Visar inlägg med etikett diderot. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett diderot. Visa alla inlägg

fredag 11 oktober 2013

Den förbluffade djävulen


Förra veckan när Denis Diderot fyllde 300 (något som uppmärksammats märkligt lite) tog jag fram och läste i Diderots roman Nunnan. Den svenska utgåvan av denna underbara roman kom 1922 och ingick i serien Ryktbara sedeskildringar, redigerad av David Sprengel. 
Böckerna i serien är fulla med kanske något slumpmässigt valda illustrationer. En bild jag alltid gillat är den ovan.
"Den förbluffade djävulen" ("Le Diable de Papefiguiêre") av Charles Eisen. Den är från början en illustration till en dikt i Contes av Jean de La Fontaine. La Fontaine bygger sin dikt på Rabelais. Utgåvan med Eisens illustrationer kom 1762.
I Nunnan har bilden något censurerats. Extra klänningtyg har ritats dit för att dölja kvinnans stjärt. Nu vet jag inte egentligen om bilden blev särskilt mindre obscen av det.
Det är i vilket fall en fin bild.

måndag 20 februari 2012

Tre bokreatips


Lyran efterfrågar bokrealisationtips denna måndagmorgon.
Jag har inte pallat införskaffa någon bokreakatalog. Men på nätrean finns de nedanstående (med länkar):

Jakob Fatalisten av Denis Diderot
Den stora franska 1700-talsromanen. Jakob berättar en historia för sin husbonde medan de färdas runt i Frankrike men avviker hela tiden från ämnet. Rolig, fängslande och bäst.
(Den här finns nog bara på nätrean)

Den tredje polisen av Flann O'Brien
Flann O'Brien borde ha fått den plats i litteraturhistorien som för tillfället upptas av James Joyce -det hade lett till roligare böcker. Den här blev populär igen för ett par år sen när nån läste den i TV-serien Lost. Vilket är lite underligt. Det är också en rätt underlig, men underbar, bok.

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips
Jayne Anne Phillips senaste roman (som jag skrivit om HÄR) har kommit i pocket. Och romanen lär vara lika fruktansvärt bra som pocket. Men den inbundna utgåvan är snygg.

Sen bör man alltid köpa minst en diktsamling samt roman av författare man aldrig hört talas om.

tisdag 27 december 2011

Ärret efter drömmen av Horace Engdahl


En anledning till Horace Engdahls framgång är hans torra lite livlösa stil. Något som smakar så träaktigt måste vara bra för en, tyder på lärdom.

Krocken mellan Engdahls egna prydliga stil och dragningen till bombastiska genrer som romantiken och högmodernismen kan ibland bli smått komisk.

När det kommer till romantiken är Engdahl emellertid uppenbarligen kunnig och ibland lever till och med hans språk upp lite när han skriver om detta ämne.

Kommer man förbi hans tråkiga språk så finns det en del intressant i artikelsamlingen Ärret efter drömmen som samlar texter publicerade mellan 1989 och 2004.
Som när han läser den en gång så populära Corinne av Madame de Staël. Enligt Engdahl så tar det bara en 400 sidor innan man kommer in i verket och får uppleva glädjen av en död klassiker som vaknar till liv.
Å andra sidan avslöjar han sej i texten om Fänrik Ståls sägner som en tråkmåns inte bara till stil utan också i sin litterära smak - Runeborg "ger oss den största gåvan, fädernas tårar" (jomen).

Det finns flera motsäjesfulla sidor i Engdahls skriftställarskap. Som denna hans förkärlek för föråldrade verk. Han hävdar att det som är verkligt stor konst aldrig nått sin största verkan i sin samtid. Ändå sysselsätter han sej inte sällan med författare som ingen längre läser. Och ofta är det då han är som mest intressant.

I slutet av en essä om Stig Larsson, ett förord till ett norskt urval, så synar Engdahl för en kort stund kritiskt själva grundstenen i sin litterära syn om att bra litteratur är den som överlever sin samtid. Men annars härskar synen om skrivandet som en strid mot omvärlden och publiken i större delen av Ärret efter drömmen.

Författarens förakt för publiken blir av och till här närmast en fix idé och snedvrider annars bra texter om både Gunnar Björling och Denis Diderot. Den senare är i stort en upprepning av essän om Jakob fatalisten i Beröringens ABC. Fast här är det läsdramat Ramaeus brorson som ägnas mest utrymme.

Texterna i Ärret efter drömmen är oftast fullt läsmöjliga och med tanke på ämnena så är boken lättläst.

Men ändå - Engdahl avslutar en lite tråkig essä om Freud som författare med en aforismliknande mening (Engdahl har en ej besvarad kärlek till aforismen) om hur man alltid känner en lättnad när man lämnar ett sällskap. Och jag känner en liknande lättnad när jag slår igen boken.

tisdag 6 september 2011

En trio klassiska klassiker


Lyran vill i veckans tematrio höra om ens favvoklassiker. Vad som är en klassiker kan diskuteras. Men de nedan borde passa in på termen. De är gamla, åtminstone.

Färden till västern
En så kallad muntlig roman. Som folk (kineser) lyssnade till snarare än läste. Den senaste svenska översättningen är av en nedskriven på slutet av 1500-talet. Den har getts ut i fem delar (jag har bara läsr de tre första och slutet på femman - men det planerar jag att ändra på.) En tidigare kortare svensk utgåva heter Apkungen. Den första delen av boken kretsar kring Kung Markatta och hur hans aptit på persikor får honom att komma i konflikt med gudarna.
En tecknad kinesisk filmversion av denna historia visades på svensk TV och var min favoritfilm när jag var liten. Men alla fem volymerna bjuder på slagsmål (på vers) och ondskefulla demoner.
Demonerna är ute efter pilgrimen Tripitaka som ska vandra till Indien för att där hämta heliga skrifter. Tripitaka är själv helig. Under tio liv har han inte spillt en enda droppe säd. Detta gör att demoner vill äta upp och/eller förföra honom och därmed få superkrafter. Därför tar han till hjälp flera slagskämpar. Bland annat Kung Markatta och en man med ett grishuvud.

Persiska antologin av Eric Hermelin
Kanske lite fusk då detta är en samling med gamla persiska poeter. Men Hermelins egensinniga och vackra tolkningar är i sej klassiska. Denna volym med urval av översättningarna av gavs ut på Bo Cavefors Bokförlag. För ett par år sen kom den i nyutgåva i pocket.
Innehåller tolkningar av Rumi ("Åt ångest dig gläd åt ångest och förnedring"), Kalilah ("Hvi nämna VÄNNER? Äfven mine OVÄNNER och FIENDER förena sig med mig, uti min gråt") med flera.

Jakob Fatalisten och hans husbonde - landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter från mitten och senare hälften av 1700-talet i Frankrike av Denis Diderot

måndag 7 februari 2011

Jakob Fatalisten och hans husbonde - landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter från mitten och senare hälften av 1700-talet i Frankrike


Denis Diderot var han med Encyklopedin. Han skrev också pjäser och konstkritik. Liksom lägre genrer som pornografi och romaner. Hans roman Jakob Fatalisten är ett av de stora verken i världslitteraturen.
Det är en bok som kan låta helt annorlunda beroende på vem som beskriver den. När man läser Carlos Fuentes, Horace Engdahl och Jan Myrdal om verket så skulle man kunna tro att det rörde sej om tre helt olika romaner. Detta utan att någon av dessa författares texter om boken känns felaktiga.

Jag har för mej David Sprengel gör en liknande, betydligt bättre formulerad, iakttagelse i förordet till sin översättning av Jakob Fatalisten. Fast då med andra äldre exempel. Goethe bland andra.
Det är den översättningen, med verbformerna moderniserade, som finns att köpa på Bokus rea. En återutgivning av 1925 års utgåva i serien Ryktbara sedesskildringar. En samling äldre klassiker, översatta av Sprengel, med lätt ekivoka illustrationer. Jag har ett par av de andra i serien. Bland annat Nunnan - en annan av Diderots romaner.

Romanen består framförallt av historier som Jakob berättar för sin husbonde. Fast han blir hela tiden avbruten och kommer på sidospår. Det är, trots att det har mer än 200 år på nacken, ett verk som känns friskt och nytt och redo att läsas.

Den kostar 52 kronor på bokusrean. Det är en snygg, inbunden volym.

måndag 10 januari 2011

Tematrio om inledningar


Lyran inleder veckan med en tematrio om inledningar

Denis Diderot - Jakob Fatalisten
"- Hur hade de träffats?
- Av en slump, som det brukar ske.
- Vad hette de?
- Vad kan det intressera er?
- Varifrån kom de?
- Från närmaste plats?
- Varthän begav de sig?
- Har någon reda på var han hamnar?" (övers. David Sprengel)
Denna dialog mellan läsaren och berättaren inleder Diderots 1700tals-roman. Och sätter tonen för denna slingrande berättelse.

H. G. Wells - Världarnas krig
"Ingen enda skulle i det nittonde århundradets sista år hafva trott, att människornas görande och låtande i hemlighet noggrant iakttogs af väsenden, högre än människan och likväl dödliga som hon; att under det människorna gingo upp i sitt hvardagliga lif öfvervakades och studerades de på ungefär samma sätt som en människa med ett mikroskop iakttager de förgängliga organismer, som svärma och mångfaldigas i en droppe vatten." (övers. okänd - utgåvan är från 1906)
Jag har också läst en senare översättning som inte alls lyckas fånga atmosfären lika bra som denne okända översättare från 1906. Rymdvarelser och gammelstavning passar också bra ihop.

Paulina Wolff - Vi är luftens drottning
"TILL MIN DOTTER

NÄR DU FINNER DENNA RULLA SKALL DU FÄRDAS MED DEN TILL DE HÖGA TORNEN OCH DU SKALL FINNA MANNEN SOM HÄLSAR HIMMELEN.
MAN SKALL HJÄLPA DIG ATT TYDA DESSA TECKEN."
En roman som jag läser nu som jag har lite svårt att ta till mej - kanske har jag bara läst om för många cirkusar och karnevaler. Men jag gillar denna inledning, eller om det kanske snarare är ett motto, så jag ska försöka ge den en chans.
Från 2006.

torsdag 17 december 2009

4D


o har startat en alfabetisk enkät och är nu framme vid bokstaven D. (Alla frågorna är ursprungligen på D, jag tog mej friheten att förkorta dem något.)

1. Deckare. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Jag läser inte mycket kriminallitteratur. Jag har en ynka halvrad deckare och thrillers i bokhyllan. Vad jag ändå ibland uppskattar är böcker där deckargåtan reduceras till sitt skelett. Sladek, Borges. Och C. K. Chesterton, som väl då får vara min favoritförf. i genren. Framförallt hans historier om Mr Pond.
En annan sak jag kan tycka roligt är när deckargenren blandas med andra genrer - som den lite fåniga subgenren om detektiver i rymden. En av de bästa av de här är David Langford "The Spear of the Sun" som är en novell skriven som om den genren hade utvecklats om G. K. Chesterton hade varit genrens grundare. Även om det här är Fader Brown-novellerna, som i denna värld var science fiction, som parafraseras och inte Herr Pond. Novellen är presenterad som ett nytt Fader Brown-mysterium. Michael Swanwick beskrev berättelsen som "nästan poänglöst briljant."


2. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den?

Denis Diderots Rameaus brorson. Det är en läspjäs så man slipper se den. Tyvärr finns den i någon sån där littteraturhistorisk antologi. Vilket gör att många läser den gamla översättningen istället för Jan Stolpes nyöversättning från början av 90-talet.


3. Vilken är din favorit-tvserie med en litterär förlaga?
Berlin Alexanderplatz


4. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.

Inte nödvändigtvis vare sej december eller vinter men dikten "Begravning" av Ewa Lipska känns vädermässigt aktuell: "Första snön i år./Flåsande hund av porslin./Stenängel./Ett land under lakan./En kvinna som går ner för kyrkogårdsallén/sätter svarta segel./Inte en stjärna föll från himlen/för mina ögon/medger prästen./Men vi hoppas ändå./Om en stund/kommer kistan/ubåten/att sjunka/i jorden." (övers. Anders Bodegård. I Lipska-urvalet Zon.)

onsdag 26 augusti 2009

15


Gnidkungen, eller min bror (vi vet inte varför han kallar sej för Gnidkungen och vi frågar inte) har utmanat mej till den där 15 böcker-dutten som gick runt bokbloggosfären för ett tag sen. På bloggar om böcker verkar det lite vara ett något överflödigt mem. Men i alla fall. "Fifteen books that you've read that will always stick with you"(stick with you låter lite smått obehagligt). "First fifteen you can recall in no more than 15 minutes." Jag tog inte direkt tid utan skrev bara ner 15 böcker. I den ordning jag skrev dem:

Mario Vargas Llosa - Kriget vid världens ände
Man kan lite förstå att Llosa aldrig skrev någon särskilt riktigt bra bok efter denna. Vad skulle finnas kvar att säja?

Alfred Jarry - Dåd och idéer av Doktor Faustroll

Jaroslav Hasek - Svejk

Arne Sand - Ljugarstriden

Jan Myrdal - Samtida
Samtida var en pocketutgåva som samlade Söndagsmorgon, Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. De senare två blev som bekant omarbetade En illojal europés bekännelser. Men jag har svårt att skilja Söndagsmorgon-texterna från de andra.

Tove Jansson - Muminpappans memoarer

Giménez - Barnhemmet

Villy Sörensen - Ragnarök

Peter Handke - Frånvaron

Frantz Fanon - Jordens fördömda
William Saroyan - Den mänskliga komedin
De här två är starkt sammankopplade i mitt huvud. Vilket kanske kan tyckas lite underligt.

Denis Diderot - Jakob Fatalisten
Det här är den av böckerna på listan som jag läste senast. Jag tror jag var tjugo. Man tycker att nånting från de 15 åren efter det skulle kunna ha kommit med. Men nej.

Nikolaj Tjernysjevskij - Vad bör göras?

Stanislaw Lem - Den stora framtidskongressen

Ezra Pound - Litterära essäer

Utmanar vidare: Andedräkt av koppar (som tycks ha försvunnit från bloggosfärens yta), Rene Engström och Weltklasse Serier.

tisdag 14 juli 2009

10 bra franska romaner


Så Stackars Marat i sitt sittbadkar presenterar tio bra franska romaner (till):

Bönderna av Honore de Balzac
Tyvärr får Balzac ofta stå som ett skolexempel på realism. Man bockar av de bitar i Papa Goriot som passar in. Men hans stora verk är inte så prydliga. Bönderna må börja med en sexti sidor lång beskrivning av naturen i trakten men den är värd att ta sej igenom. (Se upp för tidiga svenska utgåvor. Som ofta har den efter Balzacs död avslutade versionen.)

Mandarinerna av Simone de Beauvoir
Det är kanske inte egentligen romanerna som är Beauvoirs främsta arbeten. Men den här skildringen av franska intellektuella är skoj.

Jakob Fatalisten av Denis Diderot
Jakob berättar en historia för sin husbonde. Men avviker från ämnet gång efter gång.

Dagen före morgondagen av Gerard Klein
Att fransmännen är pretto med sina Gitanes och konstiga filmer innebär inte att den franska litteraturen inte har plats för romaner om galaktiska imperier med tidsförändrande elitstyrkor. En av de bästa tidsreseromanerna.

Farliga förbindelser av de Laclos
Den enda brevroman jag läst där jag förstår vitsen med formen.

W eller minnet av barndomen av Georges Perec
Inte lika gargantuansk som många andra Perec. Två historier varvas. En om Perecs barndom. En annan, efter ett tag rätt obehaglig, om en liten ö vars samhällsskick helt kretsar kring idrott.

Locus Solus av Raymond Roussel
En av Perecs föregångare. En uppfinnare tar en grupp på tur över sina ägor och visar de allehanda märkliga ting.

Kärlek utan motstånd av Gilles Rozier
Det lär skrivas böcker i Frankrike ännu i vår tid. Vilket kanske inte direkt märks på den här listan. Men Kärlek utan motståndhar bara ett par år på nacken. Handlar om en lärarinna i tyska i en fransk småstad under andra världskriget. Hon inleder ett förhållande med en polsk jude som hon gömmer undan tyskarna. Och om Heine på jiddisch.

Kartusianerklostren i Parma av Stendhal
Jag uttalar alltid Stendhal som om det vore ett svenskt namn. Men det är nog fel.

Monsieur av Jean-Philippe Toussaint
"Livet; en barnlek för Monsieur."

måndag 9 mars 2009

De tio bästa manliga författarna

Denis Diderot - Den ledande av encyklopedisterna. Anses ha skapat både konstkritiken och den moderna romanen. Ständigt magsjuk.
Bästa verk: Jakob Fatalisten

Alfred Jarry - Le Surmale de Lettres
Bästa verk: Dåd och idéer av Doktor Faustroll

Franz Kafka - Kafka hade roligt, på ett kärvt manligt dö-i-sotlungor sätt.
Bästa verk: "Ryttaren på kolhinken"

Mario Vargas LLosa - Skriver om krig och sånt
Bästa verk: Kriget vid världens ände

Ivar Lo-Johansson - Statarballe
Bästa verk: Passionsnovellerna

Lu Hsün - Kines
Bästa verk: A brief historia of chinese fiction. Lu går igenom de kinesiska klassikerna, nästan alla skrivna av män, med utdrag.

Jean-Paul Sartre - Betydligt bättre än Simone de Beauvoir.
Bästa verk: Pjäsen Djävulen och Gud Fader

William Shakspere - Som Virginia Woolf förklarar så hade ingen kvinna förmått skriva hans pjäser. I samma essä där hon också skriver att arbetare inte kan skriva romaner.
Bästa verk: As you like it

August Strindberg - Självskriven på en lista som den här.
Bästa verk: Götiska rummen

Boris Vian - Kommer inte på något vitsigt.
Bästa verk: Dagarnas skum