finns det hela tiden allehanda häpnadsväckande ting där att se och upptäcka.

Samuel Beckett - hans tio bästa

Samuel Beckett dog den tjugoandra december för tjugo år sedan. Detta uppmärksammar vi med en lista över hans tio främsta verk i, någorlunda, kronologisk ordning:

Proust
Becketts essä om Proust är ett verk där flera av hans återkommande teman visar sej. Man kan tänka sej Marcel Proust som en figur i Becketts romaner. "Att andas är en vana. Att leva är en vana." Om man bortser från att det är Beckett som skrivit texten går den ändå att läsa som en intelligent text om Proust.

Molloy-trilogin
Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Utgiven i samlad volym nyligen under namnet Trilogin (vilket, då man brukar tala om tre trilogier av Beckett, kanske är lite tveksamt).
På svenska har det getts ut flera av Becketts verk innan Molloy, vilket är bra, men ibland framställs de som bra ingångar till Becketts verk. Även om romaner som Murphy och Watt är lättare att läsa bör man börja antingen med Molloy-trilogin eller något senare verk om man vill få det beckettska som först här tar form.

I väntan på Godot
Pjäsen var något helt nytt när den kom och den håller än. Kanske är detta det av Becketts verk där det något paradoxala släktskapet med den karnevaliska traditionen kommer fram tydligast.

Slutspel
Det karnevaliska hos Beckett kommer genom Shakespeare som tydligt påverkat Slutspel. Om Hamm och hans tjänare Clov som rullar runt honom. Och om Nagg och Nell som bor i två soptunnor. En pjäs som visar att absurdism-stämpeln inte riktigt räcker för att täcka Becketts pjäser. De långa monologerna mitt i den knapphändiga handlingen gör detta till minst lika mycket en pjäs om människornas villkor som den Kung Lear den stundom liknar.

Krapps sista band
Utspelar sej i framtiden. Eller snarare, när någon påpekade att de band som Krapp spelar in och lyssnar på under pjäsens gång inte skulle ha funnits i Krapps ungdom så löste Beckett det med en enkel scenanvisning om att pjäsen utspelar sej 15 år i framtiden.

Lyckans dar
Tvåaktaren Lyckans dar (Happy days) är en monolog framförd av en kvinna, Winnie, till hälften nedsjunken i sand. I andra akten har hon sjunkit ytterligare, något som inte verkar bekymra pjäsens Winnie.

Nog, Slut på fantasin fantisera och Bing
Dessa tre kortare texter (på svenska med ett antal Texter för ingenting i volymen Kniv av nej) beskrivs ibland som Becketts mellantrilogi. Tillsammans med romanen Hur det är är det Becketts otäckaste texter.

Inte jag
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version men det är inte riktigt samma sak.)

Sällskap
"En annan uppfinner alltsammans för sällskaps skull. I samma mörker som sin skapelse eller i ett annat. Snabbt tänkande. I samma."(övers Percival) Tror att detta var den första Beckett-text jag läste. Efter den kan ingen annan Beckett-text förvåna - fast det gör de ändå hela tiden.

Värstvart hallå
Ingår tillsammans med Sällskap och Illa sett illa sagt i Becketts sena 80-talstrilogi Nohow on. Sällskap är utgiven i egen volym, medan Värstvart hallå och Illa sett illa sagt bägge finns i volymen Slut än en gång, som innehåller fler korttexter (bland annat en tidigare version av Sällskap.) Man brukar ta den här korta texten, som genom sin täthet ändå inte känns särskilt kort, som ett uttryck för Becketts reducering av berättartexten. Men redan med den mellersta trilogin, Bing och dem, hade Beckett egentligen kommit till vägs ände.
Ändå är inte sextitalstexterna och åttitalstexterna särskilt lika varandra. Där det finns en svartsyn och ett äckel i Hur det är verkar texter som Värstvart hallå kastat bort även detta.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism, en slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter.

Från Cervantes till James Joyce

I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.

Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten. Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.

I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande bok idag. Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Medan det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte sulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.

Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'". Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid. Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.

I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.

Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.