Åtta länkar en lördag

Final Frontiers av Tom Scioli
Fortsättningen på Tom Sciolis American Barbarian går att läsa på nätet. Sciolis Jack Kirby-inspirerade serier är märkliga. Med figurer som Robot-Dracula och det brottsbekämpande popbandet Final Frontiers.

 Three year old nephew obsessed with Avengers av Abhay Khosla 
"Three year old nephew obsessed with Avengers. Stares at me blankly when I try to explain that favorite characters all stolen from Jack Kirby because he doesn’t speak the English good yet."

Jenny Maria Nilsson om Bok utan namn av Göran Sonnevi 
"I fantasyförfattaren Ursula K. Leguins bokserie om Övärlden kan man behärska någon om man känner dess namn. Andra halvan av Sonnevis bok består av den långa texten 'Disparate sin nombre'. Sida upp och sida ner är det som om Sonnevi vill veta men inte kontrollera tingens namn. Författaren är en superhjältearkivarie som nedtecknar skeenden för att ge dem frihet."
Göran Sonnevis nya diktsamling är 800 sidor lång.

 De 15 bästa kinesiska svordomarna i Firefly
I sci-fi-vilda-västern-tv-serien Firefly så svor av och till de engelsk-talande rollfigurerna på mandarin. "Holy Mother of God and all her wacky nephews." ska en av dessa utgjutelser ha blivit översatt till engelska om man får tro denna lista. Från en 8-topplista över topplistor på Topless Robot 

Svenska händelser 3: Gruvstrejken i Svappavaara
Om strejken 69/70 som inspirerade en våg med strejker som ledde till förbättrade arbetsförhållanden i Sverige. Som en av de strejkande säjer i programmet: "Kanske vi gjorde ett gott arbete".

Jane Eyre X 10 
Bernur går igenom hur en scen gjorts i tio filmatiseringar av romanen. Han är inte nöjd.

Krapp's Last Tape med Harold Pinter som Krapp
Från 2006. På Ubuweb.

Veckans tidskrift - Slayage: The Online International Journal of Buffy Studies

När jag läste filmvetenskap (det bör ha varit 1993) så var en av de intressantaste kursböckerna Television Culture av John Fiske. Enda problemet med den är att han nästan enbart tar upp TV-serier som jag aldrig sett.
Televisionsstudierna har fortsatt att utveckla sej sen Fiskes bok. Och det går nu att hitta akademiska texter också om TV som man känner till.
Som de i nättidskriften Slayage - The Online Inmternational Journal of Buffy Studies. Vars första nummer kom ut i januari 2001. Det har blivit 32 nummer.
Slayage hittar man här, med ett arkiv med numren i HTML-text här (numera publiceras journalen i PDF-formatet).

Fiske var postgramscian. Vilket innebar att han gjorde upp med den ideologikritiska synen på populärkultur där denna sågs som ett vapen i borgerlighetens kamp för herraväldet över tänkandet. Istället menade han att publiken förmådde utnyttja det de såg och att de själva var med och skapade betydelsen i TV-serierna (ungefär).

Texterna i Slayage är postpostgramscianska, typ. Och ser inte så mycket på hur publiken ser på Buffy utan läser serien som vilken text som helst (det här skiftet har haft det negativa med sej att det numera i akademiska sammanhang skrivs mer om såna TV-serier som akademiker ser på).

De första årgångarna av Slayage så gick fortfarande Buffy the Vampire Slayer på TV. När serien slutat började tidskriften också att handla om andra TV-serier av Joss Whedon och bytte namn till Slayage: The Journal of The Whedon Studies Association. Nummer 25 var en Firefly-special 32 nummer hittills.

I den finns en postkolonial läsning av den rymdvildavästernserien. Att de lämnat det postgramscianska bakom sej innebär inte att olika postduttar fortfarande är populära i tidskriften. Senaste numret innehåller som exempel en poststrukturalistisk läsning av Buffy om Derrida och Buffyboten.
Ibland kan detta bli lite lätt löjligt (även om just den texten är rätt underhållande).
Och det är ofta de sämre delarna av serien som får de mest pretentiösa läsningarna. Flera texter om den fjärde säsongens militära handlingsspår åkallar Foucault och hans panopticon.
Men det har funnits flera bra artiklar i Slayage under åren - om varför de onda karaktärerna klär sej i läder och jämförelser med slasherfilmerna och en hel del postnånting läsningar.

Låt oss ta en titt på nummer 9 från Augusti 2003.
Det inleds med en lingvistisk läsning av stumfilmsavsnittet Hush. Sen följer en feministisk läsning av serien som flitigt citerar andra Buffyologer - redan nu kan man se denna vetenskapliga disciplin etablera sej. Och David Lavery - ett stort namn inom Buffyforskningen - går igenom olika sätt som Buffy-avsnitten slutar på i "Apocalyptic Apocalypses: The Narrative Eschatology of Buffy the Vampire Slayer".

En text handlar om Angel (det skrivs annars oftare om Spike - Vargen till Buffys Bamse - än Angel i Slayage). Med referenser till Jean Paul Sartres Äcklet.
Ibland gör buffyologerna sej skyldiga till att överskatta seriens kvalité. På en epostlista för Buffyologi så skrev en av medlemmarna ett en Buffy-episod använde sej av samma narrativa grepp som också finns i en Shakespeare-pjäs (vilket den gjorde). Det dröjde inte lång tid innan några på listan utnämnde Whedon till vår tids Shakespeare (vilket han inte är).

Men ofta visar skribenterna en viss distans och humor när de åkallar höglitterära texter. Som när C. W. Marshals artikel "Aeneas the Vampire Slayer: A Roman Model for Why Giles Kills Ben" börjar med noten: "the following contains spoilers both for the fifth season of Buffy the Vampire Slayer and for Virgil’s Aeneid."

Sju länkar en söndag

Comix Surgery: Frank Quitely gör Jack Kirby
Matt Seneca om en ny serie skriven av Len Wein (Träskmannen och tecknad av Quitely. Gjord efter en New Gods-serie av Kirby. Serien finns gömd längst bak i nån underlig serietidning om DCs superhjälteuniversums historia. Senecas inlägg är rikligt illustrerad med bilder från serien och Kirbys original. Quitely är en rätt annorlunda tecknare än Kirby. Så denna hans coverversion är intressant.

Spotlight Joss Whedon
Popmatters har de senaste veckorna haft Whedon-tema. Med artiklar om hans olika tv-serier. Ibland kan det bli lite smått ofrivilligt komiskt med post-koloniala läsningar av Serenity. Men en del av artiklarna är, eller verkar vara (jag har inte läst alla - det är rätt många) läsvärda. Som en om Whedons manus till den fjärde Alien-filmen. Filmen regisserades av Jeunet (Delikatessen) och är ett exempel på att två var för sej begåvade filmskapare inte nödvändigtvis är lika med en bra film.

Ingrids boktankar om Rapport från vår sköna nya värld av Günther Wallraff
Ingrid på Ingrids boktankar skriver om denna nya reportagebok av Wallraff.

En resa längs Donau
Hon har också haft ett tema om diverse obskyra författare under sin läsning av Donau av Claudio Magris.

5 om Tomas Tranströmer
I senaste Vi Läser skriver fem författare (Lars Gustafsson och Barbro Lindgren och några, tre om min räkneförmåga är med mej, till) om en Tranströmer-dikt var. Man kan läsa artikeln på Bokus.

Tom De Haven om Love from the shadows av Gilbert Hernandez
En rätt kritisk recension av den senaste Fritzfilmserien.

De tio bästa zombiefilmerna: 10 - Undead

I veckan hade i staterna nyversionen av The Crazies premiär. Originalet av George Romero kom 1973, mellan de två filmer av Romero som skapade zombiegenren: Night of the living dead (1968) och Dawn of the dead (1978). The Crazies, om en rabiesliknande epidemi i en småstad, hade vissa tematiska likheter med dessa två. I remake-versionen har de gjort de drabbade ytterligare mer lika zombies. Och även i de positivare recensionerna av filmen kan man märka en djup trötthet på zombiegenren.

Jag tror inte att filmen kommer att gå upp på svenska biografer. Och det är det väl få som kan sörja över. Det sista vi behöver är en ny zombiefilm och de obligatoriska zombieartiklar som kommer i dess kölvatten.

Alltså ser jag detta som en lämplig anledning att starta ett nytt tema denna vecka. Där jag skriver om de tio bästa zombiefilmerna (av dem jag sett).

Nummer 10: Undead

Skräckkomedin utnyttjar att genrens grepp är utnötta. Denna australiensiska lågbudgetfilm från 2003 låter en liten fiskestad drabbas av först meteornedslag, sen zombies och när det giftiga regnet börjar falla så dyker rymdvarelserna upp.

Dessutom har den zombiefiskar.

Mitt i detta finns det en viss kritik av en av zombiegenrens mest självklara inslag. Hur de icke-zombifierade skjuter ner så många zombies som möjligt. Vilket här visar sej vara fel sak att göra. (Det finns i dessa massakrer ett släktskap med vildavästerngenren. I Joss Whedons sf/western Serenity görs med Reavers kopplingen indianer/zombies i filmens sista scener).

Filmens staplande av den ena genreklichén på den andra är rätt festligt men den låga budgeten märks, inte så mycket i effekterna som i skådespelarinsatserna. Handlingen blir på slutet också lite för invecklad för en sån här sorts film.

Dollhouse - medvetet obehaglig sexualisering?

Recensionerna av det första avnittet av Dollhouse har varit övervägande negativa.
Dollhouse är en tv-serie gjord av Joss Whedon som stod bakom Buffy och senast Firefly.

Den handlar om en organisation som präntar nya personligheter och egenskaper på människor som de sedan hyr ut. I första avsnittet får huvudpersonen Echo bli gisslanförhandlare. Det är möjligt de förklarar varför de inte bara anlitar en riktig gisslanförhandlare. Mindre troligt är att förklaringen är bra.

Serien ska genom premissen kunna bli olika genrer varje vecka. Det finns intressanta delar med idéen, som att den överbyggande handlingen i serier handlar om Echo mellan inpräntningarna- tabula rasastyle. Hur skriver man en person utan personlighet?

Förutom de mindre goda recensionerna så får promomaterialet till serien mej att bli lite betänksam. Bilden här är en av de mindre sexualiserade bilderna av Eliza Dushku som spelar Echo bland förhandsmaterialet.

I intervjuer har Joss Whedon sagt att den här sexuella karaktären av bilderna är "creepy on a purpose" att serien ska undersöka mörka delar av sexualiteten. Dockorna i Dollhouse hyrs ut även som sällskap.

Proprostitutionsperspektivet i Firefly var inte enbart osmakligt utan också den svagare delen av serien rent dramatiskt. Möjligen kommer det sexuella momentet i Dollhouse att istället likna det med att hjälten Malcolm Reynolds i Whedons förra serie var på den sida i inbördeskriget som motsvarade sydstaternas. Vilket gav en intressant vridning på outsider/lone ranger-temat.

Men som det ser ut nu är det knappt jag orkar sno programmet från nätet. (Nedladdningen av copyrightade ting på nätet verkar nu försvåras. Vilket man uppenbarligen bör vara upprörd över. Like stealing's a crime or something? som Tabitha Smith säjer.)

Dollhouse

De första recensionerna av Dollhouse-piloten, Joss Whedons kommande tvserie, börjar dyka upp. Liksom tidigare trailers och sånt.

Dollhouse ska handla om en grupp människor som har fått sina personligheter raderade så de kan programmeras med nya. För diverse uppdrag.
Huvudrollen spelas av Eliza Duschku. Hennes karaktär Echo börjar minnas sina uppdrag.

Den här sortens vår hjältinna spelar olika roller i varje avsnitt varianten har tidigare Alias och tvserieversionen av Nikita använt med flera.
Dollhouse verkar vrida upp high-spi konceptet något.

Nu är Eliza Duschku kanske inte den mest spännande av skådespelerskor. Och de recensioner som vart uppe verkar inte riktigt se att hon blir en ny person(a).
Men i bästa fall kan serien bli ett verktyg för Joss Whedons genrelekar.

Whedons tidigare TVserier har alla befunnit sej mellan två genrer. Buffy - Vampyrernas Skräck mellan highschoolserierna och b-skräck. Angel mellan polisdrama och, ja b-skräck. Firefly mellan sf och vilda västern.

Serierna har efter ett tag delvis lämnat genrehybridområdet. Tidigast Angel. Men också till exempel Serenity, Firefly-filmen tonade ner vildavästerntemat- förutom den peckinpahska slutstriden. Detta trots att highkonceptet var en så pass stark del av Firefly.

Men genrebrytningar har varit det intressanta i Joss Whedons serier och i bästa fall verkar Dollhouse ge en grund för Whedon att prova på nya genrer regelbundet.