Jules Verne - Magasinet. En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal

Jules Verne-Magasinet var en på 40-talet rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna är ofta något klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt så festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

(Först publicerad 8 februari 2011 på Jules Vernes födelsedag. Ingick då i temat 365 böcker som jag hade under det året. Då jag skulle skriva om en bok varje dag. Det blev väl inte riktigt 365 inlägg. Men jag funderar på att återuppta idén nästa år.)

Ur En dag på tivolit av Frederik Pohl (1919-2013)

"När familjen Baxter kom dit var mer än sextio av plattformarna redan upptagna av de tysta livlösa liken av dem som gått hädan på tivolit denna dag. Ett rart litet barn här, en gammal kvinna där; där låg ett nygift ungt par sida vid sida. Randolph Baxter letade efter och hittade den långe, leende färgade mannen som hade dött i kön framför honom. Han log inte längre, men ansiktet var fridfullt och verkade nästan glädjefyllt.[...]Besökarna dröjde litet vid var och en av de upptagna plattformarna; men de dröjde inte när de begav sig mot salens bortre ände. En del tittade inte ens, för ingen turist på tivolit kunde låta bli att tänka när han gick förbi en tom plattform, att innan tivolit stängts den kvällen skulle någon ligga där..."
Frederik Pohl 1983
Ur novellen "En dag på tivolit" (övers. Sam J. Lundwall) som finns i Jules Verne-magasinet 423, ett temanummer om Pohl

Svenska framtider från förr - Vid randen av Lars Jakobson

Lars Jakobson har ofta haft inslag av science fiction i sina böcker. Redan som nittonåring hade man med en novell i sf-tidskriften Jules Verne Magasinet. I nummer 371, eller i oktobernumret 1978.
"Vid randen" är en kort novell, knappt två sidor lång, om en rymdfarare som sitter ensam i ett rymdskepp - "Inga klockor och kamerorna slås bara på då en himlakropp är inom synhåll, så jag kan inte se dem närma eller fjärma sig. Dessutom: sex år är bara vad vetenskapsmännen påstod att färden skulle ta. Tiden existerar inte utan klockor."

Det var knappast den första novellen om en ensam astronaut. Men som Jakobsson skrev 25 år senare i essän "Ombord på de stora skeppen" så är sf en megatext, "där varje författare burit sten till det stora bygget". Detta gäller väl även annan litteratur - men det är tydligare i sf.
"Vid randen" är inte en av de stora stenarna i det bygget men en inte så dålig start på ett intressant författarskap.

"Ombord på de stora skeppen" finns i Stjärnfall. Om SF. Jakobsons essä uppehåller sej främst vid Samuel R. Delany. Boken innehåller också en essä av Ola Larsmo och en av Steve Sem-Sandberg (Sem-Sandberg skrev förr sf men har på senare år övergått till den mer populära genren historiska romaner).

Jakobson hade med en till novell i Jules Verne Magasinet: "Någonstans en strand" i nummer 380, april 1980. Den är snarare fantasy eller weird fiction.

Ett tidigt utkast till Stalker

Andrej Tarkovskijs långfilm Stalker bygger på bröderna Strugatskijs roman Picknick vid vägkanten. Främst på romanens sista kapitel.

Strugatskijarna skrev också manus till filmen. Och ett tidigt utkast finns publicerat. Filmandet av Stalker tog tre år och slutresultatet skiljer sej en hel del från denna tidiga manusversion.

Språket i Picknick vid vägkanten har drag av hårdkokt amerikansk prosa. På gränsen till pastisch. Detta har försvunnit från manuset/novellen "Stalker".
Figurerna i filmen finns här. Men det är mycket mer dialog än i den färdiga filmen.

Romanen Picknick vid vägkanten har oförtjänt dåligt rykte. Då den alltid blir jämförd med Tarkovskijs vackra, märkliga och mångbottnade film.
Men romanen står bra på egna ben. Den är bättre än detta första manusutkast. Och även om filmen nu är bättre så är det ändå två väldigt olika verk.

"Stalker", manusutkastversionen, finns utgiven på svenska tillsammans med några till Strugatskij-noveller i boken Stalker. Men först hade den publicerats i Jules Verne magasinet 401.

Det var det första nummer av JVM som jag läste.

De sålde några nummer av tidningen billigt i ett antikvariat i Kristianstad som jag brukade gå till på gymnasietiden. Jag läste egentligen inte science fiction på den tiden. Men jag hade sett och uppskattat Tarkovskijs film. Jag köpte också ett nummer av tidningen med en Majakovskij-pjäs i och ett annat där jag gillade omslaget (en leende groda).

Förutom Tarkovskijs novell/manus innehöll den tre till noveller, bland annat den korta skräckklassikern "Född av man och kvinna" av Richard Matheson.
Samt en faktaavdelning. Som upptog lika mycket utrymme som novellerna.
Det här var nytt för tidningen. Som hade fått en make-over. En av faktaartiklarna handlade om de olika versionerna av Jules Verne magasinet genom tiderna.

Det andra faktainslaget var en artikel av Brian W. Aldiss om SF-världen som måste ha varit obegriplig för mej på den tiden.
Ett av de andra tre numrena innehöll emellertid en artikel av Joanna Russ om fantasy och kritik som jag uppskattade redan då och som gjorde att Russ var en av de författare jag först läste när jag några år senare började att läsa lite mer SF.

Även om tidningarna inte med en gång gjorde mej till SF-läsare så fick nog detta att de innehöll Majakovskij och Tarkovskij-manus och konstig holländsk science fiction (numret med grodomslaget) mej att se på genren på ett annat sätt.

En annan berättelse - om Joanna Russ

I slutet av Honmänniskan (Female Man) av Joanna Russ uppmanas boken att glädjas när den blir föråldrad "För den dagen är vi fria" (övers. Y. Spångberg).
Fortfarande är det vanligt att läsare tycker att den romanen går för långt, är för arg.

Det finns en ilska i boken, liksom i hela Russ författarskap. Men där finns också en hoppfull ton (och en hel del humor). Honmänniskan kallas ibland för dystopi. Men den framtid som får mest plats i romanen, en befolkad enbart av kvinnor (kallad Whileaway) är snarare motsatsen. Bland de världar som vävs in i berättelsen finns förvisso också en där ett blodigt krig pågår mellan könen - men om någon av platserna i boken liknar en dystopi så är det snarare Amerika den tid då den skrevs.

Det var då mellan 1969-1972. Men den kom först ut 1975. En liknande försening hade drabbat redan Russ första betydande verk - berättelserna om Alyx. Delvis skriven i den genre som skapades av Robert E. Howard med Conan barbaren (den sista novellen i Alyx-sviten utspelar sej samma år som den första Conan-novellen kom ut). Men delvis skriven mot den.

Alyx (ibland The adventures of Alyx, består av tre noveller, en kortroman och en avslutande novell. De första novellerna handlar om barbaren Alyx, en liten gråögd (Athena har enligt Homeros gråa ögon) kvinna. De skiljer sej från den mesta heroiska fantasyn inte bara genom sin huvudperson, utan främst genom språket. Det finns en scen med ett havsmonster, som vanligen borde vara berättelsens action-scen - men som skildras liksom på avstånd, med ett långsamt och vackert språk.

Alyx vandrar inte bara genom rum och tid, utan också genom genrer. Kortromanen Utflykt på Paradis (Picnic on Paradise - Russ hade velat kalla den Picnic in Paradise, men förlaget ändrade titeln så den inte skulle framstå som en kärleksroman) är science fiction, Alyx blir hämtad till framtiden, medan den sista novellen pekar framåt mot Honmänniskan.

Alla berättelserna i Alyx, utom den sista, slutar med omkvädet "But that's another story".

Utflykt på Paradis gavs ut i egen volym och blev Russ debutroman. Den följdes av And chaos died. Den nya våg inom sf som Russ tillhörde använde sej ofta av modernistiska berättarknep. Här skildrar Russ en man som får förmågan att läsa andras tankar - den joyceska inre monologen får en motivering. Resten av det Russ skrivit är inte lika tydligt experimenterande rent språkligt - men hon är alltid en mycket språkmedveten författare.

Russ undervisade i litteratur och höll skrivarkurser samtidigt som hon skrev romaner och noveller. Hennes kritik och essäer är oftast läsvärda. Och böcker som How to supress women's writing har gjort att hon blivit läst också av andra än genrepubliken.

Hennes produktivitet minskade tyvärr tidigt pågrund av hälsoproblem. Den sista av hennes noveller jag läst är från 1996 - "Invasion", och om hon skrev fler så skrev hon inte så många fler. Novellerna är en viktig del av hennes författarskap.

Ett par noveller finns på svenska i Jules Verne >Magasinet respektive Nova science fiction. Bland andra den mästerliga utopin "Ingen är hemma" i Nova sf 2/87, genombrottsnovellen "När det hände" samman med en intervju i Nova sf 3/84. "Amelia Bertrands ovanliga resor" finns i JVM 384 (och, troligen, i Det hände imorgon 17). Ett bra exempel på hennes essäistik finns i JVM 407 - "Till kritikens försvar" (den första texten av Russ jag läste).

I egna volymer finns långnovellen Själens ensamhet, en medeltidshistoria om en abbedissa som är mer än hon verkar (den är riktigt bra). Och romanen En gång skall vi a$lla... som vänder på undergenren där folk strandsätts på en öde planet, ställer den på fötterna. Den har också ett efterord om Russ.

Och då Utflykt på Paradis (men tyvärr inte de andra Alyx-berättelserna) och Honmänniskan. Den senare kom på svenska så sent som 1996. Utgåvan tonar ner kopplingen till science fiction och det är också en bok som kan uppskattas av andra än genreläsare. Den har också hållit sej bra - i all sin kantighet. Något som kanske antyder att vi ännu inte är fria.

Russ dog i slutet av förra månaden. Hon blev 74 år. No more stories.

Science fiction på svenska

Science fiction på svenska kom 1977 och sammanställdes av Sam J. Lundwall. Den har undertiteln "En antologi med svensk science fiction" - vilket samman med förordets genomgång av den svenska sf-litteraturhistorien kanske skulle få en att tro att det var ett urval med svensk sf genom tiderna.

Det är det nu inte utan resultatet av att man i Lundwalls Julers Verne Magasinet hade bett läsarna att skicka in noveller. Ett par år tidigare hade den unge Ola Larsmo efterlyst novelltävlingar i ett läsarbrev.

Om han skickade in någon novell vet jag inte. Han är i alla fall inte med i antologin. Som innehåller noveller av en del av de sedan innan kända namnen inom svensk sf: Denis Lindbohm, Carl Johan Holzhausen och Lundwall själv. Samt en del (då) yngre förmågor. I Jules Verne Magasinet publicerades runt denna tid en novell av Lars Jakobson. Men inga av de yngre namnen i denna antologi kommer att lyckas som författare (ett par ger ut en volym eller två).

Utom möjligen Kjell Johansson. Men det är inte nödvändigtvis den Kjell Johansson som skulle komma att skriva Gogols ansikte och En rädd människas berättelse. Det är ju ett vanligt namn. Det gjordes en dokumentär för några år sen med sju olika Kjell Johansson. Och Kjell Johansson-Kjell Johansson hade redan romandebuterat. Vilket väl borde ha nämnts i den inledande presentationen av författaren (det skulle också kunna vara K. G. Johansson).

Kjell Johansson-novellen är annars en av de bättre i samlingen. Som annars håller ungefär den kvalité man kan begära av en novelltävlingsantologi. Lundwalls egen "Skuggor" är bäst i samlingen. Men den hade också sen innan antologiserats flera gånger.

Jules Verne-Magasinet: en antologi av Jan Myrdal

I dag är det Jules Vernes födelsedag. Vilket jag hade tänkt uppmärksamma med att skriva om en antologi med noveller ur det novellmagasin från 40-talet som bar hans namn. Jules Verne-Magasinet var en rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna i är ofta rätt klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr rätt dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som i skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

Röd som blod - Tanith Lee

En av de författare som verkar i Angela Carters spår är Tanith Lee.

Samlingen Red as Blood, or Tales from the Sisters Grimmer tar också den och vrider till sagor. Till skillnad från hos Angela Carter är det de senare nedskrivna, för oss mer bekanta versionerna som Tanith Lee vrider till.

Titelnovellen, "Röd som blod" (i Jules Verne Magasinet 386) vänder upp och ner på Snövit. Här är häxan, Häxdrottningen, god - Snövit, Bianca, ond. Spegeln ser henne inte och hon vägrar låta sej döpas.

Dvärgarna blir onda förvridna levande träd. "Genom skogen, in på ängen trängde sju förvridna, missbildade, krokiga ting."

Det som gör novellen liksom de övriga i samlingen är Tanith Lees lyriska språk. Ibland kan Tanith Lees prosa bli lite för tanithleesk för sitt eget bästa. Men här fungerar det på en gång högstämda och enkla språket.

Det ska ha kommit en romanversion av novellen. Och hon har också gjort en liknande med Törnrosa.

På senare tid har Tanith Lee haft framgång med Piratika-serien. En ungdomsboktrilogi. Varav de två första finns på svenska.

Ola (S.) Larsmo och R. A. Lafferty

I JulesVerneMagasinet 355, 1975 års aprilnummer finns på brevsidan ett brev från en Ola S. Larsmo.
Om vi antar att detta är från den blivande författaren till Himmel och jord må brinna, Stumheten, med flera så var Ola Larsmo 18 år gammal vid den här tiden.

I brevet önskar han lite färre satirer. Berömmer Larry Nivens "Den Svarta Linjen" från ett nyligt nummer. Diskuterar innehållet i ett par amerikanska SFmagasin och önskar novelltävling. Uppenbarligen hyste Ola S. Larsmo författarambitioner.
Samt efterlyser noveller av vad han kallar en "av SF-världens största begåvningar"..."den märklige R. A. Lafferty."
Ytterligare en brevskrivare vill se Lafferty i tidningen och gör med det JVM 355 till kanske det enskilda nummer med mest laffertyefterfrågan i den svenska
novelltidskriftens historia.

Ola Larsmo har skrivit om science fiction i sitt bidrag till essäsamlingen Stjärnfall - om SF. (Och tidigare en utmärkt Frankensteinessä i Odysséer - Frankenstein nämns också i Stjärnfall-essän).

Han skriver om flera författare. Bland annat Alfred Bester. Och om Philip K. Dick som han skrivit om i samlingen Andra sidan, där han också skriver om Narnia-författaren C. S. Lewis' SF. Men inte om Lafferty.

R. A. Lafferty (1914-2002) utmärkte sej mer genom sin stil än sina teman. En stil som byggde på brytningar mellan sätt att skriva. Inledningen till "Nine Hundred Grandmothers", en av hans mest populära noveller, är ett typiskt exempel: "Ceran Swicegood was a promising young Special Aspects Man. But, like all Special Aspects, he had one irritating habit. He was forever asking the question: How Did It All Begin?/They all had tough names except Ceran. Manbreaker Crag, Heave Huckle, Blast Berg, George Blood, Move Manion (when Move says "Move," you move)".

Kanske stod Lafferty egentligen närmare den amerikanska humoristiska traditionen än den SF-genre vars märke hans böcker bär. Bland de författare som erkänner påverkan av honom finns Neil Gaiman vars Laffertyhommage "Sunbird" finns att läsa i dennes
Fragile Things.

R. A. Laffertys andra roman The Reefs of Earth var nog hans bästa. Den skildrar familjen Dulantys: sex barn (sju om man räknar Bad John) som är en slags utomjordiska bortbytingar. De är Pucas och funderar på om de inte ska minska jordens befolkning till ett mer behagligt stort antal, säj 6 (7 om du räknar Bad John). Genom boken reciterar de pucasramsor som den här: "I also had a sister sweet,/I worshipped her, I idolized her,/Until I put her on to heat,/And accidentally vaporized her."

Boken är som en Huckleberry Finn med barnen från Village of the Damned i hjälterollen.