Richie Havens 1941-2013

"Here comes the sun" med Richie Havens. Från Live at the cellar door. Konserten spelades in 1970.

Här kommer solen och det är väl okej

Nick Cave: "Here comes the sun"

Den här covern av den George Harrison-låten finns på soundtracket till filmen I am Sam (med Sean Penn i wheel-face).
Filmen som jag inte sett och som jag ämnar göra mitt yttersta för att inte heller nån gång i framtiden se har ett soundtrack fyllt med Beatles-covers. Förutom den här gör Nick Cave (- the Bad Seeds) där "Let it be". Den gör han inte alls lika bra.

Sextiotalskritik, en antologi redigerad av P. O. Enquist

Antologin Sextiotalskritik kom ut 1966 och är därmed ett urval ur första hälften av 60-talets litteratur- och kulturkritik. Per Olov Enquist har, samman med författarna, valt artiklar från tio (då) unga kritiker. Boken är på lite mindre än fyrahundra sidor. Varje kritiker presenteras med 6-10 artiklar. Och har skrivit en inledning till dessa.

Av dessa inledande kommentarer tyckte jag bäst om Bengt Höglunds. Höglund är den enda av de tio som jag inte kände till sen innan.

Flera av kritikerna har gett ut egna volymer med sin kritik. Men då ofta med en betoning på senare material. För att ta ett exempel så återfinns bara en av Lars Gustafssons artiklar här i hans Kommentarer.

Det är en text om Göran Sonnevis "Om kriget i Vietnam". Som också tas upp av Lars-Olof Franzén. Här börjar det mer politiska senare 60-talet märkas.

Franzén skulle samma år som den här boken i ett par artiklar kalla sextiotalets prosa för en konst på tillbakagång. Som antingen gått in i pastischer eller blivit en förevändning för politisk propaganda.

Den här synen på det tidiga 60-talet som en slags det experimentellas höjdpunkt som avlöses av en politiserad litteratur finns fortfarande (även om vilka böcker som hör till vilken del kan variera). Men även om Chico och Harpo Marx finns med i personregistret men inte Karl (man kan nog anta att den sistnämnde brodern hade åkallats rätt flitigt i en Sjuttiotalskritik) så stödjer Sextiotalskritik inte helt den här synen. Torsten Ekbom skriver om bildstorm och modernism och det kommer han att fortsätta att göra, medan Göran Palm redan 1961 diskuterar samhällsfrågor.
I hans utmärkta "Blir vi förda bakom ljuset?" kan man förvisso märka en radikalisering - och i citat i den framgår hur försiktig kritiken mot Vietnamkriget ännu kunde vara också hos en författare som Sven Lindqvist.

En annan kritiker, Björn Håkansson, manar i sitt bidrag, som är det svagaste i boken, till engagemang för trolösheten. Whatever that is. Det här kommer senare att leda till hans (lite orättvist) mest kända text - en artikel där han går till attack mot Tomas Tranströmer för att han inte är trolös (den finns inte med här - det finns en längre, hyllande Tranströmer-artikel av Gustafsson). Den första av dessa artiklar är tryckt i Liberal Debatt.

Det är som tidsspegel den här boken är mest intressant - i Leif Nyléns bidrag om Beatles så märker man att han tycker att han gör något väldigt djärvt när han skriver om popgruppen på en kultursida. Språket är också en bra bit högtidligare och stelare än kritik skriven bara några år senare.

Den Nylén-artikel citerar vad Enquist skriver om Beatles. Enquists egen kritik är inte representerad. Utom med förordet där han anknyter till en antologi med 40-talskritik. Och baksidan säjer att decenniet påmint om 40-talet. Franzén jämför också 60-talet med 40-talet i en av sina artiklar. Så här i efterhand så var de två decennierna väl inte riktigt så lika varandra.

Om Sextiotalskritik ger en riktig bild av den tidens litteraturkritik kan man säkert diskutera. Men jag tyckte det var en intressant läsupplevelse. Jag läste en av författarnas bidrag om dagen. Det fungerade bra. Bland dem jag inte nämnt ännu så uppskattade jag Leif Zern , som avslutar volymen (kritikerna är ordnade alfabetiskt) mest.

Enquist slutar sitt förord med att säja att det "vore rimligt att tro, att tio bra kritikers samlade insats under några år kunde betraktas som viktigare än även en utmärkt författares allra mest utmärkta roman". Det vet jag inte riktigt, men det är åtminstone en vacker bok som gör sej bra i ens hyllor.

De tio bästa tributalbumen

Ett tributalbum är en skiva där olika artister tolkar en och samma låtskrivare eller rockband eller liknande. Hyllningsplatta är kanske bättre svenska. De flesta av albumen nedan är från senare hälften av 80-talet eller början på 90-talet. Anledningen till det är enkel - jag tröttnade efter hand på genren. Jag minns stunden när jag gjorde det, om än inte året: när jag la tilbaka en beganad Carpenters-hyllning med bland andra Sonic Youth på (deras bidrag på skivan kom senare med i filmen Juno) som jag först tänkt köpa.

De flesta hyllningsalbum är rätt tråkiga, många andra har bara ett par spår. Men när de är som bäst kan de vara rätt roliga. Nedan är tio styckna där merparten av spåren går att lyssna på.

The Bridge
Vi börjar med vad som kanske är den starkaste hyllningsskivan som gjorts. På denna Neil Young-tribut finns egentligen inga svaga spår. Utom möjligen Dinosaur Jrs "Lotta love". Men när det begav sej så upplyste hippare vänner, som förstod vitsen med Dinasour jr., att det visst är bra. Nikki Sudden, Pixies och Nick Cave (utan the Bad Seeds).
Bästa spår: "Only love can break your heart" med Psychic TV.

I'm your fan
Dåvarande indieeliten tolkar Leonard Cohen på denna dubbel-LP från 1991. Flera bra spår med That Petrol Emotion, Jean-Louis Marat (som gör "Avalanche" på franska som "Avalanche IV" - alla verkar hatas den versionen, men alla har som så ofta fel), John Cale och David McComb & David Peters (vars "Don't go home with your hard-on" vi skrev om i veckan.
Bästa spår: "Tower of song" med Nick Cave and the Bad Seeds.

Late Great Daniel Johnston: Discovered Covered
Dubbelalbum där ena sidan är en samling med Johnston, andra en tributskiva. Bright Eyes, Tom Waits, TV on the Radio med flera.
Bästa spår: "Story of an artist" med M. Ward

The legacy - The Sabbath continus
Svensk Black Sabbath-hyllning med Union Carbide Productions, Sort Sol och The Mobile Whorehouse. De sistnämndas i samarbete med den kvinnliga duon Livefood som rappar om att de gillar öl - något som möjligen också görs i originalet, jag har aldrig lyssnat så noga på Sabbath.
Bästa spår: "Iron (Wo)Man" med Livefood rides The Mobile Whorehouse.

Lost in the stars The Music of Kurt Weill
Denna skiva från 1985 säjs ibland ha inlett tributalbumsvågen. Blandar (då) populära artister som Sting och Marianne Faithfull med smalare artister som Dagmar Krause och Tom Waits (han var rätt så smal på den tiden).
Bästa spår: "Ballad of the soldiers wife" med Marianne Faithfull och Chris Spedding.

Poets in New York
Federico Garci Lorca-tribut. Med Lorca tonsatt på grekiska (Mikis Theoderakis), tyska och katalanska och flera andra språk.
Bästa spår: "Take this waltz" med Leonard Cohen.

Sgt. Pepper Knew My Father
En undergenre till tributalbumet är när man gör en tribut till ett album. Alla låtarna på Sgt Pepper (Beatles (sic)) tolkas av olika artister, både populära och smala. Nog den enda plattan där både The Fall och Wet Wet Wet medverkar.
Bästa spår: "Good morning, good morning" med The Triffids

'Til Things are Brighter
Såna här album hörde man ofta hemma hos vänner. Och då inte alla spåren. Jag är inte hundra på att jag hört hela den här Johnny Cash-tributen. Skivor som de här brukar förvisso också vara bättre innan man hört dem. Och den verkar bra när man ser på de som medvverkar - Marc Almond och sångaren i The Fall. Fast den låt jag minns att jag gillade bäst var en med sångerskorna från Voices of the Beehive. Vilket kanske inte ger lika mycket kredd.
Bästa spår: "Five Feet High and Risin'" med Tracey and Melissa Beehive.

Where the pyramid meets the eye - a tribute to Roky Erickson
Innan internet så fick vi skivnyheter ryktesvägen (vilket man väl fortfarande får, bara med fler rykten). Och det sas nästan alltid att Butthole Surfers skulle vara med på den Cohen-tributen och på den Neil Young-hyllningen. Men inte var de det inte, livet var hårt för ett ungt Butthead. På den här medverkade de äntligt. Och de är väl okej här. Men långtifrån bäst. Men så är det också ett av de bättre tributalbumen. Skivan säjs ha extra intresse för R. E. M-fans eftersom det förutom deras "I walked with a zombie" också finns ett annat spår under ett annat namn med en bättre sångare. Att det finns R.E.M.-fan är kanske lite sorgligt men deras två bidrag är faktiskt helt okej.
Bästa spår: " She Lives (In a Time of Her Own)" med The Judybats

White Riot vol one
Rockmagasin som Mojo och Uncut har ofta som gratiscd hyllningsalbum. Fast det är vanligt att det är sammanställningar av tidigare inspelade covers. Det här är ett riktigt tributalbum med spåren inspelade för skivan. Den är lite ojämn. Josh Rouses "Straight to hell" är rätt lik Phil Codys, fast sämre. Och jag kan inte riktigt bestämma mej för om Songdogs "Janie Jones" är genial eller usel.
Bästa spår: "I'm not down" med Thea Gilmore

Hyllningsalbum man skulle vilja höra: En Folk och rackare-tribut, där inte enbart folkmusikgrupper gör dem; en Triffids-Tribut - där Nick Cave, Bright Eyes och såna gör Triffidslåtar; en Babylon Blues-tribut - då man alldeles för sällan hör talas om Stry Terrarie/Kanaries bästa band; franska hip-hop-grupper tolkar Alan Stivell; 69 lovesongs med 69 olika artister.

Gather round all you clowns, let me hear you say:

"You've got to hide your love away" med Daniel Johnston.
Det är en Beatles-låt från början.

Covers på Beatles - de tio bästa

I Matt Fractions och Gabriel Bás Casanova så bjuder skurken och serietidningsförfattaren Winston Heath sina gäster på en måltid innan den stora robotorgien. Han uppmanar de att enbart prata om The Beatles: "I find a man's feeling about the Fab Four speaks volume about his character." Den första av gästerna som tar ordet säjer att Beatles är överskattade. En av Heaths robottjänarinnor skjuter huvudet av denna "culture-cretin". Fraction har i intervjuer gjort det klart att han sympatiserar med denna handling. Genom hela Casanova går Beatles som ett tema.

Med risk att få en liknande reaktion så är jag inget större beatlesfan. Jag lyssnade en del på de när jag var runt tolv. Men Beatles går inte att undvika. Hela deras katalog ges ut remastrad i en gargantuansk samlingsbox i veckan. Nils Hanssons essä i DN om Beatles aprpå detta lyckas vara rätt intressant. Trots att inget nytt längra finns att säja om bandet.

Jag tänker inte införskaffa boxen. Men även om jag inte lyssnar särskilt mycket på Beatles gjorde de ändå en hel del bra låtar. Många andra artister har tolkat dessa. Som "Yesterday" som gjorts i hundratal versioner. Den ena sämre än den andra. Men det finns också bra beatlescovers. Som de här tio:

The Breeders - Happiness is a warm gun

Nick Cave - Here Comes The Sun
Från nån usel film. Där Cave gör två låtar. Den här som är underbar och "Let it be" som är usel.

Ghostface Killah - My Guitar
(Ibland kalld "Black Cream".) Texten är ju inte riktigt samma som George Harrisons låt.

Laibach - Across the universe
Laibach gjorde en hel skiva med Beatleslåtar. Albumet Let it Be som bestod av mycket laibachska covers på låtar från Beatles Let it Be. Videon är som Laibach nu var.

Made in Sweden - Day in the life
Från Made in Sweden: Live! där den går över i "Kristallen den grymma", en utsökt omarbetning av folkvisan "Kristallen den fina".

Silkie - You've got to hide your love away
Silkie var en brittisk variant av den mesigare sortens amerikanska folkmusikband. Hade en rätt stor hit på den här som de spelade in när Beatles version fortfarande var varm. När den kvinnliga rösten bryter in blir det en snygg brytning.

Siouxsie & The Banshees - Dear Prudence

Elliot Smith - For no one

Solex - Getting Better
Från en Peel Session från början tror jag. Jag älskar Solex.

Triffids - Good Morning Good Morning
Från albumet Sgt Pepper Knew My Father som kom när tributalbum fortfarande kändes som ett roligt koncept. Skivan var gjord för välgörenhet och hade artister från Wet Wet Wet till Sonic Youth. Som gjorde varsin låt från Beatles Seargent Pepper. Wet Wet Wet var inte så bra. Triffids låt finns också som b-sida till en av deras tolvor. (Triffids "Chickenkiller" har alltid påmint mej om den Beatles-låt jag tycker nästbäst om "The Continuing Story of Bungalow Bill".)

Laibach och Maggie Mae

deras publik (speciellt de intellektuella) är besatt av "begäret efter den Andre" (Vad är Laibachs faktiska åsikt? Är de verkligen totalitära eller inte?). De tilltalar Laibach med en fråga och förväntar sig ett svar från dem, och misslyckas att se att Laibach självt inte fungerar som ett svar utan som en fråga. Med hjälp av den undanglidande karaktären hos deras begär, med svårigheten att placera "var de faktiskt står politiskt", tvingar Laibach oss att ta själva ta ställning och besluta om vårt egna begär. Början på botemedlet är överträdelsen

-Slavoj Zizek

När Laibachs Let it Be kom 1988 så presenterade Lars Aldman i Bommen låten "Maggie Mae" med att säja att han inte tyckte det var roligt längre.

Klipp med Maggie Mae med Laibach (det kan finnas anledning att vara försiktig var du spelar klippet, varför bör framgå)

"Maggie Mae" på Laibachs Let it Be är inte samma låt som den på Beatles Let it Be även omresten av albumet utgörs av Beatlescovers.
Denna "Maggie Mae" är en tysk folkvisa.

Völkisch har konnotationer som folklig saknar. Det finns tyska folkmusikgrupper. Men mycket av den tyska folkloren är befläckad.

Laibachs gör i låten knappast något för att tona ner naziassociationerna. De hade också tidigare lekt med auktoritära symboler. På innerkonvolutet till den tidigare Opus Dei fanns fyra yxor lagda ut i hakkorsformation.

Laibach tillhörde konstnärskollektivet Neues Slowenische Künst som sa sej stå för retrogardism. De började verka i det realsocialistika Sloveniens sammanfall.

Trots Slavek Zizek ovan om att de verkar som fråga, inte svar så brukade de svara på frågor om huruvide de var fascister eller inte. Visserligen undfallande. Fascismen är gammalmodig ingick i deras standardsvar.

Let it Be följdes upp med två tolvor där de tolkade Rolling Stoneslåten "Sympathy for the Devil". En av versionerna hade samplingar från Jean Luc Godards One Plus One (eller som den heter i den officiella av Godard fördömda versionen: Sympathy for the Devil). Filmen är från Godards maoistiska period.

Laibach har på senare år gått från "kitsch" till Kitsch. Senaste albumet, en samling låtar utgående från nationalsånger heter Volk. Om det är en fråga så börjar den bli lite tjatig.