Steve Dillon 1962 - 2016

ur Preacher: Alamo av Garth Ennis (text) och Steve Dillon (bild)

John Constantine, Hellblazer

John Constantine började som en bifigur i Alan Moores Träskmannen. Född ur Moores intresse för magi, var John Constantine menad att vara en arbetarklass-magiker. Han var också, liksom Alan Moore, engelsk. Engelsman i en amerikansk serie.

Den brittiska delen av hans identitet var nog ett viktigt skäl till att John Constantine fick en egen tidning. Brittiska serieförfattare dominerade den amerikanska seriemarknaden. Hade du skrivit i 2000AD så kunde du skriva för mainstream-serieförlagen.
Neil Gaiman, Garth Ennis, Grant Morrison- har alla skrivit serier där vår arbetargosse-trollkarl förekommer.

Tidningen där John Constantines äventyr nu har pågått i 20 år fick det något fåniga namnet Hellblazer (Hellraiser var, som bekant, upptaget). Den förste författaren var Jamie Delano. Under årens lopp har tidningen haft flera olika författare och artister. En av de mer lyckade teamen var det samma som Preachers Garth Ennis och Steve Dillon.

Nu när tidningen kommer ut med sitt tvåhundrafemtionde nummer så har det numret gjorts till ett jubileumsnummer där ett antal författare och artister gör korta serier med jul- eller nyårstema.

Jamie Delano är en av fem olika förfatare. Ytterliggare en, Brian Azzarello har skrivit serien förut, även om hans artist, den lysande Rafael Grampá (bilden) är ny.
Bland de andra författarna återfinns den blivane Hellblazer-författaren Peter Milligan (Skin) och China Miéville, en av de intressantare författarna i urban fantasy-skolan. Miéville är vanligen prosaförfattare (med en tendens att skriva för långa böcker) men novellsamlingen Looking for Jake innehåller en serie.

En författare som inte är med i jubileumsnumret är Warren Ellis. Ellis skrev serien i slutet av nittiotalet. Men skrev ett nummer "Shoot" som handlade om en skolmassaker. Sen kom Columbine. Numret drogs tillbaka och Warren Ellis lämnade titeln. (Ellis har senare skrivit en Constantine-liknande figur: William Gravel, stridsmagiker.)

I Planetary 7 (i samlingen Planetary: The Fourth Man) har Warren Ellis gjort en kort Hellblazer-pastisch där han fångat det som gör att karaktären fungerar.
I deen femsidiga historien, också den med jultema, möter Jack Carter (John Constantine) en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?"
Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

För även om John Constantine är en bitter engelsk kedjerökande man så är han också rätt skriven lika mycket medkänsla som svordomar.

Eller, för att låta John Constantine (med lite hjälp av China Miéville) få sista ordet:

"Fuck what you heard. I´m on the side of the angels."

(Först publicerad den 18:e december 2008. China Miévilles senaste serie var Dial H som Albert Ponticello tecknade. Den har samlats i två seriealbum och är riktigt bra. John Constantine har fått en egen tv-serie kallad Constantine som dock redan verkar vara på väg att läggas ner. Så kan det gå.)

Warren Ellis tio bästa serier

I dag fyller den brittiske serietidningsförfattaren Warren Ellis 44 år. Vi gratulerar med denna lista.

10. Desolation Jones
Tecknad av J. H. Williams III.
Styrkan i Desolation Jones - en serie om en privatdetektiv som får i uppdrag att hitta Adolf Hitlers egeninspelade amatörporr - ligger snarare i Williams teckningar än i den Raymond Chandler-inspirerade intrigen. Men Ellis har alltid förmått skriva för sina tecknare. Huvudpersonen har hallucinationer som Williams gör det mesta av. Också slagsmålsscenerna är intressant gjorda. Handlingen kretsar kring den pornografiska världen och får ibland något puerilt över sej. Detta vägs upp något av ett av kapitlen där Jones samtalar med en porraktris. Där ämnet tas på allvar.
Desolation Jones är ett av många avbrutna Ellis-arbeten. Något nummer hann komma ut med näste tecknare. De framtida numrena skulle ha kretsat kring Philip K. Dick. Alla Williams-numrena kom i alla fall ut och finns samlade i ett album: Desolation Jones: Made in England

9. Global Frequency
En actionserie där alla tolv numrena tecknas av olika serietecknare. Steve Dillon, Jon J. Muth, David Lloyd, Chris Sprous, Gene Ha med flera. Ett avsnitt utspelar sej i norge. Det bästa handlar om ett mem från rymden som förvandlar folk till zombies. Finns samlat i två album.

8. Nextwave
Tecknad av Stuart Immonen.
Humoristisk serie kring en samling obskyra marvelfigurer. De slåss mot jätteödlor i lila underbyxor och robotninjor. Ellis kallar serien för Fight Comic. Inspirerad av andra, enligt Ellis, Fight Comics som Scott Pilgrim av Brian Lee O'Malley och Sharknife av Corey Lewis. Finns samlad i två album Nextwave: This is what they want och Nextwave: I kick your face

7. Transmetropolitan
Tecknad av Darick Robertson.
Ellis genombrottsserie och den som gått i störst antal nummer. En social sf-satir med en ständigt svärande reporter, influerad av gonzojournalisten Hunter S. Thompson, i huvudrollen vid namn Spider Jerusalem. Serien tappar lite i andra hälften då ett presidentval tar över handlingen. Men mestadels är det en bra serie. Och Spider Jerusalem har en tvåhövdad kedjerökande katt.

6. The Authority
Ellis är en av de största kritikerna av superhjälteseriernas dominans över den amerikanska serietidningsmarknaden. Vilket inte hindrar att han har gjort genrens höjdpunkt. "We're here to hit you". Gruppen Authority slåss mot tre versioner av Den Andre: en analog till Fu Man Chu, en variant av Ming the Merciless (han från Blixt Gordon, liksom Fu Man Chu en karikatyr av The Yellow Peril) och Gud-som-ctulhu. Vilket ger serien en viss tvetydighet. Men framförallt är det en serie där saker och ting exploderar. En våldsam karnevalisk serie som ofta har efterliknats men som få, om någon, serie i genren kommit i närheten av.
Serien är samlad lite märkligt. De första två tredjedelarna av Ellis/Hitch-versionen av finns i albumet The Authority Relentless. Men den avslutande tredjedelen finns samlad tillsammans med de första avsnitten av de som tog över serien efter Ellis och Hitch: Mark Millar och Frank Quitely i albumet The Authority: Under new management.

5. Fell
Tecknad av Ben Templesmith.
Lite mer nedtonad än de flesta av Ellis serier. Om en polis som blir skickad till Snowtown, en märklig stad. Korta avslutade berättelser. Finns samlad i ett album.

4. Aetheric Mechanics

3. Apparat Singles
Fyra berättelser som är tänkta som förstanummer i en serievärld som inte togs över av Stålmannen och Läderlappen och de. Fyra olika genrer. Sf, pulp, en detektivhistoria och en om ett kvinnligt flygaräss.

2. Crecy
Tecknad av Raulo Caceres.
Andra vågen av Apparat-böcker överger förstanummer-idén men fortsätter att undersöka olika genrer. Crecy handlar om ett slag i frankrike 1346. Berättat av en av de engelska soldaterna.

1 Planetary (1-12)
Tecknad av John Cassaday.
Undersöker också olika genrer. Planetary är det fantastiskas arkeologer. Varje nummer utgår från olika populärkulturella historier. Godzilla, gangsterfilmer, monsterfilmer och Kapten Marvels ursprungshistoria. En berättelse som firar det märkliga i skräpkulturen.
Planetary gjorde ett långt uppehåll efter en fjorton nummer och tappar sen i kvalité. Men den första halvan står som ett verk i sej. Dessa första tolv nummer finns samlade i albumen Planetary - All over the world and other stories och Planetary - The Fourth Man.


(Listan är en repris från 2009. Jag låter den stå som den var då även om det kanske inte hade blivit precis samma rangordning om jag gjort den idag. Men i stort håller jag med mitt yngre jag. I kommentarerna till inlägget när det begav sej rekommenderades Ellis Hellblazer-serier. Jag har läst ett av de två albumen sen dess - och skrev om det HÄR. Jag tyckte rätt bra om det men inte tillräckligt för att det ska komma med på listan (det var i och för sej det andra albumet som rekommenderades). Andra bra Ellis-serier jag läst sen dess är Supergod (alltså Supergud på svenska) och den tidiga City of silence). Varken Fell eller Desolation Jones har kommit med några nya nummer sen listan skrevs.)

Heartland av Garth Ennis och Steve Dillon

Garth Ennis är en nordirländsk serietidningsförfattare som tillhör den våg av brittiska sådana som värvades över till USA. Hans mest kända verk är gjorda tillsammans med serietecknaren Steve Dillon: Preacher och deras period på tidningen Hellblazer.

Ett av deras tidigaste samarbeten är den korta serien "And They Never Get Drunk But Stay Sober". Där Preacher och Hellblazer innehåller fantastiska element - Satans bikt och en ängel och en djävul som kopulerar och sånt - så är "And They Never..." en realistisk skildring av ett kompisgäng som brukar gå på barrunda. Den rekommenderas om du kan få tag i den.

Liksom den så är Heartland från 1997 en serie utan vare sej demoner eller folk i trikåer. Den handlar om Kit, en kvinna från Belfast i Nordirland som en gång åkte därifrån men nu flyttat tillbaka. Och om hennes syskon och hur olika syn på deras avlidne alkoholiserade far påverkar förhållandet mellan henne och hennes yngsta syster. Den handlar också om Belfast 1994.

Serien inleds med två personer som sitter och dricker och betraktar natthimlen. Den förste beskriver den lyriskt och lokalpatriotiskt: I fuckin' love the summer in Belfast(...)I love the way the sky is at night, when it's like pale blue an' then dark an' then purple--but it's never really black". Medan den andre har ett annat perspektiv: "The sky was the color shite gets after a dozen Guinness. An'ye should travel more. This place is no different to anywhere else in the summer." De fortsätter att, med många "shite" att prata om staden Vi möter de igen i slutet av boken. Som karaktärer har de rollen att vara inramning, utsmyckning. Som Sofokles vakt eller Hamlets dödgrävare. Men i deras ordväxling ligger seriens kärna. Hos Ennis är himlen i Belfast på sätt och vis vacker på hemstadens himlars vis. Men man bör också resa mer. Se andra himlar.

Som i alla Ennis-berättelser så gås det på krogen. Kit lägger an på sin yngre systers pojkvän. Och håller ett lång argt tal om den politiska situationen i Nordirland

för honom då han inte kommer från platsen och förundras över hur lugnt de alla tar soldaternas närvaro och att de berättar roliga anekdoter om bomber.

Ennis låter ofta sina karaktärer hålla monologer med mycket pathos. Vare sej det handlar om det nödvändiga i att gå ut och dricka sej asfull, som det i slutet av "And They Never...", eller om en omöjlig politisk situation.

Den politiska syn som kommer fram i Kits utläggning är trots den uppeldade tonen rätt sansad. Alla sidorna har fel. Men individuellt går det att förstå det hat som leder till övergreppen. Ennis lyckas i talet få fram den trötthet som en hemvändande nordirländare skulle kunna tänkas känna inför situationen. Förutom blasfemi och obsceniteter så har de bästa ennisserierna alltid haft en stor dos empati.

Det finns delar av serien, som det melodramatiska gräl som är berättelsens center, där man kanske märker en viss ovana vid realistiskt berättande. Har man demoner och vampyrer med i en bok så måste även resten tecknas i lite starkare färger. Men här hade det kanske tjänats på att tonas ner lite.

Annars är det en väldigt bra serie. Jag vet att många tycker att Steve Dillon tecknar fult och lite stelt. Men han kan också få fram känsla med rätt få medel.

Man skulle kanske önska att Ennis, och för den delen Dillon, gjorde fler serier av det här slaget. Och inte enbart skrev om prostituerade superhjältar och perversa zombies och dylikt. Men det finns naturligtvis ekonomiska skäl till detta. Dessa gör sej gällande även här.

Huvudpersonen, Kit, är en karaktär från Hellblazer-serien. Att Heartland är en slags Hellblazer-spin off (och finns samlad i Hellblazer-albumet Rake at the Gates of Hell) hade jag inte känt till om det inte vore för internätet. Jag har läst ett och annat av de nummer av Hellblazer som Ennis skrivit men inget med denna Kit i. Det står heler inte något om Hellblazer på omslaget eller i Ennis efterord. Det finns vissa drag i själva berättelsen som låter en ana att vi förväntas ha mött Kit tidigare. Men inga uttalade referenser till arbetarklassmagiker.

Kopplingen till den då populära ockulta serien är, trots att den är nedtonad, ett sätt att sälja en sån här serie. Och Ennis lägger ofta in längre realistiska partier där genrekonventionerna är nedtonade i sina superhjälte- och skräckserier.

För en författare har detta inte enbart ekonomiska skäl. Det är också för att komma ut till fler människor. Om Ennis hade skrivit fler serier som Heartlandoch "And They Never..." i stället för serier där man dödar Gud fader med sexskjutare så hade jag kanske inte känt till honom och därmed heller inte denna serie.