June Tabor gör Polly Jean Harvey

"That was my veil" är från den nya Ragged kingdom med June Tabor & Oysterband. Albumet är deras andra studioplatta tillsammans. Den klassiska Freedom & Rain kom 1990.
Liksom det tidigare samarbetet mellan Tabor och folkrockbandet Oysterband (Tabor hade innan Freedom & Rain bara haft akustiskt ackompanjemang) så innehåller Ragged Kingdom både traditionella sånger och versioner av nyare musik.
"That was my veil" tillhör de senare. Originalversionen finns på Dance Hall at Louse Point (1996) med John Parish och PJ Harvey, Parish och Harvey har också skrivit låten.
På Ragged Kingdom finns också covers på "Love Will Tear Us Apart", "Dark End of the Street" och en Dylan-låt.

Dessa passar utmärkt tillsammans med de traditionella numrena. "That was my veil" ligger mellan inledningsspåret "Bonny Bunch of Roses" och Son David (en variant av Child-ballad nr 13, den som i den skandinaviska varianten heter "Svend i Rosengård"). Sångerna på Ragged >Kingdom förstärker varandra. Det är en värdig uppföljare till Freedom & Rain

Jag hoppas jag inte dör innan det är dags att skörda

Nån gång i mina tonår såg jag ett program på dansk TV med musik från Fyn-festivalen. Med bland annat June Tabor och the Oyster Band. De tre sångerna med dem var makalöst bra även om de också såg extremt fula ut. Den LP de sen gav ut tillsammans Freedom and rain var inte riktigt lika bra, produktionen var rätt slät. Men den är rätt bra. "Mississippi summer" ovan är inledningsspåret.

Tabor, som av någon (det kan ha varit jag) kallats för folkmusikens Patti Smith, hade innan samarbetet med folkrockgruppen Oyster Band mest sjungit akustiskt och ofta a capella. Några år innan Freedom and rain hade hon gästsjungit med Fairport Convention med elektriskt komp. Oyster Band har jag sett live på KB i en lysande spelning där det nästan inte var någon publik. Sångaren blev mitt i arg på ett par personer som stod och spelade Black Jack - jag har varit med om att folk haft sexuellt umgänge när vi spelat men aldrig förr har det stått idioter och spelat kort, sa den blinde sångaren och dragspelsspelaren som mellansnack (hur han visste att de spelade kort kan man fundera på).

Tabor och Oyster Band har spelat tillsammans också senare. Och i år har de gett en andra studioplatta kallad Ragged kingdom som har fått god kritik. De gör visst en P. J. Harvey-cover på den. Också Freedom and rain innehöll förutom folklåtar covers på Billy Bragg och Pogues (Pogues är ju i och för sej folk) och en riktigt bra tolkning av "All tomorrow's parties".

Valentine's day is over

June Tabor & The Oyster Band - Valentine's day is over:
"Valentine's day is over" är från början en låt med Billy Bragg. Den låg på hans fjärde skiva Workers Playtime (1988). Ett album som var ett snäpp sämre än hans tidigare. Men mycket bättre än hans senare. Jag bytte mej till albumet mot Michael Jacksons Bad som jag av någon anledning fått i julklapp.
Det kulturrevolutionskitschiga omslaget åsido (enligt en del är Momus "I was a Maoist Intellectual in the Music Industri" en nidvisa om Bragg) så var albumet mindre politiskt än de tidigare. "Valentine's day is over" är emellertid ett exempel på Braggs kombination av kärlekssången och den politiska.
Vad som först låter som en vanlig jag-har-kommit-över-dej-sång visar sej handla inte om en otrogen man utan om en misshandlande.

"Someday boy you'll reap what you sow, you'll catch a cold and you'll be on your own/And you will see that what's wrong with me, is wrong with everyone/But you want to play your little games of poetry and flowers, bitchy words and threats"

June Tabor gav sej på turné med folkrockbandet Oyster Band efter att ha gästsjungit på en Fairport Convention.konsert och fått mersmak på elektriskt komp. Tabor hade tidigare gjort strikt akustisk folkm usik, inte sällan a capella och bland annat sjungit med Steeleye Spans Maddy Prior i gruppen Silly Sisters.
Dansk TV visade ett par sånger från Tabors konsert med Oyster Band på Fynfestivalen. 87 eller 88. De tre låtarna tillhör fortfarande det bästa jag hört i folkmusikväg.

Deras studioalbum, Freedom and rain var inte alls lika bra, men innehöll denna braggcover.

Peel Sessions

I en bättre värld så skulle John Peel ha fyllt 70 år idag. Peel var en radiomusikjournalist på BBC Radio 1. Hans inflytande inom musikjournalistiken inom och utom radion var stort. En av hans innovationer var Peel Sessions. Dessa som startade 1967 var att ett band eller en artist under en dag spelad in och mixade tre till fyra spår sopm sen sändes. Det var alltså inte livespelningar i studio som de ibland kallas utan en slags snabbinspelningar av (oftast) redan utgivet material.

Peel var med och startade skivmärket Strange Fruit för att ge ut de bästa av Peel Sessionerna. Som 12"-or.

Det syns kanske inte så bra på bilden. Men omslagen till dessa Strange Fruit-skivor hade namn på en massa band som hade spelat in Peel Seesions för John Peel. I de tidiga tonåren så brukade jag tycka det var fascinerande att läsa namnen - föreställa sej hur de man kände till lät men också alla dessa band som man inte kände till.

Peel Sessionen var med en stor bredd band. Den av Strange Fruit-tolvorna som Peel själv brukade säja att han var mest stolt över var en med folksångerskan June Tabor. Där hon sjunger a capella. Den tyckte jag var något av en besvikelse när jag väl hörde den (men idag lite mer van vid genrens underligare uttryck så skulle jag kanske ha en annan åsikt om den). Ibland new wave och punkbanden på de andra tolvorna stod den i alla fall ut. (Fast den är inspelad 77 och på 70-talet är det en rätt stor mängd folkmusiker som gör Peel Sessions - Martin Carthy tillhör till exempel det fåtal artister som gjort ett tvåsiffrigt antal.)

Förutom Strange Fruit-skivorna så finns en hel del Peel Sessions utgivna av artisterna själva. The Fall som med sina tjugosju sessioner är det band som gjort flest har kommit ut med en box med alla sina Peel Sessions. De senare sessionerna har ofta funnits på fildelningssidor men också på artisternas egna hemsidor. Cat Power, White Stripes och P. J. Harvey är tre artister som gjort flera populära Sessions. BBC Radio 1 har en sida - Keeping it Peel där alla Sessions står med och där man kan höra bitar från de framröstade 125 bästa (artisterna står alfabetiskt med förnamn, så Martin Carthy står på M inte C.)

En lista över de bästa Peel Sessions hade kanske varit passande men jag har bara hört en liten mängd av alla. Men fem värda att uppmärksamma följer:

Birthday Party
Jag har en stövel med alla fyra Peel Sessions som Birthday Party (Nick Caves band innan Bad Seeds) gjorde. Två av dessa kom ut på Strange Fruit. Den första är den bättre med hits som "(Sometimes) pleasure heads must burn" och "Release the Bats". Också med Stooghes-covern "Loose".

Siouxsie & The Banshees
Deras Peel på Strange Fruit är min favorit med dem. Till och med bättre än coverplattan.

Triffids
Tre låtar från Born Sandy Devotional. Tyvärr ingen av de där Jill Birt sjunger. Annars perfekt.

Twa Toots
Ett av John Peels favoritband. Gav egentligen bara ut denna och ett par singlar. Några år senare kom en fullängdare med gammalt material men utan Peel Sessionen hade den knappast kommit ut.

Wedding Presents - Ukrainski Vistupi v Johna Peela
Denna tiotummare utgörs två (eller tre) Peel Sessions. Kallade The Ukranian Sessions. Wedding Presents gjorde måga Peel Sessions och deras inkarnation The Ukranians, new wave korsat med Södra Bergens Balalajkor, föddes genom Peel Sessions. Många andra band snodde gimmicken men det ska inte få en att glömma hur bra Ukrainian lät en gån i tiden.

John Peel dog 65 år gammal den 25e oktober 2004. På hans gravsten står en rad från hans favoritlåt "Teenage Kicks" av The Undertones: "teenage dreams so hard to beat".

Henry Lee och Young Hunting - Child Ballad 68 i många skepnader

En Child Ballad är inte en barnvisa utan en ballad som ingår i en svit engelska och skottska sånger insamlade av den amerikanske folkloristen Francis James Child.

Balladernas innehåll skvallrar väl om att de inte är barnvisor. Dödsfrekvensen är minst lika hög som i Nick Cave-låtar.

De 305 Childballaderna finns alla i flera versioner. "Henry Lee" är en variant på Child Ballad nummer 68: Young Hunting.

Dessutom är ju Nick Caves "Henry Lee" en rätt förändrad "Henry Lee" och därmed ytterligare en variant på den av Child nedtecknade balladen.

Nick Cave har skapat en refräng och gjort om låten till duett, med PJ Harvey i mördarrollen.

Att sjunga den som duett är möjligt att någon kommit på att göra innan.
Tim Hart & Maddy Prior (Steeleye Span) sjöng en del ballader gjorda för en person på det viset. Att dela upp dialogen i en ballad som om den vore en duett.
De gör en variant av "Henry Lee" kallad Earl Richards (Child 68F) på den bästa av deras tre skivor utan Steeleye: Tim Hart & Maddy Prior - Folk Songs Of Old England - Vol. 2 (länken leder till ett ställe där man kan ladda ner albumet, annars finns de tre Tim Hart och Maddy Prior-skivorna utgivna på en cd om du nu skulle föredra lagliga lyssningsmetoder).

Andra versioner heter "False Lady", "The Proud Girl" och "False True Lovers" (som Shirley Collins spelat in). "Henry Lee" innan Nick Caves ändringar är det Dick Justice som gör den definitiva versionen. En närliggande vid namn "Love Henry" är en av de vanligaste, inspelad av såväl June Tabor som Bob Dylan. Dylan bygger på den version Tom Paley från New Lost City Ramblers spelat in.