Visar inlägg med etikett milos forman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett milos forman. Visa alla inlägg

lördag 26 november 2011

Farliga förbindelser


För ett tag sedan så såg jag den sydkoreanska Hemligt begär av Lee Je-yong. Det är en av åtminstone fem filmatiseringar av Choderlos de Laclos 1700-talsroman Farliga förbindelser. Förutom filmversionerna finns det också fleras pjäsversioner, Stephen Frears film (den med Glenn Close och Keanu Reeves) bygger på en av pjäserna. Den pjäsen har också satts upp på svenska scener. Kändast av pjäserna är annars Heiner Müllers Kvartett.
Det finns även en barnpjäs som bygger på boken - vilket jag tycker är lite konstigt.
Då boken handlar om två libertiner, änkan markisinnan Merteuil och vicomten Valmont, som tar sej för att för sitt nöjes skull förföra en presidentfru och en femtonårig ung dam.

Till skillnad från tidigare filmversioner som jag sett så tyckte jag den koreanska var hyfsat bra. Och den fick mej att gå tillbaka till boken och läsa om den. Samt att se Milos Formans Valmont, en annan av filmversionerna som jag somnade en kvart in i när jag först försökte se den i tonåren.

Romanen är en brevroman. En genre som var populär på den tiden men som numera i stort är död (även om spår av den finns kvar i försvagad form i populärlitteraturen, framförallt i skräckgenren.) Det är en skickligt uppbyggd bok som utnyttjar genrens form till fullo. Brevväxlingarna både utgör romanen och är motorn som för handlingen framåt.

Konventioner som nog hade vart tröttsamma om fler brevromaner överlevt får något nytt och friskt över sej. De många handlingsplanen går smidigt in i varandra.

Formans film visade sej vara rätt bra. Men det fanns anledning till att jag somnade första gången. Av filmversionerna tar Forman bort flest sidohandlingar. Och har i stort sett bara kvar de två huvudspåren. Ändå är filmen över två timmar lång. Den är lite långsam.

Vad Forman lyckas med bättre än någon av de andra filmskaparna som försökt sej på boken är slutet. I romanen får syndarna sitt straff. En nödvändig eftergift till moralen - som presenteras som en eftertanke.
Och där slutet för den ena av de två intrigmakarna är så groteskt att effekten blir liknande den i den lätt satiriska förskrift där utgivaren försäkrar att romanen inte kan utspela sej under "vårt sekel" då detta "lyckats göra alla män redbara och alla kvinnor anspråkslösa och hovsamma" (övers. Arvid Enckell).

Denna sista akt spelas i de flesta av filmerna upp på stort melodramatiskt allvar. Så väl i den koreanska versionen som i den som utspelar sej på high school.

Forman frångår något romanen och tecknar slutet med en lättare hand, med en blinkning, som mer ligger i linje med den flyfotade ton som Laclos har än de andra, slutet mer trogna, filmatiseringarna.
Så får också otroheten det sista ordet (den sista blinkningen) hos Forman.

(bilden är av Georges Barbier och är från en illustrerad utgåva av romanen utgiven på 1920-talet.)
(Först publicerad den 6:e september 2010.)

torsdag 28 oktober 2010

5 bra tjeckiska filmer


Det är Tjeckiens nationaldag. Merparten av filmerna nedan är gjorda i Tjeckoslovakien. Men jag tror alla regissörerna är tjecker.

Alice
"Alice thought to herself: now you will see a film, made for children - perhaps. But I nearly forgot: you must close your eyes. Otherwise you won't see anything." Jan Svankmajer.

Faust
Också Svankmajer. Har vissa likheter med Alice ovan. Men där den utgår från Lewis Carolls bok så blandar Faust ur de olika Faust-versionerna. Det är scener och citat från faustarna snarare än att Svankmajer gjort en ny berättelse om Faust-historien. Filmen påminner en del om Svankmajers märkliga kortfilmer. Att filmen är lite underlig hindrar den inte från att vara väldigt underhållande. Faust-dockan gör i sej filmen till en som man måste se.

En blondins kärleksaffär
Milos Formans tjeckiska filmer går numera att få tag i på DVD. Regissören är numera mer känd för sin amerikanska produktion (Gökboet, Ragtime) men redan här är han en mästerlig regissör (den tjeckiska delen av hans filmkatalog är dessutom jämnare än hans amerikanska). Den här är från mitten av 60-talet. Den handlar om en ung kvinna som åker till Prag för att leta reda på en man som hon tillbringat en natt med. Det är en mycket vacker film.

SedmikraskyVera Chytilovas klassiska nya vågen-film. Lättare att hitta under den engelska titeln Daisies (på länken skriver jag förutom om Tusenskönor också om regissörens Panel Story - även övriga länkar går till tidigare inlägg här om filmerna)

Valerie and her week of wonders
Tjeckisk vampyrfilm när den är som bäst.

måndag 6 september 2010

Om en brevroman och dess många filmatiseringar


För ett tag sedan så såg jag den sydkoreanska Hemligt begär av Lee Je-yong. Det är en av åtminstone fem filmatiseringar av Choderlos de Laclos 1700-talsroman Farliga förbindelser. Förutom filmversionerna finns det också fleras pjäsversioner, Stephen Frears film (den med Glenn Close och Keanu Reeves) bygger på en av pjäserna. Den pjäsen har också satts upp på svenska scener. Kändast av pjäserna är annars Heiner Müllers Kvartett.
Det finns även en barnpjäs som bygger på boken - vilket kanske är lite konstigt. Då boken handlar om två libertiner, änkan markisinnan Merteuil och vicomten Valmont, som tar sej för att för sitt nöjes skull förföra en presidentfru och en femtonårig ung dam.

Till skillnad från tidigare filmversioner som jag sett så tyckte jag den koreanska var hyfsat bra. Och den fick mej att gå tillbaka till boken och läsa om den. Samt att se Milos Formans Valmont, en annan av filmversionerna som jag somnade en kvart in i när jag först försökte se den i tonåren.

Romanen är en brevroman. En genre som var populär på den tiden men som numera i stort är död (även om spår av den finns kvar i försvagad form i populärlitteraturen, framförallt i skräckgenren.) Det är en skickligt uppbyggd bok som utnyttjar genrens form till fullo. Brevväxlingarna både utgör romanen och är motorn som för handlingen framåt.

Konventioner som nog hade vart tröttsamma om fler brevromaner överlevt får något nytt och friskt över sej. De många handlingsplanen går smidigt in i varandra.

Formans film visade sej vara rätt bra. Men det fanns anledning till att jag somnade första gången. Av filmversionerna tar Forman bort flest sidohandlingar. Och har i stort sett bara kvar de två huvudspåren. Ändå är filmen över två timmar lång. Den är lite långsam.

Vad Forman lyckas med bättre än någon av de andra filmskaparna som försökt sej på boken är slutet. I romanen får syndarna sitt straff. En nödvändig eftergift till moralen - som presenteras som en eftertanke.
Och där slutet för den ena av de två intrigmakarna är så groteskt att effekten blir liknande den i den lätt satiriska förskrift där utgivaren försäkrar att romanen inte kan utspela sej under "vårt sekel" då detta "lyckats göra alla män redbara och alla kvinnor anspråkslösa och hovsamma" (övers. Arvid Enckell).

Denna sista akt spelas i de flesta av filmerna upp på stort melodramatiskt allvar. Så väl i den koreanska versionen som i den som utspelar sej på high school.

Forman frångår något romanen och tecknar slutet med en lättare hand, med en blinkning, som mer ligger i linje med romanens flyfotade ton.

(bilden är av Georges Barbier och är från en illustrerad utgåva av romanen utgiven på 1920-talet.)

söndag 4 juli 2010

10 bra amerikanska filmer


Det är den 4:e juli. Det är kanske inte allom bekant men det görs en hel del filmer i USA. En liten del av de är bra. Här är tio sådana:

Arizona junior
Bröderna Coen. Feel-good.

Brick
Rian Johnsons film från 2005 är en high school-film sedd genom film-noirgenren. Krocken mellan de två genrerna ger filmen en egenartad ton.

Down by law
Jim Jarmusch när han var bra.

Fyra vänner
Arthur Penn är en något underskattad regissör. En av hans bästa.

Moderna tider

Den stora lögnen
Imitation of life heter denna sista av Douglas Sirks amerikanska filmer i original. Sirks melodramer är fängslande och fascinerande trots (eller på grund av) att de ligger så nära så många sentimentala skräpfilmer.

Sweet Sweetback's Baadasssss Song
Filmen överheten inte vill att du ska se, hette det i reklamen när det begav sej. Filmen har sina brister rent hantverksmässigt. Men det finns en energi här som man sällan ser.

Taking off
Den amerikanska filmen har stärkts av att många europeiska filmmakare har arbetat i USA. Denna är Milos Formans första spelfilm i USA. Påminner fortfarande mycket om hans tidigare filmer. Jag skrev tidigare om filmen när en av sångerna från den var Veckans Sång.

The Thing
Genrefilm har en stark ställning inom den amrikanska filmen. John Carpenters s/f-skräckfilm har ett av genrens bästa slut.

Wassup rockers
Larry Clarkes blandning av komedi och halvdokumentär skildring av ett ungt punkrockband fungerar kanske inte filmen ut. Men den har en del starka scener.

måndag 8 mars 2010

Ode to a screw från Taking off av Milos Forman

I helgen såg jag Milos Formans Take off från 1971. Hans första film gjord i USA (filmen finns på youtube). Jag hade sett den en gång tidigare för många år sen. Men hade rätt vaga minnen av den.

Det är en bra film. En komedi som får en extra tyngd av Formans speciella sätt att klippa. En audition i början av filmen håller på långt längre än vad regelboken för regissörer skulle ha rekommenderat.

De flesta uppträdandena blir bara brottstycken men det finns några sånger i sin helhet som också kom med på soundtracket. Scenen blir som en slags satir på det tidiga 70-talets musikaliska tendenser. Om de som sjunger, bland annat en ung Kathy Bates som gör en Melanie-inspirerad sång som hon skrivit själv, menat sångerna som pastischer på diverse musikaliska uttryck är väl inte säkert.

Låten nedan är emellertid klart parodiskt menad. En bisarr, komisk sång som får sin verkan i kontrasten mellan framförandet och texten, "Ode to a Screw":

Framförd av Mary Mitchell. Skriven av Tom Eyen och Peter Cornell. Sången verkar ha skrivits till filmen. Eyen var en dramatiker som hade specialiserat sej på satiriska sexkomedier Off Off Broadway.

lördag 14 mars 2009

Filmatiseringar

Nyligen såg jag Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in och ikväll ska jag se Watchmen. Bägge dessa filmer är filmatiseringar, ett faktum som betonats i mottagandet av dem.

Många filmer vi ser är filmatiseringar utan att vi tänker på det. Howling IV och den där bankrånarfilmen man ser på fyran när man inte kan somna.
En filmatisering förändras så fort vi känner till ursprungsverket. Dess relation till grundtexten understryks.

Här följer tio filmatiseringar som är de bästa av dem där jag både sett filmen och läst boken den bygger på.



Jan Svankmajers Alice efter Lewis Carrols Alice i underlandet.
Svankmajer omtolkar barnboksklassikern i denna lätt surrealistiska delvis dockanimerade film.

Fassbinders Berlin Alexanderplatz efter Döblins roman med samma namn.
I Watchmen-diskussioner är en vanlig åsikt att serien borde blivit en miniserie på TV. Uppenbarligen har folk inte sett lika många usla TV-serieversioner av böcker som jag har. Berlin Alexanderplatyz gjordes som en tretton eller fjorton avsnitt lång TV-serie. Fast jag såg den på bio första gången jag såg den.
Kortspelspartiet är bäst. Hos Fassbinder som hos Döblin.

Schlöndorffs Blecktrumman efter Grass' roman med samma namn.
Schlöndorff filmar halva boken.

Truffauts Fahrenheit 491 efter Bradburys bok med samma namn.
Bokbål har aldrig varit snyggare. Scenen där Montaigne (eller nåt liknande) konfiskerar leksaksboken från ett barn, slutets (fanatiska) högläsande människor. Filmen är ett lyriskt mästerverk.

Pasolinis Matteusevangeliet efter ja Matteusevangeliet
En förvånansvärt engagerande film.

Milos Forman Ragtime efter E. L. Doctorows roman med samma namn.
Milos Formans filmatiseringar säjs ofta vara rättframma och rakt av. Vilket visar hur skicklig han var på att omarbeta ett verk från ett medium till ett annat.

Tarkovskijs Stalker efter bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten
Tarkovskijs film, som alla Tarkovskijfilmer i ett rätt lugnt tempo, bygger på det sista kapitlet i brödernas roman. Boken är bättre än sitt rykte.

John Carpenters The Thing efter John W. Campbells "Who goes there?".
Carpenter förvandlar Campbells vetenskapsoptimism till ett mer nihilistiskt synsätt. Och frigör de existentiella frågorna ur Campbells novell.

Hal Ashbys Välkommen Mr Chance efter Jerzy Kosinskis Finnas till
En filmatisering som följer romanen nära. Men det är inte att bara flölja en roman som skapar en bra tolkning. Hal Ashby överför tonen från boken och gör den till sin egen. Det finns en anledning till att alla amerikanska filmmakare vill vara Hal Ashby.

Louis Malles Zazie efter Raymond Queneaus roman med samma namn.
Malle översätter Queneaus språkliga vitsigheter med visuella. Slapstick-filmen nummer ett.