Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.
En tredjedel in i Jan Myrdals
Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."
I veckan läste jag om
Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.
Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.
Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).
Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av
Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått
Samtida...s form.
Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om
Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.
Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är
Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.
Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen
En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.
Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare
Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men
Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.
Pocketversionen av Modernistas utgåva av
Samtida... ska fortfarande gå att köpas. Medan
En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.
Inlägg
