Visar inlägg med etikett loeg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett loeg. Visa alla inlägg

lördag 29 november 2014

The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill


The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva temat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.

(Först publicerad den 16 maj 2009. De följande två delarna av serien var inte direkt bättre. Du hittar inlägg om dem om du trycker på loeg-etiketten nedan. Efter de har det också kommit en spin-off-serie med Kapten Nemos dotter som kommit ut i två album. Det första Nemo: Heart of Ice är en mash-up av olika sydpolenberättelser som Lovecrafts At the Mountains of Madness och Edgar Allan Poes Arthur Gordon Pym. Den är rätt underhållande och vältecknad. Men det andra albumet Nemo: Roses of Berlin är rent bedrövligt.)

fredag 29 november 2013

The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 2009 av Alan Moore och Kevin O'Neill

The League of Extraordinary Gentlemen är en tecknad serie skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. I den går figurer som Doktor Jekyll/herr Hyde, den osynlige mannen och kapten Nemo samman och slåss mot Fu Manchu och marsianerna från Världarnas krig.


I det första albumet finns en bild av en tidigare League bestående av bland andra Fanny Hill och Gulliver. Det tredje albumet The Black Dossier utökade ytterligare The League-landskapet. Som nu säjs bestå av all fiktion någonsin. 

Vilket i den senaste installationen, med det lite otympliga namnet The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 2009, bland annat visar sej i att presidenten från tv-serien 24 efterföljs av presidenten i West Wing (eller möjligen tvärtom). 

Det här är tredje delen av "Century". De tidigare numren har utspelat sej 1910 och 1969. Och handlat om Bertolt Brechts Tolvskillingsopera samt engelsk 60-talsfilm.
Här problemet med utökandet av The Leagues landskap - Allan Quartermain och Kapten Nemo kan säjas höra till samma fiktionsrymd. Med en gemensam undertext om kolonialism. Harry Potter och Mackie Kniven passar inte på samma sätt ihop.

Bara den första delen av "Century" hade en League bestående av litterära gestalter från den perioden. Och då bara i en bihandling. Huvudpersonerna har i stället varit två från de första albumen som levt vidare sen de druckit ur ungdomens källa: Mina Murray från Dracula och Allan Quartermain från Kung Salomos skatt. Och Orlando (rätt fritt baserad på Virginia Woolfs roman), också han/hon evigt ung.
Som i alla historier om odödlighet någonsin så får vi reda på att detta har sina avigsidor. (Drick inte det eviga ungdomsvattnet, barn!) Detta tema blandas inte helt smidigt med temat att fiktionen var bättre förr.

I ett avsnitt kritiseras en populär barnbok: "Th-this whole environment seems artificial, as if it's been constructed out of reassuring imagery from the 1940s... A storybook place gone horribly wrong..." Och det är kanske träffande men också framkastat i ett glashus.

Ändå är den här delen rätt så bra. Allusionerna, som i det förra "Century"-albumet började bli rätt så irriterande är nedtonade. Och slutstriden mellan två barnboksfigurer är ett rent nöje att läsa.
Främst är detta Kevin O'Neills förtjänst. O'Neill är en serietecknare med en egen kantig uttrycksfull stil. Han var innan The League-serierna mest känd för att ha tecknat våldsamma och satiriska berättelser som Marshal Law. Med The League of Extraordinary Gentlemen har han tagit sitt serieberättande till nya nivåer. 
Men han är fortfarande som bäst när han tecknar våld, och the final show down här är våldsam så det förslår.

Jag är inte helt övertygad av den metafiktiva innebörden av det hela. Barnböckerna var bättre förr därför att min tids barnbokshjälte kan besegra din tids eller nåt. Men det är ändå en underhållande scen i en underhållande serie. 
Och även om det redan utlovats en ny League-serie (som ska utspela sej under At The Mountain of Madness av H. P. Lovecraft) så känns detta kapitel "Let it come down" som ett värdigt slut för serien.  

(Först publicerad den 18 juli 2012. Jag har läst League-serien som kom efter denna. Nemo. Heart of Ice som gavs ut direkt som ett inbundet album och utspelar sej på 50-talet.. Den är en mash-up av olika nordpolen-historier på liknande sätt som extramaterialet i Century-serierna (en prosaberättelse) var en mash-up av månberättelser. Den utgår främst från Lovecrafts och Edgar Allan Poes nordpolfiktioner. Vilka inte är helt lyckade att göra en mash-up av eftersom de redan är rätt lika i tonen (en av figurerna i Lovecrafts At the Mountain of Madness läser Poes berättelse). Men det är en rätt underhållande serie. Och man får se O'Neill teckna ett lovecraft-monster. Och pingviner. Monstruösa pingviner.) 

måndag 18 november 2013

Alan Moores tio bästa serier

I dag fyller Alan Moore 60 år. Vi gratulerar honom med denna lista.


10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch. Det sista numret av Alan Moores Supreme kom till sist ut häromåret efter ett mycket långt uppehåll.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls
"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer
Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser "riktiga" böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.


(Listan är en repris från 2009. Jag har ändrat lite i texten om Supreme och lagt till en länk till en text jag skrivit om V för Vendetta efter jag gjorde det ursprungliga inlägget. Jag har också skrivit inläggen nedan om Moore:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
The League of Extraordinary Gentlemen. Century 2: Paint it black
The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 2009
Tom Strong Family
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
Alan Moore som musiker
Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge )

onsdag 18 juli 2012

The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 2009 av Alan Moore och Kevin O'Neill

The League of Extraordinary Gentlemen är en tecknad serie skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. I den går figurer som Doktor Jekyll/herr Hyde, den osynlige mannen och kapten Nemo samman och slåss mot Fu Manchu och marsianerna från Världarnas krig.


I det första albumet finns en bild av en tidigare League bestående av bland andra Fanny Hill och Gulliver. Det tredje albumet The Black Dossier utökade ytterligare The League-landskapet. Som nu säjs bestå av all fiktion någonsin. 

Vilket i den senaste installationen, med det lite otympliga namnet The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 2009, bland annat visar sej i att presidenten från tv-serien 24 efterföljs av presidenten i West Wing (eller möjligen tvärtom). 

Det här är tredje delen av "Century". De tidigare numren har utspelat sej 1910 och 1969. Och handlat om Bertolt Brechts Tolvskillingsopera samt engelsk 60-talsfilm.
Här problemet med utökandet av The Leagues landskap - Allan Quartermain och Kapten Nemo kan säjas höra till samma fiktionsrymd. Med en gemensam undertext om kolonialism. Harry Potter och Mackie Kniven passar inte på samma sätt ihop.

Bara den första delen av "Century" hade en League bestående av litterära gestalter från den perioden. Och då bara i en bihandling. Huvudpersonerna har i stället varit två från de första albumen som levt vidare sen de druckit ur ungdomens källa: Mina Murray från Dracula och Allan Quartermain från Kung Salomos skatt. Och Orlando (rätt fritt baserad på Virginia Woolfs roman), också han/hon evigt ung.
Som i alla historier om odödlighet någonsin så får vi reda på att detta har sina avigsidor. (Drick inte det eviga ungdomsvattnet, barn!) Detta tema blandas inte helt smidigt med temat att fiktionen var bättre förr.

I ett avsnitt kritiseras en populär barnbok: "Th-this whole environment seems artificial, as if it's been constructed out of reassuring imagery from the 1940s... A storybook place gone horribly wrong..." Och det är kanske träffande men också framkastat i ett glashus.

Ändå är den här delen rätt så bra. Allusionerna, som i det förra "Century"-albumet började bli rätt så irriterande är nedtonade. Och slutstriden mellan två barnboksfigurer är ett rent nöje att läsa.
Främst är detta Kevin O'Neills förtjänst. O'Neill är en serietecknare med en egen kantig uttrycksfull stil. Han var innan The League-serierna mest känd för att ha tecknat våldsamma och satiriska berättelser som Marshal Law. Med The League of Extraordinary Gentlemen har han tagit sitt serieberättande till nya nivåer. 
Men han är fortfarande som bäst när han tecknar våld, och the final show down här är våldsam så det förslår.

Jag är inte helt övertygad av den metafiktiva innebörden av det hela. Barnböckerna var bättre förr därför att min tids barnbokshjälte kan besegra din tids eller nåt. Men det är ändå en underhållande scen i en underhållande serie. 
Och även om det redan utlovats en ny League-serie (som ska utspela sej under At The Mountain of Madness av H. P. Lovecraft) så känns detta kapitel "Let it come down" som ett värdigt slut för serien.  

lördag 10 september 2011

Åtta länkar en lördag


Kvinnosynen som gud glömde av Jenny Högström
Om Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård i DN: "Detta är intervjun med en människa, nej förlåt jag menar kvinna, som Schottenius helt tycks definiera utifrån denna kvinnas relation (läs: underordning) till 1) sin kände man, hans böcker, hans skrivande 2) sina barn 3) sin psykiska diagnos.[...]Låt mig citera en liten passage så ni fattar den inbyggda logiken: 'Det är skördetid. Snart kommer boken ut. Snart kommer familjen hem. Det är mycket att ta hand om.'
Av åtta redovisade frågor har sju med mannen att göra. Nej, det är knappast en slump att det sista ordet i intervjun är 'han'."
Jag läser novellsamlingen av Boström Knausgård som är anledningen/skulle varit anledningen till intervjun nu. Den är rätt bra.

Snöflingor om Mandelbaumporten av Muriel Spark
Snowflakes in rain skriver om Spark och jag anar en Spark-revival.

Shazams Moderna klassiker - Enigma
Henrik Örnebring skriver på Shazam! om Vertigo-serien av Peter Milligan och Duncan Fegredo.

Charles Hatfield om The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 1969
"What’s disconcerting about 1969 is how joyless the exercise has become, and how wan and stretched the story feels[...]It feels like the story of characters who have outlived their time, which may indeed be the point: Black Dossier made protagonists Mina Murray and Allan Quatermain immortal by means of a plot device filched from Rider Haggard, but since then their deathlessness has been a drag. 1969 belongs to a genre that includes Swift’s episode of the Struldbrugs (from Gulliver’s Travels) and Peter Hammill’s weary, terrifying song 'Still Life': explorations of why immortality, basically, sucks."
Recension av Alasn Moores och Kevin O'Neills serie på The Comics Journal - lär dej betydelsen av ordet nerny i kommentarerna.

Crister Enander om Jan Guillous Brobyggarna
"Död och kärlek, dramatiska förvecklingar och motgångar, framgångar och ständiga nederlag som ska övervinnas och bemästras – inslagen i Guillous sekelkrönika är de klassiska för andra brett upplagda äventyrsskildringar. Vi känner alla igen dem från de stora berättelserna." Det är en positiv recension - Enander har i början av artikel en arg (Enander är ofta lite arg av sej) utläggning om att man ska tycka illa om Guillou och skriva ner honom. Men åtminstone den första Arn-boken fick väl rätt gott mottagande. Jag har tyckt om en del av Guillous böcker och gäspat mej igenom andra och är lite nyfiken på den nya.

Trailer till en dokumentär om Rowland S. Howard
Trailern till filmen Autoluminescent och lite om den och artisten Howard, känd från grupperna Birthday Party och These Immortal Souls samt samarbeten med artister som Nikki Sudden och Lydia Lunch.

Tom Foss om Action Comics 1 av Grant Morrison och Rags Morales
Foss på Fortress of Solitude är entusiastisk över den nya versionen av Stålmannen.

Action Comics-bojkott
En kristen serietidningshandlare har emellertid bojkottat Action Comics då Stålmannen i en ruta säjer "gd" - något handlaren fått för sej betyder god damn - Chris Sims gör sej lustig över detta och det gör han rätt i.

fredag 12 augusti 2011

League of extraordinary gentlemen Century 2 - Paint it black


I seriealbumet The League of Extraordinary Gentlemen (2000) av Alan Moore (text) och Kevin O'Neill (bild) så gick några av den viktorianska litteraturens figurer samman i en brottsbekämpande grupp. Kapten Nemo, den osynlige mannen från H. G. Wells roman, Mina Murray från Dracula och herrarna Jekyll och Hyde.

Den och dess uppföljare, där gruppen splittras, var rätt roande och eleganta serier.

Dessa två följdes upp med Black Dossier (som jag skrivit om HÄR) och en serie som utspelar sej, i tre fristående album, under 1900-talet. Förra delen av Leauge of Extraordinary Gentlemen. Century handlade om Bertolt Brechts "Sjörövar Jenny" (den har jag skrivit om HÄR). Andra albumet i Century, "1969" eller "Paint it black", har nu kommit ut.

Wells spelade en stor roll i de två första albumen. Och handlingen här är delvis tagen från hans novell "Professor Elveshams efterlämnade papper".

Den refereras nu inte, men det alluderas på väldigt många andra filmer och böcker. llusionerna till viktoriansk litteratur gav en extra krydda åt äventyren i de två första böckerna. Men här har den kryddan använts lite väl mycket. Det är som om Moore har tänkt att om en tesked salt ger mer smak åt maten så måste fyra matskedar salt leda till en ännu bättre måltid.

Det är inte enbart att de flesta referenser går en förbi. De som jag ändå uppfattar känns glädjelösa. Ramhandlingen i Century kretsar kring födseln av en anti-krist. I en scen diskuterar våra hjältar (Mina Murray, Alan Quatermain och Virginia Woolfs Orlando) ett försök att frambringa denne: "He said some poor girl... Rosemary something... was the mother. Luckily the baby died in infancy". På den platta nivån ligger referenserna i albumet - men i de flesta fall är de dessutom obegripliga.

Det är ett lite bättre O'Neill-album än Moore-album. Teckningarna är inte riktigt lika bra som i de första volymerna. Men en del av de mer utflippade sekvenserna (det är ändå 60-talet som skildras) är snygga och väldigt o'neillska. En av dessa scener störs tyvärr av att den ackompanjeras av "Sympathy for the devil".
Fast inte själva sången, utan Moores (usla) omtolkning av texten. Som sjungs inte av Mick Jagger utan av den popsångare som Mick Jagger spelar i filmen Performance. Och nånstans där tappar jag helt tålamodet med berättelsen (och det blir inte bättre när Siouxsie & The Banshees får heta Zuki And The Tawdries och covera Brecht via Moore).

tisdag 29 mars 2011

Alan Moore, Den Andre och 3D


"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Det är inte den enda delen av albumet som inte är gjord i traditionell serietidningsform. LOEG: Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur.
En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

De är lite olika lyckade men Kevin O'Neills teckningar är överlag lysande (min favorit är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren). Utom kanske i den lite tråkiga ramhandlingen.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska. Direktast sker detta i Shakespeare-pjäsen.
Samt kampen mot De Gamla Gudarna. Lovecraft blandas med såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (i varieranda goda pastischer).

I Shakespeare-avsnittet representeras det fantastiska av en fairiedrottning (lånad från Michael Moorcock). Alver och fairies och sånt och den lovecraftska traditionen har gemensamma rötter. Som man kan hitta i Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder).
Och bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Fu Man Chu och H.G. Wells kolonialiserande marsianer.

Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.

Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen - ramberättelse utspelar sej 1958 - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores verk efter From Hell.
Det nostalgiska.

Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

I detta album så bryter det fantastiska in i ramhandlingens spionhistoria i form av en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur (skapad av Enid Blyton).

Om förvridningen av den rasistiska bilden här fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis blir en hyllning till originalet - förvanskad men också förbättrad. O'Neills teckningar får också liv i och med karaktärens inträde i berättelsen.

Denna felläsning av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt och en paradoxalt endimensionell del av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."

(Först publicerad den 26:e november 2008. Det här är en något förkortad (jo, faktiskt) version av originalinlägget. Som man, med kommentar om det närmast föregående League of Extraordinary Gentlemen-albumet, kan läsa HÄR

Så här mer än två år senare så håller egentligen albumet rätt bra - mycket för att man vid omläsning kan bläddra förbi de svagare bitarna. Men jag slarvar hela tiden bort 3D-glasögonen.

Nästa album i serien handlade om Tolvskillingsoperan. Den var så där. I inlägget på länken (möjligen ännu längre än det här) "det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var."

lördag 8 januari 2011

Åtta länkar en lördag


Per Åhlin-set på Flickr
Bokomslag och illustrationer.

Serien Flex Mentallo ska komma i bokform. Denna märkliga miniserie, tecknad av Frank Quitely och skriven av Grant Morrison har inte kommit ut i samlad form på grund av underliga juridiska skäl.
Den var nummer ett på min lista med de tio bästa av Grant Morrison.
Listan var ett svar på en liknande lista av Morrison-experten Timothy Callahan. I samband med nyheten om att serien äntligen ska ges ut igen så skriver Callahan om Flex Mentallo

Todd Klein: Lettering for Moore and Klein
På Kleins blogg skriver han om att texta den kommande League of Extraordinary Gentlemen. Century: 1969. Med bilder ur serien, skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill.

Spotlight on Francoise Mouly
Artikel om och intervju med Francoise Mouly. Som var den drivande kraften bakom alternativserietidningen Raw. Där bland annat hennes man Art Spiegelmans serie Maus gick.

Carlos Giménez - de tidiga åren
Inlägget nämner Barnhemmet, men fokuserar på en spänningsserie av Giménez, kallad Delta 99.

Kill Bill and Miltonic Allusion
Geoff Klock går igenom scener i Tarantinos film som alluderar till andra filmer.

tisdag 14 december 2010

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen


En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

fredag 26 november 2010

Sarah Kirsch och Enhörningsserien


I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad bok. Jag kunde lite förstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo":

NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.

Översättningarna av denna och övriga dikter i volymen är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

Bild av Kevin O'Neill.

(Också det här jubileumsinlägget är två styckna hopfogade, först publicerade den 28:e maj 2009 och den 20:e maj 2009.
I dag har jag då inte gått till parken och satt mej och läst poesi.
Bilden är på Nemos skepp Nautilus som det ser ut i Alan Moores och Kevin O'Neills League of extraordinary gentlemen. Det har inget direkt med östtysk poesi att göra men jag lät det illustrera dikten "Noak Nemo" när den var veckans dikt då den 20:e maj förra året - i en bättre varmare tid.)

lördag 21 augusti 2010

Åtta länkar en lördag


Great Comics That Never Happened
Chris Sims har på Comics Alliance tillsammans med tecknaren Rusty Shackles ett inslag med fiktiva tecknade serier. Senaste "Great Comics That Never Happened" är ett slags best of dessa serietidningar som kunde ha varit. Serietidningar där Lagens Väktare möter Wu Tang Clan. Med söta barnversioner av Jesse Custer och de andra från Preacher kallad Li'l Preacher. Eller som i versionen av Leauge of the Extraordinary Gentlemen på bilden ovan. Som till skillnad från Alan Moores grupp inte hämtar sina medlemmar från den senare delen av 1800-talets populärlitteratur, utan från en annan lika rik källa:
"When war-hero-turned-handyman Kesuke Miyagi is found drained of blood, it becomes clear that the occult gang known as the Lost Boys are targeting the only individuals that can stop them from complete domination of America. [...]Now, disgraced scientist Emmet Brown has to put together a new team to combat the growing threat of the Lost Boys and their leader, a newly resurrected vampire kingpin Tony Montana: Transportation specialist Jack Burton, ex-commando B.A. Baracus, tech wizard Angus MacGyver and the mysteriously powerful femme fatale known only as 'Lisa.'"

Recension av Criterions utgåva av Furste Namors Fantastiska Fyran

Jog likes comics om Jean-Luc Godards Vår tids musik
"Even at the age of seventy-four, Godard still has the power to provoke strong reactions from viewers, reactions like 'He’s still alive?' or 'Was he the one in Close Encounters?' or 'Who?'”.

Kafka på jobbet om Agnes Grey och Simons 120 dagar
"och det är här, om inte förr, som det blir ganska uppenbart att Anne Brontë och Simon Gärdenfors tänker lite olika"

Timothy Callahan om Planetary 7
Om Vertigo-numret av Planetary av Warren Ellis.

"Everybody needs money that's why they call them money" - Geoff Klock om David Mamets Heist
Om pengarnas roll i Mamets värld så som den visar sej i repliken ovan.

Jorden är inte rund - Om Camper Van Beethovens låt "She Divines Water"
David Lowery har startat en blogg, 300 songs, där han skriver om sina låtar från tiden i Camper Van Beethoven och andra band. Som här om en sång från albumet Our beloved revolutionary sweetheart

Samtal om Scott Pilgrims Soundtrack
Beck, Edgar Wright och Bryan Lee O'Malley och några till diskuterar soundtracket till Scott Pilgrim-filmen.

onsdag 28 juli 2010

Första bilden ur The League of Extraordinary Gentlemen Vol. III: Century #2 - 1969


Bild Kevin O'Neill
Klicka på den för att göra den större.
Första sidan ur den andra delen av The League of Extraordinary Gentlemen Vol. III: Century tecknad av O'Neill och skriven av Alan Moore.
Serien ska utspela sej i London 1969 och Jerry Cornelius ryktas ha en roll.
Sidan påminner en del om den sida i första kapitlet av första albumet där Nautilus först visar sej.

torsdag 20 augusti 2009

Grattis H.P. Lovecraft på 119årsdagen


Den 20:e augusti 1890 kom lille H. P. till världen.

En anledning till att Lovecrafts berättelser levt kvar är att så många andra författare tagit upp hans motiv. Påverkan, pastischer och parodier. Cthulhu lurar bakom många berättelser även i våra dagar. För att hylla 119-åringen tänkte jag ta upp fem verk, fyra noveller och en serieroman, som på lite olika sätt utgår från Lovecraft och hans gamla gudar.

There are more things av Jorge Luis Borges
I Gåvornas natt (senare utgiven tillsammans med David Brodies rapport. Borges var inget stort Lovecraft-fan. I en kommentar till novellen skriver han "jag hade begått en posthum berättelse av Lovecraft, en författare jag alltid betraktat som en ofrivillig Poe-parodiker." En intressant sak med novellen är att den främst utgår från den monstruösa arkitekturen hos Lovecraft. Dessa ständiga salar och stolar som gjorts för något annat än människor har alltid tillhört det jag tyckt bäst om hos Lovecraft (John Ajvide Lindqvist har i romanen Människohamn ett parti som väl utnyttjar en sådan främmande arkitektur.)

Some Notes Concerning a Green Box av Alan Dean Foster
Det finns givetvis fanzine ägnade åt Lovecrafts verk. Denna pastisch på Lovecraft publicerades i The Arkham Collector. Och finns i bokform i Alan Dean Fosters With friends like these... som samlar hans tidiga noveller. Dean Foster är en mindre betydande sf-författare. Men hans förord och kommentarer till novellerna får verkligen författarlivet att framstå som väldigt trevligt. Sen får man påminna sej om att han mest försörjer sej genom att skriva romanversioner av spelfilmer. "Some notes..." var han första betalda novell. "I never saw a finer work of art, a more impressive piece of draftmanship, than that first check."

A Study in Emerald av Neil Gaiman
En vanlig sort i sammanhanget är när man blandar en annan författares stil eller ämne med Lovecrafts. Bamse skriven som Cthulhu-myt och liknande. Den här novellen av Gaiman tar en Sherlock Holmes-berättelse skriven som om deras värld varit övertagen av representanter av de gamla gudarna.

The League of Extraordinary Gentlemen Black Dossier av Alan Moore och Kevin O'Neill
Cthulhu-myten är ett av de teman som går genom Black Dossier. Liksom albumet i stort är det rätt ojämnt behandlat. Det finns en lovcraft möter P.G. Woodhouse som jag inte tyckte var så där jätterolig. Men upplösningen på detta spår i boken ger en ny spinn på Cthulhu-myterna. Och den Nyarlathotep som O'Neill tecknar i 3D-sektionen tillhör det bästa användande av 3D-effekter som jag stött på.

The Unthinkable av Bruce Sterling
Det finns element av parodi i alla de ovanstående exemplen. Sterlings novell börjar i parodins närhet. Det kalla kriget har utkämpats med hjälp av gudar och sagoväsen. Och till slut har man sökt sej till de gamla gudarna. Men novellen slutar på en rätt obehaglig not.

onsdag 3 juni 2009

Herr Padda


I det andra League of Extraordinary Gentlemen-albumet så söker huvudpersonerna upp doktor Moreau från H. G. Wells roman. Han är omgiven av en hop förmänskligade djur. Ett av dessa är en padda i en liten bil.
De många referenserna i Alan Moores och Kevin O'Neills serie kan bli lite tjatiga. Men denna cameo av Herr Padda fick mej att le brett.

Herr Padda är en av figurerna i Kenneth Grahames barnboksklassiker Det susar i säven. Herr Padda har en förkärlek för olika motorfordon. Denna hobby gör ständigt att han hamnar i svårigheter.
Paddan är skrytsam, burlesk och underbar.

I en ny preview av Grant Morrisons och Frank Quitelys Batman and Robin är det tydligt vad som kunnat anats av tidigare förhandsutdrag, att en av de nya bisarra skurkarna hos Morrison bygger på Herr Padda eller Mister Toad. Och att han även här har en viss förkärlek för motorfordon.
Batman och Robin kommer ut med första numret i dag i staterna.


Paddans energi och oförbätterlighet gör honom till den egentliga hjälten i Grahames berättelse.

I En Meccanopojke berättar. Anteckningar om ett borgerligt förnuft låter Jan Myrdal en av sina vänner jämföra honom med Herr Padda: "Chauffören försökte ingripa, men Jan Myrdal bara knuffade ner honom på sätet(...)Outgiven var det ja! skrek han hänsynslöst. Refuserad säger ni. Ha, ha! Jan Myrdal är jag, den blivande världsskriftställaren som bryter alla bojor", och så vidare fram till och med den mening som i Signe Hallströms översättning lyder: "Ha, ha tjöt han, rusig av egenkärlek, där har vi Paddan nu igen! Paddan, som kommer ner på fötterna som vanligt!"

Anledningen till att Dag, som hans vän heter, här tar avstamp i Det susar i säven är enligt Myrdal att han var "uppfostrad mycket brittiskt på göteborgsmanér med klassisk barnbokslitteratur".

onsdag 20 maj 2009

NOAK NEMO av Sarah Kirsch


NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.

Sarah Kirsch
övers. Lasse Söderberg och Irmgard Pinel
Dikten finns att hitta i Kirsch-urvalsvolymen
Glashussplitter.
Bild av Kevin O'Neill.

lördag 16 maj 2009

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill


The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva tenat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.

tisdag 21 april 2009

Alan Moore och Alice i underlandet som skräckberättelse


I slutet på den andra League of Extraordinary Gentlemen finns som ett slags extramaterial en textdel kallad "The New Traveller's Almanac" där Alan Moore skriver om delar av den fantastiska litteraturen som om den hade inträffat på riktigt. Ett av de längre styckena är en omskrivning av Lewis Carolls Alice-böcker samt Snarkjakten.

"It is in nearby Oxford, though, that middle England's mysteries take on a darker hue" börjar avsnittet och slår på så vis an tonen. Denna Alice-berättelse är en skräckhistoria. En ung flicka kallad "Miss A. L." i tidningarna så att inte släkten ska bli lidande tros ha blivit bortförd. Fyra månader senare hittas hon i ett miserabelt tillstånd och berättar om ett "hål" som lett henne till en förvirrande värld "where many laws of physics, even laws of logic, were entirely different".

Flickan har ett annat äventyr, bakom en spegel, som slutar illa. Hennes inre organ har blivit omvända på ett sätt som liknar det som Gottfried Plattner råkade ut för i H. G. Wells "Plattners historia". Annars är berättelsen här snarare lovecraftiansk än wellsk.

Snarkjakten skrivs här om till att höra till samma makabra berättelse. En expedition för att finna den värld fröken A. L., som avlidit av sina skador, talat om leder till en katastrof. Bara en överlevande och en journal hittas men den "turned out to have been written in the form of cryptic nonsense poetry".

Mina Murray, league of Extraordinary Gentlemens ledare (och på omslaget ovan) söker upp den ende överlevande, en viss Dr. Bellman. På hennes förfrågningar om hur man hittar till den Snarkö som journalen talar om river han ut en sida ur fröken Murrays anteckningsbok och säjer att den är en utmärkt karta för att hitta till ön "The page in question, I should note, was yet unused and thus entirely blank"..."and I find I keep staring at it as I write these words. Why does it fill me with...unease? No. That is not the word. Dread. Why does this blank leaf fill me with dread?".

Alan Moore hade när han skrev denna hommage arbetat på ett projekt som bland andra involverade Alice från Carolls böcker ur ett annat perspektiv. Men mer om det senare i veckan.

söndag 12 april 2009

Fanny Hill


Som för att fira de kristnas viktigaste högtid visar Sveriges Television på Påaskdags- och Annandagspåskkvällen en TV-version av Fanny Hill.

Romanen har omarbetats av Andrew Davies som har gjort om flera gamla klassiska böcker till TV-manus. Dessa har fått blandad kritik men om hans Fanny Hill är alla överens. Den ska vara usel och jag tänker i alla fall inte se den.

Fanny Hill skrevs (möjligen) av John Cleland. Den kom ut första gången 1748-1749. Boken, som handlar om hur den 15-åriga Fanny Hill säljs som glädjeflicka till en bordell tillhör de pornografiska romaner som ibland har fått rätt god kritik. Min utgåva av boken, översatt av Roland Adlerberth (men det finns flera översättningar) inleds med ett hyllande förord av Erica Jong som avslutar med meningen "Fanny Hill är en stråle klart solsken i lustans dystra värld."

Eberhard och Phyllis Kronhausen ser i deras bok Pornografi romen som något av ett särexempel. De väljer att skilja mellan skildringar som är erotisk realism och de som är tvättäkta pornografi. (Uppdelningen är starkt präglad av det att pornografiska och påstått pornografiska romaner fortfarande kunde bli förbjudna år 1959 när boken först kom ut.) Men anser att Fanny Hill med enligt dem dess realistiska sekvenser hör till en tredje kategori: kvalitets-erotikan.

Trots detta är Clelands roman en rätt tråkig läsning. Den försöker också vara en slags moralitet. Vilket har framhållits som positivt men mest blir underligt. Det som blir riktigt tröttande i läsningen är de ständigt allt för mång förekommande eufemismerna.

I Alan Moores och Kevin O'Neills The league of Extraordinary Gentlemen Black Dossier är en av sektionerna en fiktiv fortsättning på romanen kallad The New Adventures of Fanny Hill där Fanny Hill redogör för sina äventyr med gruppen. Här är berättelsen fylld av liknande eufemismer men de används här komiskt och sektionen, ur vilken bilden ovan kommer, är en av de bättre i albumet.

onsdag 18 mars 2009

Alan Moore gör Brecht - Första bilderna ur kommande League of Extraordinary Gentlemen - volymen


Uppe på Comics Should Be Good har de ett par ej färglagda sidor ur League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910. Du bör kanske undvika vad de skriver kring utdragen. Dels för att de avslöjar delar av handlingen, men mest för att det inte är särskilt bra.

Top Shelf har de första nio sidorna av första kapitlet "What keeps mankind alive?" färglagda och textade även om texten som ofta hos Alan Moore inte är på engelska.

Det ser mycket lovande ut.

lördag 28 februari 2009

Mumin


I textdelen av Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen Volume II, en "The New Traveller's Almanac" går Moore igenom världen och låter varje land befolkas av varelser från litteraturen. När han i andra delen kommer till Norden hoppar han över Sverige. (Fast han kallar det före detta Cimeria och ger alltså i en bisats vårt fosterland den koppling till Conan Barbaren som vi har anledning att vara stolta över.) Detta kan ju såra ens patriotism, men när han kommer till Finland nämner han Moominvalley och dess "unusual pacifistic breed of troll".

Och om den svenskspråkiga litteraturen har gjort ett märke i den fantastiska traditionen så är det väl just den finlandssvenska Tove Janssons Muminböcker.
Från Kometen kommer med dess märkligt uppskjutna undergång till att i Sent i november där Muminfamiljens frånvaro är centret i den första ungdomsboken som vuxenbok.

Delar av böckerna kan tyckas ha åldrats. Könsrollerna är väldigt fasta. (Visserligen kan Too-Ticki lite uppväga, men å andra sidan är hon ju lesbisk). Men att muminmamman är väligt mycket mamma har att göra med att muminfasmiljen är en skildring av Tove Janssons egen familj som var konstnärer. Inga är mer (köns)konservativa än bohemer. Hennes språk lever i vilket fall lika väl som alltid.



Tove Jansson var också konstnär och illustratör. Samt serietecknare. Hennes Mumindagsstripp började återutgivas av Drawn & Quarterly för ett par år sedan till allmän kritikerhyllning. En svensk utgivning har följt. (Men de första åren av serien skrevs från början på engelska).
Jansson har ett ledigt förhållande till strippformen. Panelerna sammanknyts på ett lekfullt sätt. Vilket var ovanligt på den tiden.

Romanerna är väl den väsentligare delen av Muminvärlden men serierna har en stor charm.