I hear stories from the chamber how Christ was born into a manger

I hear stories from the chamber
How Christ was born into a manger
And like some ragged stranger
Died upon the cross
And might I say it seems so fitting in its way
He was a carpenter by trade
Or at least that's what I'm told

Med LP:n The Good Son kom singeln "Acoustic versions of songs from Tender Prey". Där Nick Cave & The Bad Seeds gör "Mercy Seat", "City of Refuge" och "Deanna" i akustiska rätt omvandlade versioner.
De akustiska versionerna av "City of Refuge" och "Deanna" är mest ett slags noveltynummer men rätt kul. "Deanna" går här över i gospeln "Oh happy day". Vilket understryker låtens religiösa sida.
Den akustiska "Mercy Seat" är emellertid en riktigt bra suggestiv version.

Sångens berättare väntar på att avrättas. The mercy seat är här den elektriska stolen.
Men det är också en religiös bild (det finns flera kristna sånger med titeln "Mercy seat").
Stolen jämförs med Guds tron i himlen: "In Heaven His throne is made of gold/The ark of His testament is stowed/A throne from which I'm told/All history does unfold./Down here it's made of wood and wire".
Och det bibliska uttrycket öga för öga, tand för tand upprepas i refrängen. De avslutande orden "And I'm not afraid to die" blir sista gången refrängen sjungs till "But I'm afraid I told a lie."

"Mercy Seat" är en låt som Nick Cave alltid gör live. Och det finns flera andra versioner av låten med Cave utgivna. Den senaste kom i år. Förutom originalversionen och denna akustiska är liveversionen på B-sidan till "I had a dream, Joe" intressantast. Den befinner sej någonstans mellan Tender Prey-versionen och den akustiska.

Låtarna från singeln som följde med The Good Son finns på trippel-cd-samlingen B-Sides & Rarities

On this mean season...

O DEANNA
This is a car
O DEANNA
This is a gun
O DEANNA
And this a day number one
O DEANNA
Our little crimeworn histories
Black and smoking Xmas trees
And honey, it ain't a mystery
Why you're a mystery to me

"Deanna" från Nick and The Bad Seeds kanske bästa album Tender Prey (1988).
Denna deppgospelversion på Bonnie och Clyde-temat var en mindre hit när den kom. Den låg högt på den så kallade indielistan (med de mindre skivbolagen). Ovan är en så kallad rockvideo. Ville man se den fick man vänta uppe tills det var 120 minutes på MTV.
(Bilden överst är omslaget till maxisingeln. På baksidan är det samma bild. Men Caves skugga har en gloria i stället för horn.)

I go shuffling out of life, just to hide in death awhile

I hear stories from the chamber
How Christ was born into a manger
And like some ragged stranger
Died upon the cross
And might I say it seems so fitting in its way
He was a carpenter by trade
Or at least that's what I'm told.

"The Mercy Seat" med Nick Cave and The Bad Seeds
"Mercy Seat" är första spåret på skivan Tender Prey från 1988. Musiken är gjord av Nick Cave och Mick Harvey, Cave har skrivit texten.
Sångens berättare väntar på att avrättas. The mercy seat är här den elektriska stolen.
Men det är också en religiös bild (det finns flera kristna sånger med titeln "Mercy seat"). Stolen jämförs med Guds tron i himlen: "In Heaven His throne is made of gold/The ark of His testament is stowed/A throne from which I'm told/All history does unfold./Down here it's made of wood and wire".
Och det bibliska uttrycket öga för öga, tand för tand upprepas i refrängen. En refräng som, med variationer, sjungs om och om igen i slutet av sången. I texten på LPn sju gånger efter varandra. Men det är egentligen fler gånger. De avslutande orden "And I'm not afraid to die" blir sista gången refrängen sjungs till "But I'm afraid I told a lie."

På den kortare singelversionen har några av dessa tagits bort. Det finns flera andra officiella versioner av sången med Cave.

Fem av mina favoritskivomslag

Alex Steinweiss, som brukar säjas ha skapat skivomslaget, har dött. Man kan se en del av de omslag han gjort HÄR.
Om skivomslag egentligen är så viktig del av ett album vet jag inte. Men det vore synd att vara utan dem. Och det har gjorts en del bra omslag. Som de nedan.

Tore Berger - Äntligen ensam igen

Tore Berger var med i Blå Tåget. Som bildades av en grupp konstnärer och poeter. Blå Tågets omslag var gjorda av Berger eller Carl Johan de Geer som hade två olika stilar. På liknande sätt som Berger och Torkel Rasmusson hade olika sorters sångröster. Ibland var omslaget gjort av Berger och baksidan av de Geer eller vice versa. Som på Brustna hjärtans hotelldär man ser titelns hotell på avstånd på omslaget av Berger och det som händer inne i hotellet i sången "På väg till koppargruvan" på baksidan av de Geer.
Det här är då ett av Bergers soloalbum. Som också är omslaget till hans best-of-samling fast då utan texten "äntligen ensam igen". Och utan den låten - vilket gör det till en tvivelaktig best-of.

Butthole Surfers - Locust Abortion Technicians

Butthole Surfers fortsatte att ha bra omslag långt efter att de slutat vara ett bra band. Men här är de fortfarande i högform. Baksidan har en bild av ett litet barn.

Nick Cave - Tender Prey

Nick Cave & The Bad Seeds album hade, fram till och med Tender Prey en bild av Nick Cave på omslaget. Med övriga The Bad Seeds förvisade till baksidan. En bild av skivartisten är ett av de allra vanligaste klassiska omslagsmotiven. Ett par av de tidigare Nick Cave & The Bad Seeds-omslagen, som Firstborn is dead och Kicking against the pricks, påminner om hur äldre blues- och jazzskivor brukade se ut. Vilket passar dem tematiskt. Men Tender Prey ser helt Nick Cave & The Bad Seedsk ut.

Ståålfågel

Ståålfågel var ett tidigt svenskspråkigt synthband. Som väl inte riktigt levde upp till det här omslaget. Även om titelspåret är bra.

Sub-Pop-200

Sen Robert Crumb gjorde ett omslag åt Janis Joplin så har skivomslag varit en vanlig bisyssla för serietecknare. Det här är gjort av Charles Burns. Som gjorde flera omslag åt Sub Pop - ett Seattle-skivmärke. Tyvärr har jag bara den här i CD-versionen. Som är mindre.

35 år i album

Samma meme som filmerna fast med Lpar Underligt nog verkar det inte cirkulera samma variant fast med böcker.

1974 Clannad- Clannad 2
Clannad gav bara ut en bra skiva men den är desto bättre.

1975 Alan Stivell- e dulenn
En uppföljare till 1970 års Olympiaplatta. Idag kan man få för sej att man är alternativ när man lyssnar på Stivell men skivorna sålde i miljontals exemplar.

1976 Carin Kjellman Ulf Gruvberg- Folk och Rackare
Slår i ett par låtar låtar över i hemslöjdmode men när resten innehåller sånt som Ack hör du lille Erik så kan man stå ut med det.

1977 Perelaar- de Perelaar
Nyligen kom en samling kallad Rare Dutch Folk ut där ett spår med Perelaar ingår. Och Rare är väl minst sagt ordet. Troligtvis obskyraste albumet på denna lista men också ett av de bästa. Ut och köp.

1978 The Residents- Duck Stab
Residents behöver knappast någon presentation.

1979 The Specials
Är det bra är det väl ska.

1980 Slapp Happy- Acnalbasac noom (inspelad 73, släppt 1980)
Skivbolaget krävde en ominspelning av skivan efter att ha hört denna version. Den Casablanca Moon som släpptes är inte direkt dålig men låter som mycket annat.

1981 The Birthday Party- Prayers on fire
Den jämnaste av Birthday Partys plattor

1982 Dexy's Midnight Runners- "Too-Rye-Ay"
Kritiker tenderar ser ner på den här som kommersiell. Och snickarbyxig. Kritiker tenderar ha fel.

1983 Billy Bragg- Life's a riot with spy vs spy
Orange.

1984 Leonard Cohen- Various Positions
Cohens sista riktigt bra.

1985 Tom Waits- Rain Dogs

1986 The Triffids- Born Sandy Devotional
Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.

1987 Einstürzende Neubauten- Fünf auf nach oben offenen richterskala
Neubautens bästa. Morning Dew bästa covern någonsin.

1988 Nick Cave & The Bad Seeds- Tender Prey

1989 Agnes Buen Garnås & Jan Garbarek- Rosensfole
Medeltida jazzindustri - eller nåt.

1990 Nick Cave & The Bad Seeds- The Good Son
Visserligen första Cave som inte är bättre än föregångaren men då är ju föregångaren Tender

1991 Thåström- Xplodera mig 2000
Tommy Steele.

1992 Tom Waits- Bone Machine
Kanske lite överproduceradmen inte så farligt som senare skivor.

1993 Diamanda Galas- vena cava
Nästintill omöjlig att lyssna på. Ett mästerverk.

1994 Nick Cave & The Bad Seeds- Let Love in
Nick Caves comeback.

1995 Max Book- Istomen
Sveriges främste.

1996 Einstürzende Neubauten- Ende Neu
Neubauten har hållit en förvånansvärt stadig kvalité under åren.
If you want me you can find me in the garden

1997 Bob Dylan- Time Out of Mind
Vilket väl är mer än man kan säja om herr Bob.

1998 Cat Power- Moon Pix
Kanske inte den bästa catpowern men Say och Moonshiner kan mäta sej med de bästa.

1999 Magnetic Fields- 69 Love Songs
Some fall in love. I shatter.

2000 Einstürzende Neubauten- Silence is Sexy
Allt jag vill se är en total solförmörkelse.

2001 The White Stripes- White Blood Cells
På en "humor"sajt kallad Things white people like så står White Stripes med. Alla vita har nån gång tyckt att White Stripes är coola. Nåja.

2002 Adam Green
Adam Green har misslyckats med att leva upp till den här skivan såsom Sverige har misslyckats i Beijing.

2003 u. n. p. o. c. - fifth column

2004 Danger Mouse- Grey Album
Det är något visst med olaglig musik.

2005 Cocorosie- Noah's Ark
Det är Armagiddeon dags.

2006 The Knife- Silent Shout
I allt väsentligt en bluesplatta.

2007 Bonde do role- With lazers
Fler album skulle innehålla kazooer.

2008 Magnetic Fields- Distortion
Shitfaced they are all undressing.

(Först publicerad den 24:e augusti 2008.
Det meme (eller tankesmitta som det heter på svenska) som nämns i början av inlägget var ett där man skulle ta en film eller, som här, ett album från det år man vart född till detta år. Detta år då i detta fall 2008. Jag hade väl kunnat lägga till album för 2009 och 2010 och kanske lite bilder på omslag och sånt. Men inlägget får stå kvar som det var, med daterade sportreferenser och allt, som en bild av Butter tar ordet från en enklare tid.
Men jag har lagt till länkar till tre av albumen som jag senare skrivit lite mer utförligt om.)

De fem bästa öppningsspåren 2.0

(Just när jag skulle till att skriva detta inlägg kom jag på att jag redan haft en lista med de fem bästa låtarna som inleder ett album. Tre av de fem var samma som det här. Nåja.)

Om inledningsspåret på ett skivalbum egentligen är viktigare än något annat spår kan diskuteras. Det finns flera bra skivor där jag brukar hoppa över första låten. Men det är bättre med en bra öppningssång än en dålig och här är fem av de bästa:

"Creep in the Cellar" av Butthole Surfers på Rembrandt Pussyhorse
Första gången jag hörde denna tyckte jag det var det märkligaste jag nånsin hört. Till skillnad från så mycket annan musik så tycker jag den låter rätt märklig fortfarande.

"Mercy Seat" av Nick Cave & The Bad Seeds på Tender Prey
Det finns ett par till av Nick Cave som skulle kunna ha kommit på listen ("Muddy waters" på Kicking till exempel). Men hur "Mercy Seat" följs av "Up jumped the devil" (och den av "Deanna") är svårslagbart.

"Blacksmith" av Steeleye Span på Please to see the king
Inledningsspåret på Steeleyes andra platta. "Blacksmith" hade funnits med i en annan version på deras första album. Men det är den egentligen lite för mycket 70-talselgitarriga stuket på den här versionen som gör den till det perfekta inledningsspåret på den bästa folkrockskivan.

"Marry Me (Lie! Lie!) av These Immortal Souls på Get lost (Don't lie!)
Rowland S. Howards grupp efter Birthday Party. Pianot i början gör att detta är den enda självklara låten på den här listan.

"Dead leaves and the dirty ground" med White Stripes på White Blood Cells
White Stripes har ofta bra öppningsnummer. Också på deras senare lite svagare album. "Seven Nation Army" från albumet efter detta med sitt riff skulle man kunna argumentera för. Men dels är White Blood Cells ett bättre album, dels så är "Dead leaves..." "Dead leaves...".

De tio bästa sångerna om Djävulen

Inlägg 667 har lite samma tema som inlägg 666.

Jacques Brel - Le Diable (ca va)
Har gjorts av många andra. Bland annat Marc Almond.

Nick Cave & The Bad Seeds - Up jumped the devil
Från Tender Prey.

Judy Collins - O Daddy Be Gay

Diamanda Galas - Let my people go
Melodin är från "Go down Moses". Ligger på minin you must be certain of the devil men klippet är från en livekonsert. Det är så här Djävulen låter.

Folk och rackare - Bältet
"En gång när jag gick vägen fram/Då mötade jag Hin Onde". På Rackarspel

Holly Golightly & The Brokeoffs - Devil Do
"Aint nobody gonna love me like the devil do".

Daniel Johnston - Don't play cards with Satan
Goda råd. (Köp inte bälten av honom heller skulle man kanske kunna tillägga).Den här versionen är producerad av Butthole Surfers.

Laibach presenterar Germania - Sympathy for the devil (who killed the kennedys)
Laibach gav ut två 12"or med covers på Rolling Stones-låten. Germania var typ Laibach som ett flickpopband. Frågorna som får enstaviga svar är från Jean-Luc Godards One Plus One (en av Godard ej godkänd version av filmen heter Sympathy for the Devil). "And maybe the Devil is God in exile". En liveversion av Laibachs egen version kan man höra HÄR. Videon till studioversionen av den versionen kan du se HÄR. Kitsch var bättre i slutet av 80-talet.

Bessie Smith - Blue Spirit Blues
Det finns många blueslåtar med djävulen i titeln. Men många som Skip James "Devil got my woman" handlar inte direkt om fan själv. Men i denna sång med Bessie Smith blir hon nedhämtad av djävulen till helvetet.

Cornelis Vreeswijk - Djävulens Sång
På Visor, svarta och röda där Vreeswijk sjunger Lars Forssell. Forssell tog melodin från Le Gorille av George Brassens som dock har en helt annan text.

Nick Cave och kanon

Nick Caves senaste platta Dig, Lazarus, dig har fått ett rätt gott mottagande överhand. Vilket den förtjänar. Men vissa övertoner i receptionen är lite underliga.

Även om man inte räknar med kritiken mot avsaknaden av kärlekssånger- som om Nick Cave vore depprockens svar på Julio Iglesias (för den som ändå kräver lite socker i sin cavesalva så är B-sidan till nya singeln; Fleeting love- att rekommendera.)

Eller tendensen att hävda att varje ickeballad låter som Birthday Party.

Mojo kallar skivan den kanske bästa Nick Cave-skivan men ger skivan 4(av 5)i betyg.
Nick Cave är sällan högt på musiktidningarnas olika listor.

Eller den för tillfället senaste skivan dyker ofta upp på årstopplistorna men på mer vidare syftande- försök till kanondefinierande- listor lyser tillexempel Tender Prey med sin frånvaro.