Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

"Och nu kommer svalorna, tusentals på en gång, mer kollektivt än någonsin i Norden på sommaren, med ett helt förändrat beteende, smala, långa snabba stråk, tätt över marken. De återvänder till sjön efter att dagen igenom ha jagat insekter ute i bushen.

  Och det är lärorikt att samma fågelart som man trodde sig känna från dess parningsperiod, dess milda flykt kring gamla lador i Västmanland, kan förändras så oerhört under Afrikas vinterhimmel.

  De rinner ner till sjön, som svarta, tysta snabba floder av fåglar i solnedgången."

ur "Om vad svalorna gör på vintern" i Afrikanskt försök av Lars Gustafsson 

Afrikanskt försök är en reseskildring från Senegal utgiven 1980. Två år tidigare hade Lars Gustafsson gett ut Kinesisk höst om Kina. Det kom också en samling med texter från olika länder med titeln Världsdelar 1975 (texterna om USA i den är av speciellt intresse för den som läst Tennisspelarna). 

På 1960- och 70-talet skrev många svenska författare reseskildringer och rapportböcker.

I recensionen "Bonden i Sverige" från 1972 (i Kommentarer) skrev Gustafsson: "På 60-talet kom resenärerna till Asien och Sydamerika, Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sture Källberg. De bröt med den turistiska och anekdotiska konvention som då mycket länge hade behärskat vår reseskildringslitteratur – och skrev ett nytt slags böcker."

De här reseböckerna beskrevs och beskrivs ofta som om författarna lämnade litteraturen. Lars Gustafsson menade i artikeln att de "i själva verket har breddat och berikat den."

Helt bröts det inte med den tidigare reselitteraturen. Jan Myrdal anknöt till exempel till äldre böcker och titeln på Lars Gustafssons Kina-bok anspelar på Stig Dagermans Tysk höst.

En del länder var populärare resmål än andra i denna genre. Kinesisk höst kommenterar och förhåller sej hela tiden till tidigare Kinaskildringar. Böcker om Senegal var inte lika vanliga. 

Andra delar av Afrika hade skildrats bland annat av Per Wästberg och, på 50-talet, av Artur Lundkvist i de olyckligt betitlade Negerkust och Negerland.

Lars Gustafsson tar upp Artur Lundkvists tolkningar av afrikansk poesi. En av de poeter Artur Lundkvist hade översatt var Léopald Sédar Senghor som var president i Senegal 1980.

Lars Gustafsson är tydligt imponerad av poeten och statsmannen. Och boken ger en rätt välvillig skildring av landet även om det framkommer att det finns problem. Senegal var 1979 i praktiken en enpartistat. Landet beskrivs här som "Västafrikas mest demokratiska stat". För att vara en afrikansk stat på den tiden verkar Senegal förvisso ha varit rätt öppet. Och några år senare blev landet en demokrati.   

Reseböckerna från den här tiden har kritiserats för att inte vara kritiska nog mot de länder och regimer som skildrades. (Lars Gustafsson verkar delvis stämma in i den kritiken när han i Sigismund (1976) berättar om en resa till Helvetet arrangerad av Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet). Men man försökte skildra länderna på deras egna villkor.

Lars Gustafsson besöker ämbetsmän i Dakar och en bystämma på landsbygden. Han skriver om afrikansk poesi och négritude, om biståndsproblematik och islamiska sällskap.

Boken är mer splittrad än den föregående Kinesisk höst och den är inte fri från exotism. Men det är ofta spännande läsning. Som avsnittet om hur svalorna i Afrika skiljer sej från svalorna i Sverige som citeras ovan. Eller en fundering kring hur Senegal översätter västerländsk teknik till västafrikanska förhållanden.

Afrikanskt försök tillhör inte de mer kända av Gustafssons böcker (Kinesisk höst är lite kändare men mest av utomlitterära anledningar). Liksom reseskildringslitteraturen i stort har en mindre framträdande roll i litteraturhistorien. Till en viss del är det förklarligt. Om man vill veta något om Senegal är en svensk rese-essä från 1980 inte ens första val. 

Men det är en läsvärd betraktelse. Också Lars Gustafssons författarskap är bredare och rikare med reseskildringarna.

"Skymningen föll genom rött damm. Den påminde, med de stora grå baobaberna mot den tragiskt röda horisonten, om en bild av ett lejon på savannen han hade sett i en Afrikabok som hans mormor visade honom när han var i femårsåldern.

  Ett hisnande ögonblick sammanföll den gamla bilderbokens 'Afrika' med det 'Afrika', där han denna kväll befann sig."

ur "Regnhusen i Enampour" i Afrikanskt försök 

(Först publicerad 22 januari 2013. Jag har reviderat texten lätt. När jag läste om boken i år och böckerna omkring så var det intressant att se att andra av Lars Gustafssons böcker har påverkats av denna resa. Som dikter i Världens tystnad före Bach och romanen Sorgemusik för frimurare.)

Lütfi Özkök 1923-2017

Ur Artur, 75 år
Ett grönt liv på sidorna i en bok som ligger kvarglömd
en midsommarafton vid stranden av en sjö, någonstans
inne i oss.

En bok som väntar en avlägsen gäst, man eller kvinna,
mästare eller lärjunge, med färger av de fem årstiderna.
Lütfi Özkök

Dikten "Artur, 75 år" finns i Lütfis Özköks diktsamling Vindarnas väg. Dikten handlar om Artur Lundkvist. Artur Lundkvist är på tredje fotot till vänster på övre raden på omslaget till Nordiska poetporträtt nedan. Lütfi Özkök har tagit flera av de bästa författarporträtten. 

Tigrarnas guld av Jorge Luis Borges

"Må andra skryta med sidorna de har skrivit,/jag känner mig stolt över dem jag har läst."
ur "En läsare" av Jorge Luis Borges, övers. Marina Torres och A. Lundkvist

Jorge Luis Borges må vara mest känd för sina noveller. Men dikterna är en viktig del av hans författarskap.
Tigrarnas guld, i den av Artur Lundkvist redigerade serien Tuppen på berget, är ett bra ställe att börja. Det är ett fylligt urval från tre diktsamlingar och en best of-samling med Borges. Kom 1975, medan dikterna är från åren 1923-1972.

Titeldikten handlar om Island och fornnordiskt språk. Hur Borges far gav honom en översättning av Völsungasagan när han var liten och hur han nu försöker läsa i original.
"det barn jag var och som inte har dött" heter det. Och bilden med olika Borges återkommer flera gånger. Bland annat i en av prosadikterna.
Dessa prosadikter påminner mer om Borges noveller. "Ett problem" kan ses som en pendang till en av de mesta kända av ficciones - "Pierre Menard, författare till Don Quijote".

Det är en del om Norden även i en del andra dikter. Bland annat en om Karl XII. Den är sådär.
Men annars är detta vackra lite sorgsna dikter.


"Oändlig ära gav gudarna åt andra,
inskrifter och medaljer, monument och pålitliga historiker:
om dig, obekante vän, vet vi blott
att du en afton hörde näktergalen."
(ur "Till en mindre poet i antologin", övers. Marina Torres och A. Lundkvist)

(Lite förändrad version av ett tidigare inlägg.)

En diktatorsroman

"Han läste om och om igen några paragrafer i den militära strafflagen som han redan kunde utantill, angående medbrottslibgar och hälare och det glimmade till av förtjusning i hans ödleögon, som om han smuttade på någon pikant sås var gång han i dessa lagparagrafer återfann den lilla frasen vid dödsstraff eller dess variant vid livets förlust,"

övers. Karin Ahlin 

Den guatemalanska författaren Miguel Ángel Asturias dog samna dag som jag föddes: den nionde juni 1974.
Han var båd' lenin- och nobelpristagare. En ovanlig kombination.

Presidenten (som kom ut 1946, men ska ha skrivits tidigare) är en av de viktigaste diktatorsromanerna. En latinamerikansk genre med skönlitterära beskrivningar av diktatorer. Det finns äldre exempel på genren än Presidenten men den brukar anses vara den första modärna sådana.
Diktatorsromanen är en av mina favoritgenrer.

Asturias har byggt sin president på en riktig politiker. Men ändrat en del. Så är när boken utspelar sej lite vagt.

Asturias har också influerat den magiska realismen. Men det mer med böcker som kommit efter Presidenten. Och en del håller gans senare mer mytiskt inspirerade romaner högre. Så börjar Artur Lundkvist sin presentation av Asturias med romanen efter denna.

Jag tycker att den hör till hans bättre. Och den är en av hans populäraste.

Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

 Ett  hisnande ögonblick sammanföll den gamla bilderbokens "Afrika" med det "Afrika", där han denna kväll befann sig.

Afrikanskt försök är en reseskildring från Senegal utgiven 1980. Två år tidigare hade Lars Gustafsson gett ut Kinesisk höst om Kina. På 60- och 70-talet skrev många svenska författare (och författare från andra länder) reseskildringer och rapportböcker (i Lars Gustafssons roman Sigismund från 1976 förekommer en reseberättelse från Helvetet arrangerad av Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet).

I recensionen "Bonden i Sverige" från 1972 (i Kommentarer) skrev Gustafsson: "På 60-talet kom resenärerna till Asien och Sydamerika, Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sture Källberg. De bröt med den turistiska och anekdotiska konvention som då mycket länge hade behärskat vår reseskildringslitteratur - och skrev ett nytt slags böcker."
De här reseböckerna beskrevs och beskrivs ofta som om författarna lämnade litteraturen. Gustafsson menade i artikeln att de "i själva verket har breddat och berikat den."

Helt bröts det inte med den tidigare reselitteraturen. Myrdal anknöt till exempel till äldre böcker och titeln på Gustafssons Kina-bok anspelar på Stig Dagermans Tysk höst.
En del länder var populärare resmål än andra i denna genre. Kinesisk höst kommenterar och förhåller sej hela tiden till tidigare Kinaskildringar. Böcker om Senegal var inte lika vanliga. Andra delar av Afrika hade emellertid skildrats bland annat av Per Wästberg och, på 50-talet, av Artur Lundkvist i de lite olyckligt betitlade Negerkust och Negerland (även Gustafsson använder ordet neger).
Gustafsson tar upp Lundkvists tolkningar av afrikansk poesi. En av de poeter Lundkvist hade översatt var Léopald Sédar Senghor som var president i Senegal 1980.

Gustafsson är tydligt imponerad av poeten och statsmannen. Och boken ger en rätt välvillig skildring av landet. Även om det framkommer att det finns problem. Att Senegal 1979 i praktiken var en enpartistat framkommer väl inte riktigt. Landet beskrivs som nästan demokratiskt. (För att vara en afrikansk stat på den tiden verkar Senegal ha varit rätt öppet. Och några år senare blev landet en demokrati.)    
Reseböckerna från den här tiden har kritiserats för att inte vara kritiska nog mot de länder och regimer som skildrades. Men man försökte skildra länderna på deras egna villkor.

Gustafsson besöker ämbetsmän i Dakar och en bystämma på landsbygden. Han skriver om afrikansk poesi och négritude (negerskap som Gustafsson översätter det), om biståndsproblematik och islamska sällskap.
Boken är mer splittrad än den föregående Kinesisk höst och den är långt ifrån fri från exotism. Men flera avsnitt är spännande läsning. Som ett om hur  svalorna i Afrika skiljer sej från svalorna i Sverige. Eller en fundering kring hur Senegal översätter västerländsk teknik till västafrikanska förhållanden.

Afrikanskt försök tillhör inte de mer kända av Gustafssons böcker. Liksom reseskildringslitteraturen i stort har en mindre framträdande roll i litteraturhistoien. Till en viss del är det förklarligt. Om man vill veta något om Senegal är en svensk reseessä från 1980 kanske inte ens första val. Men det är en läsvärd betraktelse. Också Gustafssons författarskap är bredare och rikare med reseskildringarna.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Pocketversionen av Modernistas utgåva av Samtida... ska fortfarande gå att köpa. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.

(Från 22:a april 2010, i kommentarerna diskuteras vännen x-avsnitten)

BLM - en silverantologi

Det första numret av Bonniers litterära magasin kom ut 1932. Jag har inte läst några nummer från tidskriftens första decennier. Men jag har ett urval som gavs ut när BLM firade 25-årsjubileum.

Den har en viss betoning på de tidiga numrena. Och på författare som gjorde sin debut i tidningen. Bland de utländska såna som först presenterades på svenska där.
Den inledande novellen är "En ros för Emily" av en William Faulkner. Här kommenteras att det torde ha varit författarens Sverigedebut. Och att översättaren i samma nummer hade en längre essay om Faulkner. Översättaren var, naturligtvis, Artur Lundkvist.
Andra i BLM sverigedebuterande författare här är Franz Kafka och J. D. Salinger.

Bland de svenska bidragen finns en del som med tiden blivit mindre namnkunniga. Walter Ljungkvist, Shirley Ann Grau och Margit Abenius. Den senare har en rätt roande essä med i boken. Och här finns förutom noveller också essäer och dikter.
Bland dikterna finns tre av Erik Blomberg som senare skulla komma med i hans sista diktsamling Nattens ögon. Intressant för Blombergfansen (jag) är att två av dikterna är i lite annorlunda versioner än i de i diktsamlingen.

Enligt en kommentar är Vilhelm Mobergs bidrag "En bibliotekarie" inte utgiven i bokform på något annat håll. Men det kan ju ha ändrat sej sen dess.
Arne Sand-novellen "Porslinsgubben och Urmänniskan" tror jag inte fanns med i novellurvalet med Sand som kom på 90-talet. Men jag kan ha fel. Det är i vilket fall en bra novell.

Jag har inte läst riktigt hela antologin. Det är 500 sidor med bidrag av författare som Agnes von Krusenstjerna, Herman Hesse och T. S. Eliot (den med komma och gå och michelangelo). Och Sara Lidman och Ivar-Lo och Arnulf Överland och många till.
I förordet skriver de två redaktörerna att ett framtida redaktörsteam kanske kommer att sätta samman en guldantologi. Det gjordes så vitt jag vet ingen sådan.

En silverantologi, red. Georg Svensson och Åke Runnquist bör inte vara så svår att få tag på.

För att dricka en stor skål med svart sömn ända till sista droppen

Ur Med Ljuset släckt av Paul Eluard

En morgon av fläder
Blev hon kvar på denna äng
[...]
*

Hennes händer är livliga
En renserskas sanna händer
Invävda med svärd
Spruckna efter att så ofta ha mött arbetets ständigt lika
... tidiga och avskyvärda morgontimma
Händer som skapta för att hålla en bukett röda rosor utan
... törnen

Och denna galopp av vildoxar
Mina fyra viljor
Denna kvinna i solen
Denna skog som exploderar
Denna panna som utslätas
Denna uppenbarelse med vrakspillror broderade på blusen
Tusende vrakspillror på vågorna av damm
Tusende stumma fåglar i ett träds natt
[...]

*

En korg med tvättkläder på flykt lugnar sig ömsint
Dess vita blomkalk böjer sig mot de brustna knäna
Ingen färgens ofrälse har fått övertag över den
Och genom revan i spetsverket
Försvinner den
På en våg av kött
För att dricka
En stor skål med svart sömn
Ända till sista droppen

Paul Eluard
tolkad av Artur Lundkvist och Åsa Scherdin-Lambert

Vill man läsa hela dikten så finns den i Vithåriga revolvrar. fem franska surrealister.
Utgiven i fibs lyrikklubb 1966 (de andra fyra franska är André Breton, Tristan Tzara, Benjamin Péret och René Char)

Ur Ur Ode till Federico García Lorca

Ur Ode till Federico García Lorca

Kunde jag gråta av fruktan i ett ensligt hus,
kunde jag slita ut mina ögon och förtära dem
skulle jag göra det för din röst av sörjande apelsinträd
och för dina dikter som kommer ropande.

Ty för din skull målar de sjukhusen blå
och skolorna och förstäderna växer vid kusten
och de sårade änglarna skrudar sig i plymer
och de bröllopsfirande fiskarna klär sig i fjäll
och sjöborrarna flyger mot himlen:
för din skull är det som skrädderierna
med sina svarta hinnor uppfylls av skedar och blod
och sväljer brustna band och kysser sig till döds
och skrudar sig i vitt.

När du flyger klädd i persika,
när du skrattar som en orkan av risgryn,
[...]

Låt mig bekransa dig, hälsans
och fjärilens yngling, ren
som en svart blixt, oändligt fri,
och låtoss samtala med varann
nu när ingen finns kvar mellan klipporna,
låt oss samtala så enkelt som du är och jag är:
vad duger dikter till om de ej är till för daggen,
vad duger dikter till om de ej är till för natten
när en bitter dolk uppsöker oss
eller för den dag, den skymning, det brustna hörn
där mannens bultande hjärta bereder sig på döden?

Pablo Neruda
övers. Artur Lundkvist,
från Vistelse på Jorden, en dubbelvolym - halva boken har Lorca-dikter, halva Neruda-dikter

Jorge Luis Borges - Tigrarnas guld

Det finns inte många dikter om Karl XII bland de diktsamlingar jag äger. "Till Karl XII" i dikturvalet Tigrarnas guld av Jorge Luis Borges har, som de flesta av Borges dikter, en lätt sorgsen ton. Samtidigt som den på nåt sätt är kall - "Du brinner iskall, ensam som öknen./Ingen nådde din själ och du är död."

Karl XII dyker upp på åtminstone ett ställe till i boken. Det är rätt mycket Norden hos Borges. En dikt från den nyaste av samlingarna i urvalet, som också gett den dess namn, handlar om Island och fornnordiskt språk. Hur hans far gav honom en översättning av Völsungasagan när han var liten och hur han nu försöker läsa i original.

"det barn jag var och som inte har dött" heter det. Och bilden med olika Borges återkommer flera gånger. Bland annat i en av prosadikterna.
Dessa prosadikter påminner mer om Borges noveller. "Ett problem" kan ses som en pendang till en av de mesta kända av ficciones - "Pierre Menard, författare till Don Quijote".

Borges poesi är en viktig del av hans verk. Tigrarnas gul, i den av Artur Lundkvist redigerade serien Tuppen på berget, är ett bra ställe att börja. Det är ett fylligt urval från tre diktsamlingar och en best of-samling med Borges. Kom 1975, medan dikterna är från åren 1923-1972.

"Oändlig ära gav gudarna åt andra,
inskrifter och medaljer, monument och pålitliga historiker:
om dig, obekante vän, vet vi blott
att du en afton hörde näktergalen."
(ur "Till en mindre poet i antologin", övers. Marina Torres och A. Lundkvist)

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")

Böcker om böcker - en lista

Just nu läser jag en bok av Samuel R. Delany kallad The Jewel-Hinged Jaw. Som har undertiteln "Notes on the language of Science Fiction". Det är essäer, förord, recensioner och sånt. Alla texterna är lika pretto som om det hade handlat om riktiga böcker.
Såna här samlingar med essäer och kritik tillhör min favoritgenre. Och en bra sån här bok om böcker kan man återkomma till ofta.

På den här listan med tio av mina favoriter av denna slags böcker är böcker med flera kortare texter om olika böcker och författare. Alltså inte avhandlingar eller litteraturhistorior:

Honoré de Balzac - Om litteraturens teori och praktik
Mest om Balzacs eget författarskap. Men huvudnumret är en lång text om Stendhal som är mästerlig.

Roland Barthes - Kritiska essäer
Den här listan är ordnad alfabetiskt efter författarnamnen. Men Barthes passar bra efter Balzac. Då den bäste Barthes-texten, S/Z, är en närläsning av en Balzac-novell. Den finns då inte i den här artikelsamlingen. Där han istället skriver om diverse böcker. Bland annat Butter tar ordet-favoriten Zazie av Raymond Queneau.

Madeleine Gustafsson - Berättelsens röst
Artiklar om Christa Wolf, Arne Sand och Stendhal. Med flera. En viss betoning på tyskspråkiga böcker. Gustafsson är en av Sveriges bästa kritiker. Texterna här är intressanta. Och i slutet av boken finns biografier i urval av författarna som hon skriver om.

Folke Isaksson - Gnistor under himlavalvet
Tjugofem kapitel om tjugofem dikter. Kapitel om en medeltidsballad, kinesisk poesi, "Kommunismens vagga" och W. H. Auden. Han läser Edith Södergran, en Fria Pro-text och Artur Lundkvist. Och om ytterligare 18 dikter. En bok att ständigt återkomma till.

Ola Larsmo - Odyssér
Titelessän har undertiteln "Om 'tid' och 'rum' i den svenska nittonhundratalsromanen" och visst är det sent på 80-talet i boken. En genomgång av P. C. Jersilds författarskap bredvid en text om Frankenstein

F. R. Leavis - Essäer
Essäer om Ezra Pound, E. M. Forster, T. S. Eliot och flera. Bäst är texten om Gerard Manley Hopkins. Hopkins poesi har jag sen aldrig tyckt lever upp till essän av Leavis. Hopkins dikter blir som en skugga av den idé, den bild av Hopkins poesi som Leavis ger.

Artur Lundkvist - Vandringar i böcker
Samling med texter, mest artiklar i dagspressen, om svensk litteratur. Ofta lyfter man fram Lundkvists texter om utländska författare. Men då Lundkvist var så pass framgångsrik som introduktör så är de författare han presenterar där idel välkända namn för en nutida läsare. I den här tjocka samlingen finns recensioner av böcker av Eyvind Johnson, Harry Martinson, Bertil Schütt, Ivar-Lo, Stig Dagerman och en stor mängd andra svenska författare.

Jan Myrdal - Ord & avsikt
Boken har undertiteln "Ett resonemang". Det är en bok om läsning. Från Strindberg till Simenon. Med kapitelrubriker som slutar i utropstecken som "Brödskrivandet alltså!". En mycket underhållande bok.

Ezra Pound - Litterära essäer
Den enda nyttan jag har haft av att ha läst latin är att jag en gång i tiden kunde ljuda mej igenom de latinska styckena i essän här om olika Homeros-översättningar genom tiderna.

Göran Printz-Påhlsson - Slutna världar öppen rymd
"Essäer och kritiker 1956-1971" (kritiker är en pluralvariant av ordet kritik som man inte ser så ofta). Om pornografi, William Golding, Lovecraft, Diderot, protestsångare och sånt.

ZAZIE

Queneau avslöjar lika mycket om sätten att leva och reagera i slarviga hem, på enklare barer och smalare gator som några tunga, dubbeldäckande samhällsromaner och är samtidigt ojämförligt mycket roligare, mångbottnad, med alla falluckor i ordning. - Artur Lundkvist

Louis Malles film Zazie - flickan som gör vad som faller henne in från 1960 har kommit på svensk DVD. Gjord strax innan den franska filmens nya våg så var den en favorit bland de regissörer som ingick i den. Affischen till filmen finns i bakgrunden i en scen i Jean-Luc Godards Une femme est une femme.

Det är en rolig film full av slapstick och lek med filmspråket.

Också den roman som filmen bygger på är bra. Zazie av Raymond Queneau kom ut året innan Malle gjorde sin version. Den blev en stor succé bland annat därför att den använde sej av talspråk.
Romanen, liksom filmen, handlar om en odräglig ung flicka som hälsar på sin morbror i Paris. Den ständigt svärande Zazie är enbart intresserad av att åka i Metron. Den är tyvärr stängd pågrund av strejk. I stället ställer hon till oreda vart hon än går. Det är en av de roligaste böcker som skrivits.

Boken gavs ut på svenska i den av Artur Lundkvist redigerad bokserien Tellus. Som gav ut den tidens mest intressanta romaner. Boken har också ett bra förord av Lundkvist. Aspekten med talspråket går naturligtvis lite förlorat i den svenska översättningen. Och översatt talspråk kan dessutom inte undvika att åldras. Så en nyöversättning vore på sin plats. Men annars flyter Evert Lundströms översättning rätt bra.
Och om man får anta att mycket av Queneaus lek med ord går förlorat (för den som kan franska så lyder romanens första ord i original "Doukipudonktan!!!" vilket i den svenska versionen översätts med "Vemedesomstinkerså". Som exempel) så finns det så mycket annat i boken. Queneau leker inte bara med ord utan också med fraser, vilket klarar sej bättre och handlingen är fängslande och flyfotat absurd. Romanen är också översatt en stor och underhållande upplevelse (den danska bloggen Nilles litteratur skriver om den franska originalversionen här).

Malle stod i sin filmatisering inför vissa liknande problem som den som skulle översätta boken (och en filmatisering är också en slags tolkning även om den har rätten och skyldigheten att vara friare än en prosaöversättning). Dialogen utsagd blir inte fullt lika chockartat ny som romanen måste ha varit för 1959 års franska läsare.
Malle löser det genom att ersätta Queneaus lek med ord med en lek med den filmiska bilden. Scener klipps ihop på ett vansinnigt sätt. I en scen äter Zazie ostron och hittar i varje ostron en pärla som hon glatt kastar väck. Jaktscener skildras som de gjorde i gamla stumfilmskomedier.

Skillnaden mellan de två Zazierna kan man se i mitt tidigare inlägg Zazie - två stilövningar. Där det dels finns ett klipp från filmen och under det den passage som filmscenen är byggd på.

Bägge versionerna är lysande. Så hyr eller köp filmen och låna boken på biblioteket.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Pocketversionen av Modernistas utgåva av Samtida... ska fortfarande gå att köpas. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)

Om en scenanvisning i Den fjättrade Ubu

I scen 14 i enaktaren Den fjättrad Ubu, den andra av Alfred Jarrys Ubu-pjäser (som är en parodi på den molierska komedin där Kung Ubu är en parodi på den Shakspereska tragedin) så slår Mor Ubu karaktären Pinkenkopp i huvudet. Hon säjer ("rasande")"Knacka, knacka, knacka!" och denna beskrivning följer: "(Genom sin glugg knackar hon till Pinkenknopp med sitt vattenkrus så han går i två bitar, uppifrån och ner). Pinkenknopp säjer (enligt anvisningarna "tillsammans") till sin niece: "Var inte rädd, kära barn, nu har du två onklar" (övers. Sture Pyk i Alfred Jarry i urval, eller Far Ubus läsebok.)

Det är möjligt man med dagens sceneffekter skulle kunna få till denna scenanvisning. Men när pjäsen kom ut måste det ha varit svårt. Beskrivningen är ett påskägg till läsaren (den första opublicerade Ubu-pjäsen var gjord som dockteater och då hade det ju fungerat).

Själv läser jag fler pjäser än jag ser på dem. Jag tror det var Artur Lundkvist som sa något i stil med vad ska man med teater till när man kan läsa pjäserna. Förr var det också vanligt med läspjäser. Scenanvisningar är en viktig del av läsupplevelsen. En lika viktig del av texten som dialogerna.

Man kan leva tre dagar utan bröd, utan poesi - hur länge som helst

Tuppen på berget var en serie med utländsk lyrik vald av Artur Lundkvist som gavs ut på 70-talet. Den blandade kända poeter som Paul Eluard och Pier Paolo Pasolini med mindre kända som Nichita Stanescu och Justo Jorge Padrón. Den senare var en av flera poeter i serien som var bosatt i Sverige.

Coeckelberghs hette förlaget som gav ut diktböckerna. De hade ett enhetligt utformande. Samma rektangulära form. Och på baksidan av samtliga böcker i serien var ett citat av Charles Baudelaire: "Man kan leva tre dagar utan bröd, utan poesi - aldrig."

Inte en, utan två personer har när de har sett någon av volymerna hemma hos mej tagit upp och läst detta citat för att sedan tala om att de levt mer än trettio år utan poesi och klarat sej alldeles utmärkt.

Och tar man citatet bokstavligt är det oriktigt. Ingen har dött av poesibrist. Nu kan hävda att poesi här ska ses som en symbol för något vidare, liksom bröd här betyder mat. Men på ett urval med poesi förstärks kopplingen till lyrik, med versfötter och allt.

Citatet kommer från en tid när poesin hade en central ställning i kulturen. Medan det citeras i en annan tid när denna ställning har försvunnit. I stället var, och är, poesin sedd som en finare del av kulturen.

Idag är väl poesiläsande närmast att se som en kufisk hobby som ornitologi eller filateli. Många annars belästa människor kan, nästan helt utan skam, säja att de aldrig läser poesi. Ändå lever uttryck som "rena poesin" kvar. Och i överförd mening finns det fortfarande gott om människor som pratar om vikten av poesi i livet.
Dessa människor försöker med största säkerhet sälja dej något.