BUTTERFIELD TAKES THE FLOOR

En av de som länkade till den här bloggen förra veckan var en engelsman på någon twitterliknande sak. Han had också en länk till en översättning av inlägget i fråga. Genom Google Translate.

Google translate-versioner av en text kan vara smått fascinerande. Bland de underligaste tolkningarna, och den som märks tydligast, är att Butter tar ordet blivit till Butterfield takes the floor.

Medan de flesta märkligheter i överföringen är mer förklarliga, såsom "European elections, schmeuval". Subtiliteterna i originalets "EU-val, schmeuval" är naturligtvis dömda att gå förlorade i en datoriserad översättning.

Effekten av googletranslatandet kan stundom bli rätt snygg. Så här låter första paragrafen av min Lagerlöf-hommage "Äntligen sket prästen", googleöversatt:

At last, so shat priest

At last, so shat the priest at the church floor.
So where did it anyway; CRACK, said lump when it hit the floor.
He priest now hanging in POPLITEAL to butt out of the pulpit had been long in breathless silence in the church push while cold sweat broke up on his forehead.

Jag vet inte varför en del ord skrivs med stora bokstäver. Kanske för dramatisk effekt? Annars tycker jag stycket får något gertrudesteinskt över sej.

Äntligen så sket prästen

Äntligen så sket prästen på kyrkgolvet.
Så där kom den ändå; klatsch, sa klumpen när den träffade golvet.
Han prästen nu hängande i knävecken med baken ut över predikstolen hade länge under andlös tystnad i kyrkan krystat medan kallsvetten trängde fram på hans panna.

Som i mången annan församling så hade kyrkan tappat besökare. Det verkade värre på senare tid. Inte så mycket färre, men väl mindre intresserade, besökare varje söndag.
Prästen hade grubblat bett och begrundat. En dag kom det så. Som till en inspirationens man. Han såg det så tydligt att han hade måst småle.

Vid nästa gudstjänst ställde han sej upp. Och för de få i bänkarna då såg han så liten och hjälplös ut. Fast ändå var det något i blicken. Och i rösten.
När prästen stod i predikstolen och förkunnade vad han lovat sin Gud att göra om kyrkan blott var fylld nästa söndag.

Ryktet spred sej.

Kyrkan var packad med folk på söndagen, men till skillnad från helggudtjänster vart det tyst. Ett och annat barn fnissade till när prästen knäppte upp och drog ner. Men barska miner tystade de små. Alla väntade på tarmtömningen.

Förvisso tog det ett tag. Han satt ensam, helt ensam där han sket. Första korven gick trögt och hade han inte haft förtröstan hade han kanske givit upp. Han tömde ur sitt innersta.

En lättnad gick genom församlingen vid det första klasket. Och efter detta kom ytterliggare mera grönbruna klumpar utsprungna.

Lukten från högen var tung och rå men samtidigt söt och nötaktig. Man reste sej och skockade ut ur bänkarna. Utanför var luften kall och klar, världen liksom förklarad.


Petter Malmberg 2008