Bakom sista luckan så hittar vi en snöflinga och en resa bakåt i tiden

I det första numret av Planetary förekommer en modell av verkligheten som en snöflinga som existerar i 196 833 dimensioner. Detta är en i sinnevärlden eller åtminstone den matematiska världen existerande teori. Warren Ellis kombinerar denna teori med sf-troper som hemliga sällskap och kvantdatorer på 40-talet. Och sättet som detta multiversum skapas först när de sätter på denna kvantdator påminner om hur multiversum skapas i Michael Moorcocks A Cure for Cancer, en roman som Warren Ellis brukar nämna bland sina förebilder.

Snöflingan återkommer genom första hälften av Planetary, liksom talet 196 833. Dessa knyter de tidiga fristående avsnitten samman.

I albumen som samlar serien finns också en bild av en snöflinga på försättsbladen.

Efter det långa uppehållet på Planetary så minskar Snöflingesymbolens betydelse för serien. Och inte heller i detta det sista numret av serien kommer den åter.

Dock finns här ett liknande användande av en faktisk matematisk teori. Den här gången handlar det om en tidsreseteori som också påverkade filmen Primer (den mest komplexa tidsresefilmen hittills). Denna blandas med en vanlig konvention inom sf-litteraturen att upptäckten av en tidmaskin innebär världens undergång. Så pass vanligt tema att det finns ett avsnitt av Arkiv X som handlar om det. Annars har författaren Robert Silverberg återkommit till temat flera gånger. Som i "Nålen i tidstacken", i novellsamlingen Det brokiga cocktailpartyt.

Annars är det en hyfsad epilog. Trots vissa brister - däribland den klumpigaste varianten på "- It's a strange world. - Let's keep it that way." hittills. Tecknobabblet i denna är också babbligare och mindre elegant än i det första numret med snöflingan.

Men det passar Planetary att sluta, inte i en strid, utan i en räddningsinsats.

SHOW DOWN

I det tjugosjätte och näst sista numret (det allra sista är en epilog) av Planetary så är det dags för den slutgiltiga sammandrabbningen mellan Planetary och De Fyra.
(liten såndär som de kallar spoiler under bilden som väl i sej är en liten spoiler - sorry)

De Fyra är en ond version av The Fantastic Four som introduceras först i det sjätte numret av serien. Konflikten mellan de två grupperna tar sakta över alltmer av handlingen. Men egentligen är den första konfrontationen först i nummer 18 (som avslutar det tredje albumet i serien).

Warren Ellis försöker göra något lite annorlunda med hur han skildrar hur Planetary besegrar De Fyra. Det hela blir mer som i en gangsterfilm, där en grupp tar ut en annan.
Men i filmer som Black Ceasar av Larry Cohen så vet vi när Tommy Gibbs tar över Manhattan att han själv senasre kommer att gå samma öde till mötes som den gangsterfamilj han förgör.
Denna tragiska ironi ingår i gangsterfilmgenren. Och ger (eller kan ge) en extra tyngd åt sammanstötningarna i filmerna. Men saknas i den superhjältegenre som Planetary ändå tillhör. Och uppgörelsen blir till sist inte mycket annorlunda de flesta superhjälteslagsmål - även om Elijah Snow och Ellis försöker säja oss något annat.

Det finns ändå en hel del att gilla i numret. Som när Elijah Snow håller sin slutmonolog och John Cassaday tecknar honom som om han vore äldre. Men mer som om han kan slappna av och visa sin ålder än att han åldrats av trötthet.

Planetarykalenderns återkomst

Planetary 23-25

Lucka 23 i Planetarykalendern har dröjt. Detta är på sätt och vis bara passande. Den tecknade serien Planetary av Warren Ellis (text), John Cassaday (bild) och Laura Depuy (senare Laura Martin - färg) tog en paus på två år mellan det femtonde och sextonde numret. Sen dess har serien haft problem med förseningar. Detta är troligtvis huvudförklaringen till att den andra hälften av Planetary håller en lägre standard.

De tre sämsta numrena i serien är Planetary 23-25: "Percussion", "Systems" och "In from the cold".

"Systems" är ett nummer om går igenom och sammanfattar vad som hänt i de tidigare numrena. Förutom en klumpig cliffhanger i slutet så är själva numret inte så dåligt gjort. Det utnyttjar till exempel Cassadays tidsbesparande tendens eller ovana att återanvända sina bilder på ett småintressant sätt. Men för den som läser serien i samlat format är det rätt onödigt och mest ett tecken på att Ellis något förlorat kontrollen över handlingen.

Cassaday är ett av problemen med uppehållet. I de sena numren är han en annan slags tecknare än de tidigare. Med mer detaljerade, men också stelare bilder. Detta märks i actionfilmsnumret "Percussion". Omslaget påminner om en actionfilmsaffisch. Ofta beskrivs Planetary som att varje nummer är i en ny genre. Detta är en förenkling som Ellis kanske själv gick på. Att actionfilmen skulle behöva ett eget nummer är i vilket fall tvivelaktigt.

"In from the cold" slutligen alluderar både till Jim Steranko och Jack Kirby. Den Nick Fury/James Bond-liknande agenten från det elfte numret återkommer. En detalj alluderar till ett specifikt Nick Fury - Agent of SHIELD-nummer. Där Steranko använder sej av en Kirby-figur. Detta skulle man kunna bygga en metanarrativläsning på. Men allusionerna här är dels för obskyra, dels pekar de snarare på äldre serier än förnyar dessa. Vilket gör att detta nummer mer blir som en oavsiktlig parodi på Planetary.

"Systems" och "In from the cold" leder till finalnumret och ger trots allt en viss symmetri åt serien. Då det tidigare Steranko-numret, som utspelade sej på samma krog som "In from the cold", ledde till "Memory cloud", kapitlet som avslutar det andra albumet i serien. Som liksom "Systems" är något av en sammanfattning av numren som varit.
"Memory cloud" och "Systems" slutar med två liknande bilder av siffran 4. Som i det senare numret stryks. Uppgörelsen med De Fyra närmar sej.

The Torture of William Leather

You know what he said to me? "We'll punish them all. The liars and the cheats and the people who'd steal your birthright. We will punish them all by becoming great".

Tre sorters hjltar ur populärlitteraturen är med i det tjugoandra numret av Planetary: "The torture of William Leather". Dessa är släkt med varandra.
John Cassidy hade tecknat en del vilda västern-serier innan Planetary. Vilket märks i den inledande sekvensen om Death Ranger, baserad på The Lone Ranger.

Denne vildavästernhjälte blir far till en av pulphjältarna från det första numret.
En som bygger på en The Shadow-liknande figur. En hämnande maskerad man med maskingevär och ett galet skratt. Som i sin tur har en oäkta son som blir en av de Fyra, Planetarys onda version av Fantastiska Fyran - de ledande av de nya superhjältarna i början av 60-talet.

De olika genrernas släktskap blir här bokstavligt. Samtidigt som Warren Ellis också gör var och en av dessa arketypiska karaktärer annorlunda än deras förebilder, gör de till egna personer.

Ett lätt övernaturligt inslag i Lone Rangers-berättelsen får en vetenskaplig förklaring. Medan pulphjälten och hans efterföljare (såsom Läderlappen) och deras sätt att ständigt klara sej undan att bli skjutna på får en övernaturlig sådan.

Efter det här numret går luften ur serien. Men som det sista starka Planetary-numret är det ett passande kapitel. Ett typiskt äventyr där mönster i populärkulturen visar sej på nya förunderliga sätt.
Samtidigt som den underliggande tvetydigheten i serien ökar ett snäpp.

Doktor Strange, förmodar jag?

Doktor Strange var en serie skapad av Stan Lee och Steve Ditko, men mest Ditko, i början av 60-talet. Han var en uppdatering av gamla trollkarlshjältar som Mandrake. Doktor Strange såg bisarr ut och rörde sej i en underlig värld. Ditko fyllde serien med bilder från andra dimensioner och psykedeliska ditkoska portaler.
Som gör att man kan förstå att den tidens serier från förlaget Marvel, som Doktor Strange gavs ut på, blev lästa av amerikansk collegeungdom och hyllade av konstnärer.

När vi får en Doktor Strange-analog i Planetary-numret "Death Machine Telemetry"så ser hon ut som en av Warren Ellis' vänner. Och liksom i numret som lånade från C. C. Becks första serie om Kapten Marvel så är de främmande landskapen i kapitlet, där Elijah Snow som en gång Faust besöker mikrokosmos, inte särskilt lika Ditkos. Vi får se det märkliga och förundransfulla i en miljö gjord för John Cassaday och hans styrka som tecknare.

En tecknare och författare som gått mer i direkt närkamp med Ditkos Doctor Strange-miljöer är Brendan McCarthy. I Spider-Man Fever så utgår han från ett gammalt team-up-nummer med Spindelmannen och Doktor Strange (Ditko ritade också Spindelmannen, Ditkos Spindelmannen/Doktor Strange-serie finns med som appendix i albumutgåvan av Spider-Man Fever - det är emellertid ett relativt tamt Doktor Strange-äventyr).

McCarthys teckningar blir en tolkning av Ditkos men blandat med hans egna egenartade stil. Han utgår främst från Ditkos portaler som också utgör startskottet för handlingen. Själva handlingen är väl kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Den är på en gång simpel och invecklad. Men miljöerna och de groteska figurerna och McCarthys fantastiska färger gör att man när man bläddrar i albumet förlåter den lite väl pastischartade historien.
I serien används också den aboriginska konstens prickmönster (tyvärr finns där också kanske på grund av detta en något malplacerad käck aboriginsk hjältinna). Vilket knyter samman Ditkos portaler med de song lines som vi talat om tidigare i kalendern.

Det är ett makalöst album. På en gång en värdig hommage till Ditko och en serie med helt egen karaktär.

Möte med Rama av Arthur C. Clarke

Perera började klottra med rasande fart. Efter en häpnadsväckande kort tid - det kunde inte ha gått mer än tjugo sekunder - såg han triumferande upp.
"När vi känner till stupens höjd, kan vi också beräkna Ramas maximala acceleration. Om den översteg två hundradels jordgravitation skulle ön forsa ut över den södra kontinenten."

När jag var liten läste jag inte särskilt mycket science fiction. Men en sf-roman jag läste flera gånger var Möte med Rama (1973) av Arthur C. Clarke. I den närmar sej ett jättelikt föremål jorden.
Det visar sej vara en ihålig cylinder. Ett långsamt rymdfartyg. När en grupp astronauter landar på skeppet så är det tomt. Men det börjar uppstå flora och fauna i det cylinderformade jätteskeppet.

I resten av romanen utforskar våra hjältar den utomjordiska miljön med en massa hinder att överkomma på vägen. Boken har en perfekt cliffhanger-liknande avslutning. Som tyvärr inspirerade till tre uppföljare (jag köpte den andra boken i serien Rama II på myrorna för två kronor - det var den inte värd).

Till skillnad från till exempel Stanislaw Lems Solaris så lyckas aldrig Clarke omvandla sin idé till stor litteratur. Människorna i romanen är ingenjörer först personer sen. Men boken klarar sej bra utan att vara litteratur. Rymdskeppets främmande landskap och förhållanden och gåtan om dess syfte håller intresset i sej.

När Warren Ellis låter Jules Verne-hommagen i det föregående numret av Planetary följas av två nummer (seriens enda dubbelavsnitt) influerade av Möte med Rama så är det ett passande sätt att lämna Leaving the 20th century och påbörja Spacetime Archaeology, det fjärde och sista albumet (som nyligen kom i häftad utgåva).
Clarke är den av de ledande sf-författarna som främst anknyter till Verne, med trygg fakticitet och allt.

Från jorden till månen

Efter att människan väl åkt till månen så minskade intresset för månresor i fiktionen.
Innan dess fanns det dels många fantastiska skildringar av månen som Cyrano de Bergeracs Resa till månen där Cyrano försökte färdas med flaskor fyllda med dagg i bältet. Solens värme fick flaskorna och dess bärare att lyfta. Tyvärr funkade det för bra och han åkte förbi månen och fick skära väck flaskorna för att senare färdas till månen på ett mindre poetiskt sätt i en maskin.

I Jules Vernes Från jorden till månen från 1865 (med uppföljaren Månen runt fem år senare är också själva månresan mer prosaiskt skildrad, boken är späckad av fakta och siffror på det där väldigt julesvernska sättet. Som Anton Tjechov drev med i "De flygande öarna".

Det finns förutom den faktabemängderi som ändå är själva grejen med Verne en förundran över vetenskapen och det rent ingenjörsmässigt heroiska i projektet i romanen.
Där man tänker skjuta ett par passagerare till månen i en kanon. Hur de skulle överleva detta förklaras aldrig riktigt trots alla siffror. "Maybe they found a way around it" heter det i det artonde numret av Planetary: "The Gun Club" som avslutar det tredje albumet Leaving the 20th century.

I detta nummer så kommer månkanonkulan tillbaka mer än hundra år senare. En slagsmålsscen i kapitlet tillåter Warren Ellis och John Cassaday att låta i stort sett ingenting egentligen hända i numret mer än att kulan kommer tillbaka och öppnas (om det fungerar kan diskuteras, jag verkar vara den enda personen som gillar det här numret).

Liksom hos Verne finns här en ton av beundran över vetenskapen och de som en gång tog risker för den.

Det kunde i verklighetens ingenjörsprojekt finnas en antydan till fanatism. I Barbicane & Co en fortsättning på Vernes två månreseromaner skriven tjugo år senare så möter vi återigen männen som drog i gång månreseprojektet. Redan Från jorden till månen är något av en humoristisk roman. Barbicane & Co är närmare det burleska. Kanonklubben köper upp Nordpolen och tänker flytta på jordaxeln. Obekymrade om att detta kommer att leda till jordens undergång. Det är en mycket rolig roman. Och själv har jag oftare återkommit till den än till Från jorden till månen. I och för sej främst helt enkel för att jag har ett ex av Barbicane & Co men inte Från jorden till månen. Men den mörkare humorn i uppföljaren tilltalar mej också mer.

Barbican & Co (som också finns översatt med titeln Upp-och-nervända världen var utgiven i Deltas Jules Verne-serie, en fortsättning på Askild & Kärnekulls Jules Verne-serie. Bägge var redigerade av Sam J. Lundwall. Det är en vacker volym med bevarade originalillustrationer.
Från jorden till månen har kommit i fler svenska utgåvor. Men många är tyvärr starkt förkortade.

Warren Ellis och Tarzan - Planetary 17: Opak-Re

En annan karktär som dyker upp redan i det första numret av Planetary är en stand-in för Tarzan. Han är liksom Hark (Fu Manchu) med i en grupp bestående av flera gamla pulphjältar (Doc Savage, Tom Sawyer och ett par mindre kända). I ett senare nummer (i samma album som också samlar det första - Planetary: All over the world and other stories) beskrivs han så här: "The English lord raised and made greater than human by the rude beasts of the deep African jungles".

I nummer 17: "Opak-Re" får han en större roll. Och ett namn. Kevin Sack, Lord Blackstock.

Den andra hälften av Planetary är lite svagare än första halvan. Men detta Tarzan-nummer tillhör de bättre. Redan omslaget omfamnar de gamla billighetsromanernas trashiga värld. Och inne i numret finns både jättelika ormar och försvunna civilisationer. Som John Cassaday gör det mesta utav.

De gömda städerna med gamla civilisationer var ett vanligt inslag i Tarzanromanerna och deras efterföljare. Dessa högstående gömda civilisationer hade oftast vita invånare. Den rasistiska undertexten i Edgar Rice Burroughs romaner om Tarzan (som ska betyda "Vitt skin") är idag tydlig. Warren Ellis låter invånarna i den gömda högteknologiska (de har TV-apparater) staden Opak-Re ha afrikanskt utseende. Men låter Tarzan själv behålla sina rasistiska drag. "He thinks of us as his subjekts. He thinks of Africa as his domain. He loves us in his own way. But part of him is a king ape that expects allegience. And part of him is the white man who thinks we are all there for him" säjer en av staden invånare om lord Blackstock.

Numret är också en kärlekshistoria om två människor från olika världar. Delar av intrigen har tagits från ett gammalöt Fantastiska Fyran-äventyr. Medan det finns kopplingar till andra nummer av Planetary. I slutet görs också en koppling till Stålmannen. Lord Blackstocks barn blir lämnat att uppfostras av "a farming couple who'd had an alarming experience with a crashed space vessel the year before. Good people".
Likheterna mellan Tarzan och Stålmannens ursprung må vara rätt uppenbara. Men att väva in den ena myten i den andra är ett sätt som Ellis använder för att ge Planetary sina klanger.

(Något förkortad version av ett inlägg som först publicerades här den 18:e augusti 2009)

Fu Manchu i The Authority och Planetary

"Yes. The Yellow Peril characters: Fu Manchu, Wu Fang, etc. - were disgusting. Part of the extended joke that was THE AUTHORITY was in seeing people really not react to Fu Manchu sending out thousands of his inscrutable Oriental menaces to divebomb major white world cities. (For those who need the cheat sheet, THE AUTHORITY was a twelve-episode superhero fiction series where the eponymous team fight Fu Manchu, Ming the Merciless and God (dressed up as Cthulhu).)

PLANETARY's intent was different. As the last half of the serial goes into publication, you'll see some examination of the underpinnings of these characters. In fact, you've already seen some questioning of the Oriental Genius type. I don't want to 'exonerate' these characters from their pasts, or even exonerate those who created them. It's easy to say, well, it was a different time back then, of course they were racist. Or that, yeah, these archetypes exist in every culture. But while Tarzan is the 'feral child' legend writ large, Fu Manchu is not the 'evil genius'. He is specifically the Evil Chinee. And that's something to be explored from many angles." - Warren Ellis i intervju (exonerate=rentvå, befria)

Fu Manchu var huvudpersonen i en svit spänningsromaner skrivna av Sax Rohmer. Den första kom i början av 1910-talet. Huvudpersonen var en mästerskurk. En ovanligt lång kines som hade utbildat sej i U.S.A. men vänt tillbaka till österlandet för att bilda ett ont asiatiskt kriminellt imperium. Rohmer påstod att Fu Manchu var inspirerad av kinesiska kriminella som han kommit i kontakt med under sin tid som journalist. Men även om Fu Manchu ibland kunde vara en slags anti-hjälte i böckerna så är det svårt att se honom som något annat än en rasistisk karikatyr. Dock en populär sådan. Det gjordes flera filmer om Fu Manchu. Ofta var det vita skådespelare sminkade för att se asiatiska ut som spelade huvudrollen.
Det går att se Fu Manchus skugga över hur Kina och andra asiatiska länder beskrivs än i dag.

I The Authority är en av skurkarna en Kaisen Gamorra (se bild). Han hade tidigare förekommit i en av Warren Ellis' Stormwatch-serier och var en karaktär som fanns i serien innan Ellis tog över den.

Redan i det första numret av Planetary förekommer en annan karaktär inspirerad av Fu Manchu - Hark. Denne är emellertid en hjälte. I det femte numret, det om Doc Brass och med utdragen ur pulpromanen, berättas hur Brass övertygar Hark att samarbeta med honom. På pulpfauxprosa beskrivs hur Brass övertygar Hark om att Amerika inte är hans fiende "It just doesn't understand you! We're on the same side!".

I samma nummer nämns också Anna Hark - Harks dotter som visar sej leda företaget Hark Corporation "She would hide herself in the warp and weft of America, grow rich, and wait". (i Rohmers böcker har Fu Manchu en dotter). Det görs antydningar om att Anna Hark är Planetarys hemlige fjärde medlem.

I det sextonde kapitlet möter vi Anna Hark. Tyvärr är det ett rätt svagt kapitel. Man får känslan av att Ellis på ett stadium hade tänkt ge Anna Hark en större roll - i ett nummer mot slutet av serien när Elijah Snow går igenom alla trådar hittills i historien så utelämnas Anna Hark. Och Den Onde Kinesen blir inte undersökt ur riktigt så många vinklar som man skulle önska.

Drömspår till Mars

Förra inläggets förslag om att förbättra boktitlar genom att lägga till orden "in space" var väl något skämtsamt menat. Men på sätt och vis är det det som Warren Ellis gör i det femtonde numret av Planetary. Som inte heter "The Songlines In Space" men hade kunnat göra det (numret heter istället "Creation songs").

Drömspår (The Songlines) är en bok av Bruce Chatwin om de australiensiska aboriginernas sägner om hur världen en gång sjöngs till varande. Det är en fascinerande reseberättelse (även om hans beskrivning av aboriginernas sångvandringar inte lär vara helt korrekt).

I Edgar Rice Burroughs' (han med Tarzan) romaner av John Carter så färdas hjälten till Mars (eller Barsoom) i drömmen. I "Creation Songs förekommer en John Carter-analog. Som färdas i rymden genom "dream space". Denna drömrymd knyts till de aboriginska drömspåren.
I början av numret berättas skapelsemyten om hur världen sjöngs till liv. Ayers rock går runt i form av en man och sjunger. Ayres rock är vägen in till drömrymden "there was a weak spot at Ayres rock. Reality's thin there" (här kan Ellis anspela på Richard McKennas novell "Fiddler's green": "God is spread pretty thin at 18 south 82 east".)

Det är en actionscen i numret som är lite otympligt berättad och John Cassadays sätt att rita ansikten börjar bli lite för fotorealistiskt. Men teckningarna av den vaknande Ayres rock och de aboriginska sägnerna och totemdjuren gör att man förlåter numret dessa mindre brister.

Warren Ellis och Alan Moore

I det fjortonde numret av Planetary finns en käpp som när man slår den i marken förvandlas till en väldigt johncassadaysk hammare. Käppen som blir till hammare är en anspelning på serien Thor (snart på en biograf näras dej). Medan förklaringen transformationen här får ekar den Alan Moore ger Mike Morans förvandling till Marvelman.

Warren Ellis brukade i början av sin karriär skriva om tecknade serier för musiktidningar. En av dessa hans texter var en negativ recension av just Marvelman av Moore.

En av de första serier som Ellis skrev för den amerikanska marknaden hette Stormwatch. Vissa episoder och platser från den hänvisas det till i Planetary (och den skulle komma att förvandlas till dess systerserie The Authority). Ellis' första nummer av Stormwatch avslutas med ett Nietzsche-citat.
Det är samma Nietzsche-citat som finns på sista sidan av det första kapitlet i Moores Marvelman ("Behold; I teach you the superman. He is this lightning. He is this madness".) Stormwatch-sidan har tre paneler. Liksom hos Moore är andra panelen en inzoomning av första.

Moore är för superhjälteserien en självklar referenspunkt. För Ellis har Marvelman kanske varit den text vars inflytande han brottats med mest.

I Ellis' serie Nextwave från 2006 finns en mer lättsam hommage till Marvelman. I Marvelman får Emil Garguntza sin inspiration till Marvelman och de andras dräkter och bakgrundshistoria när han hittar ett nummer av Captain Marvel Family. "I laughed and laughed and laughed".
En av Nextwaves motståndare skapar en superhjältegrupp baserad på figurer i en paroditidning. Ellis citerar nästan ordagrannt ur Moores text. Numret av Stormwatch som refererade Marvelman var en typisk våldsam 90-talsserie av det allvarligare slaget. Nextwave är en serie med jätteödlor i lila underbyxor och ett spädbarn som slåss mot ett monster med en sked. Samlingen där detta nummer finns med heter I kick your face.
Man kan tyda skillnaden mellan de två seriernas sätt att referera till Marvelman som att Ellis tar lite lättare på sitt arv från Moore nuförtiden.

Planetary 14 refererar annars mest till Arkiv X. Med omslaget och en scen i Antarktis som så vitt jag förstår anspåelar på ett av TV-seriens mer populära avsnitt. Och den första meningen i numret är "The truth is in there". Liksom Arkiv X så är numret, kallat "Zeropoint" inte särskilt bra. Det är det första, men tyvärr inte sista, svaga kapitlet av Planetary.

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen

En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

H. P. Lovecraft och Authority

Planetary: The Fourth Man avslutas med det tolfte numret på ett tillfredställande sätt. Det tredje albumet Leaving the 20th Century ska vi börja med i morgon.

Som en paus mellan de två hälfterna av serien så hade jag tänkt ta upp Planetary / Authority : Ruling the earth. Liksom övriga Planetary skriven av Warren Ellis men tecknad av Phil Jimenez så är den 50-sidiga serien ett av tre häften (alla samlade i Planetary: Crossing worlds) där Planetary möter andra seriefigurer. Men det här är den enda jag har. Och den mest intressanta av de tre.

The Authority är en serie som Ellis startade samtidigt som Planetary. Ett yang till dess yin. En superhjälteserie med explosioner och karaktärer som säjer saker som "we're here to hit you". Mycket underhållande på sitt sätt.

I en återblick i det här häftet möter Elijah Snow (en ej namngiven) H. P. Lovecraft. Och vi får se både Lagens väktare och Authority förvandlade till lovecraftianska monster. Vilket Phil Jimenez gör hyfsat även om serien i stort är svagare tecknad än både John Cassadays Planetary och Bryan Hitchs The Authority. Teckningar inspirerade av Ctulhu och andra populära Lovecraft-skapelser är egentligen snarare påverkade av andra som tecknat Lovecraft-figurer än Lovecrafts noveller. Där varelserna till slut brukar säjas vara obeskrivbara - i en nyligen utgiven tecknad serie skriven av Alan Moore och tecknad av Jacen Burrows (den senare har tillsammans med Ellis gjort Simon Spector, en rätt så lysande pulpinspirerad serie) så har de försökt lösa detta genom att ge en suddig bild av monstret, sett ur hjältinnans närsynta ögon.

Lovecraft-analogen i numret har hittat en ask utomjordiska ägg. Som han tror är neger-ägg och därför vill förstöra innan det kläcks fram små negerungar.
Ellis är inte alltid så subtil med sin politiska undertext. Men att Ellis väljer att betona den mindre trevliga rasistiska delen av Lovecraft här är intressant med tanke på hur Lovecraft påverkat The Authority.

Ellis skrev tolv nummer av The Authority. Uppdelade i tre delar. Där gruppen möter tre motståndare. Ellis har sagt att skämtet med The Authority är att de slåss mot Fu Man Chu, kejsar Ming och Ctulhu. Alla då Ellis' versioner (Ctulhu-kopian kallas konsekvent för Gud). Ming från Blixt Gordon är mer eller mindre en variant av den Gula Faran-arketyp som Fu Man Chu var kulmen på. Ellis kopplar samman dessa två symboler för Den Andre (asiaten) med Lovecrafts Ctulhu.

Jim Steranko

"Magic & Loss", det tionde kapitlet av Warren Ellis' och John Cassadays Planetary (och numret bakom vår förra planetarykalenderlucka), är utsökt strukturerat och lyckas på några få sidor att fånga kärnan i de karaktärer som alluderas på. Men man kan fråga sej hur numret skulle fungera för den som inte kände till Stålmannen, Gröna Lyktan och Wonder Woman.

Att det spelar roll huruvida man känner igen de populärkulturella allusionerna i serien är något som jag märkt med det elfte kapitelet av serien: "Cold World".

I början av det finns en återblick till 1969 med en hemlig agent vid namn John Stone. När jag första gången läste det andra Planetary-albumet så tänkte jag James Bond och såg det som ett av de mindre intressanta numrena, även om sekvensen är snygg, då James Bond tråkar ut mej.

När jag senare läst serien har jag istället kännt igen Nick Fury såsom Steranko tecknade honom. Och med det framstår numret såsom mer intressant.

Jim Steranko är en serietecknare som på slutet av 60-talet gjorde en hel del bildmässigt intressanta saker i mainstream-serier som Nick Fury - Agent of SHIELD. Även den som inte läser serier har säkert sett en del av hans arbeten då Roy Lichtenstein snodde paneler från Sterankos serier till några av sina mest kända tavlor.

Steranko och Nick Fury har på senare år inspirerat bland andra Matt Fractions och Gabriel Bás Casanova och Grant Morrisons och Gary Erskines The Filth (som i första utkastet var tänkt som en Agent of SHIELD-serie.)

Steranko har influerat många tecknare. Cassaday är egentligen inte särskilt nära den sterankoska skolan. Men Laura DePuys färger gör mycket för att ändå ge sekvensen en sterankosk känsla.

Egentligen är jag inte så väldigt inläst på Steranko. Han är en rätt ny bekantskap för min del. Men jag planerar att läsa mer.
(Bilden är från det första numret av Nick Fury. Agent of SHIELD. Innan detta hade Steranko skrivit och tecknat figuren i tidningen Strange Tales

Hur du ska läsa superhjälteserier, och varför

Geoff Klocks How to read superhero comics and why från 2002 är en bok för de som både är intresserade av superhjälteserier och litterär teori och poetik. Vilket väl borde vara de flesta.

Boken inleds med två kapitel om Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons respektive The Dark Knight Returns av Frank Miller. Och tecknar sen dessa verks inflytande på en handfull superhjälteserier. Det avslutande kapitlet "The superhero as critic" handlar om Planetary av Warren Ellis och John Cassaday. Det inleds med ett citat ur Planetary-numret "Planet Fiction" och ett citat av Harold Bloom.

Titeln på Klocks bok är en referens till Harald Blooms bok Hur du ska läsa, och varför från 2000. Men citatet är från The Anxiety of Influence och det är snarare den Bloom som skrev den än den äldre Bloom som skrev Hur du ska läsa... som Klock utgår från (i och för sej så skulle man kunna hävda att den yngre Bloom förutsätter den äldre, även om de skiljer sej åt).

Enligt Klock visar Planetary hur den tecknade serien befinner sej i kamp med tidiga versioner av sej själv. Som i första numret där pulphjältarna ersätts av superhjältarna. Ett av de nummer han tittar närmare på är kapitel 10: "Magic & Loss" , där Elijah Snow hittar tre artefakter. En mantel, ett par guldarmband och en lykta. Numret återberättar kärnan av tre av de mest populära serietidningshjältarna. Gröna Lyktan, Mirakelkvinnan och Stålmannen. Dessa blir dödade av den Fantastiska Fyran, fellästa som nazistiska skurkar, innan de kan axla sin roll som hjältar. Liksom Marvel-hjältarna gjorde den gamla sortens hjältar irrelevanta - "Planetary stages the repression of the old, the 'impossibility' of writing the earlier form, when the new form literally kills the old[...]This is the kind of 'hidden road' (Bloom) that the Planetary are trying to make a part of their 'mapping [of] secret history of the twentieth century' (Ellis)", skriver Klock (citaten är ur de två citaten som står som motto för kapitlet).

Enligt Klock är Planetary berättelsen om hur man genom att se på "anxiety of influence" inom superhjältegenren - vilket här blir vad Planetarys kartläggning av det tjugonde århundradets historia handlar om - föder den moderna superhjälteberättelsen.

När How to read superhero comics and why kom ut så hade bara 14 nummer av tidningen (som skulle komma att bli 27 nummer allt som allt) publicerats. Och Planetary hade en starkare plats inom den amerikanska serietidningsmainstreamen.
Klock ser närmare på ytterligare ett par kapitel och gör en snabb genomgång av de flesta som då kommit ut. Men han behandlar alltså inte hela verket. Som kanske inte heller blev startskottet för den moderna superhjälteserien.
Men det är en på många sätt intressant läsning av Planetary. Och den bästa läsningen av superhjälteserier med hjälp av Harold Blooms teorier hittills (han använder sej också av Zizek i sin läsning av Ellis' och Mark Millars Authority).

Planet Fiction

När jag för något år sen såg Quatermass Xperiment så stannade jag filmen i en scen i början med ett krasckat rymdskepp och gick till bokhyllan och tog fram Planetary. The Fourth Man och bläddrade fram till "Planet Fiction" och dess inledande sida med ett annat slags kraschat skepp.

Jag hade nog läst någonstans att serien var inspirerad av en av Quatermass-filmerna. Men det är ändå en annan sak att se och upptäcka det själv.

Quatermass Xperiment är en brittisk TV-film från 1955. Quatermass-filmerna, som var väldigt populära i Storbrittanien brukar Warren Ellis nämna bland verk som inspirerat honom.

Annars är numret mer inspirerat av nyare science fiction än det föregående (som det genom sf-temat ändå hör ihop med, flera av Planetarys nummer länkas på detta sätt tematiskt - det med asiatiska monster följs av ett nummer inspirerat av asiatisk actionfilm, Kapten Marvel-numret föls av Doc Savage-hyllningen). Omslaget påminner till exempel om en affisch till filmen Matrix och en av karaktärernas tidsstoppande förmåga är influerad av den time-bullet-effekt från den filmen som vi alla numera är så trötta på. Men den är rätt snygg här.

Det skepp som ser ut lite som skeppet i Quatermass Xperiment kommer inte från yttre rymden utan snarare från den innre. I serien skapas en fiktiv värld och de sänder in tre män för att landa på den och ta med sej ett prov därifrån. Fyra män återvänder.
"Do you have cinema, where you come from? Moving pictures? We're in a strange relationship with our fiction, you see. Sometimes we fear it's taking over us, sometimes we beg to be taken over by it...sometimes we want to see what's inside."

Them! - jättemyrorna anfaller

I first picked it up at issue 8#[...]I was stunned by the imagination, the darkness, the scopeof the thing. Plus, hey, giant ants.
-Joss Whedon i förordet till Planetary The Fourth Man

I "The day the earth turned slower", åttonde kapitlet av Planetary så berättas om ett amerikanskt koncentrationsläger på 50-talet för amerikanska dissidenter. Som det görs experiment på.
Resultaten av experimenten är influerade av de amerikanska science fiction-filmerna på 50-talet. Den osynlige mannen är en kommunistisk dramatiker, där finns en 50-foot Woman och en 50 Foot Man, den senare är en vanärad officer. Liksom en Incredible Shrinking Man - som också har ett dussin armar. Runt lägret springer atomvakthundar. Det hela berättas av en skådespelerska som blev avrättad och sen återupplivad.

Det här är mitt favoritnummer av Planetary. Det har allt som gör serien till det den är. Bisarra transformationer, ett vemod och en politisk undertext i den metafiktiva delen av historien. Allt vackert och stämningsfullt illustrerat.

De amerikanska sf-filmerna på 50-talet ses ofta som ett utslag av kalla kriget och femtiotalets antikommunism. De var fulla av monster och invaderande rymdvarelser och då jättelika myror.

En av de mest fascinerande av dessa monsterfilmer är just en med jättemyror: Them!. Filmen var långtifrån först med onaturligt stora insekter.
En annan monsterfilm från samma tid var en lös filmatisering av H. G. Wells Gudarnas föda där diverse djur växer till gigantiska proportioner (romanen är något av en bagatell, men en av Wells bästa noveller, "Myrväldet", handlar om inelligenta myror som hotar att ta över världen - de är dock normalstora). Men det är den mest minnesvärda av den här sortens filmer.

Det är tonen i filmen som gör den annorlunda. Den är regisserad som om den vore en noir-thriller från samma tid. Också hjältarna är av det hårdkokta slaget. I en scen träffar våra hjältar en man inspärrad på ett sinnessjukhus som sitter där för att han har påstått att han sett de jättelika myrorna. Han är överlycklig över att någon äntligen tror på honom och hjälten och hjältinnan tackar honom för hans upplysningar som är de till stor hjälp.
De säjer åt doktorn på sjukhuset att behålla mannen inlåst.

Själva myrorna är kanske inte så bra - de ser aldrig ut att dela duk med de mänskliga skådespelarna vilket lite minskar effekten av filmens slutstrid, där U.S.A.s armé slåss mot en koloni myror. För sin tid var nog effekterna bra. Men Them!s myror ser ändå blott ut som en skugga av John Cassadays myror.

Margaret Thatcher och Hellblazer

Samma år som Planetary började att komma ut så skrev Warren Ellis för Hellblazer. En serietidning om John Constantine. Från början bifigur i Alan Moores Träskmannen så var John Constantine en brittisk magiker som såg ut som Sting och hade spelat i ett punkband.

Hellblazer, som fortfarande kommer ut, gavs ut av en underavdelning av DC Comics kallad Vertigo.
Den startades 1993 med en handfull tidningar som tidigare getts ut av DC Comics, men för "mature readers". Bland de titlar som blev grunden för Vertigo fanns förutom Hellblazer och Swamp Thing, Animal Man, Doom Patrol och Neil Gaimans Sandman.

Gemensamt för de flesta av Vertigos titlar var att de var skrivna av brittiska serietidningsförfattare. De flesta hade tidigare skrivit för tidningen 2000 AD. De brittiska serierna på den tiden påverkades kanske mer än någonting annat av en kvinna - Margaret Thatcher.

I det sjunde kapitlet av Planetary: "To Be In England, In The Summertime" så besöker Planetary Jack Carters begravning. Jack Carter är en (inte särskilt) förklädd version av John Constantine. Andra av den tidens seriefigurer besöker hans begravning. John Cassaday tecknar lätt förvrängda versioner av Sandman och Döden, Träskmannen, Shade och många fler.

När Elijah Snow säjer att de ser dystra ut även för att vara på en begravning svarar Jakita Wagner att de är 80-talsfolk och beskriver Thatchers regim i föga smickrande ordalag (Jonas Thente citerade den här delen av numret på sin blogg för ett tag sen och fick många arga kommentarer). "England was a scary place. No wonder it produced a scary culture."

Sen följer en kort historia om John Carter som lite påminner om de Hellblazer-historier av Warren Ellis som finns i albumet Setting sun.
I den femsidiga historien, med jultema passande nog för denna vår julkalender, möter Jack Carter en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?" Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

I stark kontrast till denna mini-Hellblazer, som lyckas fånga allt som fungerar med karaktären på dessa få sidot, är en Stålmannen/Marvelman-parodi i numret. Denna bryter mot tonen i Planetary i stort. Kanske är Ellis själv för nära de serier han här använder sej av.

"To Be In England, In The Summertime" är både ett av de populäraste numren av Planetary och det som ofta tas upp av de som ogillar serien. Det som stör de senare är framförallt en scen där Jack Carter visar sej ha samma tatueringar som Spider Jerusalem från Transmetropolitan - en serie Ellis påbörjade vid samma tid som Planetary och Hellblazer. Och därmed utses till Vertigoseriernas sanne efterträdare.

Jack Carter, som nu ser ut som en Ellis-karaktär, säjer att 80-talet är över. Det är dags att gå vidare, dags att vara någon annan. Och går in i London-natten.

Bakom lucka nummer sju hittar vi Fantastiska fyran och Hulken fellästa

Fantastiska fyran är en tecknad serie som skapades av Jack Kirby och Stan Lee 1961 och som inledde Marvels storhetstid. De fyra superhjältarna fick sina krafter genom att flyga till månen och därmed utsättas för kosmisk strålning (de som anser att månlandningen är en bluff brukar använda den kosmiska strålningen som argument). Organisationen De fyra i Planetary är baserad på Fantastiska fyran. De är liksom deras förlagor astronauter. Men Ellis tar fasta på att mycket av U.S.A.s kunnande kom från före detta nazister och låter De Fyra i serien ha varit nazister.

Redan den första Planetary-serien "Nuclear Spring", ett åtta sidor långt smakprov på serien, innehöll en omvandlad Marvel-karaktär. Hulken. Också skapad av Kirby och Lee året efter Fantastiska fyrans debut.

Ellis använder främst två olika sätt att omtolka karaktärer i Planetary. Dels som i hans version av den Fantastiska fyran att betona eller omvandla den politiska undertext som finns i de serier eller böcker där figurerna förekommer (såsom han också gör med Doc Brass) eller ge en annan mer modern vetenskaplig förklaring till karaktärens ursprung.

Hans hulkliknande karaktär får en förklaring som har att göra med integral design theory. Genom att lösa en ekvation blir en man omvandlad i en sekvens som mycket på grund av Laura Deppeys färgläggning ser cool ut även om den egentligen är lika mycket nonsens som den ursprungliga Hulkens gammabombursprung.

Det finns en politisk undertext även i "Nuclear Spring" - det säjs att det var en tid när bombmakare kunde bli hjältar. Liksom De fyras ursprung knyts till den snöflingeliknande matematiska struktur som återkommer som ett förenande tema serien igenom. Så de två metoderna Ellis använder för att felläsa eller översätta tidigare karaktärer utesluter inte varandra.

"Nuclear Spring" finns återtryckt i det första albumet med Planetary. Som annars innehåller de sex första numrena av serien. "4" är det sjätte numret och därmed har vi i vår Planetaryjulkalender avhandlat detta första album med undertiteln All over the world and other stories.

Doc Savage och hans apokalyptiska liv

The Caged Horrors Of Nelia-Sai spat acid and shrieked like stuck babies, but Doc Brass stood fast, dealing hot righteous death with his marvelous turbopistols.

The sickening UnderEngland Junta unleashed its Black Royalty, torching the very sky and driving good men mad, and Doc Brass held his ground, taking the pain and the flame and killing hard.

På 30-talet kunde i U.S.A. prosamagasin med äventyrare sälja i upp till en miljon exemplar. Hjältar som slogs mot skurkar i violett prosa. Berättelsen i berättelsen i J. D. Salingers lysande novell "Den skrattande mannen" är påverkad av denna sorts historier.
En av de pouläraste av de så kallade pulphjältarna ("pulp" betyder pappersmassa och kommer sej av magasinens dåliga papperskvalité) var Doc Savage. Som var skriven av Lester Dent (och några till men Dent var huvudförfattaren).

Savage var både läkare, uppfinnare och äventyrare. Han bodde i en skyskrapa i översta våningen i en skyskrapa i New York och var ofattbart rik.

Jag har inte läst någon av de 181 Doc Savage-historierna. Men jag har läst en bok om dessa historier och deras huvudperson.

Vilket kanske kan tyckas lite underligt. Anledningen till att jag har läst Doc Savage. His apocalyptic life av Philip José Farmer är mer för att jag är intresserad av farmer än av Doc Savage.

Boken är en slags uppföljare till Farmers Tarzan Alive (titeln är fånig men Farmer valde den inte själv) - en fiktiv biografi över Tarzan. Där åter- och omberättas den första Tarzan-romanen på åttio sidor, vilket faktiskt blir en rätt fascinerande läsning.
Resten av boken som går igenom de övriga böckerna i Edgar Rice Burroughs serie är inte lika bra och Doc Savage. His apocalyptic life påminner tyvärr mer om den delen av boken. Även om Farmer även i denna bok låtsas att huvudpersonen funnits på riktigt så är det mer som man skulle kunna vänta sej att en bok om Doc Savage skulle vara - med genomgång av handlingar och teman i böckerna. Det är en inte helt ointressant men rätt trist läsning.

Vad som ändå gör att läsningen inte är helt bortkastad är dels förordet där Farmer skriver om sin egen upplevelse av att läsa dessa äventyrsmagasin och om deras suggestiva kraft.

Och ett appendix där han sketchar upp ett Doc Savages fiktiva släktträd. Där alla pulphjältarna och många andra litterära gestalter säjs vara släkt med varandra. Han låter bland annat Robert Blake, en författare i en av H. P. Lovecrafts noveller, vara en släkting till William Blake. I förordet jämför han Doc Savage-berättelserna med Blakes apokalyptiska visioner. Att Lovecraft också säjs ha samma apokalyptiska energi i sina noveller är kanske mindre långsökt.

Det är detta släktträd som leder oss till "The Good Doctor a planetary novel". Även om Ellis inte låter alla pulphjältarna vara släkt med varandra så ger han dem liksom Farmer en gemensam källa till deras förmågor.
Att Axel Brass bygger på Doc Savage är något som Ellis inte försöker dölja. Planetarys omslag skiljer sej alla något från varandra. Omslaget till detta femte nummer är inspirerat av omslagen till en serie pocketutgåvar av Doc Savage-romanerna från (jag tror) 70-talet.

Kapitlet är ett av Planetarys bästa och ett bra exempel på hur Ellis bygger upp serien. Elijah Snow träffar Brass på sjukhuset. De samtalar. Och insprängt i samtalen är utdrag ur en illustrerad pulphistoria om Doktor Brass. Ellis har uppenbart haft väLdigt roligt när han efterhärmat pulpmagasinens violetta prosa. Men det finns också en vemodig ton i kapitlet.
Och en politisk undertext.

I fragmenten från detta fiktiva äventyrsmagasin så möter Doc Brass möter Planetary-världens motsvarighet till Fu Man Chu, bekämpar kejsarna av Amerika och berättar om sitt ursprung.

Han är resultatet av ett försök att få fram en ny revolutionär människa. Påbörjat av ett hemligt sällskap bildat under den Franska Revolutionen. "'I'm the last of them, the end of the revolutionary line. Ive been bred, born and trained to deal with anything./Except the unspeakable evil of my own parents, warped brother and sister that they were.´"
Här skiljer sej då Doc Brass och Doc Savage åt. Men också Doc Savage är uppfostrad till att bli ett perfekt exemplar av den mänskliga rasen. På fauxpulpprosa visar Ellis detta övermänniskoideals släktskap med upplysningstidens idéer.