Albumet Folk roots, new routes från 1964 var ett samarbete mellan gitarristen Davy Graham (senare Davey Graham) och sångerskan/sångsamlaren Shirley Collins. Det var på många sätt ett oväntat samarbete.
Davy Graham såg likheten mellan olika sorters folkmusik och spelade gärna engelska folkvisor med österländsk rytm. Idag nämns han kanske oftast för den instrumentala låten "Angie" bland annat inspelad av Simon & Garfunkel (som "Anji" av någonm anledning). Han har ett mycket karakteristiskt gitarrspel och är väldigt mycket en gitarristernas musiker. För oss som inte spelar stränginstriúment kan hans musik låta mer fingerfärdig än lyssningsvärd.
Shirley Collins kom till folkmusiken genom vänsterrörelsen och hade samlat och spelat in sånger tillsammans med Alan Lomax. Hennes skira stämma är svår att ta fel på. I dag är hennes musik stor inom neo-folkrörelsen. Current 93 har gett ut en samling av hennes sånger. Hon är idag ordförande i en engelsk förening för folkmusik och -dans.
Skivans första spår "Nottamun Town" (som jag tidigare sagts var skriven av Jean Ritchie, men den är även om Ritchie står som kompositör en gammal traditionell låt. Ritchie har dock skrivit egen musik.) börjar med Davy Grahams ett par hårda rytmiska takter av Graham som sen bryts av Shirley Collins stämma. Kontrasten mellan gitarrspelet och Collins sång är det som gör skivan.
Även på andra sätt är det en, för sin tid, mycket experimentell skiva. Både blues och jass blandas med de engelska folksångerna. Blueslåtarna blir mycket märkliga. Varken Graham eller Collins har egentligen stilar som passar blues. Här blir kontrasten dubbel. Graham clashar med Collins som bägge bryter med bluesformen. Resultatet i till exempel "Boll Weevil" är märkligt men bra.
Bägge artisterna har ett par solonummer vardera. Grahams akustiska nummer samt Shirley Collins a cappela spår passar in i skivan genom att omges av andra låtar. Men också när Collins kompar sej själv på banjo fungerar på "The Cherry Tree Carol" passar det rätt bra in. "Rif Mountain" är den bästa av Grahams solonummer, inkorporerande österländsk rytm, medan "Love is pleasin'" är bäst av Collins egna.
Men det är låtarna med bägge tillsammans som är de bästa. En typisk är "Hares on the mountain" nedan (som man kan känna igen som "Sally my dear" som Pete Seeger gör på Goofin off suite med en lite annorlunda text.)
Låten brukar ibland säjas ha sitt ursprung i Childballaden twa magicians men det är nog fel.
Ett liknande om än försvagat förvandlingstema som i den sången finns dock även här: "If all you young men were fish in the water/How many young girls would undress and dive after?"
Albumet kom i nyutgåva för ett par år sen och ska nog fortfarande gå att hitta som import.
Inlägg
