Sexuellt depraverade kanadensiska zombier

Roger, I had a very disturbing dream last night. In this dream I found myself making love to a strange man. Only I'm having trouble you see, because he's old... and dying... and he smells bad, and I find him repulsive. But then he tells me that everything is erotic, that everything is sexual. You know what I mean? He tells me that even old flesh is erotic flesh. That disease is the love of two alien kinds of creatures for each other. That even dying is an act of eroticism. That talking is sexual. That breathing is sexual. That even to physically exist is sexual. And I believe him, and we make love beautifully.

De tio bästa zombiefilmerna, första platsen
David Cronenbergs Shivers (också kallad The Parasite Murders och They came from within) var hans tredje film, men hans första kommersiella fullängdare. Den tog drag från George A. Romeros Night of the living dead. Men där Romeros ghouls drivs av en törst efter mänskligt kött så styrs de parasitinfekterade i Shivers av sin sexualdrift (han skulle i sin nästa film Rabid ta upp andra aspekter av zombiegenren).

Filmen börjar med bilder på ett kanadensiskt höghus med en voiceover som beskriver byggnadens alla bekvämligheter. Ett bostadsprojekt av det slag som gör att dess boende aldrig behöver lämna förorten.

Vi får följa ett par som visas runt byggnaden. Detta varvat med klipp av ett våldsamt mord.

En läkare i huset har framställt en parasit som ska frigöra människan från sitt överjag. Parasiten i filmen är gjord för att få en att associera både till fekalier och fallos. De infekterade sexuellt frigjorda blir alltfler i byggnaden tills våra hjältar är de enda som inte är smittade.

Att allt utspelar sej i samma höghuskomplex gör att filmer har flera scener som utnyttjar samma slags klaustrofobiska känsla som Romero gör i sina zombiefilmer.

Men den sexuella aspekten ger ett nytt element. De som blivit smittade av parasiten uppför sej stundom våldsamt på liknande sätt som man brukar inom genren. Men fasan i filmen kommer framförallt från föreställningen om en helt luststyrd människa. Lika delar Romero som Pasolini. Samt väldigt Cronenbergsk. Det är en fascinerande film. Med ett av de bästa skräckfilmssluten. "[The ending] is genuinely shocking, subversive, surrealistic and probably something we all deserve.” - Martin Scorsese.

Romeros trilogi

De tio bästa zombiefilmerna, plats 2 - Trilogy of the Dead: Night of the living dead, Dawn of the dead och Day of the dead
Zombiefilmen föds som genre i och med George A. Romeros Night of the living dead 1968. Det finns flera tidigare filmer där de döda på liknande sätt reser sej ur graven (monstrena kallades i de filmerna ofta för ghouls och Romero ska ha haft ghouls som namn i åtanke för de levande döda i sin film snarare än zombies). Men de var alla usla och är nu mestadels bortglömda.

Den låga budgeten i filmen är tydlig men Romero förmår att utnyttja den så gott det går. Filmen utspelar sej mestadels i ett hus omringat av de levande döda.

Denna klaustrofobiska känsla återkommer i de två följande filmerna Dawn of the Dead (1978) och Day of the Dead (1985). Den mest minnesvärda scenen i den senare är inledningsscenen där hjältinnan drömmer att armar kommer ut ur väggen och famnar efter henne.

Dawn of the Dead skiljer sej i stuket en hel del från den första filmen. Budgeten är större, filmen är bland annat i färg (lite olyckligt så har de levande döda fått grön hy). Här är en längre del av filmen där huvudpersonerna är instängda i ett köpcentrum. De är egentligen utan fara och har mat så de klarar sej. Tristessen, snarare än horderna med levande döda, är den största skräcken.

Köpcentrumet som plats för filmen är som social satir kanske inte så där väldigt djup. Slutet på den första filmen fungerar bättre som samhällelig kritik men Dead-trilogins politiska innehåll har överdrivits av filmkritiker. Romero själv parodierade detta i sin Knightriders där två män sitter och diskuterar vad för slags politiskt ställningstagande motorcykelsriddarna i den filmen gör, alltmedan hjälten flinar åt dem.

Ett par scener som de i Dawn of the Dead där protagonisterna lever ett låtsasliv i lyx i mitten av en sönderfallande värld kan läsas politiskt. Men detta antyds snarare än att det görs en hel allegori av det.

Möjligen kan Romero med åren blivit övertygad av filmkritikernas läsningar då hans senare zombiefilmer haft ett mer uttalat allegoriskt politiskt innehåll. Men också ett rätt klumpigt sådant.

Dawn of the Dead finns i två olika redigerade versioner. Skillnaden är mest i tempo. Night of the Living Dead finns emellertid i en urusel writers cut som man bör se upp för. Det gjordes också en nyinspelning. Där blir Barbara, i första filmen en till passivitet skrämd kvinna, en slags actionhjältinna. Men där i originalet Romero genom att göra Barbara ännu ett snäpp mer skrämd än vad kvinnor i såna här filmer brukar vara gör något nytt med den klichéen så blir Ripley-Barbara bara en trött upprepning av en fauxfeministisk gest.

Dellamorte dellamore

De tio bästa zombiefilmerna, plats 3 - Dellamorte Dellamore 1994 regisserad av Michele Soavi.(Också kallad Cemetary Man och Of death, of love)

I början av Dellamorte Dellamore sitter huvudpersonen Francesco Dellamorte, spelad av Rupert Everett, och talar i telefon. Det knackar på dörren, han lägger ifrån luren och går och öppnar. Där står en zombie. Med uttråkad min skjuter vår hjälte zombien i pannan och återgår till telefonsamtalet.

Dellamorte Dellamore är en lite ostrukturerad film. Men den har flera bra underliga scener. Även om ingen av dem är riktigt lika bra som inledningsscenen.
Filmen går i en ofta rätt framgångsrik balansgång mellan det sublima och det löjliga.

Den bygger på en roman med en bifigur ur den italienska skräckserietidningen Dylan Dog. Hjälten har här också fått drag av Dylan Dog själv.

Det finns flera tecknade serier med zombier. De senare åren har bland annat gett oss Robert Kirkmans The Walking Dead (hittills elva album och tal om en tv-serie), Crossed av Garth Ennis och Black Gas av Warren Ellis.

Black Gas är framförallt påverkad av den italienska zombietradition som utgår från Lucio Fulcis Zombi 2. Ellis har också gjort ett (bättre) zombieinspirerat nummer av Global Frequency.

Zombi 2 eller Zombie - den italienska traditionen

De tio bästa zombiefilmerna, plats fyra: Zombi 2 (1979)
Det är vanligt att en film går under flera titlar. För skräckfilmer så är det mer regel än undantag. Lucio Fulcis ö-zombiefilm Zombi 2 har många namn. Bland annat Zombie. Det lär finnas en uppföljare till Zombi 2 kallad Zombie 2.

Tvåan i titeln har att göra med att Dario Arentos version av George Romeros Dawn of the Dead hade gått bra i Italien under namnet Zombi och för att bättre sälja filmen lanserade man den som en uppföljare på denna.

Zombi 2 är en italiensk zombiefilm. Det har gjorts zombiefilmer i många länder. En norsk kom nyligen. Den spanska Rec har sina anhängare. Jean Rollins Grapes of Death har en del suggestiva scener (även om jag inte riktigt förstod om Brigitte Lahaie var infekterad eller om hon gått native - men så såg jag filmen otextad).

Italien har emellertid en egen zombietradition som utgår från Zombi 2. De utspelar sej på avskilda platser och är av det våldsammare slaget. Det ska finnas fler saker som avskiljer den italienska zombiefilmen från sin amerikanske släkting men jag har bara sett Fulcis film i den här traditionen (det kommer en till italiensk film på listan - men den skiljer sej en del från denna fulciinspirerade tradition).

Fulci var en regissör som verkade i många genrer. Vid tiden för Zombi 2 så hade han börjat göra främst skräckelfilmer.

1979 hade Fulci fortfarande kvar en stor del av sitt hantverkskunnande från åren när han gjorde riktiga filmer. Filmen är jämfört med dessa skräp, men kanske mer underhållande. Och den har en zombie/haj-fight.

Send...more...paramedics...

De tio bästa zombiefilmerna, plats 5
Zombien är ett något fånigt koncept. Vilket Dan O’Bannons film Return of the living dead från 1985 tar fasta på. En skräckkomedi som inte skiljer sej särskilt mycket från de "allvarliga" zombiefilmerna när det kommer till skräckmomenten. Förutom att zombierna här kan prata. "Brains..." efterfrågar här de levande döda. Ett inslag som efter denna film är en självklar del av zombie-loren.

Det finns flera bra inslag i filmen som att zombiesarna förklaras med direkta referenser till Romeros Night of the living dead, som säjs vara en film baserad på fakta eller filmens dråpliga punkare. Slutet är också förvånansvärt effektivt på ett visserligen ironiskt men inte direkt komiskt sätt.
Själva zombiesarna är emellertid rätt fula.

Det har kommit flera uppföljare, varav Return of the living dead 3 har antydan till att en gång i tiden haft en viss potential. Den handlar om en kvinna som blivit utsatt för det gift som gör folk till zombies i Return of the living dead och under filmens gång förvandlas till en zombie. Men slutresultatet är en rätt tråkig film trots repliker som ""Julie, are you eating him?" (she is).

Dawn of the Dead 2004

De tio bästa zombiefilmerna, plats 6
Zombiefilmen är en genren med rätt få möjligheter till variation. Vilket är en av anledningarna till dess framgång på senare år. Detta bidrar också till att Zach Snyders remake av George Romeros Dawn of the Dead blir en film som kan stå på egna ben jämtemot förlagan. Då de flesta zombiefilmer ändå är så pass lika Romeros Dawn of the Dead. Men Snyder får möjligheten att återanvända köpcentret som centrum för filmen.
Filmen har en stark inledning och Sarah Polley är ett bra, något oväntat, val av hjältinna.
Att zombiesarna är snabba till skillnad från i originalet var något som diskuterades mycket när filmen kom. I Romeros filmer så är de levande dödas långsamhet en viktig ingrediens. Om de överlevande skulle agera rationellt så skulle de ha god chans att klara sej. Gör man zombierna snabba så ändrar man detta.

Vilket gör att denna ändring är bra för nyfilmatiseringen. Den ger den en annan karaktär än originalet.

Tyvärr bryter filmen mot den gamla tjechovska regeln. Om man antyder att en zombiebäbi är på väg att födas så bör man se till att zombibäbin kommer fram och biter folk i sista akten.

Sanningen i fallet Valdemar - George A. Romero gör Edgar Allan Poe

De tio bästa zombiefilmerna, plats sju: The Facts in the Case of M. Valdemar (1990), regisserad av George Romero

Zombien, som vi numera känner honom, är ett monster som uppstått inom filmen. George Romeros filmer där genren föds har likväl likheter med äldre berättelser. Skräcken för att de döda inte alls kommer att vila i frid har inspirerat många historier. En klassiker i ämnet är Edgar Allan Poes novell "Sanningen i fallet Valdemar".

I Poes novell blir en dödssjuk man hypnotiserad, eller mesmeriserad. Han dör, men är fortfarande under hypnos och fortsätter att tala "Jag har sovit. Och nu är jag död. (övers Bertil Gripenberg).

Den raden finns med i Romeros filmatisering av novellen.

Romeros film är en av två Poe-berättelser (den andra är regisserad av Dario Argentio) i Two Evil Eyes. Romero förlägger historien till nutid och inramar den med en rätt ointressant historia där mannens hustru bedrager honom och vill ha hans pengar. När mannen berättar att han är död lyckas det inte alls få samma verkan som i novellen. Poe ägnar ett längre stycke åt att beskriva hur mannens röst låter "ett läte aldrig förr skorrat i människoöron" har rsten som både säjs komma någon annanstans ifrån och ha en gelélik karaktär (Horace Engdahl skriver intressant om Valdemars röst i den annars rätt trist förutsäjbara essäsamlingen Beröringens ABC). Att Romeros version inte förmår leva upp till den beskrivningen är inte förvånande.

Ändå har Romeros filmatisering sina poänger. En metronom används på ett suggestivt sätt. Och historien spinns idare på så att Valdemar i hypnotiserat tillstånd blir en port till dödsriket. De levande döda som dyker upp mot filmens slut påminner mer om spöken än zombies. Anledningen att jag ändå har med den på den här zombiefilmslistan (förutom att jag känner för det) är att en scen i slutet anknyter visuellt till Romeros Zombiefilmer och därmed dessa till en vidare tradition där skräcken för de döda står i centrum.

Shaun of the Dead och Spaced

De tio bästa zombiefilmerna, plats 8
Shaun of the Dead från 2004 är en ofta rolig film som när hjälten inte upptäcker att allt fler människor blir zombies för att han är för bakfull.
Denna komedi spelar zombiehandlingen någorlunda allvarligt i flera scener och det är de som fungerar sämst.

Shaun of the Dead var något av en återförening av de som gjorde den brittiska sit-commen Spaced. Den hade liksom Shaun of the Dead regisserats av Edgar Wright. Medan den skrevss av Simon Pegg och Jessica Hynes. Pegg har huvudrollen i filmen och har varit med och skrivit manus medan Hynes enbart cameoar.
Kanske hade filmen behövt mer Hynes. För den kommer inte riktigt upp i samma klass som Spaced.

Spaced gick i två säsonger. Sammanlagt 14 avsnitt. Det är en rolig serie som påminner en hel del om Shaun of the Dead. Men i stället för allusioner till zombiefilmer har den referenser till många olika sorters populärkultur (och zombiefilmer).
Första avsnittet kan du se HÄR

28 dagar senare

De tio bästa zombiefilmerna, plats 9: Danny Boyles 28 dagar senare från 2002

Det brukar diskuteras vad som egentligen ska räknas som en zombiefilm. Filmer som 28 dagar senare där monstrena inte är döda uppstigna från graven utan levande av sjukdom infekterade människor ska enligt många inte räknas till genren.

En zombiefilm blir en zombiefilm genom att förhålla sej till andra zombiefilmer. Detta gäller all genrefilm men blir extra tydligt med en genre med så pass begränsad variation som zombieberättelsen. 28 dagar senare ingår i en zombietradition genom att anspela på tidigare filmer i genren. Framförallt George Romeros Dawn of the Dead och Day of the Dead. Att den anknyter mer till den senare än den förra är en av filmens styrka då detta är mindre vanligt.

Den anknyter även till andra katastrofberättelser, såsom John Wyndhams roman Triffidernas uppror (kopplingen mellan Wyndhams bok och Boyles film har jag skrivit om tidigare) men håller sej framförallt inom romeroland.

Dessa anspelningar i filmen blir något annat än bara referat men är i slutändan ändå filmens stora brist.
En genreberättelse bör försöka bli sista ordet i sin genre. Att utnyttja genregreppen så att de inte längre går att använda utan att förnya dem. Riktigt detta gör inte Boyles film. Men det är ändå en hyfsat underhållande film.

De tio bästa zombiefilmerna: 10 - Undead

I veckan hade i staterna nyversionen av The Crazies premiär. Originalet av George Romero kom 1973, mellan de två filmer av Romero som skapade zombiegenren: Night of the living dead (1968) och Dawn of the dead (1978). The Crazies, om en rabiesliknande epidemi i en småstad, hade vissa tematiska likheter med dessa två. I remake-versionen har de gjort de drabbade ytterligare mer lika zombies. Och även i de positivare recensionerna av filmen kan man märka en djup trötthet på zombiegenren.

Jag tror inte att filmen kommer att gå upp på svenska biografer. Och det är det väl få som kan sörja över. Det sista vi behöver är en ny zombiefilm och de obligatoriska zombieartiklar som kommer i dess kölvatten.

Alltså ser jag detta som en lämplig anledning att starta ett nytt tema denna vecka. Där jag skriver om de tio bästa zombiefilmerna (av dem jag sett).

Nummer 10: Undead

Skräckkomedin utnyttjar att genrens grepp är utnötta. Denna australiensiska lågbudgetfilm från 2003 låter en liten fiskestad drabbas av först meteornedslag, sen zombies och när det giftiga regnet börjar falla så dyker rymdvarelserna upp.

Dessutom har den zombiefiskar.

Mitt i detta finns det en viss kritik av en av zombiegenrens mest självklara inslag. Hur de icke-zombifierade skjuter ner så många zombies som möjligt. Vilket här visar sej vara fel sak att göra. (Det finns i dessa massakrer ett släktskap med vildavästerngenren. I Joss Whedons sf/western Serenity görs med Reavers kopplingen indianer/zombies i filmens sista scener).

Filmens staplande av den ena genreklichén på den andra är rätt festligt men den låga budgeten märks, inte så mycket i effekterna som i skådespelarinsatserna. Handlingen blir på slutet också lite för invecklad för en sån här sorts film.