Gunnison av Mattias Jeschko-Edberg

"Nätterna slår ned på våra ryggar tills vi böjs. Men varje morgon reser vi på oss igen. Freud hade rätt när han var förundrad över de drifter som får oss till att vilja leva. Det finns inget självklart med det. När jag skriver detta tänker jag på min kärlek, saknaden som känns i min kropp. Lyckan som omfamnar allt. Vetskapen om att jag snart kommer få känna hennes lukt igen, höra andetagen som fyller mig. Jag måste få återvända till det."

Gunnison är en liten stad i delstaten Colorado i Förenta Staterna. Berättarjaget i Mattias Jeschko-Edbergs nya roman är på besök där med sin dotter och sin före detta fru. Den utspelar sej mestadels i Förenta Staterna men handlar också uttryckligen om Europa.

  Egentligen är det nästan hela handlingen i romanen. Berättaren, som varit i staden tidigare, beskriver vad han ser och funderar på livet, samhället och kärleken. Om det omöjliga i att skriva och om det nödvändiga med att skriva. ("Jag vill skriva för att söndra, för att röja vägen för något bättre. Oavsett hur omöjligt det är.") 

  Det händer kanske inte så mycket i boken men jag läste den här romanen parallellt med en välskriven skickligt berättad roman där det hände jättemycket – en så kallad episk skildring. Och Gunnison var en betydligt mer spännande och fängslande läsning. 

Mycket av spänningen ligger i språket. I essäsamlingen Och en konung trädde in i mörkret (2016) skriver Mattias Jeschko-Edberg om att han vill skrapa sitt språk rent, i den här boken skriver han att han måste hitta en långsammare hastighet. Och för varje bok är hans språk renare, hans röst mer sin egen. 

Någon gång kan detta riskera bli tics – ord som upprepas, en förkärlek för att berätta i futurum, författarnamn som återkommer. Men oftast är detta att boken har en tydlig igenkännbar röst en stor styrka. 

Det finns en ilska i boken men det är en lågmäld sorgsen ilska. Det Mattias Jeschko-Edberg här beskriver kan ibland påminna om en efter katastrofen-skildring fast katastrofen här är bara vårt nuvarande samhällssystem. Men det är också många vackra skildringar, av att gå och handla och lugna morgnar innan allting bryts upp. "Vi lever i de små tillfällena" heter det på ett ställe. 

Gunnison är Mattias Jeschko-Edbergs sjunde bok och andra roman. Tematiskt går den tillbaka ända till Eldträd tidig morgon (2013). Den känns som en fortsättning på Mattias Jeschko-Edbergs förra bok, diktsamlingen Till Athena (2019). Och på den självbiografiska essän "Kebabträume" i Southern Bastards, Kebabträume (2018).

Lite i skymundan har Mattias Jeschko-Edberg arbetat på ett författarskap som alltmer hittat sin egen röst. Till Athena fick lite mer uppmärksamhet än de tidigare böckerna så kanske kommer fler hitta fram till den nya boken. Jag hoppas det. För det är trots sin lågmäldhet på grund av sin lågmäldhet en stor roman, en uppfordrande läsning. 

(Först publicerad 22 november 2021. Detta inlägg avslutar Butter tar ordets jubileumsvecka.)

Cyborg – en superhjälte med funktionshinder

Den amerikanska serietecknaren George Pérez dog i maj i år. Han var en av de mest uppskattade superhjältetecknarna med verk som Wonder Woman, The Avengers och Crisis on Infinite Worlds.

Den av hans serier som betytt mest för mej är The New Teen Titans som jag läste på svenska i Serietidningen (med sloganen "Sveriges tjockaste serietidning!": den var 164 sidor tjock) där den kallades för Nya tonårsgänget. Jag var tio år när jag läste den. Troligen den bästa åldern för att uppskatta den här sortens serier.

George Pérez ritade New Teen Titans och skrev den tillsammans med Marv Wolfman. Det fanns ett gammalt Teen Titans/Tonårsgänget. En superhjältegrupp bestående av sidekicks till hjältar som Batman och The Flash och Aquaman. Serien var rätt löjlig men ofta utsökt illustrerad av Nick Cardy. 

Pérez/Wolfmans version var influerad av den tidens Marvel-serier och tog några av figurerna från den gamla serien och tillförde nya som Raven (i princip Rosemarys bäbi som tonårsflicka fast hennes djävulsfar kom från en annan dimension) och Cyborg.

Cyborg var/är den i gruppen som berörde mej mest. Troligen för att han, liksom jag, var funktionshindrad. Vic Stone eller Cyborg var en afroamerikansk man som råkat ut för en svår olycka och blivit räddad av sin far som var vetenskapsman. Han hade satt dit högteknologiska proteser som gjorde Vic Stone till en cyborg och gav honom superkrafter.

I början ser Cyborg sina krafter som en förbannelse. Pérez/Wolfman gör honom i början till en blandning av klichéerna den arga svarta mannen och den arga rörelsehindrade idrottsmannen som saknar att idrotta. Anledningen att han inte längre kan idrotta är i och för sej här att han är för stark. 

Cyborg har den funktionshindrades stigma utan att egentligen ha dennas funktionsnedsättning (vilket skulle göra att det lite klumpiga begreppet normavvikande funktionsvariation hade passat bättre in här – problemet är bara att alla superhjältar, vare sej de är kopplade till funktionshinder eller inte, kan säjas ha en normavvikande funktionsvariation).

Med tiden lär sej Cyborg bli mer bekväm med sin nya kropp och sin identitet. Som man kan se i bilden överst kopplas Cyborg ofta uttalat till funktionshinder. Och när Alan Moore gör sin New Teen Titans-pastisch i Youngblood så är motsvarigheten till Cyborg en afroamerikansk rullstolsburen uppfinnare.

Det finns flera superhjältar som kan säjas ha funktionsnedsättning: Daredevil är blind, Hawkeye har en hörselskada, Thors hemliga identitet var i början en rörelsehindrad man. Hur väl detta behandlas varierar.

Jag vet inte om mitt eget rörelsehinder gjorde mej mer intresserad av superhjältar när jag var liten. Men jag tror det påverkade hur jag läste dem.

Den norska författaren Jan Grue skriver i sin självbiografiska essä Jag lever ett liv som liknar ditt om hur han blir besatt av superhjältar och deras absoluta rörelsefrihet när han är på tröskeln till puberteten och själv rörelsehindrad.

"Det var något annat som tilltalade mig ännu mer. Superhjältarna hade hemliga identiteter. Kropparna de låtsades ha var inte deras egentliga kroppar. De kunde lägga den sedvandliga rekvisitan åt sidan – Clark Kents glasögon, Peter Parkers tonårsgarderob – och vara fria." (övers. Jens Hjälte)

Några rader senare i boken så skriver Jan Grue: "Jag har ingen hemlig identitet. Min dräkt, min rekvisita, har jag alltid med mig." (Till skillnad från Superman och Spider-Man gäller detta även Cyborg.)

Jag minns som liten att jag fantiserade om att genomgå någon slags ny experimentell behandling som inte enbart skulle bota mej från min cp-skada utan också göra mej starkare och vigare än mina klasskamrater utan funktionshinder. Ge mej en absolut rörelsefrihet. Denna fantasi var influerad av Pérez/Wolfmans Cyborg. Man kan diskutera om det är nyttigt att fantisera om att bli botad men i vilket fall så gjorde denna extra spinn fantasin mer njutbar.

På senare år har funktionshinder-aspekten tonats ner i skildringen av seriefiguren Cyborg. Men den finns där i versionen av Cyborg som är med i TV-serien Doom Patrol och, säjs det (jag har inte sett den), i The Zach Snyder-Cut av Justice League-filmen.

(I dag är internationella funktionshinderdagen så det här inlägget kändes passande att reprisera. Det publicerades första gången 31 maj 2022. Efter att jag skrev denna så läste jag Alice Wongs bok Year of the Tiger: An Activist's Life. I kapitlet "The 1 Percent Disabled Club" så samtalar Alice Wong med W. Kamau Bell (kapitlet är från början ett podd-avsnitt) och under samtalet så kommer de in på Cyborg. 

"you just kinda blew my mind 'cause I never thought of him as being disabled" säjer W. Kamau Bell. Och Alice Wong säjer att "a lot of my friends and I use tech every day. Many of us have tech that's on our bodies, in our bodies, attached to our bodies. And, you know, I joke to my friends

all the time, we are already cyborgs.")

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning. Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna. Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna – i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.
  Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.
Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" – vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner – i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande.

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak – om man vill vara riktigt old school och lowtech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Först publicerad 12 december 2010. Jag gav bort boken till min bror. Numera har jag börjat se på På spåret med min flickvän. Jag är fortfarande dålig på geografi. I kväll är det ett nytt avsnitt.)

Jaget och världen av Birgitta Trotzig

Det finns bara en kamp som kan godtas, som man kan identifiera sig med utan att förlora sin mänsklighet: kampen som den utnyttjade för mot sin utnyttjare.
Vietnam kom att symbolisera den kampen.

På sidan 13 i Jaget och världen av Birgitta Trotzig så citeras (via Roger Garaudy) Lenins ord om att man måste drömma. Något som förvånade mej lite.
Jaget och världen är en samling texter kring politik. Från slutet av 50-talet till mitten av 70-talet. Med en del (då 1977) nyskrivna stycken.

Långt i från alla artiklarna i boken är direkt politiska. Lenin-citatet finns som ett motto innan en essä om modernismen. Och det handlar en hel del om språk och poesi. Bland annat om Paul Celan och Nelly Sachs.
Texterna om de två poeterna står bredvid varandra fastän den ena är från 50-talet och den andra från 70-talet, boken är ihopsamlad tematiskt snarare än kronologiskt.

Trotzig är kanske inte en författare som man tänker på som tillhörande 68-rörelsen. Men som många andra radikaliseras hon under de här åren. I en essä om Albert Camus från 1958 (i volymen) Utkast och förslag lägger hon lika stor skuld på algerierna som på fransmännen – "den i och för sig rättmätiga revolten blir en ohygglig parodi". Medan hon här tar klar ställning för den koloniala frihetskampen.

Det handlar mer om Sovjet än om Algeriet och Vietnam. Hon diskuterar och försvarar Solsjenitsyn och Sacharov. Hon är kritisk mot sovjetregimen men perspektivet är tydligt vänster. En del av det här känns lite inaktuellt idag. Som hennes framlyftande av sovjetiska dissidenter som vill se en socialism med ett mänskligt ansikte (en av dessa, Andrej Sinjavskij, verkar i och för sej vara en spännande författare).
Ständiga utfall mot det franska kommunistpartiet och det på den här kanten vanliga påståendet att Sovjetunionens grundlag av år 1926 är den mest demokratiska grundlagen om den bara hade följts (ett stort om) gör att boken ibland känns som en stencilskrift (en stencilskrift var ungefär som en av vår tids politiska bloggar fast man fick blå fingrar av att läsa den) utgivet av ett vänsterkatolskt förbund.

"VI MÖTS VID STENCILERNA!" heter det också i slutet av ett enkätsvar från 1973. Men då handlar det om poesi. En del av artiklarna påminner om Trotzigs prosapoesisamlingar. Som en samling judiska sägner, en av bokens höjdpunkter.
Enkättexten om poesin är emellertid också politisk. Det handlar om språk och makt – "vi har och får mer och mer, ett ombudsmannaspråk, en parodi på ett gammalt överklass- och maktspråk. Det är egendomligt och beklämmande att se att det är den traditionen – maktens och överhetens uttrycksformer – som språkvanorna med masochistisk undersåtlighet har tagit upp. Och inte vad som dock har funnits av kraftfullt och uttrycksfullt folkspråk".

Och här ser man kanske en del av Trotzigs politiska radikalism som har haft betydelse för hennes författarskap från Sveket och framåt. Om hon inte började skriva rapportböcker och sånt (och i det långa avslutande avsnittet är ambivalent till krav på litteraturens engagemang) så finns det ändå ett tema om språk och motstånd i hennes berättelser.

(Först publicerad 13 januari 2012. Några detaljer i inlägget har ändrats.

Jag håller som sagt på att läsa genom Birgitta Trotzigs författarskap I kronologisk ordning. Jag har nyligen börjat på Dykungens dotter. Och har därmed även läst om Jaget och världen. Det är lite märkligt att efter man läst om en bok gå och se vad man skrev om den första gången man läste den för tio år sen. Jag vet inte om jag hade skrivit likadant i dag men mestadels håller jag med mitt tio år yngre jag.)

Omläsningen av P. O. Enquist

"Mer vet jag inte, utom färdvägen. Det är alltid så med historien. Vi får fylla ut. Annars blir allting fullständigt obegripligt."

ur Musikanternas uttåg av Per Olov Enquist 

Jag håller på och läser Maria Stuart (1986), en pjäs av Per Olov Enquist baserad på en pjäs av Friedrich von Schiller (den i sin tur baserad på historiska händelser). Den är riktigt bra.

När jag är klar med den pjäsen så ska jag läsa Furstespegel (1987), en pjäs som P. O. Enquist skrev tillsammans med Anders Ehnmark.

Jag har läst Furstespegel förut men det är första gången jag läser Maria Stuart. Bägge läser jag som en del i en genomläsning av alla P. O. Enquists böcker i kronologisk ordning.

Eller nästan alla. Redan den första boken hoppade jag över. Debutromanen Kristallögat (1961) är dyr antikvariskt och ska enligt författaren själv inte vara särskilt bra. Istället började jag med andra romanen Färdvägen (1963), som ärligt talat inte heller är så bra. Nästa roman, Magnetisörens femte vinter (1964), är trots att den har sina brister betydligt bättre. Och från och med den fjärde romanen Hess (1966) så börjar det bli riktigt bra.

En del av pjäserna har jag sett istället för att läsa om. Så såg jag Tribadernas natt (1975) på SVT Play med Lena Nyman och Ernst-Hugo Järegård. Den tjänade på att ses. Pjäsen har problemet att August Strindberg blir en karikatyr men det gör inte så mycket eftersom Ernst-Hugo Järegård är så bra på att göra Strindberg-karikatyren. 

Jag har också sett tv-serien Strindberg – ett liv (1985), en norsk uppsättning av Från regnormarnas liv (1981) (en pjäs om H. C. Andersen) och filmen Chez nous (1978) (P. O. Enquist skrev manuset tillsammans med Anders Ehnmark). 

Jag började läsa om P. O. Enquists böcker (om för de flesta har jag läst förut) förra sommaren. Ett par månader efter att han dog. Och det var hans död som fick mej att börja med projektet. (Också ett annat omläsningsprojekt där jag håller på att läsa om Jan Myrdals jagböcker började jag med efter att författaren dog.) 

Att läsa böckerna kronologiskt har varit intressant. Jag har sett hur bilder och teman kommer igen. De tematiska likheterna mellan novellen "De trofasta själarnas oro (i Berättelser från de inställda upprorens tid (1974)), Musikanternas uttåg (1978) och pjäsen Mannen på trottoaren (1979) (skriven tillsammans med Anders Ehnmark) blev till exempel tydliga. 

Än är jag bara nästan halvvägs genom P. O. Enquists böcker. Det har varit givande hittills. Jag ser fram emot resten. 

(Först publicerad 26 mars 2021. Jag fortsatte och blev klar med läsandet av P. O. Enquists verk. Och det fortsatte vara givande. Nu håller jag på och skriver ett inlägg om Nedstörtad ängel och synen på funktionshinder. 

  Efter genomläsningen av P. O. Enquists böcker blev nästa författare som jag håller på att läsa hela verket av Birgitta Trotzig. Mer om henne i nästa jubileumsrepris.)

Rapport om Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

"Tur att det finns böcker. Vad skulle man göra annars, jag undrar."

Maja Ekelöf Första okt. 1967

Jag är inte hemma bland mina böcker just nu. Men hade jag varit det så hade jag tagit fram min gamla pocketutgåva av Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf och bläddrat i den. Eftersom det i dag är 50 år sen boken först kom ut.

Boken som kom ut den andra april 1970 var en slags dagboksroman. Kanske hade den inte kallats för en roman i dag men den vann i en romanpristävlan 1970. Tävlingen handlade om att skriva en politisk roman. Och en politisk bok är det, vad man än kallar den.

Boken skildrar Maja Ekelöfs liv från 1965, när hon var 47, till 1969. Med ett par kortare inledande stycken med hennes minnen från början av 50-talet. Bland annat en scen från första gången hon får hjälp från socialvårdsbyrån. Hur hon och de andra som väntar på hjälp "pratade och skrattade. Det låg ett lyckoskimmer över framtiden. Ingen skulle behöva vara utan mat eller kläder i framtiden." Detta följs av en anteckning i "nutid" om den kväljande känsla hon har dagen före ett socialbesök.

Anteckningarna handlar om hennes arbete som städare och hennes läsande. Hon går en akademisk historiekurs på sin fritid och undertecknar en dikt med Fil. Städare. Romanen skildrar också omvärlden och hur Ekelöfs syn på den radikaliseras. Så är titeln på boken tagen från Jan Myrdals Rapport från kinesisk by och boken avslutas med ett citat av den afroamerikanska radikalen Eldridge Cleaver.

Men förutom vietnamdemonstrationer och sådant tar den också upp mer alldagliga saker som att posten inte längre delar ut brev lika ofta. "Bland försämringar som rör mitt liv är postgången. De kör ut posten endast en gång per dag nu."

Mycket av boken handlar om glädjen med att läsa. Maja Ekelöf sänder tacksamma tankar till sina favoritförfattare, många av dem arbetarförfattare. Och hon är arg på sej själv för att hon ibland glömt bort att tacka Moa Martinson.

Och när hon har det svårt är böckerna en tröst. "Hur f-n ska man stå ut–Jag begriper det inte–Så länge jag har nån bok på gång tycker jag det går bra, men sedan... sedan... Jag har nyss läst ut 'Mina universitet' av Gorki. Nu har jag ingen bok i dag–Det enda uthärdliga i detta liv är att veta det funnits människor som tänkt samma tankar och upplevt det samma som man gör själv".

Rapport från en skurhink blev en stor försäljningssuccé. Och Maja Ekelöf kom på andra plats i en omröstning i tidningen Femina om vem som var 1970 års kvinna. Och slog därmed Astrid Lindgren som kom på tredje plats. (Vann gjorde Bernadette Devlin.)

Och den utgåva av boken jag skulle ha tagit fram och läst i om jag kunnat är bara en av många.

Trots denna stora framgång kom Maja Ekelöf bara att skriva en bok till. Eller snarare en halv. En brevväxling med Tony Rosendahl.

Tony Rosendahl var en brottsling som satt på Kumla och något av en kändis. 

Tony Rosendahl var tyvärr en bättre brottsling än skribent men Ekelöfs brev är fina och det märks att det är en vänskap som växer fram mellan dem. 

Brev som boken heter är emellertid inte alls lika stark som Rapport från en skurhink. Dagboksromanen som i dag fyller 50 år är en bok jag ständigt återkommer till. Och den håller väl att läsa (för ett par år sen läste vi den i vår bokcirkel och alla tyckte om den).

Det är synd att Maja Ekelöf inte skrev mer men å andra sidan så var kanske Rapport från en skurhink tillräcklig.

Maja Ekelöf dog i augusti 1989, 71 år gammal.

(Först publicerad 7 april 2020. Nu är alltså boken 52 år fyllda. Och nu är jag också hos mina böcker och har tagit fram Rapport från en skurhink att bläddra i. Tidigare i år så läste jag Nina van den Brinks biografi om Maja Ekelöf "Jag har torkat nog många golv". Den är nominerad för augustpriset som delas ut i kväll. Jag har inte läst de andra nominerade i fackboksklassen så jag kan inte avgöra om den förtjänar priset. Men jag tyckte i alla fall att det var en fängslande läsning. En sak som slog mej vid läsningen var att det måste finnas material till en bok med urval av texter Maja Ekelöf skrivit förutom Rapport... och Brev.

  Brev skrev jag ett inlägg om HÄR)

Butter tar ordet är 16 år gammal i dag

I dag är det 16 år sen jag startade den här bloggen. Vilket jag kommer fira med en del repriserade inlägg under nästa vecka.