Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren av Peter Bichsel

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" av Peter Bichsel, översättning Hans F. Evert

Peter Bichsel är en tyskspråkig schweizisk författare som fick sitt genombrott 1964 med novellsamlingen Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren. Det är en kort bok. Vilket väl är anledningen till att den i Sverige gavs ut tillsammans med Bichsels roman Årstiderna. Utan att novellsamlingen bättre titel finns med på omslaget (Jag hade glömt att jag inte har läst romanen så nu fick jag en oläst Bichsel till skänks).

Boken består av tjugoen berättelser på fyrtiofem sidor. Novellerna är alltså mycket korta. Titelnovellen liksom flera andra berättelserna är skrivna i konjunktiv: skulle vilja. Ett modus som är vanligare i tyskan och som också där mest används i artighetsfraser. Konjunktiv uttrycker något som skulle kunna ske. 

Espen Haavardsholm, en norsk författare som var influerad av Bichsel, skriver i novellen "Konjunktiv" i Zink: "Når vi snakker om det som kunne være, om noe vi er usikre på, om noe vi er i tvil om, om noe det er mulighet for, eller om noe som ikke er, heter det: konjunktiv.
  Der var det en åpning."

Så skildrar de korta berättelserna möjliga möten, samtal som inte äger rum, saker som skulle kunna hända. En man funderar över sin begravning, två personer diskuterar vädret (novellen "November" som är passande läsning i dessa tider: "Det hjälper inte att säga 'Våren' nu"). Ett barn vill bli lejondomptör, växer upp och blir gammal och talar aldrig om för någon att han en gång ville bli lejondomptör, en gammal kvinna får en bukett pioner i sin brevlåda: "Adele blir säkert glad."

Det är starka noveller även om de kan låta banala när man beskriver dem. På sätt och viss är de banala. De handlar om vanliga saker som skulle kunna ske i vardagen. Om möten som inte blivit, men som skulle kunna bli av. Här finns en öppning.

(Denna repris inleder Butter tar ordets jubileumsvecka.) Inlägget var först publicerat den 8 februari 2016. Jag la till parentesen om "November". Efter att jag skrev det här så läste jag romanen Årstiderna som är en bra roman men inte lika bra som novellsamlingen. Espen Haavardsholms "Konjunktiv" finns i en samlingsvolym med Haavardsholms noveller som kom ut nyligen: Svarte natta. Den är bra.)

Citerat från veckans läsning

"Balzacs fader lade sig till sängs utan något som helst skäl och steg upp igen först efter tjugo år. (Benn)
  Det är en historia, denna enda mening.
  Han ligger nu verkligen till sängs en kort rad och tjugo långa år, han gör inget annat — mycket mindre än Oblomov."
ur Årstiderna av Peter Bichsel, övers. Hans F. Ebert

"Släggan och hammaren. Ämnet ligger brännande, brinnande mjukt. Det räckas, det smids ut, det sträcks; det stukas, minskas, förtjockas; det breddas, förtunnas, breds ut. Ämnet torteras. Det stelnar. Det är materiens skräck för att bli någon annan."
ur "Smeden" i Dubbelheten av Birgitta Trotzig 

En bok om att läsa och berätta av Peter Bichsel

"Vad hade hänt om: vad hade hänt om lille Oskar varken ville växa eller bli vuxen, vad hade hänt om domaren själv slog sönder krukan, vad hade hänt om någon samlade på samlad tystnad.
  Som konjunktiv kan litteraturen verkligen bli en möjlighet, ett hopp om ett alternativ"
ur "Historier om litteratur", övers. Susanne Widén-Swartz

Det är rätt många år sen nu så jag minns inte säkert. Men jag tror jag upptäckte Peter Bichsel i Skeptisk antologi och sen hittade Barnsliga historier på ett antikvariat.
Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren och Barnsliga historier är Bichsels enda internationella hits. Och det finns inte så mycket Bichsel på svenska. En novell finns i antologin Schweiz berättar och så finns då denna samling med fem föreläsningar.

Föreläsningar är bäst i bokform. Så man slipper sitta på obekväma stolar och lyssna på dem.
En bok om att läsa och berätta handlar då om att läsa och om att berätta. Och vad det innebär. 

På ett saktmodigt humoristiskt sätt skriver (eller talar) Bichsel om hur fruktansvärt långtråkig han tyckte den första boken han läste var, han funderar kring varför det finns så få läsare och han beskriver hur han besöker James Joyces grav (("I dag, den 2 februari 1982, skulle James Joyce ha fyllt hundra år. Jag har svårt att tro att han skulle ha velat bli så gammal[...]Som oförstådd författare, som någon man aldrig blir färdig med, är han alltjämt bland oss är. Skamsna konstaterar vi, också jag, att vi, jag, inte har läst hela Odysseus, något mindre skamsna att vi inte förstår Finnegans Wake".

Det finns mycket i föreläsningarna som får en att tänka på Bichsels egna berättelser. Som till exempel citatet överst om litteraturen som konjunktiv. Och när han berättar om en ökenstam där man aldrig talar med varandra utan bara berättar historier.

Han slutar volymen, den sista föreläsningen, med att tacka sin publik för att de låtit honom berätta sina historier: "Världen skulle se bättre ut om vi lät vår pojkvän och vår flickvän, vår hustru och vår man och våra barn, och också vår sjuke granne, berätta sina historier."

(Detta inlägg publicerades först i februari 2011. Här reviderat.)

Barnsliga historier av Peter Bichsel

"Jag har historien från en man, som berättar historier. Jag har sagt honom flera gånger att jag inte tror på hans historia.
'Ni ljuger', har jag sagt, 'ni luras, ni fantiserar, ni skojar.'
Det gjorde inget intryck på honom. Han berättade lugnt vidare, och när jag ropade: 'Ni lögnare, ni skojare, ni fantast, ni bedragare!' då såg han länge på mig, skakade på huvudet, log sorgset och sade sedan så tyst, att jag nästan skämdes: 'Amerika finns inte.'"
ur "Amerika finns inte", övers. Hans F. Ebert

Peter Bichsels novellsamlingen Barnsliga historier från 1969 innehåller sju berättelser. Trots titeln är boken inte riktad till barn. Men närmar sej ofta sagan. Flera av novellerna borde dock kunna uppskattas av barn. Fast historier som "Jag kan hälsa från Jodok" och "Jorden är rund" framstår nog som mörkare för den vuxne läsaren.

I "Jorden är rund" tänker en gammal man över allt han vet "och han visste samma saker som vi". När han kommer till att jorden är rund så inser han att han vet att jorden är rund. Men han tror inte att jorden är rund. Så han måste pröva om jorden är rund. Genom att gå rakt fram åt ett och samma håll tills han kommer tillbaka till samma plats igen.

"Ett bord är ett bord" handlar om en annan man som börjar att ifrågasätta varför saker och ting heter en sak och inte en annan.

Höjdpunkten i samlingen är "Amerika finns inte". I den blir pojken Colombin hovnarr åt den spanske kungen. Han säjer att han ska upptäcka ett land. Hela hovet skrattar åt honom. Han gömmer sej i skogen i veckor och påstår sen att han upptäckt en kontinent. En annan sjöfarare, Amerigo Vespucci, åker ut för att hitta landet. Också han påstår, med en blinkning åt Colombin, att kontinenten finns. "Och när två berättar för varandra om Amerika, blinkar de än idag till varandra(...)och alla berättar om sådant som de kände till redan före resan; och det verkar ju mycket misstänkt."

Novellerna kan ibland påminna om fantastik av den borgeska sorten men är enklare och mer medkännande. Som svensk tänker man också på Slas. Och då främst hans noveller riktade till barn.

Barnsliga historier kom ett par år efter Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren och var liksom den en framgång både i Schweiz och internationellt. De två böckerna är fortfarande Bichsels mest kända.
(Reviderad version av en text publicerad här i juli 2009.)

Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" av Peter Bichsel, översättning Hans F. Evert

Peter Bichsel är en tyskspråkig schweizisk författare som fick sitt genombrott 1964 med novellsamlingen Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren. Det är en kort bok. Vilket väl är anledningen till att den i Sverige gavs ut tillsammans med Bichsels roman Årstiderna. Utan att novellsamlingen bättre titel finns med på omslaget (Jag hade glömt att jag inte har läst romanen så nu fick jag en oläst Bichsel till skänks).

Boken består av tjugoen berättelser på fyrtiofem sidor. Novellerna är alltså mycket korta. Titelnovellen liksom flera andra av berättelserna är skrivna i konjunktiv: skulle vilja. Ett modus som är vanligare i tyskans och som också där mest används i artighetsfraser. Konjunktiv uttrycker något som skulle kunna ske. Espen Haavardsholm, en norsk författare som var influerad av Bichsel, skriver i novellen "Konjunktiv" i Zink: "Når vi snakker om det som kunne være, om noe vi er usikre på, om noe vi er i tvil om, om noe det er mulighet for, eller om noe som ikke er, heter det: konjunktiv.
  Der var det en åpning."

Så skildrar de korta berättelserna möjliga möten, samtal som inte äger rum, saker som skulle kunna hända. En man funderar över sin begravning, två personer diskuterar vädret. Ett barn vill bli lejondomptör, växer upp och blir gammal och talar aldrig om för någon att han en gång ville bli lejondomptör, en gammal kvinna får en bukett pioner i sin brevlåda: "Adele blir säkert glad."

Det är starka noveller även om de kan låta banala när man beskriver dem. På sätt och viss är de banala. De handlar om vanliga saker som skulle kunna ske i vardagen. Om möten som inte blivit, men som skulle kunna bli av. Här finns en öppning.

Citerat från veckans läsning

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, eller för fem eller för tio år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" i Årstiderna En roman + 21 andra berättelser av Peter Bichsel, övers. Hans F. Ebert

"Då började jag skriva om pojkarna i klassen, vad dom brukade prata om nuförtiden! Jag skrev mest om Folle och Krille och Norping. Och dom håller ju bara på och dummar sej hela tiden och ropar att alla flickor har fått K-sjukan. Sen fnissar dom och hoppar omkring och pekar på än den ena, än den andra, och alla har fått K-sjukan.
  Det skrev jag om på svensktimmen, vi skulle ju skriva precis som det var.
  Men när Lilla Trollet läste min uppsats blev munnen som ett streck och ögonen alldeles svarta.
  'Det här trodde jag inte om dej'. sa hon. 'Jag trodde inte du var sån.'"
ur Världshemligt av Barbro Lindgren

"Vi er alle i en viss forstand forfattare. Alle kan skrive om det de har opplevd, om det som er viktig for en. Skeivheten er kanskje særlig den at vi helt fra de første stiloppgavene på folkeskolen blir vent til å forskjønne, å legge vekt på pensida. Tegneoppgaven i 3. klasse heter 'En sommerdag', ikke 'Brann på fabrikken'. Stiloppgaven i 7. klasse heter 'En morsom tur', ikke 'Klassehat'."
ur "Litteraturen i industrisamfunnet" i Poesi, maktspråk av Espen Haavardsholm

Barnsliga historier

Jag har historien från en man, som berättar historier. Jag har sagt honom flera gånger att jag inte tror på hans historia.
"Ni ljuger", har jag sagt, "ni luras, ni fantiserar, ni skojar."
Det gjorde inget intryck på honom. Han berättade lugnt vidare, och när jag ropade: "Ni lögnare, ni skojare, ni fantast, ni bedragare!" då såg han länge på mig, skakade på huvudet, log sorgset och sade sedan så tyst, att jag nästan skämdes: "Amerika finns inte."

Peter Bichsels novellsamling Barnsliga historier från 1969 innehåller sju berättelser. Dessa är riktade till barn och ungdom. Men de påminner i tema och också språk om Bichsels vuxenböcker. Boken kan läsas av både barn och vuxna. Och historierna "Jag kan hälsa från Jodok" och "Jorden är rund" har rätt sorgsna slut som nog framstår som mörkare för den vuxne läsaren.


I "Jorden är rund" tänker en gammal man över allt han vet "och han visste samma saker som vi". När han kommer till att han vet att jorden är rund så inser han att han vet att jorden är rund. Men han tror inte att jorden är rund. Så han måste pröva om jorden är rund. Genom att gå rakt fram åt ett och samma håll tills han kommer tillbaka till samma plats igen.

"Ett bord är ett bord" handlar om en annan man som börjar att ifrågasätta varför saker och ting heter en sak och inte en annan.

Höjdpunkten i samlingen är "Amerika finns inte". I den blir pojken Colombin hovnarr åt den spanske kungen. Han säjer att han ska upptäcka ett land. Hela hovet skrattar åt honom. Han gömmer sej i skogen i veckor och påstår sen att han upptäckt en kontinent.
En annan sjöfarare, Amerigo Vespucci, åker ut för att hitta landet. Också han påstår, med en blinkning åt Colombin, att kontinenten finns. "Och när två berättar för varandra om Amerika, blinkar de än idag till varandra(...)och alla berättar om sådant som de kände till redan före resan; och det verkar ju mycket misstänkt."

Novellerna kan ibland påminna om Borges men enklare och med mer värme. Som svensk tänker man också på Slas.

Bichsel är så vitt jag förstår en populär författare i sitt hemland Schweiz. Men på svenska finns förutom Barnsliga historier bara två böcker till varav den ena är en föreläsningsserie om litteratur. Samt den korta artikeln "Engagemang" i Skeptisk Antologi, red G. Antonsson & E. Fylkesson. Just "Engagemang" är väldigt bra, allt jag läst av Bichsel är bra.

(Idag är den schweiziska nationaldagen. Jag kommer bara på en schweizisk film - Johan som blir 25 år 2000 (den är i och för sej bäst) & en schweiziskt musikgrupp - Younggods.
Och jag har redan haft en lista med 5 bra schweiziska böcker.
Så för att fira dagen så får det bli en favorit i repris om en av mina schweiziska favoritböcker. Tidigare publicerad här den 26:e juli 2009 - fast då utan bilden på det rosa omslaget.
Jag fick ett mail om inlägget som undrade om Barnsliga historier verkligen var riktad till barn. Han som mailade det hade uppfattat det mer som om det bara var en titel. Men Bichsel fick åtminstone ett barnbokspris för samlingen.)

SKEPTISK ANTOLOGI

"Denna volym är, rent formellt, utgiven som häfte nr 23 (eller nr 1/83) av kulturtidskriften Janus" står det inne ivolymen Skeptisk antologi, red Görgen Antonsson & Eric Fylkesson. Janus förlag gav ut också sina böcker som nummer av Janus tidskriften. För att undkomma något regelverk på något sätt. Om det var postens eller någon kulturnämnds eller skatteverkets minns jag inte riktigt.

Det är en tunn volym, det kanariegula häftet med Franciszka Themersons flinande gubbe/gumma på omslaget är mindre än 50 sidor långt.
I antologin, som i ett annat utförande väl lika gärna hade kunnat vara ett tidskriftsnummer, finns tio texter. Numret inleds med en dikt av William Carlos William, översatt av Antonsson.

Bland de bättre texterna finns en Pär Rådström om varför han skriver ("Har jag då ingenting jag vill med mitt författeri? Är det bara det gamla kring-jag-centrandet? Finns där ingenting utöver mig själv i det jag gör?
Givetvis: Nej och givetvis: Ja."
En historiett av Hjalmar Söderberg och ett utdrag ur romanen Bayamus av Stefan Themerson, "Tredje ben", så väl valt att jag först blev lite besviken när jag väl läste boken. Som inte alltid håller sej på samma höjder.
Och en kort text av Peter Bichsel - "Engagemang". Ur Geschichten zur falschen Zeit som, i författarpresentationerna i slutet av boken, säjs vara den enda av Bichsels böcker från 60-talet som inte gavs ut på svenska (Bichsel var under en kort, mycket kort, tid rätt så populär här). Anledningen till att den inte gavs ut i Sverige säjs vara att den alltför mycket handlade om schweiziska förhållanden. Bichsel nämner också i den separatisterna i Jura. Och nej, jag vet inte vad det är för några. Men annars är det en läsvärd sak om engagemang och kanariefågeluppfödning ("jag [läste] nyligen i kanariefågeluppfödarföreningens tidning[...]en nekrolog över en människa som hade ställt sitt liv i kanariefåglarnas tjänst, som varit poängdomare i fyrtio år och så att säga var de nya tävlingsreglernas fader.
Det är svårt att berätta om detta utan att vara hånfull . Jag medger att jag inte lyckas, men jag försöker i alla fall." Övers. Ann-Maria Green)

En bok om att läsa och berätta

Nåja, ett par intressanta föreläsningar har säkerts hållits. I bland ges de ut i bokform. Så man slipper sitta på obekväma stolar och lyssna på dem.
En av mina favoriter bland föreläsningssamlingarna är En bok om att läsa och berätta av Peter Bichsel, en tyskspråkig schweizisk författare (mest känd för novellsamlingen Barnsliga historier)
Boken handlar då om att läsa och om att berätta. Och vad det innebär.

På ett saktmodigt humoristiskt sätt skriver (eller talar) Bichsel om hur fruktansvärt långtråkig han tyckte den första boken han läste var, han funderar kring varför det finns så få läsare och han beskriver hur han besöker James Joyces grav (("I dag, den 2 februari 1982, skulle James Joyce ha fyllt hundra år. Jag har svårt att tro att han skulle ha velat bli så gammal[...]Som oförstådd författare, som någon man aldrig blir färdig med, är han alltjämt bland oss är. Skamsna konstaterar vi, också jag, att vi, jag, inte har läst hela Odysseus, något mindre skamsna att vi inte förstår Finnegans Wake", övers.Susanne Widén-Swartz).
Och han berättar om en ökenstam där man aldrig talar med varandra utan bara berättar historier.

Han slutar volymen, den sista föreläsningen, med att tacka sin publik för att de låtit honom berätta sina historier: "Världen skulle se bättre ut om vi lät vår pojkvän och vår flickvän, vår hustru och vår man och våra barn, och också vår sjuke granne, berätta sina historier."

Tyskspråkig trio

I ett försök att få det där att alla de afrikanska länderna klumpades ihop att se lite bättre ut så kommer bokmässan nästa gång att ha tyskspråkigt tema. Vilket gjort att flera bloggare gjort listor på alla tyskspråkiga böcker i sina hyllor. Vilket man kan tycka är ett lite underligt beteende.
Lyran uppmärksammar också det tysksprachliga i sin senaste tematrio där hon vill att man berättar om tre böcker av tyskspråkiga författare.

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Det var dåligt med schweizare på de där listorna. Det här är en novellsamling. En novell handlar om en uppfinnare som när han uppfinnit något hela tiden får reda på att det redan fanns. Som televisionen. En annan om en man som beslutar sej för att själv undersöka om jorden faktiskt är rund. Genom att gå i en riktning och se om han kommer tillbaka till utgångspunkten. Och så den underbara novellen "Amerika finns inte", som jag skrivit om tidigare.

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Österrikisk roman om vilken jag tidigare skrivit: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. 'Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:' [tre sidor lång monolog följer]. De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Heiner Müller - Jag är en neger
Ett land vars författare man inte hör så ofta talas om nuförtiden är det som hette Tyska Demokratiska Republiken. Med smeknamnet Östtyskland.
Den östtyske dramatikern Heiner Müller var en gång i tiden den mest kände H. Müller. Jag är en neger är en volym som innehåller "Såret Woyceck", ett tacktal han höll när han fick Büchnerpriset 1985 ("Alltjämt rakar Woyzeck sin kapten, äter de föreskrivna ärterna, plågar med sin oartikulerade kärlek sin Marie, hans land numera en stat omringad av gengångare: fältjägaren Runge hans blodige bror det proletära verktyget för Rosa Luxemburgs mördare; hans fängelse heter Stalingrad(...)hennes tyska minnesmärke Berlinmuren, revolutionens pansartåg stelnat till politik.", övers. Lars Bjurman) och en diskussion dagen efter prisutdelningen.
Ett urval av Müllers pjäser finns på svenska i Hamletmaskinen och andra texter.

5 bra schweiziska böcker

Schweiz har nationaldag. Vilket de, om jag inte misstar mej, firar till minnet av att Gustav Vasa valdes till deras kung.
Vi firar med denna lista:

Hugo Ball - Tenderenda
Roman kallade Ball den här underliga sammanställningen av kortprosa. Absurda scener blandas med dikter som oftast är på påhittat språk. En underhållande bok.
(Ball föddes i Tyskland men verkade huvudsakligen i Schweiz. De mer normala delarna av Tenderenda handlar om hans tid med Cabaret Voltaire i Zürich.)

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Novellsamling. På länken ovan skriver jag mest om novellen "Amerika finns inte".

Arthur Cravan - Poeten med världens kortaste hår
Som många så var jag i tonåren inne på Dada. Många av dadaisterna lämnade efter sej bättre anekdoter än dikter. Och det gäller väl egentligen också Cravan. Flera av dikterna i detta urval är ändå riktigt bra.

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådad
Alfredo Traps, en man i textilbranschen övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång. Alfredo tycker det låter som en roande idé och ställer villigt upp som den åtalade. Han väljer att hävda oskuld vilket hans försvarsadvokat ogillar "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle kunna gå fel?
Dürrenmatt skrev framförallt kriminallitteratur. Men den här kortromanen är lika besläktad med Franz Kafka som med Dorothy Sayers.

Jean Jacque Rousseau - Bekännelser
Jag måste bekänna att jag bara läst de första sex böckerna (eller den första av de två delarna) av Rousseus storverk. Självbiografins klassiker nummer ett: "Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som aldrig skall finna någon efterföljare" (övers. D. Sprengel) som den ödmjuke författaren inleder verket.

Min drömantologi

En rätt vanlig uppgift i amerikanska high school-or och college-ar lär vara att låta eleverna sätta ihop sina egna drömantologier. Ofta lite mer specifierat. En författare från din region, en dikt och så vidare. Mitt urval här enbart noveller. Volymen skulle väl bli en 300 sidor.

Amerika finns inte av Peter Bichsel

Ytterfil av Jayne Anne Phillips

Boys av Carol Emschwiller

The Assassination Weapon av J. G. Ballard

The Snowball Effect av Katherine MacLean

Ryttaren på kolhinken av Franz Kafka

En hörsägen av Lao She

Morbror Sven och kulturrevolutionen av Lars Gustafsson

Tlön, Uqbar, Orbis tertius av Jorge Luis Borges

Immanuel av Slawomir Mrozek

Två O:n av Stig Larsson

Ka av Velimir Chlebnikov

Lotteriet av Shirley Jackson

Egnaro av M. John Harrison

Den feta människan i historien av Peter Carey

Love is the plan the plan is death av James Tiptree jr.

Ve förtryckaren av Kalilah (i Eric Hermelins tolkning)

Kung Salomo och drottningen av Saba av Ivar Lo-Johansson

Nicodemus Dodge och skelettet av Mark Twain

Värstvart Hallå av Samuel Beckett

Bill gets hep to God av John Sladek

Järnvägskatedralen stod på ett stort flak av skiffergrå sten av Michael Ende

Antecknat av Jan Myrdal

Fast egentligen vorde det här en för min del inte helt perfekt antologi då det inte finns några för mej nya noveller i den.

Tematrio Barnböcker

Lyrans tematrio denna måndag handlar om barnböcker.

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Bichsel läste jag först i vuxen ålder. Med undantag för böcker för de riktigt små barnen så fungerar en bra barnbok även för den äldre läsaren.

Michael Ende - Momo eller Kampen om tiden
Tidscigaretter. Boken om Momo har dels huvudhistorien om tidstjuvarna men också flera andra kortare berättelser berättade av personer i boken. Om moralen möjligen är lite enkel för en vuxen läsare så förblir romanen fascinerande främst genom dessa många utvikningar. Och de grå männen är obehagliga.

Irmelin Sandman Lilius - Bonadea
En av flera Lilius-romaner som utspelar sej i staden Tulavall. "Staden Tulavall är inte stor, men den är gammal. Den ligger vid kusten, just där Tåtelälven mynnar ut." Den föräldralösa Bonadea avviker från barnhemmet och bosätter sej på en bagerivind. Hon möter flera av Tulavalls innevånare. Tulavall-böckerna har alltid ett visst fantastiskt inslag. Här hålls det i bakgrunden.
Lilius har ett mycket vackert språk och har skrivit många bra böcker men tyvärr finns inte så många i tryck.

Amerika finns inte och andra Barnsliga historier av Peter Bichsel

Jag har historien från en man, som berättar historier. Jag har sagt honom flera gånger att jag inte tror på hans historia.
"Ni ljuger", har jag sagt, "ni luras, ni fantiserar, ni skojar."
Det gjorde inget intryck på honom. Han berättade lugnt vidare, och när jag ropade: "Ni lögnare, ni skojare, ni fantast, ni bedragare!" då såg han länge på mig, skakade på huvudet, log sorgset och sade sedan så tyst, att jag nästan skämdes: "Amerika finns inte."

Peter Bichsels novellsamlingen Barnsliga historier från 1969 innehåller sju berättelser. Dessa är riktade till barn. Men de påminner i tema och också språk om annat Bichsel skrivet. Även om språket är enklare. Och historierna "Jag kan hälsa från Jodok" och "Jorden är rund" har rätt sorgsna slut men framstår nog som mörkare för den vuxne läsaren.

I "Jorden är rund" tänker en gammal man över allt an vet "och han visste samma saker som vi". När han kommer till att jorden är rund så inser han att han vet att jorden är rund. Men han tror inte att jorden är rund. Så han måste pröva om jorden är rund. Genom att gå rakt fram åt ett och samma håll tills han kommer tillbaka till samma plats igen.

"Ett bord är ett bord" handlar om en annan man som börjar att ifrågasätta varför saker och ting heter en sak och inte en annan.

Höjdpunkten i samlingen är "Amerika finns inte". I den blir pojken Colombin hovnarr åt den spanske kungen. Han säjer att han ska upptäcka ett land. Hela hovet skrattar åt honom. Han gömmer sej i skogen i veckor och påstår sen att han upptäckt en kontinent. En annan sjöfarare, Amerigo Vespucci, åker ut för att hitta landet. Också han påstår, med en blinkning åt Colombin, att kontinenten finns. "Och när två berättar för varandra om Amerika, blinkar de än idag till varandra(...)och alla berättar om sådant som de kände till redan före resan; och det verkar ju mycket misstänkt."

Novellerna kan ibland påminna om Borges men enklare och mer medkännande. Som svensk tänker man också på Slas.

Bichsel är så vitt jag förstår en populär författare i sitt hemland Schweiz. Men på svenska finns förutom Barnsliga historier bara två böcker till varav den ena är en föreläsningsserie om litteratur. Samt den korta artikeln "Engagemang" i Skeptisk Antologi, red G. Antonsson & E. Fylkesson. Just "engagemang" är väldigt bra, men allt jag läst av Bichsel (vilket är lika med det som finns på svenska) är bra.