Visar inlägg med etikett jack cole. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jack cole. Visa alla inlägg

söndag 22 maj 2011

Gigant


Jag tycker ofta att det är svårt att komma ihåg exakt när man första gången läste ett verk. Därför är det praktiskt med tidningar som har årtal på omslaget.
När jag letar fram och bläddrar i serietidningen Gigant Nr 6/1983 så vet jag att jag var nio år när jag köpte och läste den.

Gigant hade kommit ut sen mitten av 60-talet och innehöll serier från DC Comics. Alltså med Läderlappen och Stålmannen och de. 1983 bytte tidningen format från att ha varit i färg och med 68 sidor till att vara i scart-vitt och med 100 sidor.
Jag hade läst några nummer innan omläggningen, har för mej att det första jag läste innehöll ett äventyr med Super Baby, en serie som utspelade sej under Stålmannens spädbarnsår. Han letade påskägg om jag minns rätt´.

Men det var med det nya formatet som jag blev en trogen läsare av tidningen. Som också fick en annan lite (lite) mer seriös karaktär. Vilket märks i nummer 6/83 med att där finns albumrecensioner och man på redaktionsplatsen svarar en insändare om en av författarna till en av serierna och inte om karaktären.

Mest märks det i att man istället för att ha Lagens Väktare (en grupp bestående av Läderlappen, Stålmannen och Mirakelkvinnan med flera populära hjältar - i sina vuxna versioner även om det inte skulle förvåna mej om de nån gång blev förvandlade till spädbarn) som huvudserie som den ofta var i gamla Gigant hade Träskmannen som dragplåster.

Träskmannen eller Swamp Thing som den hette i original var en tecknad serie från början av 70-talet, skriven av Len Wein och tecknad av Berni Wrightson. Huvudpersonen var en forskare som förvandlats till ett slags växtmonster efter en explosion i sitt laboratorie.
Wrightson hade tecknat skräckserier tidigare (han är kanske mest känd för sina illustrationer till romanen Frankenstein) och Träskmannen var ett slags kombination av hjälteserien med skräckserien. Träskmannen mötte frankensteinliknande varelser, ett monster som var som om H.P. Lovecraft hade gjort The Blob och, i det här numret, en varulv.

Historierna hade ofta en rätt enkel handling och gott om violett prosa ("Träskmannen granskar huset...dess förfallna, dystra fasad...och han vet att vagnen är hemma...") som inte blev bättre av den svenska översättningen. Men teckningarna är fantastiska.
Wrightson tecknade bara de tio första numrena av Träskmannen, Wein skrev ytterligare tre. Gigant fortsatte att publicera en handfull av äventyren post-wein. Men de var sämre. Istället blev den nya huvudserien Camelot 3000. En historia om ett framtida England där Kung Arthur kommer tillbaka då jorden invaderats av utomjordingar.
Och så gick Plastmannen av Jack Cole i tidningen. Det är en bra serie och avsnitten var väl valda.

De vanliga superhjälteserierna fanns hela tiden kvar. I detta nummer var till exempel en serie en där Läderlappen mötte Hulken. Också den är skriven av Len Wein. Som jag minns det vart jag rätt förtjust i den. Och den är väl okej för vad den är. Wein knyter samman de två karaktärerna genom att göra det till en Joker-historia.
Men den är mer för en nioåring. Medan jag fortfarande kan läsa de tio första kapitlena av Träskmannen med behållning.

De Träskmannen-avsnitt som gick i Gigant var från början av 70-talet (ett par av dem hade tidigare gått i en annan svensk serietidning). 1983 bör redan serien ha återupplivats av Alan Moore. Men jag tror ändå inte mitt nioåriga jag hade uppskattat Moores Swamp Thing lika mycket som Wrightsons Träskmannen.
(bilden är från en spansk översättning av Träskmannen - liksom den svenska i svart-vitt, den färglagda versionen är inte alls lika snygg.)

lördag 26 februari 2011

Åtta länkar en lördag


Matt Seneca om Ebony White
Om en serieruta med sidekicken i Will Eisners The Spirit. Som är en svart pojke. Tecknad som en mycket grov rasistisk karikatyr. När jag läste Spirit som liten i tidningen Fantomen (där den gick i svart-vitt) så förstod jag länge inte att Ebony var menad att vara svart. Men hans underliga utseende, som skiljde sej drastiskt från de övriga karaktärerna, förbryllade mej. Och jag funderade på om han var någon slags sagofigur eller djur (när Jack Cole, han som skapade Plastmannen, gjorde Spirit-kopian Midnight på 40-talet så var Midnights sidekick en talande apa - om det var menat som kritik av Eisner är kanske inte troligt, men i praktiken blir det ändå en rätt förödande kommentar till Ebony White).

Will Eisner is no Mark Twain
Seneca jämför Eisners rasistiska stereotyp med Mark Twains användande av ordet "nigger" i Huckleberry Finns äventyr. Den självklara invändningen mot detta görs i ett inlägg på The Hooded Utilitarian. Diskussionen fortsätter i den långa kommentartråden.

Egypt from 5,000 miles away
En webcomic av Domatille Collardey och Sarah Glidden (Glidden har tidigare gjort How to understand Israel in 60 days. Serien skildrar hur de följer händelserna i Egypten via TV och Twitter. Därmed kan man man säja att den handlar mer om dem än det egyptiska upproret. Men en av de mest kända svenska dikterna om Vietnamkriget handlar om att poeten tittar på TV. Tonen här är i och för sej annorlunda.

Kirb your enthusiasm
En serie inlägg på HiLobrow (ett lite väl fyndigt namn) där serieskapare skriver om serierutor av Jack Kirby.

Nicole Rudick intervjuar Lynda Barry
"I was on a panel with Chris [Ware], and Dan Clowes, Kaz, and Charles Burns. We all had had a couple drinks and I was feeling a little mischievous. So when we were talking about drawing, I said, “You know one thing I always wondered about you guys is why there’s always a page in your sketchbooks, where you draw yourself with a huge dick and then you’re jacking off and then you look depressed afterwards.” I said, “I was really confused by that, until last night, I drew myself with a huge dick, jacking off, and I was depressed afterwards, and then I understood.'"

Grant Morrison-intervju
Bland annat om The Return of Bruce Wayne. Som jag kommer att skriva något om här snart.

Snowflakes in rain om Yarden av Kristian Lundberg
Jag läste nyligen Yarden. Och kommer väl att skriva också om den. Kort omdöme: den var bättre än The Return of Bruce Wayne.

När historien ritas om - Magnus Haglund om Sven Wernström
"Att någon skriver ungdomsböcker som om de vore versioner av Guy Debords Skådespelssamhället och Godards värsta agitpropfilmer – det är upplyftande och drabbande, också 40 år senare. Något vill verkligen bli sagt."

tisdag 11 maj 2010

Teckning ur Playboy



av Jack Cole. Publicerad i tidningen Playboy i mitten av 50-talet. Du kan se fler och läsa mer om Coles teckningar i Playboy HÄR i Cole-hyllningsbloggen Cole's comics.

lördag 13 mars 2010

Åtta länkar en lördag


Say it ain't so Plas! från Plastic Man 16
Bloggen Cole's Comics diskuterar serier av Jack Cole och lägger ibland ut en del av dem som den här Plastmannen-serien.

LOLCatBibel
"At start, no has lyte. An Ceiling Cat sayz, i can haz lite? An lite wuz. An Ceiling Cat sawed teh lite, to seez stuffs, An splitted teh lite from dark but taht wuz ok cuz kittehs can see in teh dark An not tripz over nethin. An Ceiling Cat sayed light Day An dark no Day. It were FURST!!!1"
Bibeln översatt till lolCat-språk. Ett pågående projekt.

David Cronenberg om Shivers
Denna åtta minuter långa introduktion till filmen finns på den brittiska DVD-utgåvan av filmen.

On Screen om Shivers
Utdrag ur programmet. Om den debatt som följde i Shivers spår i Kanada.

Stereo av David Cronenberg
Cronenbergs första film går att se på youtube (länken går till första delen av sju).

Jonas Thente om Moebius och Jodorowskys seriealbum Inkalen
Recension i DN.

Min mor om ämnet kvinnohistoria
Intervju i Kristianstadsbladet.

Hemma hos Jan Myrdal i Encyklopiaden
Ur ett humorprogram med Måns Herngren.

tisdag 12 maj 2009

Satan, you're a born humorist - Supermen! The First Wave of Comic Book Heroes


Utgivningarna av gamla serier har ökat rejält på senare år. Förlaget Fantagraphics har återutgett flera av de lite underligare, obskyra serierna. Såsom Hank Fletcher-volymen I shall destroy all civilized planets. Två serier av Hank Fletcher finns med i den nya volymen Supermen! The FIRST WAVE of COMIC BOOK HEROES 1936-1941, redigerad av Greg Sadowski.

Volymen samlar tjugo serier ur magasin runt tiden av Stålmannens genombrott. Den säjer sej utgöras av tidiga superhjälteserier. Och det, förvånansvärt dåliga, förordet av Jonathan Lethem handlar om superhjältar och om hur dessa serier ger en ny syn på genrens ursprung. Vad han i all sin hyperbol säjer är egentligen bara att serier förr var annorlunda men ändå kan påminna om nyare. Problemet med förordet är antagandet att detta är serier modellerande sej efter Stålmannen.

En av serierna är en kopia av Mandrake, en serie som föregår Stålmannen med ett par år. Och flera av de andra hjältarna är rymdhjältar. Att Fantagraphics säljer boken som en med tidiga variationer av superhjälten är kanske förståeligt med tanke på genrens roll i USA.

Det finns superhjältar i boken. Som den ena av de två Hank Fletcher-serierna. Fletchers absurda serier ses ofta som en slags kalkonserier. Men det finns flera enskilda paneler som är fascinerande.

Att läsa hans serier är dock mest ett nödvändigt ont för att få mer ut av genombläddrandet senare.

Det gäller de flesta av serierna i volymen att de är bättre att bläddra i än att faktiskt läsa igenom. Uppbyggnaden av historierna är ofta stel. Men också i de sämsta finns som regel här åtminstone en bild, en panel att glädjas åt. Som denna segerdansande robot:

Urvalet domineras av serietecknare som senare blivit kända. De skrev och ritade ofta under pseudonymer. Först efter att ha läst de två Will Eisner-serierna ser jag i de fylliga noterna där bak att de är gjorda av Will Eisner. Jag tyckte ena var bra och den andra inte så bra. När jag går tillbaka och läser om den sämre Eisnern så får den dock mer mening i det att jag ser saker som finns hos den senare Eisner.
Andra serietecknare som är representerad är Jack Kirby, som man genast känner igen trots att han inte utvecklat vare sej kirbyprickar eller kirbycollage än, och Jack Cole, Plastmannens skapare.
Jack Coles tre serier i volymen är höjdpunkten. Och de enda av serierna som man skulle vilja se mer av.
I The Comet, som citeras i rubriken, så visar Cole upp hur levande en flygande tecknad figur faktiskt kan se ut.

Se hur vår hjälte flyger runt medan han dödar poliser. Alla pojkars dröm. (Han är hypnotiserad).
Medan Silver Streak påminner mycket om Plastmannen i dialog och humor. Och The Claw (se överst på inlägget)är en bizarr monstruös jätteversion av Fu Manchu. (Rasismen lever och mår väl i dessa serier. I en av serierna så tänkte jag först att den groteska rymdvarelsen måste ha påverkats av en rasistisk nidbild av en asiat. Men det vart menat att va en asiat.)
Också Basil Wolverton finns med med en serie. En rymdhjältehistoria som ser såpass wolvertonsk ut att den ser lite apart ut i volymen:

I stort är serierna mer fascinerande än bra. Men även om jag kanske inte kommer att läsa om särskilt många av dem lär jag säkert ta fram boken för att bläddra i.

söndag 21 december 2008

Plastmannen


Förra söndagen var det 94 år sedan Jack Cole föddes.
Jack Cole var en serietecknare och hans mest kända skapelse är Plastmannen. Han gjorde även gangsterserier och pin-upteckningar för Playboy. Samt även en dagsstrip: Betsy and Me, som det nyligen getts ut en samling med. (Även om det nog mest är hans andra verk som gjort att den samlingen kommit ut.

I Plastmannen, vars hjälte kunde förvandla sin kropp hur han ville, kunde Jack Cole använda sitt hantverk till fullo. Undertiteln till den bok Art Spiegelman (Maus) skrivit om Plastmannen och Jack Cole är Forms stretched to their limits. Vilket är en träffande formulering i vad som är en väldigt bra bok.


Här kan man läsa en bra 1949 års Plastic Man från Police Comics 95. Under historiens tio sidor ger Jack Cole serieformen vad den tål.

På omslaget till det numret av Police Comics finns också Spirit, Will Eisners serie som också trycktes om i den tidningen.
Will Eisner är kanske den konstnär som mest påminner om Jack Cole, även om Will Eisner hade en större variation.

Jack Cole gjorde dagsstripsversion av The Spirit när Will Eisner låg i militären. (När Frank Miller, som gjort den kommande Spiritfilmen, låter Plastmannen vara med i Millers karnevaliska version av Läderlappen: All Star Batman and Robin the Boy Wonder så kan det ses snarast som ett medgivande av Eisnerinflytande; Spirit in misprision).

Möjligen kan Jack Coles teman vara lite tunna. I förordet till Betsy and Me- samlingen läses strippen i ljuset av Jack Coles självmord. Vilket blir lite underligt då Betsy and Me var en äkta par humor serie typ Blondie.

Det är nog själva det lätt lättviktiga i Jack Coles verk som gör att kritiker gör såna läsningar. Då till exempel Plastic Man ju helt uppenbart är bra så vill man gärna ha den till att ha en djupare mening.

Inte för att Plastmannen skulle sakna mening. Men ibland är meningen med ett verk inte undertexten utan texten.
Och så är den skoj.