It makes a long time man feel bad

Tim Rose - "Long Time Man" (1967):


Tim Rose är mest känd för sin version av "Hey Joe". En av två möjliga kandidater till att ha inspirerat Jimi Hendrix-versionen. Denna ligger på samma platta som den, den självbetitlade debuten från 1967. En riktigt bra skiva.

Nick Cave gjorde en cover av "Long Time Man" på Your Funeral My Trial (och på Kicking Against The Pricks gjorde han "Hey Joe" och utgick, troligen, delvis från Tim Rose-versionen.)

Nick Cave var med och gjorde så att Rose fick en comeback under sina sista levnadsår. På en av sina sista skivor gjorde Rose en nyinspelning av "Long Time Man" (som varit Veckans sång här tidigare.)

Den nyinspelningen fanns på tidningen MoJos skiva med musik som inspirerat Cave. Men det är den här versionen som egentligen inspirerade honom.

Long Time Man

Tim Rose - Long Time Man:

I Herrens år 2008 hade jag ett tema här om Nick Cave & The Bad Seeds coverplatta Kicking against the Pricks.
Jag skrev lite kort om var och en av originalversionerna av låtarna på plattan. Och hade med originalversionen där det gick. (Du kan läsa inläggen här, om du rullar ner längst ner så blir det rätt ordning. Första inlägget är med Seldom Scenes Muddy Water.)

Då Kicking Against the Pricks-veckan var en stor succé så kom den oundvikliga uppföljaren: Kicking 2.
Där jag då skrev om andra låtar Cejvan coverat. Bland de "Long Time Man" med Tim Rose som Nick Cave gör på Your Funeral My Trial. Då gick det inte att hitta sången med Tim Rose på nätet. Så inlägget blev som det blev

Nu finns i alla fall "Long Time Man" med Tim Rose på youtube. Så den får bli veckans sång. Det är inte versionen från Tim Roses självbetitlade. Utan en senare inspelad på 90-talet. Och alltså inte den Cave utgår från i sin cover. Rätt omvandlad och inte riktigt lika bra. Denna version fanns med på Mojos Nick Cave-cd.

Covers - de tio bästa

11. Steeleye Span - Blacksmith
Please to see the King-versionen.
Nummer elva(eller med asterisk) då det med folkband som Steeleye Span eller Perelaar som gör enbart traditionella låtar vore lite underligt att tala om covers. Vissa versioner kan man dock lätt höra vilken som främst påverkat. Den här skulle kunna ses som en cover på den från första plattan.

10.Thea Gilmore - Ever fallen in love
Videon är från nån Doktor Who-spin off, men går att ignorera. Buzzcocks gjorde originalet.

9.Mark Lanegan - Where did you sleep last night
Leadbellys version var en hit inom Sub Pop-kretsen. Men detta är bättre än Nirvanas rätt svaga versioner.

8.Yo la Tengo - Route 66
Rockstandarden "Route 66" är skriven av en masn vid namn Bobby Troup. Yo la Tengos version finns på deras Murdering the Classics. En ung dam ringde in till en radiostation och sjöng denna till Yo la Tengos komp.

7.Sugababes - I bet that you look good on the dancefloor
Ofta hör man coverversioner som man hatar. Men man ska betänka att många ogillar de tolkningar man tycker om. Alla ser inte geniet i den här tolkningen av Arctic Monkeys-låten. Möjligen har man själv på samma sätt avfärdat storverk såsom blasfemier.

6.Katrine Ottosen - The Lovecats
(Länken går till Kat Ottosens Myspace. Fjärde låten på spellistan.)
So wonderf'lly wonderf'lly wonderf'lly pretty. Coverlåtar är oftast bäst när de är nya. Denna hörde jag nyligen. Möjligen kan man tycka att den därför inte hör hemma här - inte har fått tåla tiden och dess tand. Men Pop ska vara ny. Från en Cure-tribut. Som soloartist kallar hon sej CALLmeKAT.

5.Turid - På väg
Trots ihärdiga efterforskningar (jag googlade) hittar jag inte vad den countrylåt som denna bygger på heter. Fransiska står som medförfattare. Originalet anspelas det även på i Billy Braggs "Wishing the Days away". Turids version hamnade på svensktoppen. Man får anta att kollegorna i musikrörelsen gladdes över hennes framgångar.

4.Nick Cave - Hammer Song
Inte att förväxla med den från Good Son. Denna version av Sensational Alex Harvey Bands låt ligger på Kicking Against the Pricks, coverplattan.

3.The Residents - Six more miles to the graveyard.
Hank Williams. Den var ju munter kommenterade en vän som jag spelade in låten till på gymnasiet. Den avslutade bandet.

2.Gun Club - Black Jack David
Utgår närmast från Carter Family-versionen. Nu gör ju The Carter Family också en låt någon annan skrivit men det att den i Gun Clubs vesion byter genre gör att den kvalificerar som cover (till skillnad från Blacksmith ovan).

1-Einstürzende Neubauten - Morning Dew
Senaste Wermelin gick igenom röran med Bonnie Dobsons original jämte Tim Roses version. Men det är utan tvivel Tim Rose Neubauten utgår från. Einstürzende är också annars ett starkt coverband med Hazlewoods "Sand" och... ja mest den kanske.

Nick Cave i MOJO

Jag gick till Södervärns kiosk för att köpa den senaste MOJO då den har Nick Cave som omslagsartikel och bifogade CDn har Nick Cave-tema.
För även om det trots det där vita på marken är rätt fint väder så kan man behöva ytterligare incitament för sin promenad. Och vadf är väl en bättre morot än Nick Cave?

Man kan diskutera till vem såna här artiklar riktar sej. För den som kan sin Nick är det kanske inte så mycket nytt. Samtidigt som artikeln helt uppenbart är riktad till oss.
Nick Cave kallas på omslaget för ett vår tids geni. Lite annorlunda mot när tidningens recension av det senaste albumet kallade det för Nick Caves bästa samtidigt som det inte fick högsta betyget.

Det är ändå en rätt trivsam artikel. Innerst inne har jag alltid velat se skolfoton på Nick Cave.

Den tillhörande skivan kallas Bad Seeds. Och har vissa kanske oundvikliga likheter med Original Seeds-samlingarna. Vilket jag har svårt att säja något om.

Där finns Tim Rose "Long Time Man" dock i den senare svagare 90talsversionen. Vilket egentligen inte gör mej något eftersom jag har det bättre originalet men inte den här. Och en version är väl bättre än ingen. Jag var tvungen att dra fram båd Alan Lomax och franska versioner i mitt inlägg om låten.

Peggy Seeger (vars släktskap med Pete Seeger jag aldrig kommer riktigt ihåg vilket det är) gör en bra version av Child Ballad 68.

Och värd tidningens pris i sej världens vackraste låt: Karen Daltons "Katie Cruel".

Wermelin

Wermelin är tillbaka. På söndagar i P4 kl tio på kvällen.

Stefan Wermelins program har varierat i längd och namn. Ett tag, innan han blev förvisad till P4 hade han ett program kallat Blazer. Där han brukade spela låtar efter varandra med samma tema. Ett var undergång och sånt. Då han lät "Morning Dew" med Tim Rose följas av Tom Lehrers "We all go together when we go".

Vilket jag tyckte var roligt.

Wermelin är oftast bra med en blandning musik som man inte hittar någon annanstans.

Tim Rose Återigen

Efter cover-albumet Kicking Against the Pricks så försvinner den cover per album-ratio som varit den första Nick Cave & the Bad Seeds-tiden. Med en sista cover på Tim Roses "Long Time Man" på dubbel-maxin Your Funeral My Trial (senare utgiven som vanlig enkel-CD).
Tim Rose utgår i "Long time Man från arbetssången "long time man feels bad" (stillbildsvideon på länken är lite underlig och innehåller nakenbilder) en av de låtar Alan Lomax spelade in från fångar.

Att ha äldre låtar som utgångspunkt var en teknik Nick Cave själv hade använt. Och som vi ska se skulle fortsätta att använda.

Tim Rose har vi redan tagit upp. Så låt oss återigen säja att han är bra. "Long Time Man" ligger på samma LP som "Morning Dew" och "Hey Joe". Återutgiven samman med den följande skivan på CD. Med det omslag som syns på bilden.

Du kan höra smakprov på en del låtar på den här Tim Rose hemsidan. Även en från hans trio med Mama Cass. Tim Rose och Mama Cass skildes inte som vänner.

(Efter Nick Caves version så har det franska bandet Noir Desir gjort en. Om du gillar Nick Cave och Crime and the City och sånt men inte tycker det är riktigt pretentiöst nog så är Noir Desir bandet för dej. Deras version av "Long Time Man" från en konsert i Lyon.)

Tim Rose

I MOJO (eller möjligen Uncut) diskuterades för ett tag sedan vilken av två versioner (varav den ena Tim Roses) av Hey Joe som hade inspirerat Hendrixvarianten.
Möjligheten att Jimi Hendrix kunde ha hört och inspirerats av bägge fördes inte fram.

Så om Nick Cave & The Bad Seeds Hey Joe på Kicking Against the Pricks kan säjas utgå från Tim Roses version innebär det inte att den inte är medveten om Jimi Hendrix.
Orgeln är ett svar på Hendrix' riff.

Hey Joe med Tim Rose återfinns på Tim Rose självbetitlade solodebut från 67 (som ibland går under namnet Morning Dew för att inte förväxlas med 1974 års album också kallat Tim Rose). Innan solodebuten hade Tim Rose varit med i en folktrio med Mama Cass. Debuten blev Tim Rose största succé, förutom Hey Joe återfanns också hits som Morning Dew och Long Time Man. Samt B-saidan till Hey Joe King Lonely the Blue.

Uppföljaren Through Rose Colored Glasses blev inte lika lyckad även om den innehåller ett par bra spår. Hello Sunshine till exempel. Första albumet finns utgivet tillsammans med detta på CD.

På Nick Cave & The Bad Seeds Your Funeral My Trial coverades Long Time Man.
Nick Cave var med och såg till att Tim Rose fick något av en revival sina sista år.