Och en konung trädde in i mörkret av Mattias Jeschko-Edberg

"Det som behövs sägas har redan sagts. Det vi kan göra är att pussla ihop bitarna." Så slutar essän "I Themsens smutsiga vatten" i Mattias Jeschko-Edbergs nya bok Och en konung trädde in i mörkret. En samling artiklar och kommentarer enligt undertiteln.
Och vad som behöver säjas, vad som har sagts och vad som inte kan säjas är något som återkommer i texterna här om böcker, tv-serier, politik, filosofi, musik och poesi.

En del av texterna har publicerats tidigare. Texterna om böcker är ibland regelrätta recensioner, ibland är böckerna snarare avstamp för resonemang.
Essäerna har ofta ett malmöperspektiv, vilket man som malmöbo inte är bortskämd med. En text som bland annat tar upp hur Rosengård beskrevs av Fox News år 2004 ("Det cyniska svaret är att Fox News åkte till Rosengård så att de skulle slippa åka till Baltimore.") har fått ny aktualitet den här veckan.

Den texten handlar om David Simons tv-serier Uppdrag mord och The Wire. 
En annan artikel tar upp hur Simons Generation Kill mottogs i Sverige, hur lätt man godtog de amerikanska soldaternas perspektiv. Det är en av flera texter i samlingen om USA. Eller bilden av USA. "Det handlar om hur vi blir betagna, inte av USA, utan av vår bild av USA."

Titelessän är en av texterna om USA. Om USA:s krigföring i Irak. Den anknyter också till Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Vilket är en anledning till att boken fick mej att tänka på Sven Lindqvists Utrota varenda jävel. Lindqvists bok börjar med orden "Du vet redan tillräckligt." Och Jeschko-Edberg verkar instämma: "Vi vet alla vad som sker, men vi arbetar frenetiskt för att inte behöva erkänna det."

Tidigare har Jeschko-Edberg gett ut diktsamlingen Eldträd tidig morgon (och en novellsamling, men den har jag inte läst). Flera teman återkommer från diktsamlingen. En dikt heter till exempel "Roseanne Barr" och en fängslande text i Och en konung handlar om komikern Roseanne Barr. Essäerna om USA:s krigföring känns som en fortsättning på dikten "Transkriptioner av dagsljus" om tortyr i Eldträd. (Här är min recension av Eldträd, den finns att köpa på Bokus rea).

I Och en konungs sista text om sockerförsöket, ett ett av den svenska statens största övergrepp på funktionshindrade och en avhandling som ursäktar det så räcker till slut prosan inte till utan tect bryts upp och övergår till poesi, blir till dikt.

Det finns många av artiklarna och kommentarerna som man hade kunnat skriva mer om. "Anteckningar om Lars Noréns tidiga poesi" tyckte jag mycket om. De flesta essäerna fann jag läsvärda, även de om jamaicansk reggae  som jag aldrig lyssnat på.
En skildring där jaget är på semester och fantiserar om hur civilisationen går under i en zombiekatastrof är en av höjdpunkterna (och påminde mej också om Lindqvist).

Allt som allt är det en fängslande bok. Ibland en uppfordrande bok: "Vi måste skaffa oss bättre fantasi, så att vi kan drömma oss bortom denna värld."

Tio bra skräckfilmer

Jag försökte inleda det här inlägget med ett skämt om att amerikaniseringen ökar och att detta är skrämmande. Men det blev inge bra.

 

Bennys video
Visst är det irriterande när det är filmer som inte riktigt är skräckfilmer med på såna här listor? 

Michael Hanekes film handlar om en pojke som gillar skräckfilm.

The Brood

På mellanstadiet berättade en av mina klasskamrater som hade sett filmen handlingen på en lunchrast. Hennes redogörelse skrämde mej mer än när jag sen såg själva filmen flera år senare.
David Cronenberg.

Ginger snaps
Kanadensisk varulvsfilm när den är som bäst.

Invasion of the bodysnatchers
Jack Finneys rätt oansenliga roman The Body Snatchers har gått och blivit filmstiserad hela fyra gånger. Men det är den här från 1978 som är den man måste se. För scenen med hunden om inget annat.

Ravenous
Film i vilda västern-miljö om män som blir starkare av att äta människokött.

Sanningen i fallet Valdemar
George A. Romeros version av Edgar Allan Poes noveller. Zombier är med.

The Stuff
Film av Larry Cohen om ond yoghurt.

Suspiria
Den obligatoriska Dario Argento-filmen. Reklamen för filmen sa att det enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna är resten av filmen. Vilket är riktigt då slutet är rätt så fånigt.

Thesis
Ibland kallad Snuff-Movie. Såg om denna spanska film nyligen. Den håller bra.

Törst
EllerThirst som den också heter ibland. Chan-Wook Park. Sydkoreansk vampyrfilm när den är som bäst.

Andra skräcklistor:
10 bra skräckromaner
10 bra skräcknoveller
De tio bästa skräckfilmerna
Här var det då de tio bästa och inte bara tio bra.
De tio bästa skräcksångerna

Världskrig Z - Rapport från ett zombiekrig

I Max Brooks roman Världskrig Z så har det inträffat som vi alla länge fruktat - zombier har rest sej mot mänskligheten. Boken berättar historien om denna zombiepandemi i intervjuer flera år efteråt. Undertiteln på romanen är "en muntlig historik över zombiekrigen". En hänvisning till Studs Terkels intervjubok Det goda kriget. Terkel tackas också i efterordet.
Brooks entusiasm över den terkelska formen skiner igenom och lyser ibland upp en annars rätt dåligt skriven roman.

Terkel fick på 60-talet i uppdrag att göra en amerikansk motsvarighet till Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by. Resultatet Rapport från en amerikansk stad - Chicago bildade grunden till formen för hans senare intervjuböcker.

Därmed är det passande att Världskrig Z börjar i Kina. Från Kina följer vi i tid och rum hur zombierna sprider sej och hur det krig som är i titeln börjar.

Berättelsen utspelar sej i en stor mängd länder (även om U.S.A. är överrepresenterat). Det är främst genom nationella karaktärsdrag som de intervjuade skiljer sej åt. Den palestinske misstror Israel, japanen är ute på nätet hela tiden och den rullstolsburne är rullstolsburen. Personerna i boken blir mer karikatyrer än karaktärer. (Av och till lånar Brooks även från nationernas övriga populärkultur - ett avsnitt med en blind zombiebekämpande samurai i ett öde Japan tillhör bokens bättre delar.)

Intervjuformen har sina fördelar när man ska teckna upp en värld för läsaren. Men också begränsningar. Intervjuerna i böcker som Rapport från kinesisk by och Det goda kriget brukar ofta säjas fungera som fristående berättelser, contes.
Men de har inte början och mitt och sånt på samma sätt som noveller i ett skräckmagasin. Brooks lägger emellertid i flera till oväntade vändningar och överraskande slut och annat man förväntar sej av en populärlitterär berättelse.
Han gör det tyvärr med en rätt klumpig hand. I ett kapitel får man reda på att några överlevande livnärt sej på människokött, vilket signaleras så tydligt att H. P. Lovecraft hade rodnat.

Också den samhällskritik som hör till zombiegenren är rätt tafatt. Fattiga istället för zombies invaderar ett sällskap av kända och rika, planen för att ta itu med the living dead var ursprungligen menad att bekämpa de svarta i Sydafrika.
Det senare berättas tyvärr i ett av de där avsnitten med ett föga oväntat överraskande slut.

Världskrig Z är inte direkt en bra bok, ibland är den till och med direkt usel. Men formen ger en del till läsupplevelsen. Om du vill läsa en blandning mellan Terkels Det goda kriget och George A. Romeros Living Dead-trilogi (Romero tackas också i efterordet) så är den här romanen det givna valet.
Ett bättre val vore förvisso att se Romero eller läsa Terkel.

(Repris från 6 jan 2012. Boken har nu efter mycket om och men blivit film. Filmen (som till skillnad från boken inte fått någon svensk titel utan heter World War Z på de svenska biograferna) verkar ha förlorat det mesta av kopplingen till oral history och Studs Terkel. Jag planerar skriva något om Rapport från kinesisk by i en nära (zombiefri) framtid. Då det i år är 50 år sen den boken kom ut.)

Sexuellt depraverade kanadensiska zombier

Roger, I had a very disturbing dream last night. In this dream I found myself making love to a strange man. Only I'm having trouble you see, because he's old... and dying... and he smells bad, and I find him repulsive. But then he tells me that everything is erotic, that everything is sexual. You know what I mean? He tells me that even old flesh is erotic flesh. That disease is the love of two alien kinds of creatures for each other. That even dying is an act of eroticism. That talking is sexual. That breathing is sexual. That even to physically exist is sexual. And I believe him, and we make love beautifully.

De tio bästa zombiefilmerna, första platsen
David Cronenbergs Shivers (också kallad The Parasite Murders och They came from within) var hans tredje film, men hans första kommersiella fullängdare. Den tog drag från George A. Romeros Night of the living dead. Men där Romeros ghouls drivs av en törst efter mänskligt kött så styrs de parasitinfekterade i Shivers av sin sexualdrift (han skulle i sin nästa film Rabid ta upp andra aspekter av zombiegenren).

Filmen börjar med bilder på ett kanadensiskt höghus med en voiceover som beskriver byggnadens alla bekvämligheter. Ett bostadsprojekt av det slag som gör att dess boende aldrig behöver lämna förorten.

Vi får följa ett par som visas runt byggnaden. Detta varvat med klipp av ett våldsamt mord.

En läkare i huset har framställt en parasit som ska frigöra människan från sitt överjag. Parasiten i filmen är gjord för att få en att associera både till fekalier och fallos. De infekterade sexuellt frigjorda blir alltfler i byggnaden tills våra hjältar är de enda som inte är smittade.

Att allt utspelar sej i samma höghuskomplex gör att filmer har flera scener som utnyttjar samma slags klaustrofobiska känsla som Romero gör i sina zombiefilmer.

Men den sexuella aspekten ger ett nytt element. De som blivit smittade av parasiten uppför sej stundom våldsamt på liknande sätt som man brukar inom genren. Men fasan i filmen kommer framförallt från föreställningen om en helt luststyrd människa. Lika delar Romero som Pasolini. Samt väldigt Cronenbergsk. Det är en fascinerande film. Med ett av de bästa skräckfilmssluten. "[The ending] is genuinely shocking, subversive, surrealistic and probably something we all deserve.” - Martin Scorsese.

Romeros trilogi

De tio bästa zombiefilmerna, plats 2 - Trilogy of the Dead: Night of the living dead, Dawn of the dead och Day of the dead
Zombiefilmen föds som genre i och med George A. Romeros Night of the living dead 1968. Det finns flera tidigare filmer där de döda på liknande sätt reser sej ur graven (monstrena kallades i de filmerna ofta för ghouls och Romero ska ha haft ghouls som namn i åtanke för de levande döda i sin film snarare än zombies). Men de var alla usla och är nu mestadels bortglömda.

Den låga budgeten i filmen är tydlig men Romero förmår att utnyttja den så gott det går. Filmen utspelar sej mestadels i ett hus omringat av de levande döda.

Denna klaustrofobiska känsla återkommer i de två följande filmerna Dawn of the Dead (1978) och Day of the Dead (1985). Den mest minnesvärda scenen i den senare är inledningsscenen där hjältinnan drömmer att armar kommer ut ur väggen och famnar efter henne.

Dawn of the Dead skiljer sej i stuket en hel del från den första filmen. Budgeten är större, filmen är bland annat i färg (lite olyckligt så har de levande döda fått grön hy). Här är en längre del av filmen där huvudpersonerna är instängda i ett köpcentrum. De är egentligen utan fara och har mat så de klarar sej. Tristessen, snarare än horderna med levande döda, är den största skräcken.

Köpcentrumet som plats för filmen är som social satir kanske inte så där väldigt djup. Slutet på den första filmen fungerar bättre som samhällelig kritik men Dead-trilogins politiska innehåll har överdrivits av filmkritiker. Romero själv parodierade detta i sin Knightriders där två män sitter och diskuterar vad för slags politiskt ställningstagande motorcykelsriddarna i den filmen gör, alltmedan hjälten flinar åt dem.

Ett par scener som de i Dawn of the Dead där protagonisterna lever ett låtsasliv i lyx i mitten av en sönderfallande värld kan läsas politiskt. Men detta antyds snarare än att det görs en hel allegori av det.

Möjligen kan Romero med åren blivit övertygad av filmkritikernas läsningar då hans senare zombiefilmer haft ett mer uttalat allegoriskt politiskt innehåll. Men också ett rätt klumpigt sådant.

Dawn of the Dead finns i två olika redigerade versioner. Skillnaden är mest i tempo. Night of the Living Dead finns emellertid i en urusel writers cut som man bör se upp för. Det gjordes också en nyinspelning. Där blir Barbara, i första filmen en till passivitet skrämd kvinna, en slags actionhjältinna. Men där i originalet Romero genom att göra Barbara ännu ett snäpp mer skrämd än vad kvinnor i såna här filmer brukar vara gör något nytt med den klichéen så blir Ripley-Barbara bara en trött upprepning av en fauxfeministisk gest.

Dellamorte dellamore

De tio bästa zombiefilmerna, plats 3 - Dellamorte Dellamore 1994 regisserad av Michele Soavi.(Också kallad Cemetary Man och Of death, of love)

I början av Dellamorte Dellamore sitter huvudpersonen Francesco Dellamorte, spelad av Rupert Everett, och talar i telefon. Det knackar på dörren, han lägger ifrån luren och går och öppnar. Där står en zombie. Med uttråkad min skjuter vår hjälte zombien i pannan och återgår till telefonsamtalet.

Dellamorte Dellamore är en lite ostrukturerad film. Men den har flera bra underliga scener. Även om ingen av dem är riktigt lika bra som inledningsscenen.
Filmen går i en ofta rätt framgångsrik balansgång mellan det sublima och det löjliga.

Den bygger på en roman med en bifigur ur den italienska skräckserietidningen Dylan Dog. Hjälten har här också fått drag av Dylan Dog själv.

Det finns flera tecknade serier med zombier. De senare åren har bland annat gett oss Robert Kirkmans The Walking Dead (hittills elva album och tal om en tv-serie), Crossed av Garth Ennis och Black Gas av Warren Ellis.

Black Gas är framförallt påverkad av den italienska zombietradition som utgår från Lucio Fulcis Zombi 2. Ellis har också gjort ett (bättre) zombieinspirerat nummer av Global Frequency.

Zombi 2 eller Zombie - den italienska traditionen

De tio bästa zombiefilmerna, plats fyra: Zombi 2 (1979)
Det är vanligt att en film går under flera titlar. För skräckfilmer så är det mer regel än undantag. Lucio Fulcis ö-zombiefilm Zombi 2 har många namn. Bland annat Zombie. Det lär finnas en uppföljare till Zombi 2 kallad Zombie 2.

Tvåan i titeln har att göra med att Dario Arentos version av George Romeros Dawn of the Dead hade gått bra i Italien under namnet Zombi och för att bättre sälja filmen lanserade man den som en uppföljare på denna.

Zombi 2 är en italiensk zombiefilm. Det har gjorts zombiefilmer i många länder. En norsk kom nyligen. Den spanska Rec har sina anhängare. Jean Rollins Grapes of Death har en del suggestiva scener (även om jag inte riktigt förstod om Brigitte Lahaie var infekterad eller om hon gått native - men så såg jag filmen otextad).

Italien har emellertid en egen zombietradition som utgår från Zombi 2. De utspelar sej på avskilda platser och är av det våldsammare slaget. Det ska finnas fler saker som avskiljer den italienska zombiefilmen från sin amerikanske släkting men jag har bara sett Fulcis film i den här traditionen (det kommer en till italiensk film på listan - men den skiljer sej en del från denna fulciinspirerade tradition).

Fulci var en regissör som verkade i många genrer. Vid tiden för Zombi 2 så hade han börjat göra främst skräckelfilmer.

1979 hade Fulci fortfarande kvar en stor del av sitt hantverkskunnande från åren när han gjorde riktiga filmer. Filmen är jämfört med dessa skräp, men kanske mer underhållande. Och den har en zombie/haj-fight.

Send...more...paramedics...

De tio bästa zombiefilmerna, plats 5
Zombien är ett något fånigt koncept. Vilket Dan O’Bannons film Return of the living dead från 1985 tar fasta på. En skräckkomedi som inte skiljer sej särskilt mycket från de "allvarliga" zombiefilmerna när det kommer till skräckmomenten. Förutom att zombierna här kan prata. "Brains..." efterfrågar här de levande döda. Ett inslag som efter denna film är en självklar del av zombie-loren.

Det finns flera bra inslag i filmen som att zombiesarna förklaras med direkta referenser till Romeros Night of the living dead, som säjs vara en film baserad på fakta eller filmens dråpliga punkare. Slutet är också förvånansvärt effektivt på ett visserligen ironiskt men inte direkt komiskt sätt.
Själva zombiesarna är emellertid rätt fula.

Det har kommit flera uppföljare, varav Return of the living dead 3 har antydan till att en gång i tiden haft en viss potential. Den handlar om en kvinna som blivit utsatt för det gift som gör folk till zombies i Return of the living dead och under filmens gång förvandlas till en zombie. Men slutresultatet är en rätt tråkig film trots repliker som ""Julie, are you eating him?" (she is).

Dawn of the Dead 2004

De tio bästa zombiefilmerna, plats 6
Zombiefilmen är en genren med rätt få möjligheter till variation. Vilket är en av anledningarna till dess framgång på senare år. Detta bidrar också till att Zach Snyders remake av George Romeros Dawn of the Dead blir en film som kan stå på egna ben jämtemot förlagan. Då de flesta zombiefilmer ändå är så pass lika Romeros Dawn of the Dead. Men Snyder får möjligheten att återanvända köpcentret som centrum för filmen.
Filmen har en stark inledning och Sarah Polley är ett bra, något oväntat, val av hjältinna.
Att zombiesarna är snabba till skillnad från i originalet var något som diskuterades mycket när filmen kom. I Romeros filmer så är de levande dödas långsamhet en viktig ingrediens. Om de överlevande skulle agera rationellt så skulle de ha god chans att klara sej. Gör man zombierna snabba så ändrar man detta.

Vilket gör att denna ändring är bra för nyfilmatiseringen. Den ger den en annan karaktär än originalet.

Tyvärr bryter filmen mot den gamla tjechovska regeln. Om man antyder att en zombiebäbi är på väg att födas så bör man se till att zombibäbin kommer fram och biter folk i sista akten.

Sanningen i fallet Valdemar - George A. Romero gör Edgar Allan Poe

De tio bästa zombiefilmerna, plats sju: The Facts in the Case of M. Valdemar (1990), regisserad av George Romero

Zombien, som vi numera känner honom, är ett monster som uppstått inom filmen. George Romeros filmer där genren föds har likväl likheter med äldre berättelser. Skräcken för att de döda inte alls kommer att vila i frid har inspirerat många historier. En klassiker i ämnet är Edgar Allan Poes novell "Sanningen i fallet Valdemar".

I Poes novell blir en dödssjuk man hypnotiserad, eller mesmeriserad. Han dör, men är fortfarande under hypnos och fortsätter att tala "Jag har sovit. Och nu är jag död. (övers Bertil Gripenberg).

Den raden finns med i Romeros filmatisering av novellen.

Romeros film är en av två Poe-berättelser (den andra är regisserad av Dario Argentio) i Two Evil Eyes. Romero förlägger historien till nutid och inramar den med en rätt ointressant historia där mannens hustru bedrager honom och vill ha hans pengar. När mannen berättar att han är död lyckas det inte alls få samma verkan som i novellen. Poe ägnar ett längre stycke åt att beskriva hur mannens röst låter "ett läte aldrig förr skorrat i människoöron" har rsten som både säjs komma någon annanstans ifrån och ha en gelélik karaktär (Horace Engdahl skriver intressant om Valdemars röst i den annars rätt trist förutsäjbara essäsamlingen Beröringens ABC). Att Romeros version inte förmår leva upp till den beskrivningen är inte förvånande.

Ändå har Romeros filmatisering sina poänger. En metronom används på ett suggestivt sätt. Och historien spinns idare på så att Valdemar i hypnotiserat tillstånd blir en port till dödsriket. De levande döda som dyker upp mot filmens slut påminner mer om spöken än zombies. Anledningen att jag ändå har med den på den här zombiefilmslistan (förutom att jag känner för det) är att en scen i slutet anknyter visuellt till Romeros Zombiefilmer och därmed dessa till en vidare tradition där skräcken för de döda står i centrum.

Shaun of the Dead och Spaced

De tio bästa zombiefilmerna, plats 8
Shaun of the Dead från 2004 är en ofta rolig film som när hjälten inte upptäcker att allt fler människor blir zombies för att han är för bakfull.
Denna komedi spelar zombiehandlingen någorlunda allvarligt i flera scener och det är de som fungerar sämst.

Shaun of the Dead var något av en återförening av de som gjorde den brittiska sit-commen Spaced. Den hade liksom Shaun of the Dead regisserats av Edgar Wright. Medan den skrevss av Simon Pegg och Jessica Hynes. Pegg har huvudrollen i filmen och har varit med och skrivit manus medan Hynes enbart cameoar.
Kanske hade filmen behövt mer Hynes. För den kommer inte riktigt upp i samma klass som Spaced.

Spaced gick i två säsonger. Sammanlagt 14 avsnitt. Det är en rolig serie som påminner en hel del om Shaun of the Dead. Men i stället för allusioner till zombiefilmer har den referenser till många olika sorters populärkultur (och zombiefilmer).
Första avsnittet kan du se HÄR

28 dagar senare

De tio bästa zombiefilmerna, plats 9: Danny Boyles 28 dagar senare från 2002

Det brukar diskuteras vad som egentligen ska räknas som en zombiefilm. Filmer som 28 dagar senare där monstrena inte är döda uppstigna från graven utan levande av sjukdom infekterade människor ska enligt många inte räknas till genren.

En zombiefilm blir en zombiefilm genom att förhålla sej till andra zombiefilmer. Detta gäller all genrefilm men blir extra tydligt med en genre med så pass begränsad variation som zombieberättelsen. 28 dagar senare ingår i en zombietradition genom att anspela på tidigare filmer i genren. Framförallt George Romeros Dawn of the Dead och Day of the Dead. Att den anknyter mer till den senare än den förra är en av filmens styrka då detta är mindre vanligt.

Den anknyter även till andra katastrofberättelser, såsom John Wyndhams roman Triffidernas uppror (kopplingen mellan Wyndhams bok och Boyles film har jag skrivit om tidigare) men håller sej framförallt inom romeroland.

Dessa anspelningar i filmen blir något annat än bara referat men är i slutändan ändå filmens stora brist.
En genreberättelse bör försöka bli sista ordet i sin genre. Att utnyttja genregreppen så att de inte längre går att använda utan att förnya dem. Riktigt detta gör inte Boyles film. Men det är ändå en hyfsat underhållande film.

De tio bästa zombiefilmerna: 10 - Undead

I veckan hade i staterna nyversionen av The Crazies premiär. Originalet av George Romero kom 1973, mellan de två filmer av Romero som skapade zombiegenren: Night of the living dead (1968) och Dawn of the dead (1978). The Crazies, om en rabiesliknande epidemi i en småstad, hade vissa tematiska likheter med dessa två. I remake-versionen har de gjort de drabbade ytterligare mer lika zombies. Och även i de positivare recensionerna av filmen kan man märka en djup trötthet på zombiegenren.

Jag tror inte att filmen kommer att gå upp på svenska biografer. Och det är det väl få som kan sörja över. Det sista vi behöver är en ny zombiefilm och de obligatoriska zombieartiklar som kommer i dess kölvatten.

Alltså ser jag detta som en lämplig anledning att starta ett nytt tema denna vecka. Där jag skriver om de tio bästa zombiefilmerna (av dem jag sett).

Nummer 10: Undead

Skräckkomedin utnyttjar att genrens grepp är utnötta. Denna australiensiska lågbudgetfilm från 2003 låter en liten fiskestad drabbas av först meteornedslag, sen zombies och när det giftiga regnet börjar falla så dyker rymdvarelserna upp.

Dessutom har den zombiefiskar.

Mitt i detta finns det en viss kritik av en av zombiegenrens mest självklara inslag. Hur de icke-zombifierade skjuter ner så många zombies som möjligt. Vilket här visar sej vara fel sak att göra. (Det finns i dessa massakrer ett släktskap med vildavästerngenren. I Joss Whedons sf/western Serenity görs med Reavers kopplingen indianer/zombies i filmens sista scener).

Filmens staplande av den ena genreklichén på den andra är rätt festligt men den låga budgeten märks, inte så mycket i effekterna som i skådespelarinsatserna. Handlingen blir på slutet också lite för invecklad för en sån här sorts film.

28 dagar senare och Triffidernas uppror

Början på Triffidernas uppror, där huvudpersonen vaknar upp på ett sjukhus och finner världen förändrad, har allyderats på och använts som devis i många senare verk. Ett tydligt exempel är 28 dagar senare av Danny Boyle.

Protagonisten i den filmen vaknar upp ytterligare senare än han i Triffidernas uppror. Greppet förstärkt och, om man ska vara petig, gjort så över trovärdighetens gräns. Då en komapatient inte skulle klara sej särskilt länge utan vård.*

Boyle har medgett påverkan från Wyndhams bok. Och menar att Alex Garland, som skrivit manus till filmen, hade den som sin främsta inspirationskälla. En del menar att han lyfter fram denna influens för att tona ner det inflytandet från George A. Romeros zombie-filmer.

Men scener från Romeros filmer refereras till direkt på ett sätt som gör att filmen skulle förlora i mening om man inte sett dessa. Snarare kan man tänka sej att det är den engelska traditionen som Boyle velat framhävda.
Och också bilder av ett övergivet London har likheter med romanen.

Ofta när likheten mellan inledningen på 28 dagar senare och inledningen på Triffidernas uppror diskuteras så nämns filmatiseringen från 1962 (på svenska Triffiderna anfaller) och inte Wyndhams roman. Folk som diskuterar brittiska zombiefilmer brukar inte läsa böcker.

Steve Sekelys filmversion var länge ett givet exempel när man skulle nämna en dålig sf-film. Den har dåliga effekter och ett lyckligt slut influerat av Byron Haskins Världarnas krig från 1952. Härifrån kommer den vanliga uppfattningen att triffiderna i boken kommer från rymden.

Det finns ändå ett par scener som brukar anses vara bättre. En av de just scenen där vår hjälte vaknar upp på sjukhuset. Så filmen har hjälpt till att ge Wyndhams inledning sitt inflytande.

*(också uppvaknandet i Triffidernas uppror brukar ibland få sin trovärdighet ifrågasatt. Med argumentet att hjälten även där har orimlig stor tur. Egentligen borde det argumentet falla i katastrofböcker och -filmer av det här slaget då detta att bara en liten minoritet klarar sej innebär att de borde ha haft turen på sin sida. Som de få överlevande i Roland Emmerichs The Day after Tomorrow, som ofta i recensioner säjs ha haft en osannolik tur (förutom då detaljer som att alla deras vänner dör). Men inom det fiktiva universumet måste miljontals andra liknande äventyr utspelat sej. Varav alla slutar med att den gruppen dör. Och där de flesta säkert hade blivit bättre filmer.)