Dagens boktips

I den korta romanen Pedro Páramo av Juan Rolfo kommer en man till den mexikanska byn Comalo för att leta efter sin far som han aldrig träffat. Det är något underligt med den lilla byn.
"Jag är något sådant som inte stör friden för någon. Och du ser att inte ens nere i jorden har jag tagit någon plats. De lade mig i din grav, och jag fick mycket väl rum i din armhåla. Här i hörnet där du finner mig. Jag kommer just nu att tänka på att egentligen borde det vara jag som höll dig i mina armar. Hör du? Där ute regnar det. Hör du inte hur regnet piskar?" (övers. Karin Alin).

Rulfos roman kom 1955 och gavs redan 1960 ut på svenska. 2006 kom den i nyutgåva i Lind & Co:s utmärkta Nittonhundra-serie.
Rulfo skrev förutom Pedro Páramo bara en novellsamling. Men har haft ett stort inflytande i både mexikansk och latinmamerikansk litteratur.
Gabriel Garcia Márquez lånar en rad ur Pedro Páramo i Hundra år av ensamhet och Mario Vargas Llosa tog upp den i sitt nobelpristal.
Ofta säljer man boken som föregångare till den magiska realismen. Men denna korta mexikanska klassiker står bra på egna ben - det är en suggestiv, kuslig och vacker berättelse.

Åtta länkar en lördag

Tove Janssons bokillustrationer
Till Bilbo, Snarkjakten och Alice i underlandet. Men också mindre kända som Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar av Vera Haij.

Om Lint av Chris Ware
Recension av den senaste Acme Novelty Library på Shazam!

As small as as a world and as large as alone, 75
Nu med massakrar och flygande apor.

Gnidkungens julkalender, lucka fem
Min bror är underlig.

So far apart
"Mario is a strange fat man who eats toadstools and beats up innocent tortoises"

Början på The Quatermass Xperiment

Them! Trailern!

Mario Vargas Llosas nobelföreläsning
Han nämner bland annat butter tar ordet-favoriten Pedro Páramo av Juan Rulfo. Och avslöjar dess handling, troligen obekant med moderna påfund som spoilervarningar.

5 bra mexikanska böcker

Idag är Mexikos nationaldag. Min mexikanska litteraturfu är egentligen rätt svag och jag har bara läst en handfull mexikanska författare. Så på denna lista fuskar jag på två sätt: en författare får två böcker, visserligen av olika slag. Och en annan är om man ska vara noga inte alls mexikan:

Carlos Fuentes - Terra Nostra
Fuentes har skrivit flera såna här tjocka romaner med flera handlingar och de flyter ärligt talat lite ihop i mitt minne. Men som jag minns det är Terra Nostra den mest underhållande. En bok som när du läst den gör det möjligt för dej att se lite lätt nedlåtande på valfri magisktrealistisk/modärnistisk tegelsten och sucka och säja att någon Terra Nostra är den ändå inte.

Gilbert Hernandez - Den skrattande solen
Gilbert Hernandez' far var mexikan, hans mor spansktalande (US)amerikan. Detta är första seriealbumet om den mexikanska byn Palomar. Palomar-serierna tillhör det bästa inom de tecknade serierna. Den skrattande solen är en fascinerande berättelse om en stor mängd intressanta karaktärer mästerligt utförd. Albumet efter det är ytterligare lite bättre.

Octavio Paz - Rappaccinis dotter
Pjäsen bygger på en novell av Nathaniel Hawthorne om en kvinna som blivit uppväxt bland giftblommor. Hawthornes novell är egentligen en rätt trist historia. Paz följer novellen men förser berättelsen med kraft och konstiga monologer.

Octavio Paz - Vid världens strand
"Dina tånaglar är gjorda av sommarens kristall." (rad ur "Betraktad kropp", övers. A. Lundkvist & M. Torres). Utgiven i Röster en lyrikserie redigerad av Lars Gustafsson. Det finns ett par urval av Paz' poesi på svenska (dikten "Betraktad kropp" finns till exempel, i en annan översättning med en annan titel, också i Varje dags eld). Detta är ett bra sådant. Paz är en bra poet (hade han annars fått två böcker på listan?).

Juan Rulfo - Pedro Páramo
Äldst av böckerna här men den som senast blev översatt till svenska.
En man kommer till byn Comalo och letar efter sin far som han aldrig träffat. Det är något underligt m,ed den lilla byn.
"Jag är något sådant som inte stör friden för någon. Och du ser att inte ens nere i jorden har jag tagit någon plats. De lade mig i din grav, och jag fick mycket väl rum i din armhåla. Här i hörnet där du finner mig. Jag kommer just nu att tänka på att egentligen borde det vara jag som höll dig i mina armar. Hör du? Där ute regnar det. Hör du inte hur regnet piskar?" (övers. Karin Alin). Rulfo skrev bara en roman. Eftersom det var tillräckligt