Bilbo

Det var Astrid Lindgren som ville att Tove Jansson skulle illustrera Bilbo. Lindgren jobbade på Rabén & Sjögren när de skulle ge ut J. R. R. Tolkiens roman i
ny översättning och skrev till Tove Jansson: "Gud Signe dig för Knyttet!! Men vem ska trösta Astrid, om du inte går med på det förslag jag härmed framställer?" (Knyttet är Tove Janssons bok Vem ska trösta Knyttet?)

Tove Jansson gick med på förslaget. Hon tyckte om Tolkiens roman. Men hade en del invändningar. "Figurerna är banala[---]men sceneriet lockande i sin makabra grymhet".
Boken kom ut 1962. Illustrationerna är tydligt tovejanssonska men ändå lite annorlunda mot hennes tidigare. Och mycket annorlunda mot andra Tolkien-illustrationer.

Lindgren var nöjd: "Jag är så lycklig över din underbara lilla Hobbit[---] Precis en så liten finurlig rörande och rar en ska han vara, och så har han aldrig gjorts i någon utgåva."
Kritikerna och läsarna var emellertid inte lika nöjda. Figurerna ansågs för olika Tolkiens. Särskilt Tove Janssons Gollum fick kritik.

Med åren har Tove Janssons Bilbo-illustrationer fått bättre rykte. Och boken är eftertraktad på antikvariaten. Jag tycker teckningarna är mycket charmiga.
Man skulle önska att boken med illustrationerna kom i nytryck. Men än så länge kan man se alla bilderna i den HÄR.

(Alla citaten är citerade efter Boel Westins Tove Jansson: ord, bild, liv)

Jurgen av James Branch Cabell

"Sagan berättar hurusom Jurgen på himmelsfärdsdagen kom till de höga vita murar som omgjorda himmelen. Ty Jurgens förfäder hade, naturligtvis, tänkt sig att helvetet omedelbart gränsade till himmelen, så att de saliga kunde förhöja sin sällhet genom att blicka ned på de fördömdas kval. Just nu tittade en gosseängel över himlamurens bröstvärn."
övers. Nils Nielsen

Den komiska amerikanska fantasyromanen Jurgen (1919) blev åtalad när den kom ut. Vilket gjorde att den sålde bra. Åtalspunkten var obscenitet. Men lika mycket upprörde romanens hädiska innehåll.
I ett avsnitt är vår hjälte Jurgen i himlen och får av Sankte Per veta att det under krigstider finns ett tak mellan jorden och himlen så att änglarna slipper se eländet. Taket hindrar också böner att nå himlen. Förfärat berättar Sankte Per att han hört ett rykte att det under krig finns folk som ber Gud att stödja deras sida.

James Branch Cabells Jurgen är en slags pikareskroman där Jurgen söker kärleken i sina minnen, i fantastiska länder och i himmelen och helvetet. Det är en mycket underhållande berättelse.
Mitt ex av boken har tillhört mina föräldrar som fått den av min morfar. I boken brukade finnas ett kort från honom som tyvärr försvunnit. Där skrev han att Cabell sagts påverkat J. R. R. Tolkien och att detta är tydligt.
Om det är fullt så tydligt vet jag inte. Men liksom Tolkien lånade Cabell från medeltida berättelser.
Men det fins en senare fantasyförfattare som är betydligt närmare Cabell och det är Terry Pratchett.

Citerat från veckans läsning

"det dröjde för mig själv ända till tredje och sista delens appendix, innan jag upptäckte vilket svek jag begått mot Tolkiens stora arbete. Det är där man upptäcker att Tolkiens sagovärld kan betraktas som verklig, och inte allegorisk. Han diskuterar där den tideräkning som används i landet, diskuterar vissa släktens härstamning, hur släktnamnen härletts — och så vidare. Och man upptäcker, att man begått ett svek mot konstverket: man har inte tagit det på allvar. Man har satt det i relationer, men inte accepterat det självt. Det är konsten som konst vi betraktar, en fiktiv romanvärld som vägrar att fungera bara i relationer, som kräver att vi tar konsten på samma allvar som vi tar vår yttre verklighet — alltså inte konsten som verklighetsefterbildning, verklighetsforskning, verklighetsdiskussion."
ur "Våren med Väderkvarnarna" av P. O. Enquist

I fantasins världar av Jan Broberg

"Resultatet blir en oändlig rad skräckbetonade äventyr, där Ibis och Taia tar upp kampen med vampyrer, varulvar och andra vidunder. Ibland utnyttjar man en arkeologisk eller historisk bakgrund, som då Ibis hjälper indianerna i en glömd Maya-stad i Centralamerika att bekämpa en ondskefull gudom med jättelika fladdermöss i sitt följe,"
ur "Ibis — en sällsam seriehjälte"

I fantasins världar är en bok med uppsatser om fantasy och annan fantastik av Jan Broberg. Texterna hade tidigare publicerats i diverse tidningar och tidskrifter. Den kom ut 1985. Jag lånade den när jag var liten och hittade den några år senare på ett antikvariat.

Broberg brukade skriva om populärlitteratur. Mest deckarlitteratur. Också här finns flera texter om deckare, men med en fantasyvinkling. Som "Spökjägarna", om detektiver som jagar övernaturliga fenomen. Här finns också en intervju med J. R. R. Tolkien ("Att tala med Tolkien är på sitt sätt svårt: han har hela tiden pipan i munnen, och hans svar på mina frågor blir ibland något otydliga.")
Annars handlar texterna om Atlantis, kung Arthursromaner, varulvar, enhörningar, ukronier, Ray Bradbury och tecknade serier.

En av dessa serier är Ibis. Texten om Ibis var förutom det om kung Arthur (jag var rätt inne på kung Arthur som liten) det som jag tyckte var mest fascinerande. Ibis var en rätt medioker Mandrake-kopia (mannen på sjöhästen på omslaget ovan är från en Mandrake-serie) från början av 40-talet om ett par egyptiska magiker från faraoisk tid som vaknar upp i nutiden och bekämpar monster med en magisk stav, en Ibistick.

Varför just detta kapitel var det som jag kom att minnas bäst vet jag inte. Men kanske var det att Ibis var helt okänd för mej. I dag hade man ju kunnat slå upp honom på nätet. Och jag hittade också nu den serie Broberg skriver om i citatet ovan, se bild nedan (författare och konstnär till den serien är okänd, men de flest serierna skrevs av Otto Binder).

Men den möjlighet fanns inte då. Över huvud taget var den som var road av udda gamla tecknade serier och märkliga fantasyromaner tvungen att söka sej till böcker. Böcker som denna av Broberg. Broberg gav ut fler såna här textsamlingar, jag har läst en, och många antologier. Vilket vi kommer till snart i denna genomgång av böckerna i min boksamling.

Sir Gawaine and The Green Knight

Nästa bok i genomgången av mitt bibliotek skrev jag om när jag först läste den 2009. Simon Armitages översättning av Sir Gawaine and the green knight. Du kan läsa inlägget HÄR.

(En "girdle" i berättelsen brukar säjas ha inspirerat J. R. R. Tolkien till själva ringen i Sagan om ringen. Nu är "girdle" här snarare ett slags bälte än ett korsettliknande plagg.
Men visst piggar det upp att tänka sej Frodo snöra in sej i en gördel i stället för att sätta på sej en ring.)

Sagor från Midgård av den lärde pekoralisten J. R. R. Tolkien

Sagan om ringens popularitet kan göra att man inte tänker på hur underligt det verket av J. R. R. Tolkien egentligen är. Med trädvarelser som talar ett fiktivt finsk-ugrisktspråk, de ständiga rabblandena av släkthistorier och utvikningar från handlingen.

Tolkien skrev en massa historier från sitt påhittade land som inte kom med i boken. Dessa gav kanske romanen en undertext och därmed en större tyngd åt Sagan om ringen-världen.

Men de har getts ut i bokform av Tolkiens son. Bland annat i den tjocka boken Sagor från Midgård. Som heter Unfinished tales. Att berättelserna ibland är rätt så fragmentariska gr det hela till en extra besynnerlig läsning. Krönikelängder förses med noter av sonen där berättelsen skiljer sej från andra Midgårdsagor.
För den som liksom jag aldrig orkat läsa hela Sagan om ringen-trilogin är det en extra udda läsupplevelse. Här är det på något sätt bara utvikningarna kvar.

Om man tänker sej att de här texterna skulle varit det enda som blivit kvar av Tolkiens skrifter så skulle man mycket väl kunna föreställa sej att de skulle kunna hamna i sådana där antologier med pekoral av excentriska misslyckade författare.
Om de nu inte var skrivna av en visserligen lite excentrisk men (med tiden) mycket framgångsrik författare.

Undrar om James Joyce kommer att säljas med blurben "översatt av Sagan om ringens översättare" ?

Expressen har en intervju med Erik Andersson som ska nyöversätta James Joyces Odysseus. Magnus Haglund, som intervjuar Andersson, skriver att nyöversättningen kommer "närmare 70 år efter Thomas Warburtons översättargärning".

Men en av Warburton själv reviderad översättning kom ut 1993. Med, enligt efterordet, mer än 4000 ändringar. En del av ändringarna då var gjorda efter en ny vetenskaplig utgåva av originaltexten. Men många formuleringar var ändrade för att göra språket mer flytande. Den reviderade översättningen fick hyllande recensioner. Hur pass stor skillnad det egentligen är mellan de två Warburon-Odysseusarna har jag svårt att uttala mej om. Jag har visserligen läst bägge versionerna, men inte jämfört dem.

Det hade varit intressant att få veta vad Andersson tycker om Warburtons översättning(ar). Den frågan ställs tyvärr inte. (Nu är det en rätt kort artikel).

Andersson får som översättare oftast god kritik. Själv har jag bara läst hans översättningar av Philip K. Dick och Flann O'Brien. Dick-romanerna är rätt stela men han är svåröversatt och det bör ha varit i början av Anderssons översättarkarriär. I O'Briens Klagomunnen flyter hans språk bättre.

O'Brien och Joyce kan kanske ställa liknande krav på ett översättaröra. Men mest verkar Andersson ha översatt Nick Hornby och en drös thrillers. Inget som direkt skriker Joyce.
Det verkar vara Anderssons översättning av Tolkien som gett honom uppdraget att översätta Joyce. Och visst kan man där förstå hur förlaget resonerar. Sagan om ringen och Odysseus är ju bägge tjocka böcker.

Jag tycker 1993 års (reviderade) översättning håller bra. Jag kommer nog inte att införskaffa nyöversättningen. Som ska komma ut år 2012. Lagom till bokens 90-årsjubileum får man anta.

Bo Hansson och Sagan om ringen

I min genomlyssning av mina vinyl har jag kommit till H som i Bo Hansson.

Albumet Sagan om ringen kom ut som en av de första skivorna på märket Silence 1970. Silence skulle bli den proggressiva musikens främsta hem i Sverige. Bo Hansson hade tidigare varit med i den klassiska experimentella jazzduon Hansson & Karlsson som var en viktig inspirationskälla för den progressiva rocken.

"Music inspired by" heter det innan titeln i den internationella utgåva av LPn som jag har. Jag tror motsvarande också finns på den svenska. Det är alltså en skiva inspirerad av en bok. J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen-trilogi. Att på detta sätt basera en platta på en bok var (och är väl) ovanligt.

Bo Hansson läste enbart Tolkien under ett par månader när han skrev låtarna och sen igen när han spelade in skivan. Han tvingade på boken också på alla andra som jobbade med albumet. Albumet är instrumentalt och kan som adaption av romanerna därmed säjas sakna något.

1970 hade Tolkien en alternativ aura. Hippies kunde ha knappar med texten "Frodo lives". Tom Bombadill, som får en låt uppkallad efter sej på albumet, tilltalade denna skara.

Bo Hanssons musik har ibland en naturlyrisk griegsk klang, moogwise. Men är långt från den folkkitsch som långt senare skulle tonsätta Peter Jacksons uppblåsta filmatisering.

Skivan blev väldigt populär. Först i Sverige och sen internationellt under namnet Lord of the rings. Hanssons andra skiva Ur trollkarlens hatt levde i skuggan av denna succé med ett par låttitlar som anspelade på Tolkiens verk.

Den tredje Mellanväsen står sej bättre. Även här finns det fantasyinfluerade spår. Som "Kaninmusik", uppdelad i "a. general Svartstarr" och b. Femman". Karaktärer ur Richard Adams Den långa flykten som kommit ut ett par år innan skivan och blivit väldigt populär.
Hanssons fjärde skiva (som jag inte har - jag har hört den men det var ett tag sen) var inspirerad av Adams bok och hette El-ahraiah efter den tricksterliknande kaninguden i de sägner kaninerna berättar för varandra. Dessa myter är bokens styrka. Internationellt fick skivan titeln Watership Down - romanens originaltitel.

Den vackra "Lothlorien" ur Sagan om ringen kan du höra HÄR.

Är fantasygenren fascistisk?

Michael Moorcock skrev en gång att han blev mer skrämd när han såg folk sitta på tåget och läsa Den långa flykten av Richard Adams än han skulle blivit om de hade läst Mein Kampf.
Robert Scott Wilson brukade, inför förfärade studenter, kalla Dune (Arrakis ökenplaneten) för en fascistisk roman.

I fantasyns ur-text, Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien sysslar skurken med rasblandning. Hjälten i en fantasybok är ofta utvalt på feodalt vis för sitt öde. Så som das überkind Harry Potter.

Fantasyn har upptagit element från äldre feodala historier på ett okritiskt sätt.

Nu skulle man kunna peka på att bland de första fantasyförfattarna också fanns den socialistiske anarkisten William Morris (visserligen motståndare till demokratin) och att hans inflytande är lika stort som Tolkiens. Och att Moorcock hade/har en viss benägenhet för överdrifter och provokationer (samt skrev själv heroisk fantasy - något som kan säjas försvaga hans anti-Tolkienståndpunkt).

Men det finns en dyrkan av de starka som inte ofta ifrågasätts i fantasyn. Dess profeodala rötter riskerar att bli till obehagliga undertexter. Kanske mer pågrund av marknadens krav än för att J. K. Rowling och andra skulle ha fascistiska åsikter.

Det är klart för min del är problemet med fantasyn att den är tråkig. Inte att den hyllar rasrena ädlingar.

Åtta länkar en lördag

Om nordkoreanska serier
Gruim-chaek.

En sida från Planetary 27 i färg
Samma sida som tidigare förhandsvisats i svartvitt. Men ett tecken på att det sista numret av Planetary till slut kommer att komma ut. Laura Depuy som färglägger serien har en inte oviktig del i dess atmosfär.

Simpson's Treehouse of Horror möter Kramers Ergot
Sammy Harkham ska gästredigera ett kommande nummer av tidningen. Som kommer att ha historier av alt.serietecknare. Harkham redigerar i vanliga fall indieserieantologin Kramers Ergot och Simpsontidningen kommer att innehålla berättelser av tecknare som brukar vara med i den. Som Jeffrey Brown och Kevin Huizenga. Bart Simpson's Treehouse of Horror brukar ha lite udda medverkande. Jag har ett nummer med en historia skriven av Garth Ennis.

Abhay recenserar Gus and his gang av Chris Blain
Om bland annat en ideal-version av Franska Mad.

MoCCA enligt Pirinen
En seriedagbok från den amerikanska serietecknarfestivalen av Joakim Pirinen.

China Miéville om Tolkien
Jag är inget stort tolkien-fan men den här artikeln om Tolkien av Miéville är rätt intressant. Om den delvis låter som ett försvarstal har det nog en del med att göra att Miéville har som en av sina rötter New Worlds som var tolkienfientlig.

Nick Cave läser ett kapitel ur den kommande romanen Death of Bunny Munroe

Nick Cave läser från sin förra roman And the ass saw the angel
Från 1992. Han har ett lite nedtonat läsande nuförtiden.

En korsett att sämja dem

I Sir Gawain and the Green Knight får Gawain en gördel som han får höra ska skydda mot kroppsligt harm. Att han väljer att behålla detta plagg är i dikten ett (mindre) brott mot ridderlighetens lagar.

Många forskare anser att plagget är en av förebilderna för titelringen i Sagan om ringen. J. R. R. Tolkien hade stått som medredaktör i en utgåva av 1300-talsdikten. Och på äldre dagar gjorde han en översättning av verket.

Läsningen av gördeln som förebild för Tolkiens ring bygger på en syn där denna gördel representerar det materiella. Vilket väl kan diskuteras. Det finns också andra magiska ting i de många anglo-saxiska texter som Tolkien forskade om.

Den "girdle" som Gawain får verkar vara mer lik ett bälte eller en sjal än det korsettliknande plagg som man brukar mena när man använder ordet idag.

Annars hade Sagan om ringen, detta annars rätt tråkiga verk, livats upp något om Frodo istället för att ta på sej ringen för att bli osynlig fått ta på sej en korsett.