Romanens formvärld

Den bok den unge P. C. Jersild är mest inspirerad av är Staffan Björcks Romanens formvärld. Med udertiteln Studier i prosaberättarens teknik.
Den kom första gången 1953. 1970 års upplaga har en något utökad litteraturförteckning och bör vara den gällande.

Björck går igenom hur en stor mängd svenska romaner är uppbyggda. Med betoning på berättaren.
En del av de romaner Björck tar upp är relativt bortglömda nu, han skriver om många från samma tid som när boken först kom ut. Och språket kan vara lite torrt ibland.
Men är man intresserad av hur detta vi kallar för roman egentligen funkar så är det fortfarande en mycket intressant bok.

Professionella bekännelser

P. C. Jersild var själv inte särskilt nöjd med filmatiseringen av Grisjakten eller sitt eget manus. Om detta kan man läsa i hans bok Professionella bekännelser från 1981.

Som är en underhållande bok om Jersilds författarskap. Han skriver om vilka böcker som påverkat hans romaner. Och han skriver om böcker som aldrig blev färdiggjorda.
Professionella bekännelser är väl mest för den som läst en del Jersild. Men den fick mej att söka upp ett par av hans romaner som jag inte tidigare läst.

För sin genre så är det en mycket läsvänlig bok. Det enda negativa är att den av naturliga skäl inte tar upp några av de böcker Jersild skrivit efter 1981.

Daidalos fall

De döda har det faktiskt bättre. De förblir unga. Vill min mor veta hur hennes man hade sett ut som gammal måste hon titta på sin son. Denna omständliga blick i familealbumet hade vi gärna varit utan. Kan du tänka dig Jesus som ärevördig gammal man i kretsen av sina barnbarn? Tänk dig Ulrike Meinhof som miljöminister för De gröna i Hessen!

Den tyske författaren och vissångaren Wolf Biermann fyller 75 år idag.
Egentligen har jag inte läst särskilt mycket Biermann. Men en bok av honom som jag gillar är essäsamlingen Daidalos fall från början av 90-talet. Texter skrivna efter murens fall.

I titelessän så undrar Biermann varför vi minns Ikaros, som flög för nära solen och föll. Men intwe Daidalos, som flög vidare. Och efter en lite arbiträr uppdelning av folk som antingen Ikaros (Horst Mahler, Rudi Dütschke) eller Daidalos (Ulrike Meinhof, Gorbatjov, Röde Dütschke igen) så håller han på Daidalos - "den konstfärdige, den skuldtyngde, den uppfinningsrike."

Men Biermann ger inte helt upp det ikariska svärmeriet, drömmarna. I en annan text, "Bara den som förändras är trogen sig själv", skriver han om utopierna - "De stiger och lyser och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt efter varje generation." (övers. Per Landin).
Daidalos flög trots allt.

Nova Science Fiction: Sven Christer Swahn-numret

Nummer 1/2005 av John Henri-Holmbergs tidskrift nova science fiction handlade mestadels om Sven Christer Swahn som då just hade dött.

Swahn var poet, översättare och skrev också sf av hög kvalité. Numret innehåller några av Swahns dikter, noveller och essäer. Och artiklar om honom. En längre av Lars Jakobson och en kortare av Ola Larsmo. Jonas Ellerström skriver om Swahns SF-poesi.
Tre dikter av Swahn finns med. En av dem är "Skeppsbrutna i tiden" - en omarbetad version av en dikt som först publicerades i den första versionen av nova science fiction på 80-talet.

2000-talets nova sf är snyggare än den äldre versionen, utformad så att den bättre passar i bokhyllan. Den började komma ut 2004. Senaste (möjligen sista) numret kom 2009.

Det jag gillade bäst i detta mycket trevliga minnesnummer är några mariginalanteckningar Swahn gjort i sitt exemplar av Cryptozoic! av Brian W. Aldiss.
Bland den andra kritiken finns en artikel om J. G. Ballard. I den icke-swahnska delen av numret (hälften av tidskriftens 160 sidor ägnas åt Swahn) finns en novell från 1976 (på dansk 1992) av den danske författaren Jannick Storm som är mycket ballardsk.

De övriga oswahnska novellerna är också bra. Två av de tre engelskspråkiga (Ted Chiang, Connie Willis och Harlan Ellison) hade jag emellertid läst förut. Och den kritiken kan man rikta mot nova sf i stort - den innehåller ofta noveller som den som läser sf på engelska kommer att känna igen.
Men om man bortser från det så var det en läsvärd tidskrift. Flera av numrena har varit temanummer. Som dubbelnumret om James Tiptree jr. och ett annat minnesnummer om Denis Lindbohm.

Reklamen är livsfarlig

reklammiljonerna används för att förändra våra tankar, våra känslor, våra liv[...]Vill vi vara med om dessa förändringar är priset billigt för ett så jättelikt uppbåd. Men anser vi att de är skadliga och förnedrande borde vi inte tvingas att med varje krona vi köper för bidra till att hålla maskineriet igång.

När jag gick på gymnasiet hade vi i Svenska ofta som uppgift att skriva för eller emot saker. En gång argumenterade jag för att förbjuda reklam. I stort sett alla mina argument tog jag från Sven Lindqvists pamflett Reklamen är livsfarlig från 1957.
Denna stridsskrift var Lindqvists tredje bok. Också de två tidigare är ett slags essäer, skrivna i Vilhelm Ekelunds efterföljd.

Internationellt sett var kritik mot reklamsamhället rätt vanligt. Den satiriska SF-klassikern Venus är vår! av Frederik Pohl och C.M. Kornbluth, där reklammän tagit över världen, var ett uttryck för detta. Den kom i början av 50-talet.
Lindqvist citerar istället ur Aldous Huxleys Du sköna nya värld som motto till baken.
I Sverige kom den dock några år för tidigt. Den skrevs ner i argsinta ordalag.
Efter att reklamen tagit så stor plats att det blivit för sent att göra något åt det så har boken kommit i flera utgåvor.
Men själv har jag denna anti-kommersiella klassiker i en fin och sällsynt förstautgåva.

Remember, remember den femte november - V för Vendetta av Alan Moore och David Lloyd

varför inte porträttera honom som en återuppstånden Guy Fawkes, komplett med en mask av papier mâche, slängkappa och en typisk konformig hatt? Då skulle han verkligen se bisarr ut, och dessutom skulle det ge Guy Fawkes det rykte han har förtjänat under alla dessa år. Vi borde inte bränna killen den femte november varje år, utan fira hans försök att spränga parlamentet!
- David Lloyd i brev till Alan Moore, citerat i Moores artikel "Bakom det målade leendet" (i Bild & Bubbla 6/93, okänd övers.)

V för Vendetta är engelsk tecknad serie av Alan Moore (text) och David Lloyd (bild) som började gå i det då nystartade magasinet Warrior 1982. Serien utspelar sej i en nära framtid (på 1990-talet, men Vförvendetta-världen skiljer sej från vår från och med år 1983). Ett kärnvapenkrig har utspelat sej. England höll sej utanför kriget men det kaos som ändå följde ledde till en fascistisk regering. Denna bekämpas av V - en enmansmotståndsrörelse i Guy Fawkes-kostym.

Guy Fawkes-natten firas den 5:e november i Storbrittanien. Till minne av att Fawkes blev gripen efter ett försök att spränga det engelska parlamentet i luften. Attentatet var riktart mot den protestantiske kungen James (han med bibeln). Fawkes var katolik. Guy Fawkes-firandet hade förr anti-katolska undertoner. Man firar alltså att Fawkes avrättades.

Det var Lloyds idé att V skulle ha en Guy Fawkes-mask. Lloyd verkar ha haft ett större inflytande överV för Vendetta än Moores tecknare annars haft. För V blir Guy Fawkes en symbol för anarkism och uppror. Och serien (och filmatiseringen) har gjort att anarkister på senare år ofta haft Fawkes-masker under demonstrationer. Också under protesterna i Egypten kunde man se folk iförda V-munderingar.

V för Vendetta kan säjas vara ett anarkistiskt verk. Att V:s motståndare är fascister är kanske att ge de anarkistiska idéerna en orättvis fördel. Men det är om man bortser från det en rätt så komplex och mångsidig berättelse om makt och frihet. V:s metoder är rätt skrämmande. Som hans indoktrinering av sidekicken Evey.

Warrior las ner innan serien blev färdig. Men den gavs sen ut i serietidningsformat av DC Comics och avslutades och gavs ut i albumform 1989. Serietidningen ochalbumet var färglagt. Medan serien från början var i svart-vitt. Lloyds teckningar utnyttjade kontrasten mellan svart och vitt och han och Moore var inte nöjda med den färgsatta versionen.

Jag har serien i två nummer av det svenska seriemagasinet Magnum (Magnum Special 6/93 och Magnum 5/94). Där är den i svart-vitt. Trycket är emellertid inte det bästa.

V för Vendetta är en spännande och tankeväckande serie som är snyggt tecknad och berättad.

Billy Budd och andra berättelser

Herman Melville skrev en hel del förutom Moby Dick. Många av hans romaner och berättelser handlar liksom den om livet på sjön.

På 1800-talet (Melville debuterade 1846, dog 1891) var skildringar av söderhavsliv vanliga. Melville var en av föregångarna inom genren. Han hade själv gått till sjöss och levt på Tahiti.

Billy Budd och andra berättelser är en pocketutgåva från 1965 som slår samman två Melville-volymer: Billy Budd och Melville - en samlingsvolym. Den har förord och kommentarer av Reidar Ekner.
"Ständigt aktuell" kallas Melville på bokens baksida. Men mycket av hans verk har åldrats kraftigt.
Titelberättelsen är en sen fartygsroman. Den är numera mest läst av queer teoretiker och lider lite av för mycket symbolik.
Ö-skildringarna har åldrats sämst med sitt exotiserande tonfall. En upprörd beskrivning av kvinnliga textilarbetares vedermödor i "Ungkarlarnas paradis och Flickornas Helvete" är lättare att ta till sej för den nutida läsaren.

Den av Melville noveller här som klarat sej bäst från tidens tand är "Bartleby". En berättelse som är motsatsen till Melvilles skildringar av äventyr till sjöss. Bartleby är en skrivare som inte vill lämna kontoret. Novellen brukar ofta lite anakronistiskt beskrivas som kafkaesk. Den finns utgiven på svenska i egen volym.

Tankar om jukeboxen

skivväxlingspausen som med sina ljud - klickandet, söksurrandet framåt och bakåt genom apparatmagen, snappandet, inglidandet, knastrandet före den första takten - liksom hörde till jukeboxens väsen

Huvudpersonen i Peter Handkes Tankar om jukeboxen tänker skriva en essä om jukeboxar. Men själva den tunna boken har undertiteln "Berättelse" och inte essä. Och han berättar om hur han första gången hörde Beatles och hur han studerar andra som väljer låtar.
Det är en av tre böcker Handke skrev som börjar med Tankar om. Just jukeboxboken är min favorit av de tre. Därför att Handkes lite prövande, tvekande stil inte passar lika självklart till ämnet.

Tankar om jukeboxen kom 1990, på svenska 1993. Efter det har jag inte riktigt följt med i Handkes författarskap. Det jag har läst av de senare böckerna har inte varit särskilt bra. Den del av honom som gör att han skriver böcker numera med blyertspenna (någon stackare har alltså som jobb att tyda och skriva av Handkes manus) verkar helt ha tagit över.

Tankar om jukeboxen var boken jag bytte ut i den repris av österrikelistan jag hade igår (jag ersatte den med Väggen av Marlen Haushofer). En Handke fick räcka.

Hjärtkniparen - boken

136 aprusti
De dagar då Jacquemort kände sig intellektuell drog han sig tillbaks till Angels bibliotek och läste. Där fanns bara en bok, mer än väl tillräcklig, en utmärkt encyklopedisk uppslagsbok där Jacquemort i en enda, ytterst diger volym återfann, klassifierade och alfabetiskt om än inte logiskt ordnade, själva grundelementen till allt det varav ordinära bibliotek består.

I början av Hjärtkniparen (1953) av Boris Vian så hjälper huvudpersonen, doktor Jacquemort, till vid en förlossning. Tre barn föds - ett tvillingpar och en särskild.
Modern oroar sej för sina barn som snabbt lär sej att prata. En av de bästa delarna av boken är en lång monolog om alla de faror som kan drabba barnen. De tre barnen visar sej ha flera förmågor, deras favoritlek är att låtsas att de inte kan flyga.

Hjärtkniparen är mestadels en komiskt-absurd roman. Men den innehåller också flera vackra lyriska partier, främst i beskrivningen av barnen och deras lekar. "Ur fröet kom det upp ett litet träd med rosafärgade blad i dess grenar av spröd guldtråd fladdrade sångfåglar. Den största var lika stor som Joëls lillfingernagel" (övers. Lars Erik Sundberg).

Romanen var en av Vians sista. Den är inte riktigt lika bra som hans två bästa - Dagarnas skum och Hösten i Peking (bägge 1947). Liksom den senare har den inte mycket till övergripande handling men här saknar man det lite vilket man aldrig gör med Hösten i Peking. Men det är en bra och rolig bok och jag gillar slutet.

Jag har boken i den första svenska utgåvan - en PANbok från 1974. Den har kommit i två senare utgåvor på senare år - bilden är på en av dessa (min är snyggare).

Boken har i dagarna satts upp som pjäs på Teater Giljotin. Fast föreställningen verkar förhålla sej rätt fritt till förlagan. Bloggen goosevisionen har lite bilder och videoklipp och sånt.

I Hjärtkniparen (boken, då) finns en kyrkoherde som upprörs över att byns befolkning bara ber om god skörd och hälsa och sånt. Han menar nämligen att Gud är lyx. Han sätter upp ett kyrkospel med förgyllda ballonger och en boxningsmatch mellan honom själv och djävulen. Medan publiken hela tiden ropar att de vill ha pengarna tillbaka.
Går man efter DN-recensionen så verkar teaterversionen dela kyrkoherdens obesvarade kärlek till det översvallande.

Avfallsvärlden

Den stympade svenska utgåvan av Earthblood av Keith Laumer och Rosel George Brown gavs ut av Lindqvist Pocket i deras Science Fiction-serie.
Det har funnits flera såna här billighetsserier med SF i Sverige. Lindqvist verkar ha varit den värsta. De gav ut en del bra författare (Michael Moorcock, Clifford Simak) men det säjs att de är okänsligt förkortade och dåligt översatta.

Serien började ges ut i slutet av 60-talet och fanns ett par år. Jag har bara en av böckerna - Avfallsvärlden av Charles Platt. Om den är förkortad eller inte vet jag inte. Men det är en rätt kul bok. Den utspelar sej på en asteroid som är en slags rymdens sophög. Befolkningen där är uppdelad bland de som till alla pris vill hållasej rena och rebeller som omfamnar smutsen och soporna.
Handlingen följer en rätt vanlig formel inom äventyrsdelen av sf: hjälten blir förälskad i en av de (bokstavligen) smutsiga infödda och vinns över till deras sak.
En passage med ett sopmonster, det på omslaget, är nästan rakt av snott från Jules Vernes Till jordens medelpunkt.

Det här är en del av bokens charm och gör att kioskpocketaspekten av den svenska utgåvan på nåt sätt är passande.

Earthblood

När Earthblood av Keith Laumer och Rosel George Brown gavs ut på svenska så tyckte man den var för lång och tog bort den sista fjärdedelen av romanen.
Det finns flera böcker som skulle tjäna på att behandlas på det sättet. Earthblood är inte en av dem. Faktiskt så borde det ändra tendensen i berättelsen.

Earthblood kom 1966 och är underhållande sf-roman där en pojke växer upp bland rymdvarelser. De andra barnen retar honom för att han inte har några vinar.
Kanske är hjälten den sista människan. Men hans hem blir plundrart. Som så ofta sker. Och han ger sej ut i världen. Sökande efter den mytomspunna Jorden.

Färgtrumpeten

En bok jag minns starkt från min barndom är Färgtrumpeten.
Om en pojke som hade en trumpet som spelade fätger istället för toner.
Jag tror mitt dagis hade boken.
På den tiden tänkte jag nog inte så mycket på vilka som hade gjort alla de böcker som fanns överallt. Men den var tecknad och skriven av Ulf Löfgren. Som hade gjort flera böcker som man bläddrade i som lien. Från illustrationer av H. C. Andersen-berättelser och andra sagor till Pellepennan, Suddagumman och kluddabarnen, gjord tillsammans med Gunnel Linde och baserad på det fortfarande populära TV-serien.

Löfgrens stil varierade lite från bok till bok. Men i större bilderböcker som Det underbara trädet påminner han om en blandning av Per Åhlin och Hans Arnold.
Han var bra på lejon, om du frågar den sexårige Butter - som gillade lejon.
Ulf Löfgren dog för ett par dagar sen. Idag skulle han ha fyllt 80 år.

Tolkningar av Tomas Tranströmer

När en författare fått nobelporiset så brukar hans böcker ges ut på nytt och ibland kommer det nyöversättningar. Nu har Tomas Tranströmer inte någon särskilt stor produktion kvantitativt sett. Och en del böcker gavs ut igen redan tidigare i år när han fyllde 80 (dessa har visserligen tagit slut och trycks därför upp på nytt - men det räknas inte riktigt). Och nyöversättningar är inte så aktuellt i det här fallet..

Två CD-skivor med uppläsningar ska komma i nyutgåva och en pocketutgåva av Samlade dikter 1954 - 1996 (till och med Sorgegondolen) kommer senare i veckan.
Det finns emellertid en bok som man skulle hoppas att de ger ut igen. Tolkningar från 1999. En samling med Tranströmers översättningar av andra poeter, redigerad av Niklas Schiöler. Det är en tvåhundrasidig volym med tolkningar av ett dussin poeter. Mest amerikanska och ungerska (jag tror inte Tranströmer kan ungerska men sen när har det hindrat en poet?).

Den stora amerikanska romanen

One word: Bing! One accurate word and a shower of colored glass following it. Is it MY fault? Ask the french if that is literature.

The Great American Novel är en tunn liten bok. Den kom ut första gången 1923. Och är skriven av William Carlos Williams (vad annat än författare kan man bli med det namnet - föräldrarna borde vetat bättre). Det är en slags parodi på den tidens experimentella romaner med en nypaTristram Shandy. Den handlar om en liten Ford som förälskar sej i en lastbil. Men mest handlar den om den amerikanska litteraturen. Den börjar: "If there is progress then there is novel. Without progress there is nothing. Everything exists from the beginning. I existed in the beginning. I was a slobbering infant." Det är en rolig bok.

Dikter 1984-2000 av Ann Jäderlund

Jag ser koltrasten stå
Framför mig i fjolårslöven
Vid oss växer lugnt en blå
Blomma ensam tyst i löven
Koltrastfågeln rör sig löven
Rör sig sakta mot det blå
Under blomman rör sig löven
- ur mörker mörka mörkt kristaller

I ett gammalt nummer av tidningen Galago så drev de med Bokmässan. Ett av skämten var att Ann Jäderlunds monter bestod av en asfalterad fyrkant där det låg ett grässtrå. Med texten Som en gång varit äng ovan, titeln på Jäderlunds genombrottsbok från 1988. Det var nåt skämt också med titeln på hennes följande diktsamling - Snart går jag i sommaren ut. Men jag minns inte hur.
Jäderlunds diktsamlingstitlat har fortsatt att vara lite högtravande. Från Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet Himlen är förgylld av solens sista strålar (1992) till Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009). När man väl läst samlingarna brukar de emellertid framstå som helt självklara.

Samlingsvolymen Dikter 1984 - 2000 har en lite mer prosaisk titel. Den kom i MånPocket 2002 (det har kommit ett par till diktsamlingar av Jäderlund (varav en barndiktsamling, sen den här kom ut.)och finns (det är fördelen med MånPocket) fortfarande att köpa. För fyrtio spänn så får man sex diktsamlingar (samt en massa dikter inte tidigare i bokform) av en av Sveriges största verksamma poeter, kanske den största. Sen är originalutgåvorna av diktsamlingarna förvisso snyggare.

I början av sin poetkarriär blev Jäderlund ofta ihopbuntad med andra unga kvinnliga poeter som Birgitta Lillpers och Katarina Frostenson. Det kan man ha invändningar emot. Men de tre första diktsamlingarna hade en del typiska 80-talsdrag. Även om de är bra så är det i och med den fjärde samlingen Rundkyrka och sjukhuslängor... som Jäderlund börjar utveckla en helt särpräglad röst. Hon fortsätter i spåren av de tidigare samlingarna men hamnar på vackrare och märkligare platser än de flesta av 80-talisterna.

Det finns ett starkt sakralt drag hos Jäderlund (och hon skriver också psalmtexter). Länge hade jag svårt för de många Jesusarna i hennes dikter. Men kan jag tåla sånt när jag läser Dante så varför inte med Jäderlund.
Som trots ett visst mörker (en diktsamling i volymen heter mörker mörka mörkt kristaller) inte sällan, liksom en gång Dante, försöker skildra Paradiset.
"Växternas rötter suger upp det sparsamma vattnet/Vi måste drömma mycket och tänka stort" (ur Rundkyrka och sjukhuslängor...)

Air Mail. Brev 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly

Tro mig, Susan Sontag är världens tråkmåns
- Robert Bly i brev till Tomas Tranströmer den 20:e feb 1967

När nu Tomas Tranströmer snart ska fylla 80 år så vill naturligtvis det stora förlaget tjäna en slant. Nu finns det tyvärr inte så mycket av poeten att ge ut. Jag kan hålla hans samlade poesiproduktion i ena handen. Och jag har små händer.

Därför har man också tryckt om brevväxlingen med Robert Bly som gavs ut till Tranströmers sjuttioårsdag. Den danska utgåvan från 2007 ska innehålla brev som inte finns med i den svenska (enligt Aftonbladet). Men man utökar inte den nya utgåvan. Vilket ju gör att man slipper köpa den.

I stället tar jag ut den gamla och bläddrar i den. Den är mycket tjockare än de böcker jag har av Bly och Tranströmer var för sej. Över 350 sidor. Med brev från april 1964 till maj 1990. I det första frågar Bly om han får se några översättningar Tranströmer gjort av Jim Wright och nämner att han läser svenska.

Mycket av breven kommer att handla om översättningar och val av dikter. Bly översätter svenska poeter och undrar om ordet "knäsatt" i en Ekelöf-dikt. Tranströmer är en av flera svenska poeter som översätter Bly.

Jag är som regel inte särskilt förtjust i brevsamlingar. De mest spännande författare framstår ofta som världen tråkigaste i sina brev. Men Air mail är en fängslande läsning. Kanske för att breven är ankrade i deras översättningsförsök.

I och för sej framgår det att de som personer nog skulle kunna tråka ut en om det skulle behövas. Tranströmer beklagar sej en hel del i breven. Över hur politisk Göran Sonnevi (som också översatte Bly) blivit. Bly, som själv under samma period mest skriver dikter om Vietnamkriget, svarar tålmodigt att han inte visste att det var så illa när Tranströmer skriver att BLM förvandlats till en marxistisk pamflett.*
Tranströmer är över huvud taget väldigt upptagen vid vilka priser han får och vad som säjs om honom. Vilket ibland ger ett komiskt men mänskligt intryck.

Det skvallras om kända amerikanska kulturpersonligheter och inte fullt lika kända svenska sådana. Tranströmer rekommenderar Bly en bok av Paul Borum. mest för att Borum skrivit berömmande om dem bägge.

Man kan se en vänskap växa fram i breven och det blir en del om att de borde träffas och att de har träffats och om livet i stort. Och breven fylls med små illustrationer. Ibland för att förtydliga ett svar om ett ord i en dikt.
För mest handlar det hela tiden om litteratur och, som sagt, om översättningar.

Det är i frågorna kring dikttolkningarna som den mest spännande delen av breven finns. Det gås in på detaljer som ger en ett nytt sätt att se på bägges dikter. Och på dikter av Harry Martinson och Ekelöf med flera. De två poeternas förklaringar av diverse ord är i sej kan både bli som små lyriska partier och ibland förvånansvärt prosaiska.

Bly är i Sverige nuförtiden inte längre lika läst som Tranströmer. Men han var minst lika bra en gång i tiden. Här framstår hans dikter kanske som mer släkt med Tranströmers än de egentligen är. Men framförallt han sexti- och sjuttiotalspoesi bör tilltala den som gillar Tranströmer.

Air Mail är en av de bättre böckerna i bägge författarnas bibliografier.

*I kommentarerna diskuterades passagen med att Tranströmer beklagar sej över hur politisk Göran Sonnevi blivit och jag nyanserade lite: "Breven är under flera år (de flesta mellan 68 och 74) Sonnevi dyker upp på flera ställen. Det är en dikt som Tranströmer tycker blivit mer politik än poesi. Men på ett annat ställe pratar han om Sonnevis kvaliteer. Han kallas en 'ärlig sanningssökare'". Jag läste också lite slarvigt vid omläsningen - i avsnittet om BLM så driver Tranströmer snarare med de som kallar tidningen för en marxistisk stenciltidskrift, medan han senare är kritisk till Sonnevis politisering.

(Det blir en repris även i dag. Då jag har en läkarundersökning på dan. De uppmanar en att ts med handarbete eller böcker då undersökningen kan ta ett tag. Jag lutar åt böcker. Också det här inlägget är från april i år och hans 80-årsdag har alltså varit och boken finns att köpa. Kanske kommer den i pocket nu.)

Svenska Akademien har utdelat årets Nobelpris

"Svenska akademien har utdelat årets Nobelpris till aderton svenska författare som önskar vara anonyma."

Så skriver Tage Danielsson i det "Andra tankeexperimentet: Saker som lätt kunde ha hänt i Tankar från roten. Det första tankeexperimentet är att världspolitiken utspelar sej i Norden - Danmark är U.S.A. (med den norska militanta organisationen De rågblonda pantrarna), Sverige Sovjet och det röda Lapplands ledare simmar tvärsöver Torne älv.

Det tredje tankeexperimentet är att män är kvinnor och vice versa (det bästa man kan säja om den är att den åtminstone är rätt kort - vissa saker åldras sämre än andra)

Jag har boken i Samlade Tankar från roten som också innehåller senare och sämre tankar. Bland annat en hyllningsdikt till Alva Myrdal. Men ursprungs-Tankar är rolig och innehåller charmiga illustrationer av Per Åhlin. Och tanken: "Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas väl bäst av den enkla sanningen att det finns få 75-åriga gruvarbetare som kan klå Marcus Wallenberg i tennis."

Stormcentrum - modern tysk prosa

Stormcentrum. Modern tysk prosa är en antologi redigerad av Stig Jonasson och Carl-Henning Wijkmark från 1964. Så modern är den kanske inte längre. Och texterna i den var inte så nya när den kom heller. Flera av de är från mellankrigstiden. Till skillnad från de flesta såna här urval är det fler romanutdrag än noveller.

Här finns Max Frisch och Klaus Mann (third most famous Mann!); Gottfried Benn och Ernst Jünger. De två senare har fått lite av en renässans i Sverige på senare tid. Att Jünger (och i mindre mån Benn) inte översattes brukar förklaras med författarens radikalkonservativa politiska läggning (och som Göran Greiders artikel i Aftonbladet visar så är Jünger fortfarande kontroversiell). Men de flesta av de tio författarna i Stormcentrum är dåligt representerade på svenska. Inte bara de som vart ultrahöger.
Förordet beklagar att bara ett fåtal tyska namn rönt intresse i Sverige. Vid den här tiden så hade det anglosachsiska tagit över den roll det tyska tidigare haft.

De två höjdpunkterna i boken är "Antigone" av Alfred Döblin och "Generalen talar" av Karl Kraus.
"Antigone" ett kapitel ur Döblins romantrilogi November 1918 omredigerat till novell. Den skildrar en diskussion i en skolklass om det antika dramat. De olika politiska fraktionerna i klassen har sina tolkningar av pjäsen.
"Generalen talar" är ett kort utdrag ur Kraus pjäs Die letzten Tage der Menschheit. En pjäs som den österrikiske Kraus (tysk prosa betyder här tyskspråkig) själv ansåg bara kunde sättas upp på planeten Mars och som brukar kallas för oöversättlig. Men dramat har satts upp på Jorden och den finns numera på engelska så man skulle ju önska att någon kunde ta och ge ut den också på svenska.

Stormcentrum gavs ut i en häftad volym av Prisma. De gav ut flera liknande antologier. Den bör gå att få tag i begagnat.

Dråparen av Philip K. Dick

Ledningarna hade fört hans böner till transmittern, och därifrån hade bönerna gått till närmaste återutsändningsnät; under de senaste dagarna hade hans bönder [sic] studsat genom galaxen och till slut hamnat - hoppades han - på någon av gudavärldarna.

Dråparen är en roman av Philip K. Dick från 1970 som heter A Maze of Death i original. Den utspelar sej (eller tycks utspela sej) på en rymdbosättning i en värld där det finns vetenskapliga bevis för att Gud finns. Skildringen av denna alternativa teologi är ofta rätt dråplig (ja, jag vet), med en ateist som betraktas som underlig och irrationell av de andra personerna i romanen. Dicks humor får inte alltid den uppmärksamhet den förtjänar. Men boken anknyter också till Dicks mer allvarliga religiösa funderingar i böcker som Baklängesklockans värld och Valis-böckerna (även om jag man kan fundera på om inte Valis och det var ett enda stort practical joke från författarens sida).

Någon börjar att ha ihjäl de fjorton medlemmarna i bosättningen, en efter en. Handlingen har en del gemensamt med filmen Alien. Som i och för sej lånade sin premiss från A. E. Van Vogt. En av Dicks förebilder.
För att vara en Dick-roman har den en rätt färglös titel. En fiktiv bok i boken har en bättre sådan - How I rose from the dead in my spare time.

Den svenska utgåvan kom på Delta Science Fiction 1976. Under en period när böckerna från det förlaget hade rätt trista omslag.

Jag fick boken i födelsedagspresent av min morfar en gång i tiden. På lappen han skrev till boken (min morfar skrev aldrig i böcker han gav bort, han var en alltför stor bokälskare för det, tyvärr har jag i några fall blivit av med vad han skrev till böckerna) står det bland annat att "påpekas bör också (men det märker du ju själv) att det är en erbarmlig översätt* och dessutom uruselt korrekturläst, men det är inte mitt fel.
*ning"

Och det stämmer. Den är lustigt nog översatt av den blivande Tolkien- och Joycetolkaren Erik Andersson. Men det måste ha varit en av hans allra första översättningar och det yrket tar säkert tid att lära sej.

Årets bästa SF år 2000

Novellen och novellmagasinet är en viktig del av SF-genren. Och det finns flera årligen utkommande antologier som samlar vad de menar är det bästa ur dessa amerikanska och engelska magasin och årets originalantologier.
En av dessa redigeras av David G. Hartwell (på senare år samman med Kathryn Cramer). Year's best SF 6 var den första av dessa som jag läste.
Hartwells antologi är på 500 sidor i litet pocketformat. Den innehåller därmed inte lika mycket text som dess främsta konkurrent - Gardner Dozois' storpocketserie The year's best science fiction (det är förvisso en subtil skillnad mellan de två titlarna). Men den är å andra sidan mycket billigare.

Det har kommit en sexton volymer i serien. Jag tycker lite de senare har tappat i kvalité. Kanske för att Hartwell och Cramer också börjat ge ut en Year's best fantasy.

2000 års utgåva av antologin innehöll flera mycket korta noveller som hade gått i det vetenskapliga magasinet Nature för att fira det sciencefictiga årtalet. Dessa är ofta humoristiska och piggar upp läsningen.

Då boken är menad att täcka alla sorters SF så finns det en hel del jag inte är så road av. Som SF-thrillernoveller. Och så kallad hard sf (mycket kemi och fysik och sånt man skolkade från i skolan). Men det hör ju till antologigenren och också en del av den hårda sf-en här är fullt läsmöjlig.

Här finns en hel del bra noveller. Som Robert Silverbergs "The Millenium Express" där kloner av kända konstnärer och vetenskapsmän förstör sina originals skapelser. Eller Brian Stablefords "The Last Supper" om framtida gastronomi.

Hartwell har en viss tendens att låta samma författare återkomma. En av dem som finns med i flera Year's best SF är Robert Reed och just han gör Hartwell rätt i att återantologisera. Reeds "Grandma's jumpman" här är en av hans bästa.
Antologin avslutas med långnovellen "Seventy-Two Letters" av Ted Chiang. En märklig historia om en värld där alkemisterna hade rätt. Den är i sej värd bokens pris. Åtminstone de nitton kronor den kostar i Bokus lagerutförsäljning (de rear också pocketversionen av Oceanen - den Göran Sonnevi som vi hade utdrag ur igår)