Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

"Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: 

  – I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död. 

  Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga"

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också – jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen.

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Samtida... finns som e-bok. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek och antikvariat. På antikvariat kn man också hitta samlingsvolymen Samtida (på bilden) där förutom Samtida... även Rescontra, Söndagsmorgon och texten "Att döda A" ingår.

(Först publicerad 22 april 2010. I sitt tacktal till Jan Myrdals stora pris citerade Karl Ove Knausgård också stycket om att det berättaren skrivit är ofarligt. Ifrågasättandet av det skrivna och minnet finns som ett tema även i Jan Myrdals senare Barndoms-böcker.)

20 bra böcker av Jan Myrdal

Jan Myrdal är den författare som jag själv har flest böcker av.
När Myrdal fyllde 85 så gjorde jag en lista med hans tio bästa böcker. När han fyllde 90 så utökade jag den till tjugo böcker. I stället för att vara noga med att det är just de bästa så varierade jag listan lite. För att visa på olika slags böcker i Myrdals bibliografi. Men det är tjugo mycket bra böcker.
Länkarna går till inlägg om böckerna på bloggen.

Jubelvår
Jubelvår kom ut 1955 och är Jan Myrdals andra roman. En grotesk om en liten stad som firar jubileum. Vanvördigt rolig.
(Finns utgiven tillsammans med en annan humoristisk femtitalsroman kallad Badrumskranen i volymen Två folkhemsromaner.)

Att bli och vara
"Man skulle kunna sjunga. Bara stå mitt på torget och sjunga så helvetes bra att alla människor blev som dom verkligen är. Gjorde det dom verkligen ville. Sjunga ända in i deras hem. Sjunga om dom till sig själva. Fast det kan man inte. Och om någon sjöng så bra så skulle man bara bli rädd själv."
Roman om en ung man som slåss och blir kär och lyssnar på Sixteen tons och funderar på tillvaron.

Resa i Afghanistan (tillsammans med Gun Kessle)
Jan Myrdals första reseskildring från 1960 som först hette Kulturers korsväg men fick byta namn då alla skrev "Kulturens korsväg". En viktig bok i Jan Myrdals författarskap som kan säjas ha bytt spår med denna. Det är också fortfarande en av hans mest lästa böcker som kommit i flera upplagor.

Rescontra
Den är "verkligen en anklagelse" säjer huvudpersonen i Gun-Britt Sundströms debutroman Student —64 till sej själv när hon sitter och läser Rescontra.
Korta personliga och politiska texter. Den kortaste är typisk för Myrdals författarskap:
"Jag pratar med en trevlig engelsk planter i Ceylons tedistrikt.
  – Hur många bor här i distriktet? frågar jag.
  – Vi är bara fyra familjer, säger han.
  – Det är inte mycket, säger jag.
  – Och så tjugofemtusen tamiler förstås, säger han."

Rapport från kinesisk by (tillsammans med Gun Kessle) 
Jan Myrdals internationella genombrott. En samling intervjuer med innevånare i den kinesiska byn Liu Lin. Boken kom att få många efterhärmare. En av de som påverkades av den var Studs Terkel.
På senare år har boken kritiserats för att ge en bild av Kina som passade den kinesiska regeringen. Och man bör vara försiktig med att läsa boken som källa. Men berättelserna i den bjuder fortfarande på en stor läsupplevelse.

Söndagsmorgon
En samling krönikor i Stockholms-Tidningen.
"När jag sätter mig och än en gång läser om Myrdals texter i antologin Söndagsmorgon [...] framstår de som så fruktansvärt moderna, så nödvändiga." - Andres Lokko

En illojal europés bekännelser
Jan Myrdal arbetade om delar av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell till en ny roman som han skrev direkt på engelska. Den hamnade på en lista över tio böcker att lägga märka till i New York Times 1968. Om man föredrar den här eller Samtida... är kanske mest en smaksak. Den gavs ut på svenska först på 80-talet då översatt av Jan Stolpe.

Skriftställning
Första boken i en serie böcker som nu är 21 till antalet.

Garderingar
Pjäs. (På länken skriver jag både om den och Moraliteter. De har getts ut tillsammans i en volym.

Den onödiga samtiden (tillsammans med Lars Gustafsson)
En brevväxling mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal.

Karriär
Jan Myrdals enda roman under 70-talet. Den är en av flera svenska romaner om politiker och byråkrater från den här tiden. En fascinerande roman full av fiktiva politiska resonemang. "[E]n analys i romanens form av de statens skuggor i öst och väst som förenar sig till en slagskugga" som Anders Ehnmark/P. O. Enquist skriver i efterordet till Doktor Mabuses nya testamente.
Tematiskt en slags fortsättning på Jan Myrdals och Rune Hassners spelfilm Myglaren.

Indien väntar (tillsammans med Gun Kessle)
"Indien väntar är en bok som i olika former Myrdal hade försökt skriva under arton år." (ur inlägget på länken)

Barndom
Jag frågade på twitter dagen innan jag sammanställde den här listan vilken som var folks favoritbok av Jan Myrdal. Den självbiografiska romanen (eller jagboken som Myrdal kallar den) Barndom fick inte oväntat flest röster.
Man kan ägna en lång tid åt att räkna upp bra barndomsskildringar men gör man det så hör denna den första av Myrdals tre Barndoms-böcker självklart dit. En fängslande berättelse som är "hänsynslöst solidarisk med barnet" som Klas Östergren skrev i en recension av en av de senare böckerna i trilogin.
Det ska komma en nyutgåva av Barndom på Modernista i början av nästa år.

Ord & Avsikt
Essäsamling. "Och när jag börjar låta alltför abstrakt bör läsaren komma ihåg att orden skrivits av en snart sextioårig fetlagd man med fotsvamp; en som skrivit ett femtiotal volymer men fortfarande blir generad och inte vet hur han skall svara när en läsare kommer fram och säger att den ena boken eller den andra var bra och riktig."

Brev från en turist (tillsammans med Gun Kessle)
Samling med kortare texter kring resandet. Dels en artikelserie från 1970 om Indien och dels texter från tidiga resor från slutet av 50-talet från olika länder. Illustrerade med Gun Kessles charmiga teckningar (omslaget ovan är tecknat av Gun Kessle).

En annan ordning
Den femtonde boken i Skriftställnings-serien. Med undertiteln Litterärt & Personligt.

5 år av frihet
En av de största böckerna jag har rent storleksmässigt. Innehåller politiska skämtteckningar av Honoré Daumier och J. J. Grandville och andra i två franska 1800-talstidningar. Teckningarna är återgivna i originalstorlek (i de flesta fallen). Det är som Jan Myrdal skriver "rasande fina bilder". En spännande bok om några år på 1830-talet i Frankrike när censuren avskaffades.

När Västerlandet trädde fram (tillsammans med Gun Kessle)
"Tillsammans med Gun Kessle" står det bredvid flera av titlarna ovan. Och Jan Myrdal samarbetade ofta med sin hustru Gun Kessle som var fotograf och konstnär (hon dog 2007). De flesta av Myrdals reseskildringar är illustrade antingen med Kessles teckningar och fotografier.
På några av deras samarbeten så står Kessles namn först där Kessles fotografier har huvudrollen. Som den här boken med fotografier av franska och norska medeltidskyrkor. Det är en vacker bok. En bok att bläddra i, som det heter i förordet. Det finns en tidigare version av boken med titeln Ondskan tar form från 1976. Denna utökade utgåva kom 1992.

Inför nedräkningen
Inför nedräkningen är en jagbok som (passande nog för dagens födelsedagslista) börjar med att Jan Myrdal skriver ett tackbrev till dem som uppvaktat honom på hans 65-årsdag. När brevet blir längre inser Myrdal att det förvandlats från ett långt brev till en liten bok. Och la tilk en del andra texter. Om livet och döden.
Stig Larsson har skrivit om boken att "Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva."

Maj. En kärlek
Romanfiguren Ester ger den här romanen i present till romanfiguren Hugo i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och säjer då att Myrdal "har en ursinnig effektivitet i språket, en klarsynthet inför människohjärtats frågor utan att bli kladdig eller lös.[...]Hos Myrdal känner man vad de upplever som om man upplevde det själv."
Det är en självbiografisk roman, eller en så kallad jagbok.

(Först publicerad 19 juli 2017, när Jan Myrdal fyllde 90 år. Myrdal kom ut med en jagbok i år, Ett andra anstånd (som jag skrev om här). Det var hans första bok på Norstedts sen Maj. En kärlek och den fick också flera rätt goda recensioner. Jag tycker den är rätt bra. Men den hade inte platsar på listan. I senaste numret av FiB/Kulturfront så skrev Myrdal att han ska sluta skriva sin skriftställning i tidskriften.)

Ett andra anstånd av Jan Myrdal

"Jag har använt det egna livet, det egna jaget, som exempel i olika skriftställningar och jagböcker för att kunna komma åt allmänna frågor. Föremålet är tillgängligt, kan inte mot den skrivande mig protestera, bråka och skrika, öppet sätta sig till motvärn. (Fast han ständigt försöker med felhandlingar så fort överjaget i frontalloberna blir oroat.)"
ur kapitlet "Den kalla södern" i Ett andra anstånd

I Ett andra anstånd så möter vi en åldrad man som ser tillbaka på sitt liv. En gång var han en internationellt framgångsrik författare som i allmänhet räknades som en av Sveriges främsta. Numera har han svårt att få sina texter publicerade och han är osams med de flesta. Inklusive sitt eget litterära sällskap.

Den författaren är då Jan Myrdal själv. I tidigare texter om sina jagböcker så har Myrdal understrukit att man måste göra en skillnad mellan jaget i böckerna och den Myrdal som suttit och skrivit dem. Men det är inte alldeles lätt att göra den åtskillnaden när man läser Ett andra anstånd, en blandning av gamla och nya texter om Myrdals liv, arbete och död.

De så kallade jagböckerna består av sinsemellan lite olika slags mer eller mindre självbiografiska böcker. De första kom i början av 60-talet.
Pamflettromanerna (för att använda Espen Haavardsholms term) Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk (de två omvandlades senare till den på engelska skrivna En illojal europés bekännelser); Barndom-romanerna och två andra självbiografiska romaner; textsamling/roman-hybriderna Inför nedräkningen och Gubbsjuka.
Ett andra anstånd hör närmast till de två sistnämnda.

Jagböckerna är en viktig del av Myrdals författarskap. Och de bästa bland dem skulle jag säja är en viktig del av den svenska 1900-talslitteraturen.

Liv, arbete och död skrev jag ovan. Anståndet i bokens titel är ett anstånd från döden. Att en 91-årig man tänker mycket på döden är kanske inte så konstigt. Men Myrdal har i flera decennier skrivit om hur lite tid han har kvar att skriva och verka. "Myrdal mätte in i det sista de producerade hyllmetrarna med linjal" heter det i Lars Jakobsons roman Vännerna (som utspelar sej i en kontrafaktisk värld där Myrdal redan är död).

Myrdal anknyter också till en del av dessa tidigare texter om döden. Och andra av sina verk. Och flera episoder känns igen från tidigare böcker. Så berättar Myrdal än en gång anekdoten om hur han som liten insåg att den varma södern också är den kalla södern (tidigast med i romanen Jubelvår (1955)). 

Hur detta fungerar för den som inte läst Myrdal tidigare vet jag inte. Kanske är det bara en fördel. Men som ett exempel så borde det rätt långa avsnittet om Maj. En kärlek (som ska komma i nyutgåva nästa år, vilket vi får reda på fem gånger – ibland har redaktören somnat på sin post) vara av mindre intresse för den som inte läst romanen.

Boken innehåller en hel del utvikningar om allehanda ämnen. En del är intressanta som det om Friedrich Engels funderingar kring några rader i Völuspa eller ett stycke om poeten Dagny Levin (vars dikter jag av en slump hade läst i en gammal BLM strax innan jag påbörjade Ett andra anstånd). Annat är bara bisarrt som ett långt avsnitt om candaulism (cucking skulle man nog säja numera) med en homofobisk underton.

Blandningen av bisarrt och intressant finns även i den politiska sidan av Myrdal. Här verkar Myrdal dela sina motståndares missuppfattning att det är hans mest kontroversiella ställningstaganden som är de intressantaste. Ett par av dessa (Pol Pot, fatwan mot Salman Rushdie) dras upp än en gång. Dessa stycken drar ner boken och medverkar till att Ett andra anstånd till skillnad från en tidig jagbok som Samtida... är en politiskt helt ofarlig bok.

Här tar annars det personliga större plats än det politiska (i den mån man kan göra den uppdelningen i allmänhet eller med Myrdal i synnerhet). Han berättar om barndomen och sina äktenskap. En diskussion om minnet och dess begränsningar löper genom boken liksom genom flera av de tidigare jagböckerna. Ofta ifrågasätts efteråt vad som berättats.

I kapitlet "Men var detta så?" kritiseras så det tidigare kapitlet om Myrdals första hustru. Som mest kom att handla om hennes sexliv. "värre är att Nadja i det jag nu skrivit görs till huvudsakligen könsvarelse". Och sätter därmed fingret på problemet med bokens många sexskildringar. Inte att de ibland blir ofrivilligt komiska (även om det händer) utan att de riskerar att göra bokens figurer endimensionella.

Visst är det roligt att det har kommit en ny bok av Jan Myrdal och att den återigen getts ut på Norstedts och därmed fått de tidningsrecensioner som förvägrats Myrdals senare böcker på mindre förlag.

Men är då boken bra? De två jagböcker som till formen mest liknar Ett andra anstånd är Inför nedräkningen och Gubbsjuka. I Inför nedräkningen så kom texterna att passa ihop, växa till något större. Det gör de inte i Gubbsjuka.
I Ett sista anstånd så vet jag inte riktigt. En del passager sjunger medan andra är traggliga att ta sej igenom. Som en epilog till jagböckerna fungerar den hyfsat men den hör inte till de bästa av dem.

En del av boken står ut som klart bättre än de andra. Den om Myrdals tredje hustru och arbetskamrat Gun Kessle. Till skillnad från med Nadja så får alla delar av Kessle vara med i texten. Och de femtio sidorna blir som en mini-biografi över Kessle mitt i boken. En spännande biografi.
Det är dessa sidor som är huvudanledningen till att man är glad över att en av våra största författare nu producerat ytterligare några hyllcentimeter.

Citerat från veckans läsning

"Solen, för första gången på man minns inte hur länge, och en himmel överväldigande blå. Jag var ute i dagsljus för omväxlings skull, och hittade pittoreska små gator som jag ännu inte sett, eller i varje fall inte lagt märke till. Kommer ner till hamnen där en ensam fiskebåt ligger infrusen, sitter länge på en pollare med solvit snö omkring och hör Fyris' vatten brusa i fallet. Känner fåglarna i luften, och formulerar ett brev till Jenny om Rescontra som jag aldrig skriver."

ur Student -64 av Gun-Britt Sundström

"Och för dej just nu/är det ingen konst, säjer du/Du har ju kvinnokampen/som du kan beta av/tills nu orättvisorna mot kvinnor/är upphävda//För mej är det värre/säjer du och suckar/Vad ska jag skriva om/idag?/Vad kan det finnas att skriva om/för mej som är vit/och man/och medelålders?//Men vänta du/sådär en tjugo år/säjer du sen triumferande/När det inte längre finns/nån ojämlikhet kvar —/Vad har du då/tänkt skriva om?"

ur "För Richard Wright var det lätt på fyrtiotalet" i Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Stig Larsson och Jan Myrdal

På Babel igår så rekommenderade mot slutet av programmet den norske författaren Karl Ove Knausgård Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal. Stig Larsson som satt bredvid höll med Knausgård om den romanens storhet (Larsson citeras också på baksidan av Modernistas pocketutgåva av boken - den utgåva Knausgård höll upp i programmet). Och tillade att Myrdal är en av våra allra största författare och orättvist förbigången.

I en vänbok som kom ut till Myrdals 80-årsdag medverkar Larsson. Han skriver där bland annat om Samtida..., Den onödiga samtiden och Myrdal om August Strindberg.

Framförallt uppehåller han sej vid Inför nedräkningen. En bok från 1993 som enligt den själv ingår i samma serie som (den senare omarbetade versionen av) Samtida....

"Då jag läser Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Inför nedräkningen upplever jag det, helt oreflekterat, som att jag står inför ett ting som inte tidigare har funnits till i världen. Det är som att det grävs fram något som inte i första hand har med mänskliga relationer att göra, utan, hur konstigt det än låter, att det ligger djupare än så."

Larsson skriver om glädjen det ger att läsa Myrdal. Hur en bok som Inför nedräkningen "gör mig glad eller stärkt. Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva." Och "att leva".

En del av Larssons prosaverk kan påminna om Myrdal i språket. Särskilt Introduktion. Men om det är någon påverkan är svårt att säja då de bägge påverkats starkt av Strindberg.
Larsson håller, till exempel i texten i vänboken, En blå bok högt. En blå bok är en uttalad inspirationskälla för Myrdals Rescontra och Samtida....
Inferno av Strindberg märks både i Larssons Introduktion och i flera av Myrdals verk.

(Först publicerad 16 april 2010. "Igår" var alltså 15 april 2010. Jag såg bara slutet av programmet om jag minns rätt. Det räckte i alla fall till ett inlägg. När det skrevs hade jag inte läst Knausgård och hans kamp. Knausgård sa också att Samtida... hade betytt mycket för projektet han höll på med då. Något Larsson sa han nästan förstod. Projektet bör ha varit Min kamp-böckerna. Numera har jag läst de första tre delarna i Min kamp-sviten och tycker nog att man kan ana påverkan från Samtida... i åtminstone de två första delarna av den.)

10 bra röda böcker

Det dånar uti och allt det där.

Evigt gröna träd av Gunnar Adolfsson
Jag har haft en lista med arbetarlitteratur en tidigare första maj. Där fanns givetvis Gunnar Adolfsson med. Det här är noveller som publicerades i kommunistisk press på 20- och 30-talet. Adolfsson blev sen tidningsredaktör och riksdagsman.

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk
Björk läser bland Kapitalet av den äldre Karl Marx med den yngre Marx i tankarna.

Sånger mellan krigen av Bertolt Brecht
"Den unge Alexander erövrade Indien.
      Han ensam?
Ceasar slog gallerna.
Hade han inte åtminsone en kock med sig?"
ur "En läsande arbetares frågor", övers. Erwin Leiser

Hädisk munk av Axel Danielsson
Artiklar och noveller av den socialdemokratiske ledaren.

Dagbok från fängelset av Ho Chi Minh

Korta beskrivningar av livet i fängelset. Vemodiga och vackra. "Klockan två. Cellen är öppen. De vädrar./Man ser en bit av himlen. Vi tittar alla uppåt./Jag vet att också ni längtar efter den fria himlen./Men anar ni varför jag är tankfull?" ("Eftermiddag" övers. Jan Kunicki)

Samtal i Hanoi av Sara Lidman
I detta resereportage från 1965 så tolkar Lidman ett par av Hos fängelsedikter (hennes tolkningar är bättre än Kunickis). Innehåller samtal med vietnameser och reflektioner kring kriget.

Jag var, jag är, jag blir av Rosa Luxemburg
I detta urval artiklar och brev (breven är de som hållit sej bäst - det finns två urval av Luxemburgs fängelsebrev på svenska förutom det här) finns en artikel om förstamajfirandets uppkomst. "Den första maj förkunnar åttatimmarsdagens paroll. Men inte heller när man uppnått detta mål slutar man fira dagen. Så länge arbetarnas kamp mot bourgeoisi och regering varar, så länge det finns krav kvar, som måste uppfyllas, kommer förstamajfirandet att årligen ge uttryck åt dessa krav." 1894, övers. Birgitta Sandberg

Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson
Sen Martinson tvångsinskrevs i litteraturkanon så har hennes politiska sida tonats ner. Men hon var rätt så röd. Det här är en bra roman.

Söndagsmorgon av Jan Myrdal
Myrdal hade på 60-talet en krönika i Stockholms-Tidningen på söndagen. Den här boken samlar de bästa av dessa. Myrdal när han är som mest underhållande.

Jaget och världen av Birgitta Trotzig

Tidigare Förstamajlistor:
10 bra arbetarromaner
10 bra röda skivor
10 bra röda filmer

Åtta länkar en lördag

Det nyöppnade Öppet arkiv håller på att fyllas på med program ur SVTs arkiv. Men redan nu finns där en hel del intressant. Såsom:

Hamlet

Pjäs av William Shakspere med Stellan Skarsgård i huvudrollen. 

Berättelser ur bakfickan med bland andra Gunnar Ohrlander och Sivar Arnér

 Berättelser ur bakfickan med bland andra Vilgot Sjöman

Berättelser ur bakfickan var ett program där författare berättade novelliknande historier.

Inger Christensen läser ur Lys (del 1). del 2

Jag läste nyligen den danska poeten Christensens debutsamling Ljus. Som hon läser ur eller kanske snarare mässar ur. Boken var bra. Uppläsningen blir lite svår att lyssna på efter ett tag.

Bommen Live!

Babylon Blues

Blue For Two

Radioprogrammet Bommen med Lars Aldman var vad man lyssnade på om man var intresserad av musik när jag var ung. De sände också konserter. Varav en del finns utlagda på youtube. Babylon Blues leddes av Stry Terrarie och var Sveriges bästa band. Konserten är från 1988.

Blue For Two-konserten har på slutet två Tom Lehrer-tolkningar. "One morning in a fit of pique/She drowned her father in the creek/The water tasted bad for a week/And we had to make do with gin, with gin/We had to make do with gin".

Att ljuga för konstens skull: Självframställningen i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Karl Ove Knausgårds Min kamp. Første bok. av Mikael Eriksson

Kandidatuppsats som jämför de två romanerna. Går att ladda ner som pdf på länken. Jag tyckte den var rätt intressant.

Jan Myrdals tio bästa böcker

Författaren Jan Myrdal fyller i dag 85 år. Detta firar vi med denna lista. Kronologiskt ordnad.

Jubelvår
En mycket rolig grotesk om en liten stads jubileum. (Utgiven tillsammans med Badrumskranen i volymen Två folkhemsromaner.)

Resa i Afghanistan
Resa i Afghanistan (första utgåvan heter Kulturers korsväg) kom 1960 och var Myrdals första reseskildring. Fortfarande en av hans mest populära böcker.

Rapport från kinesisk by
På ett amerikanskt historikerforum nyligen rekommenderade en den här men la till att den bör läsas med stor försiktighet. Och, well sure - dess källvärde är kanske begränsat.
Men som litteratur lever boken fortfarande. Myrdal intervjuar bönderna om deras liv. Det blir till en stark berättelse om en by under en intressant tid (sen finns det också helt andra slags historier från Kina från den här tiden).
 Boken blev Myrdals internationella genombrott. Den fick många efterapare men har en alldeles egen ton.

Samtida
Samlingsvolym med Rescontra, Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och

Söndagsmorgon.
Jag har inte tagit med den här enbart för att smuggla in fler böcker i listan. Utan för att det var den första Myrdal-boken jag läste. Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell arbetade Myrdal om till En illojal europés bekännelser som skrevs på engelska och var populär i USA. Bägge versionerna är bra.
Söndagsmorgon är en samling krönikor, beska och roliga.

Skriftställning
Det har kommit tjugo volymer Skriftställning. De första fyra blandade artiklar och kortprosa av olika slag. Sen delades de upp ämnesmässigt. Vilket ibland kan vara praktiskt men är lite synd. De tidiga böckerna i serien gav mer en bild av att Myrdals skrivande är en helhet.
Den första boken är nog bäst att börja med. Debatt, kortfiktion och kritik.

Karriär
Denna brevroman är en av Myrdals märkligaste böcker. Och kan vara lite trögläst. Men det är en fascinerande roman om makt och maktens språk.

Indien väntar

Barndom
Denna jagroman från 1982 är en av de bästa barndomsskildringarna. En lysande skriven bok som tar barnets perspektiv (Det kom två uppföljare - de tre har getts ut tillsammans som En barndom i tre avsnitt). En av Myrdals mest lästa, hyllade och översatta.

Inför nedräkningen
Det här var å andra sidan en rejält utskälld bok när den kom. I DN, som var min morgontidning på den tiden, utlöste den en Myrdal-debatt där Myrdals författarskap angreps dagligen under en förvånansvärt lång tid. Detta gjorde att jag bestämde mej för att läsa mer Myrdal. Själva boken är egentligen en rätt lågmäld historia om livet och döden och skrivandet och sånt. Efter allt bråket kring den var den först lite av en besvikelse. Men sen dess har jag återkommit till den många gånger.

Sälja krig som margarin Den här boken från 2009 är lite inkvoterad för att ge ett exempel på en nyare bok. På senare år har Myrdals produktivitet minskat. Vilket kanske inte är så konstigt. Men han skriver fortfarande. Det här är en bok om affischer från 1a och 2a världskriget. Det är också en historisk essä. Konstboksmässigt är annars Myrdals bästa de fotoböcker av Gun Kessle som han skrivit texten till. (Kessle har illustrerat flera av Myrdals böcker. Bland annat Resa i Afghanistan, Rapport från kinesisk by och Indien väntar). Men de står i min boksamling på Kessle, inte på Myrdal.


Jag har skrivit en del om Myrdal här tidigare. Bland annat dessa inlägg:

Hemkomst - Jan Myrdals debutroman
Om min omläsning av Myrdals första roman.

 Stig Larsson och Jan Myrdal
Om detta att Stig Larsson är ett Myrdal-fan.

Guide till Skriftställning

Moraliteter och Garderingar
Om två pjäser av Myrdal som kom i nyutgåva första året. (Jag tror jag var den förste som skrev om boken.)

Vardagsord av Charles Dickens
Recension av Myrdals senaste bok. Ett urval ur Charles Dickens tidning. Myrdal har sammanställt flera urval. Sartre, Strindberg, tyska maoistiska litterkritiker och sf-noveller.

Av böckerna på listan är det tyvärr bara Resa i Afghanistan, Samtida bekännelser... och Sälja krig... som finns i tryck. Ett urval med artiklar Medvetandet gör oss ansvariga kom ut på Myrdals 80-årsdag och finns fortfarande att köpa. Men är tyvärr rätt snävt politiskt och med en betoning på det senare skriftställarskapet. Barndom ska finnas som e-bok. Och så finns det ju bibliotek och antikvariat.

Åtta länkar en lördag

Artikelserie om sexserier på ComicsAlliance
The Comics Alliance hade i slutet av förra månaden en temavecko om "sexy comics". Bland annat:

Matt Seneca om Valentina av Guido Crepax

Douglas Wolk om Birdland av Gilbert Hernandez

Lauren Davis om Small favors av Colleen Coover
Det ska visst komma en ny samlad utgåva av Small favors. Tidigare har den funnits utgiven i två album. Men utan det sista numret som till skillnad från de tidigare var i färg. Det är en bedårande pornografisk tecknad serie.

17 Webcomic Diaries That Let You Peek Inside Other People's Lives
Davis skrev också på ComicsAlliance om sjutton dagboksserier. Bland annat det svenska hoppet So far apart (som nyligen uppdaterades igen) av Rasmus Gran och Rene Engström.

Författarna har alltid satt jaget på spel. Intervju med Ingrid Elam
Om olika böcker med jagperspektiv skriver Elam i Jaget. En fiktion (dock inte dagboksserier) som verkar intressant.
Denna intervju i DN med Elam av Julia Svensson är apropå den boken. "– Böcker har ett så kort liv, de som lever kvar är bara absoluta undantag. Men inför Jag-boken har jag läst om väldigt många böcker jag inte läst på länge – som alla fun­gerar än i dag och inte bara är intressanta för litteraturvetare. En sak jag blev förvånad över var att Jan Myrdals 'Barndom' och 'Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell' står sig så bra."

The Case of the Detective's Smile av Mark Bourne
Den amerikanske sf-författaren Mark Bourne dog nyligen bara 50 år gammal. Jag har bara läst den här novellen av honom. En av det där slaget där två fiktiva karaktärers världar möts (jag försökte själv för ett tag sen kombinera August Strindbergs Inferno med H. P. Lovecrafts mytologi - huvudpersonen framställer ett nytt ämne i en färg bortom tid och rum, men det är fel färg bortom tid och rum). Jag gillade slutet på novellen.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Pocketversionen av Modernistas utgåva av Samtida... ska fortfarande gå att köpa. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.

(Från 22:a april 2010, i kommentarerna diskuteras vännen x-avsnitten)

Samtid på dansk

- Engang, siger min ven N., satte jeg min korrespondance ind i sorte mapper. Jeg ordnede brevene, selv de kærlighedsbreve jeg har fået, i alfabetisk og kronologisk orden. Det ville blive mere overskueligt såden, mente jeg. Siden da er jeg holdt op med at få kærlighedsbreve.

De flesta böcker jag har på danska är antingen skrivna på danska från början eller, som Doonesbury-albumen så finns de inte på svenska. Men ingen regel utan undantag och allt det där.
Jag fick Samtid av Jan Myrdal av min mor senast jag var och hälsade på henne. Det är en dansk översättning av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell som hon köpte när hon bodde i Danmark en gång i tiden. Det är den svenska samlingsvolymen Samtida minus Söndagsmorgon. Den kom ut 1968 på Hans Reitzels förlag.

Det framgår inte riktigt av denna danska utgåva att det från början är två romaner (förutom i copyrightinformationen). Det säjs på baksidan att "Bogens undertitel er Samtidige bekendelser af en europæisk intellektuell. Där kan man också få veta att "Jan Myrdal er en af de få yngre svenske forfattare, som har opnået virkelig international anerkandelse. Hans bøger er oversat til amerikansk og de flesta europæiske sprog".

Samma år som denna danska utgåva kom i Confessions of a Disloyal European (En illojal europés bekännelser) en kraftigt omarbetad version av de två romanerna som Myrdal skrev på engelska ut i U.S.A. I Norge var det den versionen av boken som översattes (jag tror att Myrdal var/är större i Norge än i Danmark - så är som exempel två av vår tids mest haussade norska författare, Per Petterson och Karl Ove Knausgård, uttalat influerade av Myrdal). En dansk översättning av den kom först i slutet av 80-talet, men innan den svenska.

En illojal europés bekännelser är rätt annorlunda än de tidigare två böckerna. Jan Stolpe skriver i en kommentar till översättningen att "Materialet i dessa båda böcker ingår i En illojal europés bekännelser, men kraftigt genomarbetat; omskrivet, omdisponerat, förkortat och förökat." Tonen och tendensen blir en annan.

Olika versioner av en och samma bok kan vara lite irriterande. Det finns en tre-fyra versioner av Lady Chatterlays älskare. Alla med sina anhängare. Obildad som jag är vet jag inte säkert vilken version av D.H. Lawrences roman som jag har läst.

Jag läste En illojal... först flera år efter Rescontra och Samtida.... Då fungerar det att läsa dem som två olika verk.
Jag har både samlingsvolymen Samtida och Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell i separata utgåvor. Vilket kan tyckas överdrivet. Men det hjälper mej att hålla texterna i sär. Det är lite svårare att påstå att denna danska utgåva fyller någon funktion.

Samtid har liksom den svenska samlingsutgåvan Samtida en kort text, "Att döda A", från Vintergatan i slutet av volymen. Lite förvirrande är det en annan A. än den A. som dör i Samtida bekännelser.... Med slutorden "Då är det slut och jag undrar om det fanns medvetna dinosaurier. Stackars djävlar." Eller på dansk: "Så er det slut og jeg tvivler på at der findes dinosaurier med bevidsthed. Stakkels djævle." (övers. Jesper Nielsen)

Ett bokalfabet

På världsbokdagen (en dag som vilket år som helst nu kommer att bli minst lika populär som tredje dagen av Kwanzaa) gjorde bloggen En full bokhylla är en rikedom ett bokalfabet med böcker som betytt mycket för henne. Från Anne på Grönkulla till Agaton Öman. Och sen gjorde Lyran ett.

Så boktitlar från A till Ö:

Analfabeten av Ivar Lo-Johansson. A som i arbetarlitteratur. Som här får representeras av första delen av Ivar-los (första) självbiografiska svit. Tekniskt sett är det väl statarlitteratur. Men ändå. Ett tag läste jag mycket arbetarförfattare. Inte bara för att man ska göra det (sen ska man ju det - vårt litterära arv och allt det där).

Breven till nattens drottning av Inger Edelfeldt. Det verkar ha blvit mycket böcker som jag läste under min gymnasietid på listan. Det här är en klassisk gymnasieroman.

Cantos av Ezra Pound. Poesi behöver inte vara enkel.

Dagbok från fängelset av Ho Chi Minh. Länge min favoritdiktsamling. Så långt skulle jag kanske inte sträcka mej idag. Men den är fortfarande bra.

En ring av järn av Susan Cooper. Som liten läste jag en hel del ungdomsfantasy. Jag var också rätt intresserad av Kung Arthur. Coopers romansvit anknöt till arthursagan.

Fråga inte ditt land av Eldridge Cleaver - jag var ett tag väldigt inne på de svarta pantrarna. Det berodde till en stor del på den här dagboksromanen.

Glaspärlespelet av Herman Hesse. Jag läste den flera gånger innan jag begrep den.

Honmänniskan av Joanna Russ. SFs svar på Kvinnorummet. Experimentell science fiction från 70-talet är min favoritgenre inom populärlitteraturen.

Introduktion. Mitt specialarbete på gymnasiet handlade om Stig Larsson. Introduktion är hans bästa.

Jordens fördömda av Frantz Fanon. När jag var tretton betydde den här mycket för min syn på världen.

Kung Ubu av Alfred Jarry. Merdre.

Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal. På mellanstadiet var jag Magre Mehmed liksom jag var Robin Hood och Fantomen.

Monsieur av Jean-Phillipe Toussaint. "Livet; en barnlek för Monsieur."

Närmare blodet än bläcket av Federico Garci Lorca. Tjock volym med en massa Lorca-dikter. Lorca minns jag inte när jag först läste. Hans dikter är en alltför självklar del av världen.

Ordbok av Jenny Erpenbeck.

Pappan och havet av Tove Jansson. En del identifierar sej med Snusmumriken, andra med Lilla My. Jag ser mer av mej själv i Mårran.

Quimby the mouse av Chris Ware. Tecknade serier är en stor del av min läsning, om man nu läser tecknade serier, nuförtiden. Ware är en av de intressantaste serieskaparna idag. Det här är min favorit-Ware. Om en katt med två huvuden och om ett katthuvud utan kropp men mest om serieformens möjligheter.

Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar av Ann Jäderlund. Det där är vad lyrikexperterna kallar för en lång boktitel. "Växternas rötter suger upp det sparsamma vattnet/Vi måste drömma mycket och tänka stort". Hade en ventral roll i obegriplighetsdebatten i början på 90-talet. Those were the days.

Samtida av Jan Myrdal. En samlingsvolym med de tre böckerna Rescontra, Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Söndagsmorgon. Den första bok jag läste av Myrdal, den författare som jag har flest böcker av i bokhyllan.

Tystnadens republik & Sartre om Sartre av Jean-Paul Sartre. (Två) urval ur Sartres Situations, sammanställd(a) av Myrdal ovan. Jag läste mycket Sartre under gymnasiet. Vilket kanske är lite kliché, men det finns värre sätt att vara förutsäjbar.

Ubik av Philip K. Dick. Jag läste också mycket Bakhåll-böcker på gymnasiet. Den här, som då är utgiven på Bakhåll, läste jag först lite senare. Den första Dick jag läste var istället Baklängesklockans värld. Jag hade ett gräl med min bror om vad som egentligen hände i slutet av den. Vi hade nog bägge fel. Ubik är lite lättare att hänga med i. Och bättre. Ett tag ryktades att det att Terry Gilliam skulle göra film av den. Det har han inte gjort.

Vov vov eller Vem dödade Richard Wagner av Stefan Themerson. Jag valde mellan att köpa den här och Finnegans wake en gång. Att jag valde Themerson är en av de få saker jag aldrig ångrat.

W eller minnet av barndomen av Georges Perec. Perecs barndomsminnen varvas med beskrivningar av en östat där livetkretsar kring idrott. Jag har aldrig förstått vitsen med idrott. I tredje året på gymnasiet så var jag befriad från ämnet. Good times. Och skildringen av östaten blir också efter hand allt obehagligare.

X-force av Peter Milligan (text) och Mike Allred (bild). Perec och Sartre och såna har sina poänger. Men ibland vill man läsa tecknade serier om folk i trikåer som klår upp varandra. Då är den här popserien ett bra val. Den bytte sen namn till X-Statix. Men den var bäst i början - framförallt det allra första numret.

Ytterfil av Jayne Anne Phillips. Underskattad andra novellsamling av den amerikanska författaren. En av de få författare där jag har läst alla hennes romaner och novellsamlingar. Som i och för sej inte är så många.

Zazie av Raymond Queneau (eller hur han stavar sitt namn). Den här hade kommit med även om den börjat på en vanlig bokstav. Underbar bok.

Åminne av Sven Delblanc. "Detta är den skickelsedigra dag, då Fjärsman föresatt sig att inmana Handlarn i fängsligt förvar".

Älskaren av Marguerite Duras (inkvoterad för att förbättra könsfördelningen på listan).

Ögats historia av Georges Bataille. Vi började med arbetarlitteratur och avslutar med pornografi. Även om det här för en gångs skull är på sin plats att säja att en bok överskrider genren.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Pocketversionen av Modernistas utgåva av Samtida... ska fortfarande gå att köpas. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.

Stig Larsson och Jan Myrdal

På Babel igår så rekommenderade mot slutet av programmet den norske författaren Karl-Ove Knausgård Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal. Stig Larsson som satt bredvid höll med Knausgård om den romanens storhet (Larsson citeras också på baksidan av Modernistas pocketutgåva av boken - den utgåva Knausgård höll upp i programmet). Och tillade att Myrdal är en av våra allra största författare och orättvist förbigången.

I en vänbok som kom ut till Myrdals 80-årsdag medverkar Larsson. Han skriver där bland annat om Samtida..., Den onödiga samtiden och Myrdal om August Strindberg.

Framförallt uppehåller han sej vid Inför nedräkningen. En bok från 1993 som enligt den själv ingår i samma serie som (den senare omarbetade versionen av) Samtida....

"Då jag läser Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Inför nedräkningen upplever jag det, helt oreflekterat, som att jag står inför ett ting som inte tidigare har funnits till i världen. Det är som att det grävs fram något som inte i första hand har med mänskliga relationer att göra, utan, hur konstigt det än låter, att det ligger djupare än så."

Larsson skriver om glädjen det ger att läsa Myrdal. Hur en bok som Inför nedräkningen "gör mig glad eller stärkt. Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva." Och "att leva".

En del av Larssons prosaverk kan påminna om Myrdal i språket. Särskilt Introduktion. Men om det är någon påverkan är svårt att säja då de bägge påverkats starkt av Strindberg.
Larsson håller, till exempel i texten i vänboken, En blå bok högt. En blå bok är en uttalad inspirationskälla för Myrdals Rescontra och Samtida....
Inferno av Strindberg märks både i Larssons Introduktion och i flera av Myrdals verk.

Om det här med att äga böcker

Jag är en tio sidor in i Bernardo Atxagas roman Dessa himlar innan jag kommer på att jag har läst den förut. Jag har glömt detta, inte för att den är dålig (ytterligare en tretti sidor in så verkar den väldigt spännande) utan för att jag inte tidigare ägt något ex av boken. Och därmed inte av och till tagit ut den ur hyllorna och bläddrat i den.

Ens boksamling brukar ibland beskrivas lite som om det vore en kyrkogård för böcker man läst. Man läser en bok och ställer in den i hyllan. Det pratas om att läsa om böcker men mer sällan om att läsa i dem. Att läsa om ett stycke här och där.

Om jag hade haft Atxaga-romanen sen jag läste den för några år sedan så hade jag av och till läst i den på detta sätt och därmed komit i håg den.

I rätt många romaner och essäer stöter man emellertid på skildringar av boksamlingar som ett sätt att minnas texter, snarare än att vara ett minnen över, souvenirer av, böcker.

Ett exempel finns i En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal. Där beskrivs i ett avsnitt författarens bibliotek, stort och spritt över världen. "Det kan då tyckas som om låge det något perverst bakom detta bokköpande[...]Det finns ju offentliga bibliotek. Men så ligger det inte till. Mitt bibliotek är ett minne[...]Ett offentligt bibliotek kan jag inte begagna på samma sätt. Det är uppställt efter andra principer än mina. Sällan får man där möjligheten att lära känna böckerna. Man lär sig inte hur de luktar."(övers. Jan Stolpe)

Denna text har jag i flera versioner. En illojal europés bekännelser är en bok som, trots den svenskspråkige författaren, först skrevs på engelska. Den gavs ut 1968. Den svenska översättningen kom först 1988. Den innehåller flera, omarbetade, avsnitt av de två (svenskspråkiga) romanerna Rescontra (1962) och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). Dessa två gavs ut tillsammans med artikelsamlingen Söndagsmorgon och ett nyskrivet stycke i Samtida (1967). Jan Stolpe skriver i en kommentar till översättningen att "Materialet i dessa båda böcker ingår i En illojal europés bekännelser, men kraftigt genomarbetat;omskrivet, omdisponerat, förkortat och förökat."

Jag har både samlingsvolymen Samtida och Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell i separata utgåvor. Vilket kan tyckas överdrivet. Men hjälper mej att hålla texterna i sär.

Avsnittet om bibliotek som minne i En illojal europés bekännelser tllhör inte det mest omarbetade. Men det är ett av de utökade. Ett rätt typiskt sådant. I Rescontra (s. 112-115) så slutar avsnittet med en andra undran om hans bokhopsamlande inte egentligen är ett uttryck för en "irrationell ha-galenskap", men att även om han kunde träna upp att minnas böckerna så skulle det "kräva mer ansträngning. Om jag nu väger upp denna ansträngning mot den ekonomiska vinst jag skulle ha av att sälja boken så finner jag att ansträngningen inte lönar sig."

I En illojal europés bekännelser följs avsnittet (s. 83-87) (här med slutmeningen "Den extra ansträngningen lönar sig inte") av stycket "Det förhållandet att jag kan uttrycka också mitt minne i ekonomiska termer (utan att finna det märkligt förrän långt efter nedskrivandet) visar hur ytterligt förnedrad också jag har blivit i vårat konsumtionssamhälle. Ingen kan överskrida de samhälleliga gränserna; hos oss heter de pengar."

Många av tilläggen reflekterar och kritiserar de tidigare versionerna av texten på detta sätt.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell kom ut i Modernistas klassiker-serie för ett par år sedan och bör ännu vara lätt att få tag i. Där finns nu inte avsnittet om biblioteket som minne i vare sej den ena eller andra versionen. Det finns i dels Rescontra (eller i Samtida) och då omarbetat i En illojal europés bekännelser. För att läsa dem får man nog gå till biblioteket. Bibliotek kan aldrig helt undvaras.

Tematrio om omläsning, om att läsa om

Lyran har Tematrio om böcker man brukar läsa om.Nuförtiden läser jag om mer än jag läser nytt. Men det är mer sällan jag läser om en bok från pärm till pärm så som jag gjorde när jag var liten och förkyld och läste om narnia- och ozböckerna.

Om jag ändå läser om hela böcker är de ofta korta och av det lättsammare slaget som

Monsieur av Jean-Philippe Toussaint

en bok jag läst om otaliga gånger. Den är egentligen lite svår att beskriva. Den aldrig namngivne Monsieur driver genom livet och gör inget speciellt: "I han sinne var det där som det alltid rådde samma nattliga ljus." En riktig good-feelbok.

Jag har ofta tänkt läsa någon av Gertrude Steins stora tunga verk såsom Makings of an american, men istället så blir det att jag läser om
Melanctha

Den korta romanen ingick från början i Three lives. Jag har inte läst de andra två berättelserna. Den rytmiska prosan och de många upprepningarna gör att denna berättelse om den unga svarta flickan Melanctha är lätt att fastna i även om man egentligen bara tar fram den för att bläddra i den. Det skulle kunna vara den bok jag läst flest gånger.

Och då

En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal

Denna omarbetning av de tidigare två romanerna Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (Samtida bekännelser... finns i nyutgåva från Modernista) skrevs ursprungligen på engelska och kom ut i USA 1968. Först i slutet av 80-talet kom en svensk översättning.
Denna uppgörelse med en eurocentrisk världsbild är en rolig och tankeväckande bok. Jag läste Bekännelser... först flera år efter de andra. Så redan den första läsningen var en slags omläsning. Den nya versionen kommenterar de tidigare försöken på ett intressant vis.
Det brukar sluta med att jag läser om stora delar av de tidigare två romanerna den bygger på. Vilket kanske är att ta i. ""Endast under vissa betingelser är två plus två fyra, svarar jag som sant är. Men jag formar också läpparna till ett leende. Då ler alla tillbaka och vi skrattar befriat, och de är övertygade om att jag är en skämtare."

Apropå Gil Blas

"I dag regnar det. Min dotter ligger på sängen och läser Gil Blas. Hon ropar lyckligt:
- Nu kastas han i fängelse, nu pryglas han, nu bestjäls han.
Och jag vet att barnet förenar nytta med nöje och på en gång bildar sig i den klassiska litteraturen och lär sig känna igen det mänskliga beteendemönstret."

ur Söndagsmorgon av Jan Myrdal.

Gil Blas av Alain René Le Sage kom ut under första hälften av 1700-talet. Denna franska sena pikaresk är till skillnad från sina spanska korta föregångare såsöm Lazarillo de Tormes väldigt lång. De tidigaste svenska översättningarna är förkortade (inte alltid en dålig idé) men Nils Olof Franzéns översättning från 1945 är troligen den första läsmöjliga.
Gil Blas skildrar det franska samhället genom att låta sin huvudperson passera genom hela, ständigt bytande roller.

Samlingen Söndagsmorgon kom första gången ut 1965 och samlade en serie artiklar som Jan Myrdal skrivit i Stockholmstidningen. Den kom senare att ingå i volymen Samtida tillsammans med Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.

Påminner om de tidiga Skriftställning-volymerna (som samlade artiklar och kortare fiktion av Myrdal från flera olika håll) men med lite lättare hand och ofta roligare. Har också återutgivits i pocket utan de två andra böckerna (som blev till En illojal europés bekännelser).