Jag avbryter tillälligt jubileumsveckan.
För ett par dagar sen fanns i DN en lång, men ändå förkortad,
artikel av Zadie Smith om facebook och dess grundare apropå den nya filmen.
Själva det om facebook och att Smith förfasar sej över att hennes elever använder sånt istället för att som i fordoms dagar skicka varandra e-mail tyckte jag inte var så där väldigt intressant. Det är rätt likt vad som brukar skrivas om ämnet. Kanske lite mer välformulerat.
Och Smith tar åtminstone upp att som en möjlig drift bakom facebook är att Zuckerman gillar att programmera.
Men hon missar å andra sidan den självklara invändningen mot mantrat om den halva miljarden som använder facebook - att merparten av dessa inte är särskilt aktiva.
Kanske för att hon utgår från sina studenter. Som säkert är en mer facebookig grupp än genomsnittet.
Intressantare är att hon i en passage tar upp
Badrummet, en kortroman från 1985 av, som Smith uttrycker det "den belgiske experimentelle författaren Jean-Philippe Toussaint" och tillägger "åtminstone brukade jag tycka att han var experimentell. Den handlar om en man som bestämmer sig för att tillbringa hela sin tid i ett badrum, men för mina studenter känns den fullständigt realistisk, som en adekvat gestaltning av deras eget avklädda jag."
En scen i romanen som hon tar upp som känns väldigt 80-tal (och säkert hade en del svenska läsare gissat på Stig Larsson som författare till stycket) med oåtkomliga känslor blir enligt henne för hennes studenter en intim romantisk scen.
Men jag är inte så säker på att den inte hade kunnat bli det även året den kom ut. Den som inte är van vid den här sortens prosa vill gärna läsa in de känslor de är vana vid ska finnas där.
Och Smiths egen läsning av scenen som att huvudpersonerna saknar inre liv av ett eget val "av moraliska skäl" är egentligen en tolkning av samma slag. Toussaint själv gör i romanen en kommentar till vår vilja att tolka skeenden genom att kalla en av karaktärerna enbart vid efternamn. Något som gör att många kommer att få fel uppfattning om en sida av den personen ifråga (detta grepp förstörs i den svenska utgåvan av baksidestexten.
Toussaints roman är skriven i jag-form i korta, ofta mycket korta - 50 på cirka hundra sidor - kapitel eller numrerade stycken. I den senare, kortare och bättre
Monsieur har Toussaint gjort sej av med den absurda rekvisitan som handlingen med badrummet är. Men romanen är uppbyggd på samma sätt. Fast inte i jag-form. Huvudpersonen benämns i texten hela tiden som "Monsieur". Under en sextio sidor går han omkring och har inte mycket vettigt för sej över huvud taget. Det är en mycket rolig roman. (
Badrummet och
Monsieur gavs ut tillsamman med en tredje kort Toussaint i en pocketvolym. Den borde gå att hitta begagnat på nätet.)
Ingen av de av Toussaints senare böcker som jag läst kommer riktigt upp i nivå med
Monsieur. Den sista av dem jag läste hette
TV och i början av romanen slutar Toussaint att titta på TV. Den är inte så bra.
Toussaint lär ha fortsatt att skriva böcker. Kanske har han skrivit en om en man som avslutar sitt konto på facebook.
"10) Sittande på kanten av badkaret förklarade jag för Edmondsson att det kanske inte var sunt att vid tjugosju, snart tjugonio års ålder leva mer eller mindre instängd i ett badkar. Jag borde ta en risk, sa jag, sänkte blicken och smekte badkarets emalj, risken att störa friden i mitt abstrakta liv för att. Jag avslutade inte meningen.
11) Dagen därpå lämnade jag badrummet."
ur
Badkaret avJean-Philippe Toussaint, övers. Anna Säflund.
Inlägg
