10 bra japanska böcker

Vi firar Japans nationaldag (som säjs vara idag, många tror att det är den 23:e december - men då är det istället kejsarens födelsedag, och nej jag tycker inte heller det är särskilt intressant att veta) med en lista:

Den förstörda kartan av Kobo Abe

Friends av Kobo Abe
Pjäs där en familj oombedd flyttar in i en ung mans lägenhet.

Kvinnan i sanden av Kobo Abe
En man blir bortförd till ett samhälle där man bor i gropar i sanden. Han hålls fånge hos en kvinna. Hennes man har just dött och han har kidnappats för att ta hans plats. Dagarna går åt till att skyffla bort sand. Sanden riskerar hela tiden att ta över. Allt är täckt av sandkorn. En av de stora 1900-talsromanerna.

Gåvan av Shinichi Hoshi
En samling sf-noveller. Lyriska eller skämtsamma, alltid korta. Sf-haiku har en del kallat hans novellistik pågrund av dess längd, men också dess ton.

Citronen av Motojiro Kajii
Det här är då inte egentligen en bok. Men borde vara det. Eller snarare så borde den novellsamling från 20-talet som den finns i naturligtvis finnas på svenska. Nu får vi nöja oss med att denna klassiker finns översatt i det litterära magasinet Halifax 10/96 (novellen finns, på utrikiska, utgiven i egen volym - så man kan säja att det är en bok, någon annanstans, långt härifrån).
Huvudpersonen driver mållöst omkring i en stad. Han låtsas att han är någon annanstans, långt därifrån. Oftast pank strövar han längs bakgatorna. En dag har en av butikerna fått in citroner.
"Citroner... det är något jag verkligen tycker om. Både den anspråkslösa färgen, lik en klick man pressar ur en färgtub citrongult, och den hopträngda spolformen. Hur som helst beslöt jag mig för att köpa en citron. Därefter strövade jag länge genom stan. Vart jag gick eller hur jag kom dit, kan jag inte säga. I samma ögonblick som jag höll citronen i min hand, började den illavarslande klumpen som ständigt tryckte mot mitt hjärta långsamt lösas upp. Jag skred fram genom stan i ett lyckorus."

Japan sjunker av Sakyo Komatsu
Hela Japan börjar att sjunka. Ska man lämna landet eller gå ner med skutan? Romanen ägnar sej mer åt att skildra hur människor reagerar inför undergången än orsakerna till att landet börjat att sjunka. En vemodig katastrofroman.

Kafka på stranden av Haruki Murakami

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe
Varvar realistiska kapitel med sägner från den by där huvudpersonen växte upp.

Mardrömmen av Kenzaburo Oe
"Kunde hon ha rätt? undrade Fågel sömnigt. Hade en annan Fågel stannat kvar som lik någonstans varje sådant kritiskt ögonblick? Låg det på så vis en hel serie döda Fåglar i ett otal andra universa, en klen och skygg skolpojke, en student med en enkel själ men mycket starkare kropp än hans nuvarande? Vilken av alla dessa var den mest önskvärde Fågel? En sak var säker: inte var det han, inte den Fågel som fanns i detta universum." (översatt, från engelskan barbariskt nog, av Thomas Warburton)

Death Note 3 av Tsugumi Ohba och Takeshi Obata
Det finns nog betydligt intressantare japanska tecknade serier än den här. Men jag är inte så inläst i genren. Och den här har en stor charm. En pojkmanga (som, säjs det, också har drag av flickmanga) om en ung man som kommer över en anteckningsbok där alla vars namn man skriver i boken dör. Han beslutar sej genast för att döda alla brottslingar och därmed skapa en bättre värld. Men serien handlar mer om hur polisen försöker komma på vem som står bakom morden och om hur vår hjälte massmördaren hela tiden ligger steget för dem. I denna den tredje volymen så möter huvudpersonen han som leder sökandet efter honom - i en tennismatch.

(Repris från 2011.
Sakyo Komatsu dog några månader efter det här inlägget. Jag citerade då ett stycke ur Japan sjunker. Det börjar: "Förvånad, tittade Tadokoro spänt ner på den gamle mannen och väntade på att han skulle fortsätta. Men det skulle inte komma några fler ord." (övers. Stigbjörn Lestander)
Annan japan-lista:
10 bra japanska filmer)

Åtta länkar en lördag

Återkomsten.

So Far Apart - Book Circle
Jag är med i senaste So Far Apart - Rene Engströms och Rasmus Grans gemensamma dagboksserie på nätet.(Bilden ovan är av Rene Engström.)
Jag är den i Renes serie med repliken om tonåringar och potatisar. Medan jag tror att det är jag som säjer att Haraki Murakami är Japans svar på Stephen King i Rasmus serie. Men jag minns inte om det vart positivt eller negativt menat.
Det handlar om vår bokklubb. Där vi alltså diskuterade 1Q84 av Murakami (andra boken). Sen dess har vi haft ett möte till. Om En dag i Ivan Denisovitjs liv av Solsjenitsyn. Rene tyckte den borde sättas upp som musikal.

Duet on Solo
Sean Witzke och Matt Seneca diskuterar varje nummer av tidningen Solo som gavs ut av DC Comics. Varje nummer av tidningen hade en serietecknare som tecknat alla serierna.
Intressanyast tyckte jag Paul Pope-numret, Michael Allred-numret och Brendan McCarthy-numret var.

McCarthy-numret var det sista av Solo. Jag skrev kort om det HÄR i 2008 när denna blogg var ung och vacker och begåvad.

Bernur om Avklädda på ett fält av Stig Larsson
Bernur har i veckan haft en serie inlägg om Stig Larsson. Och har lyckats pricka in tre böcker som jag inte läst.

Africa? av Ron Wimberly
Hommage till Alphaville av Jean-Luc Godard av serietecknaren Ron Wimberly.

Citerat från veckans läsning

"Aomame nickade. 'Det gäller alltså att gå emot Tjechovs idéer om att skriva romaner.'
'Just det. Tjechov är en fantastisk författare, men det säger sig självt att hans sätt att gå till väga inte är det enda. Det behöver inte nödvändigtvis skjutas med alla pistoler som dyker upp i en berättelse', sa Tamaru."
ur 1Q84. Andra boken av Haruki Murakami, övers. Vibeke Emond

"För allt som finns är själva/himlen, inget finns mer än molntäcket, skulle du säga,/moln som speglar sig i tusen sjöar; visst betyder ordet/Minnesota 'himmelsfärgat vatten', och himlen är en ofantlig/granit- eller järnmalmshäll som när som helst kan omvandlas till/en uttömd himmelgruva, ett uttömt himmelsstenbrott."
ur "Incantata" i En hare på Aldergrove av Paul Muldoon, övers. Lars-Håkan Svensson

Citerat från veckans läsning

"'Ing-et att va-ra rädd för. Det är ju ing-en van-lig sön-dag', sa flickan som om hon rapporterade om ett allmänt bekant faktum."
ur 1Q84 av Haruki Murakami, övers. Vibeke Emond

"Såg också en jättelik näbb, på ett huvud/stort som ett hästkranium/från en annan/fågel, hade aldrig kunnat/på egen hand tänka mig/en sådan fågel   Fågel Fenix, urfågel/på spetsen av en lågas vinge/tvärs genom årmillionerna/fladdrar, som vingarna inne/i mitt hjärta, i ditt/Broderfågel! Systerfågel!/Fågel som en längesedan bortglömd/känsla,"
ur "Det oavslutade språket" i Det oavslutade språket av Göran Sonnevi

10 bra japanska böcker

Vi firar Japans nationaldag (som säjs vara idag, många tror att det är den 23:e december - men då är det istället kejsarens födelsedag, och nej jag tycker inte heller det är särskilt intressant att veta) med en lista:
Den förstörda kartan av Kobo Abe

Friends av Kobo Abe
Pjäs där en familj oombedda flyttar in i en ung mans lägenhet.

Kvinnan i sanden av Kobo Abe
En man blir bortförd till ett samhälle där man bor i gropar i sanden. Han hålls fånge hos en kvinna. Hennes man har just dött och han ska ersätta henne. Dagarna går åt till att skyffla bort sand. Sanden riskerar hela tiden att ta över. Allt är täckt av sandkorn. En av de stora 1900-talsromanerna.

Gåvan av Shinichi Hoshi
En samling sf-noveller. Lyriska eller skämtsamma, alltid korta. Sf-haiku har en del kallat hans novellistik pågrund av dess längd, men också dess ton.

Citronen av Motojiro Kajii
Det här är då inte egentligen en bok. Men borde vara det. Eller snarare så borde den novellsamling från 20-talet som den finns i naturligtvis finnas på svenska. Nu får vi nöja oss med att denna klassiker finns översatt i det litterära magasinet Halifax 10/96 (novellen finns, på utrikiska, utgiven i egen volym - så man kan säja att det är en bok, någon annanstans, långt härifrån).
Huvudpersonen driver mållöst omkring i en stad. Han låtsas att han är någon annanstans, långt därifrån. Oftast pank strövar han längs bakgatorna. En dag har en av butikerna fått in citroner.
"Citroner... det är något jag verkligen tycker om. Både den anspråkslösa färgen, lik en klick man pressar ur en färgtub citrongult, och den hopträngda spolformen. Hur som helst beslöt jag mig för att köpa en citron. Därefter strövade jag länge genom stan. Vart jag gick eller hur jag kom dit, kan jag inte säga. I samma ögonblick som jag höll citronen i min hand, började den illavarslande klumpen som ständigt tryckte mot mitt hjärta långsamt lösas upp. Jag skred fram genom stan i ett lyckorus."

Japan sjunker av Sakyo Komatsu
Hela Japan börjar att sjunka. Ska man lämna landet eller gå ner med skutan? En vemodig katastrofroman.

Kafka på stranden av Haruki Murakami

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe
Varvar en realistiska kapitel med sägner från den by där huvudpersonen växte upp.

Mardrömmen av Kenzaburo Oe
"Kunde hon ha rätt? undrade Fågel sömnigt. Hade en annan Fågel stannat kvar som lik någonstans varje sådant kritiskt ögonblick? Låg det på så vis en hel serie döda Fåglar i ett otal andra universa, en klen och skygg skolpojke, en student med en enkel själ men mycket starkare kropp än hans nuvarande? Vilken av alla dessa var den mest önskvärde Fågel? En sak var säker: inte var det han, inte den Fågel som fanns i detta universum." (översatt, från engelskan barbariskt nog, av Thomas Warburton)

Death Note 3 av Tsugumi Ohba och Takeshi Obata
Det finns nog betydligt intressantare japanska tecknade serier än den här. Men jag är inte så inläst i genren. Och den här har en stor charm. En pojkmanga (som, säjs det, också har drag av flickmanga) om en ung man som kommer över en anteckningsbok där alla vars namn man skriver i boken dör. Han beslutar sej genast för att döda alla brottslingar och därmed skapa en bättre värld. Men serien handlar mer om hur polisen försöker komma på vem som står bakom morden och om hur vår hjälte massmördaren hela tiden ligger steget för dem. I denna den tredje volymen så möter huvudpersonen han som leder sökandet efter honom - i en tennismatch.

Kafka på stranden

I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang. Nu har jag i alla fall läst Kafka på stranden av Murakami. Och den var väl rätt okej.

Romanen har inte så mycket med Kafka att göra även om huvudperson, en femtonåring på rymmen, har tagit sitt namn efter honom. En novell av Kafka diskuteras liksom flera andra böcker. Och filmer, som scenen med mjölkflaskan i Truffauts De 400 slagen.

Boken följer, i början, tre olika berättarstråk. Dels den 15-årige Kafkas, dels ett om en äldre man med svagt förstånd och en alltför ljus skugga. Och en berättelse om en skolklass som oförklarligt somnar. Den sistnämnda delen, berättad i en faux-dokumentär stil, försvinner efter ett tag då den visar sej vara förhistoria till en av de andra två berättelserna. De tar en längre stund inom de närmar sej varandra.

De tre stråken berättas i något olika stilar. Även om huvudhistoriens i stort realistiska stil efter ett tag får drag av samma drömska atmosfär som den i mannen med den ljusa skuggan.

I stort sett är det en rätt bra och medryckande bok. Det finns ett parti med försök till en konservativ politisk satir med korkade feminister som är pinsamt dåligt skriven. En historia med märkligt mordiska studentradikaler är också involverad. Men det kan inte vara lätt att vara konservativ när det kommer till att skriva satir (även om Evelyn Waugh har visat att det går.) Det finns en vis löshet i strukturen här och där. Men svagheterna är rätt jämnt utspridda så de påverkar inte så mycket.

En av de böcker Kafka sitter och läser och som det talas om i boken är av den japanske sent 1800-talsförfattaren Natsumi Soseki, mest känd för romanen Kokoro (som också har en tredelad struktur) men Kafka läser en annan av hans böcker. Kafka på stranden är mer japansk i stuket än jag hade förväntat mej. Kanske mer Oe än Abe. Särskilt hur historierna flätar in sej i varandra påminner om Oes berättande. Men Murakami är också tydligt påverkad av senare mer modern, jag vill säja engelskspråkig men det måste finnas japanska exempel på typen, sorts prosa a la Easton Ellis och de. Fast med böcker och filmer istället för varumärken. Skurken har också något väldigt stephenkingskt över sej. Det är kanske den här kombinationen som har gjort honom så populär.

Jag vet inte om Kafka på stranden är en av Murakamis bättre eller en av hans sämre böcker. Eller om den är särskilt typisk. Jag känner inget starkt behov av att läsa mer.

I straffkolonin och Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin. Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. Eller på sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla novellen för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen uppenbart inte är realistisk går det där ändå rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant sker.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat sker. Visserligen ser vi bara en liten del av den.
Man skulle kunna invända mot att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta.