Kristallvärlden

"De fåtaliga husen mellan träden glittrade som bröllopstårtor, med de vita taken och skorstenarna förvandlade till exotiska minareter och barockkupoler. På en gräsmatta av grönt glas glittrade ett barns trehjuling likt en Fabergé-juvel, med hjulen stjärnbeströdda som strålande kronor av jaspis."
övers. Peter Stewart

J. G. Ballard var en engelsk sf-författare. Hans tidiga romaner ingår i den brittiska undergångstraditionen med H. G. Wells och John Wyndham.
Efter dessa så skulle Ballard komma att bli en mer experimentell författare. Främst genom vad han skrev i den av Michael Moorcock redigerade sf-tidskriften New worlds.
Kristallvärlden (1966) är en slags brygga mellan dessa perioder i Ballards författarskap. Den började gå som följetong i det första Moorcock-redigerade numret av New worlds. Men var också sist i en svit av undergångsromaner.

Denna undergång är den underligaste, mest lyriska av dessa undergångar. Här har den västafrikanska djungeln börjat att kristalliseras. Växter och djur förvandlas till något som liknar ädelstenar.

Det borde gå att göra en postkolonial läsning av romanen. De klassiska brittiska undergångsromanerna var ju också på olika sätt intrasslade i kolonialismen.
Men framförallt är det en suggestiv bok med dess beskrivningar av en kristalliserad djungel.

Lucka (Fahrenheit) 4(51)

"At one time his back garden served as a pit in which he burned review copies (I remember him phoning me to complain bitterly that Fahrenheit 451 was NOT the temperature at which book paper burned) or as a jungle of sunflowers, which he had seeded."
Michael Moorcock om J. G. Ballard

Nova Science Fiction: Sven Christer Swahn-numret

Nummer 1/2005 av John Henri-Holmbergs tidskrift nova science fiction handlade mestadels om Sven Christer Swahn som då just hade dött.

Swahn var poet, översättare och skrev också sf av hög kvalité. Numret innehåller några av Swahns dikter, noveller och essäer. Och artiklar om honom. En längre av Lars Jakobson och en kortare av Ola Larsmo. Jonas Ellerström skriver om Swahns SF-poesi.
Tre dikter av Swahn finns med. En av dem är "Skeppsbrutna i tiden" - en omarbetad version av en dikt som först publicerades i den första versionen av nova science fiction på 80-talet.

2000-talets nova sf är snyggare än den äldre versionen, utformad så att den bättre passar i bokhyllan. Den började komma ut 2004. Senaste (möjligen sista) numret kom 2009.

Det jag gillade bäst i detta mycket trevliga minnesnummer är några mariginalanteckningar Swahn gjort i sitt exemplar av Cryptozoic! av Brian W. Aldiss.
Bland den andra kritiken finns en artikel om J. G. Ballard. I den icke-swahnska delen av numret (hälften av tidskriftens 160 sidor ägnas åt Swahn) finns en novell från 1976 (på dansk 1992) av den danske författaren Jannick Storm som är mycket ballardsk.

De övriga oswahnska novellerna är också bra. Två av de tre engelskspråkiga (Ted Chiang, Connie Willis och Harlan Ellison) hade jag emellertid läst förut. Och den kritiken kan man rikta mot nova sf i stort - den innehåller ofta noveller som den som läser sf på engelska kommer att känna igen.
Men om man bortser från det så var det en läsvärd tidskrift. Flera av numrena har varit temanummer. Som dubbelnumret om James Tiptree jr. och ett annat minnesnummer om Denis Lindbohm.

BLM 6/2002 - Fantasynumret

Bonniers litterära magasin las ner 1999. För att återuppstå igen 2002. Denna sista version av tidskriften varade bara i ett par år. Redaktör var Kristoffer Leandoer med Aase Berg som andreredaktör.

Den hade nu ett större format som påminde om ett musik- eller matmagasin. Och ett utropstecken kom efter BLM-et på omslaget.

Ett omslag som i sista numret av den första årgången pryddes av en bild på fantasyförfattaren China Miéville. Det var ett temanummer om fantasy. BLM hade haft temanummer förr. Ett av de mer omtalade på 80-talet hade som tema realismen. Men där stod inte "Allt du skulle vilja veta om realism men varit för skraj att fråga!" på omslaget.

Huvudartikeln är en intervju med Mieville av Leandoer. Och det är ett intressant samtal med en intressant författare. Och som då var ett av de stora nya namnen inom genren. Miéville är en politisk författare och säjer att han vill bryta med hela Tolkiengrejen. En av de författare han nämner som förebilder är M. John Harrison. Men han menar också att han i sina egna böcker, som Perdido Street Station, bryter mot dennes bild av ett samhälle som redan vittrat sönder

Harrison är med i en presentation över 24 författare i en fantasykalender. Ett av de BLM-nummer jag har från 50-talet är det som innehöll Elisabeth Tykessons översikt över sf-genren, "Nästa: Venus. En orientering i science fiction". Det är lätt att man är mer kritisk mot såna här försök att presentera genren ju nyare de är. Man förlåter Tykesson för att hon inte nämner Alfred Bester. Medan man gärna räknar de författare fattas i kalendern här. Men det är en rätt bra översikt. Den kompletteras med ytterligare tre lite längre presentationer av Neil Gaiman, Ursula K. LeGuin och då Miéville. Leguin har också med essän "Praktiska tips till dig som vill bli Gud". Som är bra och användbar.

Berg har med en hyfsad artikel om H. P. Lovecraft och en artikel om en hötorgskonstnär som jag inte orkade läsa då och inte orkar läsa nu. Hon var väldigt pro-kitsch då ett tag.

J. G. Ballard presenteras med en av sina lättsammare noveller - "Mordet på John Fitzgerald Kennedy som motortävling betraktat" (Alfred Jarry, som gjort den novell som Ballard här gör en hommage till, finns med på en lista över smygfantasy i numret - tillsammans med bland andra Rainer Maria Rilke och Systrarna Brontë). Annina Rabes översikt över Ballards författarskap är välskriven. Men i slutet av artikeln skriver hon att hon ägnat det senaste halvåret åt att läsa Ballard och atgt hon inte gillar det. Han är tråkig och hon har svårt att relatera till hans maskinmänniskor. Eftersom detta är år 2002 är det menat som det högsta beröm.

I en del av recensionerna märker man på liknande sätt att det faktiskt gått ett tag. I filmavdelningen görs Lilja 4-ever ner: "Och i salongen sitter den svenska medelklassen och tycker sig ta ställning medan de mumsar på sina popcorn". De negativa recensionerna är påfallande många också bland bokrecensionerna.

Annars blev jag lite positivt överraskad av hur många recensioner det var. 80 böcker recenseras. Jag hade för mej att tidningen minskade på recensionsdelen i de senare årgångarna. Men det kanske var den i slutet av 90-talet. Vad som fattas från de äldre är avdelningen med nyutkommen litteratur i utlandet.
Det finns emellertid en "internationell utblick" som består av en intressant och nyanserad artikel av Peter Fröberg, "Boklöst land", om att man inte läser i Kambodja.

Det är bland recensionerna fler böcker man minns från när de kom ut än i 57 och 86 års BLM. Men jag har bara läst en handfull av dem.

Kingdom Come av J. G. Ballard

I want to tear down the old world and build a new order, something like the one we're building together inside the Metro-Centre. I know I'm right , I know we can bring a new world to life. It's started here inside the Metro-Centre, but it's spreading all over the real England. If you can smell the motorway you're in the real England. You can feel it, can't you, Cathy? Deep inside you. No not there Sheila. Come and see me later and we'll find it. Yes, I'm lonely, I don't sleep well, part of me, frankly, is a little bonkers. But I'm right. I've seen the future and I believe. I want to do things even I can't mention.

Som i flera av J. G. Ballards föregående böcker så sätts handlingen i hans sista roman Kingdom Come i gång av ett våldsdåd. Det är huvudpersonen Richard Pearsons far som blir skjuten i ett köpcentrum. Pearson flyttar in i sin fars lägenhet och börjar nysta i fallet. Han märker efter ett tag inte bara att det är något skumt med faderns död utan att själva köpcentret är center för något otäckt. En new fascism i konsumismens tecken.

Ballard började som sf-författare och blev sen experimentell sf-författare för att slutligen hyllas också utanför genren. Men det finns ingen stark gräns mellan hans genrearbeten och de andra (möjligen med undantag för hans två självbiografiska romaner).

Kingdom Come kan säjas föregå i en så pass nära framtid att vi kan lukta den. Som huvudpersonen kan känna lukten av motorvägen från det Metro-Centre som romanen handlar om.
Snarare än att vara science fiction av sorten framtiden-var-i går så påminner den om en av Evelyn Waughs satiriska romaner (då den utgåva jag har läst är en sån där med extramaterial finns där med en lista på Ballards tio favoritböcker. Den käre bortgångne av Waugh ingår bland dem.) En tillspetsad beskrivning av ett slags samhälle som redan finns. Med shoppingkanaler och sportklubbar. Och asiatiska butiker med krossade rutor.

I Waughs romaner brukar finnas ett kapitel där, antingen den hittills rätt passiva huvudpersonen eller en plötsligt anländande ny karaktär, tar tag i saker och sätter i gång skeendena.

Pearson är en från början rätt typisk icke-handlande modern romanfigur. En reklamman som blir illa berörd av indicier att hans far kanske var involverad i rasistiska grupper. Men i slutet av första delen börjar han bli mer aktiv. Han föreslår en ny reklamstrategi i ett samtal med köpcentrets talesman.
En reklam med lite vansinne, lite förelämpningar. Detta kommer att få långtgående konsekvenser för samhället kring köpcentret.

Det finns en självklarhet i hur den nya rörelsen växer fram i romanen. Som förstärks av hur huvudpersonen får en ledande roll i det hela utan att han tycks ändra karaktär. Det finns mitt i det hela något lockande med de vansinnesyttringar som Ballard beskriver.

Boken, tyvärr inte översatt till svenska, har en säker prosa som flyter fram väl med ständigt återkommande träffsäkra beskrivningar.

(inlägget vart först publicerat den 1:a september 2009)

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där.
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. Bland de tjugofyra novellerna i Things that never happen (jag är inte helt hundra på att jag läst allihop) finns flera bra. Även om endast ett par kommer upp i nivå med "Egniro".)

Litteraturer

Lyran vill idag att vi ska berätta om tre sorters favoritlitteratur.

Poesi
Dikter har fördelen att det är rätt lättdefinierat vad som är poesi. Ojämna högermarginaler (också en del annat har förvisso det. Som menyer. Slas skrev en gång en novell där en man avskydde poesi så pass mycket att han inte ens kunde beställa mat på en restaurang då menyns typografiska likhet med dikten var alltför stor.)

Svårdefinierbar litteratur
Många av de böcker jag tycker bäst om är annars svåra att kategorisera.

Experimentell sf från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet
Som sånt i tidningen New Worlds. J. G. Ballard, Joanna Russ, James Tiptree jr.

Dystopi, dystopa, dystopera

Lyran har idag som tematrio dystopier.
Nuförtiden används ibland dystopier som likhetstecken för science fiction. När man inte vill kalla sf vid ett så simpelt namn. Som en underavdelning av genren är det väl en som lite har framtiden bakom sej. De flesta intressanta samtida sf-verken handlar om en framtid som är annorlunda snarare än bättre eller sämre.
Det hindrar inte att det har skrivits intressanta dystopier. Som till exempel dessa tre:

J. G. Ballard - Kingdom Come

Thomas M. Disch - Camp Concentration
Ett par år efter att Camp Concentration kom ut så redigerade Disch en antologi kallad The Ruins of Earth. Novellerna i den delades in i fyra underavdelningar. Kallade: "The way it is", "Why it is the way it is", "How it could get worse" och "Unfortunate Solutions". Det är en kategorisering som sammanfattar dystopins syfte.
Disch hade själv med en novell i antologin. Den stod i avdelningen "How it could get worse". Om Camp Concentration hör hemma i den kategorin eller i någon av de andra kan man diskutera.
Romanen från 1968 är skriven i dagboksform av en poet som sitter i läger i ett U. S. A. i den (då) nära framtiden. Lägerledningen börjar utföra experiment på fångarna för att höja deras intelligens. En av de bästa SF-romanerna från sin tid. (Ursula K. LeGuin skriver i en av flera blurbar på mitt ex av boken att det är "a work of imagination controlled by real moral responsibility; it is a work of real art, and if you read it, you will be changed")

Stanislaw Lem - Den stora framtidskongressen
En roman av sorten där det framtida samhället, som vår hjälte blir upptinad till, vid en början verkar vara en utopi men som efter hand visar sej dölja mindre trevliga sidor. En av de mest spännande och roligaste böckerna i denna undergenre till undergenren.

10 bra engelska romaner

Det är Englands nationaldag, St. George's Day.
Vilket firas med den traditionella jakten på drakar och en lista

J. G. Ballard - Skändlighetsutställningen
På sätt och vis så är det här en novellsamling snarare än en roman. Men Ballard kallade texterna i den (varav de flesta tidigare publicerats i Michael Moorcocks tidskrift New Worlds för komprimerade romaner. Och verket kan betraktas som en helhet. Det är märkliga obscena (ett tidigare kortare urval på svenska hette Varför jag vill knulla med Ronald Reagan) stycken som bjuder på en helt speciell sorts läsupplevelse. Boken är också ofta väldigt rolig.

Samuel Butler - Landet Ingenstans
I Butlers komiska utopi/dystopi finns en bihandling där invånarna i Erewhon förbjuds att äta kött. Detta modifieras så att man har rätt att äta djur som dött av sjukdom eller för egen hand. En självmordsepidemi bryter ut bland fåren. De kastar sej på knivar till höger och vänster.

Lewis Caroll - Alice i underlandet

Daniel Defoe - Pestens år
(Ej att förväxla med Pestens tid. Som är en Stephen King-roman.)
Den första dokumentärromanen. Om London av år 1665 (romanen skrevs på 1720-talet) och pestens härjningar.
Boken avslutas med en vers av den fiktive berättaren "Med ve och fasa pesten slog/London år sextifem./Väl hundratusen mänskor dog;/men jag var ej bland dem""

Malcolm Lowry - Under vulkanen
Roman om en alkoholiserad före detta konsul i Mexiko under de dödas dag 1939. Alla är överens om att det är en av de stora 1900-talsromanerna och för en gångs skull så har alla rätt.

Michael Moorcock - A Cure for Cancer
En Jerry Cornelius-roman. Enda på listan som inte finns i svensk översättning. I Storbrittanien har Moorcock börjat betraktas som den betydande författare som han är. Men här bedöms han, om någon skulle känna till honom, oftast efter den sämre delen av sitt författarskap. Böcker Moorcock skrev på nån vecka för att betala sina krognotor.
Hans mästerverk A Cure for Cancer är en fascinerande roman som blandar nyhetsnotiser med en märklig spionromanshandling. Påminner mycket om Thomas Pynchon men betydligt lättare att ta sej igenom. Denna andra roman i Jerry Cornelius-sviten finns enklast att få tag i i omnibuset The Cornelius Quartett. (Men då ska man vara medveten om att den första romanen där inte är särskilt bra.)

Mary Shelley - Frankenstein
It's alive.

William Thackeray - Fåfänglighetens marknad
Thackerays roman Vanity fair (det finns flera svenska varianter på titeln) har undertitel en roman utan hjälte. Men när Becky Sharpe i början av romanen lämnar flickskolan och kastar ett lexikon som hon fått därifrån utför droskfönstret och vänder sej till sin väninna och säjer "Vive Bonaparte" så står det klart att den ändå, om du frågar mej, har en hjältinna. Rebecka Sharpe är en underbar romankaraktär.

Evelyn Waugh - Press-stopp
Waughs bakåtblickande överklasskildringar (varav en blivit en medelmåttig TV-serie) är visserligen inte utan charm men riskerar att överskymma den väsentligare delen av hans författarskap: de humoristiska romanerna. Som den här om en lantbruksreporter som av misstag blir sänd att övervaka ett inbördeskrig i Afrika.

Virginia Woolf - Jakobs rum
Min favorit av Woolfs romaner. Brukar ibland ses som en mellanbok. Efter de tidiga mer konventionella men innan de man tvingas läsa på universitetskurser. Jakob i romanen skildras aldrig direkt. Utan bara genom de spår han sätter på andra människor och platser.

Min drömantologi

En rätt vanlig uppgift i amerikanska high school-or och college-ar lär vara att låta eleverna sätta ihop sina egna drömantologier. Ofta lite mer specifierat. En författare från din region, en dikt och så vidare. Mitt urval här enbart noveller. Volymen skulle väl bli en 300 sidor.

Amerika finns inte av Peter Bichsel

Ytterfil av Jayne Anne Phillips

Boys av Carol Emschwiller

The Assassination Weapon av J. G. Ballard

The Snowball Effect av Katherine MacLean

Ryttaren på kolhinken av Franz Kafka

En hörsägen av Lao She

Morbror Sven och kulturrevolutionen av Lars Gustafsson

Tlön, Uqbar, Orbis tertius av Jorge Luis Borges

Immanuel av Slawomir Mrozek

Två O:n av Stig Larsson

Ka av Velimir Chlebnikov

Lotteriet av Shirley Jackson

Egnaro av M. John Harrison

Den feta människan i historien av Peter Carey

Love is the plan the plan is death av James Tiptree jr.

Ve förtryckaren av Kalilah (i Eric Hermelins tolkning)

Kung Salomo och drottningen av Saba av Ivar Lo-Johansson

Nicodemus Dodge och skelettet av Mark Twain

Värstvart Hallå av Samuel Beckett

Bill gets hep to God av John Sladek

Järnvägskatedralen stod på ett stort flak av skiffergrå sten av Michael Ende

Antecknat av Jan Myrdal

Fast egentligen vorde det här en för min del inte helt perfekt antologi då det inte finns några för mej nya noveller i den.

John Sladeks parodier

I slutet av John Sladeks novellsamling The Steam-Driven Boy and other stangers finns det en avdelning med tio korta texter kallad "The Parodies". Dessa är parodier på tio författare, huvudsakligen inom sf-fältet.

Författarna som parodieras får sina namn förvrängda. Philip K. Dick blir Chipdip K. Kill. Cordwainer Smith-parodin har undertiteln "A Co-ordainer's Myth". Medan J. G. Ballard får heta J. G. B-.

I novellsamlingens innehållsförteckning står också de parodierades namn utsatta med vokalerna ersatta av asterisker. Här anar man en redaktörs hand. Den första av novellerna "The Purloined Butter" hade inte detta förtydligande när den först publicerades i New Worlds Quarterly 3. Där fanns istället ett kort företal där Sladek är upprörd över att författaren Edgar Allan Poe plagierat honom ("purloined my story").

Parodin tillhör inte de mest välsedda genrerna. Och också dessa parodier ses ofta som en lättviktig del av Sladeks verk. Men även om ett par av dem (som till exempel Chipdip K. Kill-novellen) kräver att man har läst förebilden så gör Sladek berättelser som skulle kunna stå på egen fot av de flesta (och om man har läst Philip K Dick så är det en rätt förödande satir).

Sladek var i sitt författarskap ofta inspirerad av författare utanför sf-genren. Roderick lånar grepp från William Gaddis medan Joseph Hellers inflytande på långnovellen "Masterson and the clerks" är tydligt. Kanske är det därför han i dessa noveller förlöjligar inte bara genrens ofta orimliga historier eller författarnas svulstiga prosa utan också dess berättargrepp.
Att Wells-historien "Pemberley's Start-Afresh Calliope" berättas av en man som jaget träffar på en klubb får på slutet sin betydelse också för handlingen. En handling som involverar en man som säjer sej vara förföljd av tisdag morgon.
Kronologiskt ordnade efter den parodierade så bildar novellerna en liten mini-historia över sf-genren och dess stilgrepp.

Parodierna påminner mycket om Sladeks övriga verk. Inte minst de andra novellerna i samlingen. Titelnovellen är till exempel en drift med tidsreseschabloner. Hånandet av Asimovs robotlagar åtekommer i Tick-Tack. Asimov-parodin är en av de bättre.

Bäst i avdelningen är en parodi på Ray Bradbury. I den så har efter att telefonerna har blivit populära postkontoren stängts och frimärken förbjudits. Detta berättar en gammal man för sina barnbarn. Sladek prickar in Bradburys sentimentala och klagande ton. Världen har blivit sämre för att alla har för bråttom "the fast folks couldn't take the time to write or read letters". Förutom Fahrenheit 451 så lånas det från flera Bradbury-historier. Bland annat Blommande vin. När på slutet den gamle mannen och barnen äntligen bränns inne av telefonkompaniets polismän så går lågorna i höstens färger.

Lite en besvikelse är Ballard-hommagen. Som först ser ut att utgå från hans kondenserade romaner typ Skändlighetsutställningen men snarare bygger på hans tidigare mindre intressanta undergångsromaner.
Detta gör också att parodierna inte helt går fram till vad som då var genrens nu (samlingen kom 1973, ballardparodin 1969). Senare har Sladek, i formen av en recension, gjort en parodi på Michael Moorcock och därmed delvis rättat till detta.

De tio parodierna finns också i samlingen The Best of John Sladek.

10 bra berättelser där världen går under

Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. En sak jag spenderade den sista, inte så händelserika, tredjedelen av filmen 2012 med var att tänka på andra, bättre apokalypser. Tio sådana följer:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells oc John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här blir djur och växter till kristall vilket lyriskt beskrivs.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara diskrepansen mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

Kingdome Come av J. G. Ballard

I want to tear down the old world and build a new order, something like the one we're building together inside the Metro-Centre. I know I'm right , I know we can bring a new world to life. It's started here inside the Metro-Centre, but it's spreading all over the real England. If you can smell the motorway you're in the real England. You can feel it, can't you, Cathy? Deep inside you. No not there Sheila. Come and see me later and we'll find it. Yes, I'm lonely, I don't sleep well, part of me, frankly, is a little bonkers. But I'm right. I've seen the future and I believe. I want to do things even I can't mention.

Som i flera av J. G. Ballards föregående böcker så sätts handlingen i hans sista roman Kingdom Come i gång av ett våldsdåd. Det är huvudpersonen Richard Pearsons far som blir skjuten i ett köpcentrum. Pearson flyttar in i sin fars lägenhet och börjar nysta i fallet. Han märker efter ett tag inte bara att det är något skumt med faderns död utan att själva köpcentret är center för något otäckt. En new fascism konsumismens tecken.

Ballard började som sf-författare och blev sen experimentell sf-författare för att slutligen bli n hyllad mainstreamförfattare i England. Men det finns ingen stark gräns mellan hans genrearbeten och de andra (möjligen med undantag för hans två självbiografiska romaner).

Kingdom Come kan säjas föregå i en så pass nära framtid att vi kan lukta den. Som man kan lukta motorvägen från det Metro-Centre som romanen handlar om. Snarare än att vara science fiction av sorten framtiden-var-i går så påminner den om en av Evelyn Waughs satiriska romaner (då den utgåva jag har läst är en sån där med extramaterial finns där med en lista på Ballards tio favoritböcker. Den käre bortgångne av Waugh ingår bland dem.) En tillspetsad beskrivning av ett slags samhälle som redan finns. Med shoppingkanaler och sportklubbar. Och asiatiska affärer med krossade rutor.

I Waughs romaner brukar finnas ett kapitel där, antingen den hittills rätt passiva huvudpersonen eller en plötsligt anländande ny karaktär, tar tag i saker och sätter i gång skeendena.

Pearson är en från början rätt typisk icke-handlande modern romanfigur. En reklamman som blir illa berörd av indicier att hans far kanske var involverad i rasistiska grupper. Men i slutet av första delen börjar han bli mer aktiv. Han föreslår en ny reklamstrategi i ett samtal med köpcentrets talesman. En reklam med lite vansinne, lite förelämpningar. Detta kommer att få långtgående konsekvenser för samhället kring köpcentret.

Det finns en självklarhet i hur den nya rörelsen växer fram i romanen. Som förstärks av hur huvudpersonen får en ledande roll i det hela utan att han tycks ändra karaktär. Det finns mitt i det hela något lockande med de vansinnesyttringar som Ballard beskriver.

Boken, tyvärr inte översatt till svenska, har en säker prosa som flyter fram väl med ständigt återkommande träffsäkra beskrivningar.

En fin dag att bränna lite böcker

Den här passagen i Michael Moorcocks minnestext om J. G. Ballard, (mest om New Worlds-tiden) tyckta jag passar fint denna världsbokdag:

"At one time his back garden served as a pit in which he burned review copies (I remember him phoning me to complain bitterly that Fahrenheit 451 was NOT the temperature at which book paper burned)"

Detta är hur dagen borde firas.

Det här får mej också att tänka på när Socker-Conny har till jobb att gå över en utgåva av Hemsöborna och bränner hela upplagen "Det är fel på böckerna från början! Jag måste bränna noggrant!"

Och så har vi väl alla känt inför en del böcker.

J. G. Ballard och New Worlds

1964 tog Michael Moorcock över redaktörskapet för den brittiska sf-tidskriften New Worlds. Tillsammans med bland andra J. G. Ballard, som tillsammans med Moorcock stod för det mesta av det redaktionella materialet i magasinets första år, gjorde han om den till en publikation för nyskapande prosa. Tidningen sålde trots klagomål på de nya obegripliga historierna väl och var under ett decennium något så udda som en tidskrift för experimentell litteratur som också var en försäljningsframgång.

J. G. Ballard var redan en etablerad författare och hade sålt sina noveller och romaner såväl till den amerikanska marknaden som till den tidigare mer traditionella New Worlds under Ted Carnells regi. Hans tidiga prosa var påverkad av den brittiska undergångstraditionen med Wells och Wyndham och en av hans katastrofromaner The Drowned World hade redan gått som följetong i en annan engels sf-tidning. Och novellen "Terminal Beach", också den med gott om undergångsstämning hade tryckts i Carnells magasin. I det första Moorcocknumret började den bästa av hans svit med katastrofromaner The Crystal World (på svenska som Kristallvärlden att gå som följetong.

Moorcock skriver i förordet till den retrospektiva antologin New Worlds att gruppen kring tidskriften hade ett gemensamt intresse för det nya och experimentella i allmänhet men inte nödvändigtvis för samma konstnärer och författare. Ingen annan i gruppen delade Moorcocks intresse för Brecht medan Moorcock inte delade Ballards gillande av Salvador Dali.
Av de äldre sf-författarna uppskattade Moorcock endast Alfred Bester och Ballard enbart Bradbury. Denna förkärlek för den mer finstämde närmasr sentimentala Bradbury är lätt att förstå när man läser den tidige Ballard som i allt undergångsfrossande har en lyrisk melankolisk ton som jag menar finns kvar också när hans författarskap tar en mer experimentell vändning.

Ballards kondenserade romaner såsom "The Assassination Weapon" (ur vilken jag citerade ett stycke häromdagen vid nyheten om Ballards död) var viktiga för SF-litteraturens utvecklande och mycket imiterade. Dessa Ballards experimentella texter hade sina föregångare. I det första New Moorcock Worlds hade Ballard skrivit en text om William S. Burroughs. Och redan i tidigare Ballardnoveller och -romaner kan man se fröna till dessa mer avantgardistiska texter.

New Worlds gav Ballard, liksom fler författare (Thomas M. Disch, Barrington J. Bailey) en möjlighet att fritt utveckla sin stil. Och även om det väl finns en period under det sena 70-talet då hans texter fullt upptagits av sf-mainstream och han kunde tyckas stå och stampa på ett ställe kom han att fortsätta utveckla sej. Och i England ses han idag mindre som genreförfattare utan snarare blott och bart författare trots att en stor del av hans böcker fortsatt att vara off-sf. Hans självbiografi låg på många årstopplistor förra året. Och nyheten om hans död har i hemlandet fått stort utrymme.

Vill man läsa och se förändringen men också det trots allt i det stora hela enhetliga i J. G. Ballards författarskap görs det, om inte enklast, så bäst genom volymen The Complete Short Stories en mer än tusensidig volym som också kommit i storpocketutgåva i två volymer (boken ska sakna ett par noveller enbart publicerade i tidskrifter).

I Sverige kom en del av Ballards tidiga romaner ut på 70-talet men det skulle dröja tills för några år sedan för den banbrytande The Atrocity Exhibition att komma på svenska som Skändlighetsutställningen. Sven Christer Swahn tar upp just detta att Atrocity Exhibition inte kom ut i Sverige men väl i Danmark som en viktig skillnad i förhållandet till den nya sf i de två skandinaviska länderna i sin 7 x framtiden.

Därför är det kanske inte så förvånande om nyheten om Ballards död har fått rätt kortfattade notiser i svensk press. Och mest nämner atttvå av hans böcker filmats.
DN skriver bland annat om "den omtyckta dystopiska romanen 'Crash'" vilket åtminstone jag skrattade till åt.
Svenska Dagbladet nämner visserligen också främst filmerna men har också på under-stecket-bloggen flera länkar till tidigare artiklar om Ballard. Det verkar vara bra översiktliga artiklar.
I den svenska bloggosfären har det ägnats ett lite större och bredare intresse för Ballard efter dödsnyheten Jessica Björkäng skriver om Ballard som en relativt nyfunnen favorit. Och länkar till fler inlägg bland annat till Johan J. på Ampersand. Också han tar upp The Complete Short Stories. (Som av och till varit ut ur tryck, men om den finns att få tag i nu kommer den nog att tryckas upp i nya upplagor nu.)

J. G. Ballard 1930-2009

EINSTEIN.'The notion that this great Swiss mathematician is a pornographer may strike you as something of a bad joke,' Dr. Lancaster remarked to Webster. 'However, you must understand that for Traven science is the ultimate pornography, analytic activity whose main aim is to isolate objects or events from their contexts in time and space. This obsession with the specific activity of quantified functions is what science shares with pornography. How different from Lautreamont, who brought together the sewing machine and the umbrella on the operating table, identifying the pudenda of the carpet with the woof of the cadaver.' Dr. Lancaster turned to Webster with a laugh. 'One looks forward to the day when the General Theory of Relativity and the Pricipia will outsell the Kama Sutra in back-street bookshops.'

ur "The Assassination Weapon" av J. G. Ballard 1966.

SyFy

Sci Fi Channel ska byta namn till SyFy. För att ta bort stigmat från termen. Att göra bra program är Plan B. SyFy lär uttalas på samma sätt som Sci Fi.

Som förkortning för Science Fiction har Sci Fi något annorlunda konnotationer än SF. Mer populärt inriktad. Kanalens hemsida har bland sina medarbetare också en författare och kritiker som John Clute. Som tilhör den andra sidan av genren.

När termen Sci Fi började bli populär var det i reaktion mot de mer litterära och experimentella utövarna av genren. Som gärna påpekade att S-et i SF inte behövde stå för Science. I förordet till 69 års antologi The New SF. An original anthology of modern speculative fiction (en systerantologi till New Worlds) skriver dess redaktör Langdon Jones "The initials themselves have been put to various uses - science fiction - speculative fiction"..."and one critic, incensed by J. G. Ballards excellent 'concentrated novels' claimed they stood for So-called Fiction". Ballard finns representerad i antologin med en intervju om den (då) nya science fictionen. Bara en del av antologin skulle idag kännas igen som SF. Inget som Sci Fi.

Själva poängen med förkortningen Sci Fi är att den inte kan stå för vare sej So-called Fiction eller Speculative Fiction. Den senare termen den experimentelle SF-författarens första val på den här tiden. Samuel Delany har menat att termen Speculative Fiction (som betyder spekulerande snarare än spekulativ på svenska) beskriver en viss historisk epok av SF. Vilket inte hindrade Margaret Atwood att kalla en av sina romaner för speculative fiction i motsättning till science fiction. Skillnaden skulle enligt henne bestå i att speculative fiction till skillnad från det andra sf handlade om vad som verkligen skulle kunna hända. Något författarna som kallade sina verk för speculative fiction i regel inte var särskilt intresserade av.

Nu kallade Atwood sin roman 'Oryx and Crake speculative fiction för att hennes förläggare inte ville att hon skulle kalla den för science fiction. Så det var snarare som ett slags kod.

Men oviljan från förlagen för genren som inte vågar säga sitt namn (här hemma har Lars Jakobsson blivit på samma sätt rådd att inte kalla I den röda damens slott för SF) är ett uttryck för det som får Sci Fi Channel nu att byta namn. Det är visserligen ett polskt ord för syffe men allt måste vara bättre än sci fi.

Jerry Cornelius

I en scen i Rodrigo Fresáns Kensington Gardens, som jag läser nu, där en mängd kända personer minglar i huvudpersonens minne av festerna hans föräldrar höll i hans barndom - sammanhopna till en tillställning, så dyker Jerry Cornelius upp "(han finns jag såg honom)" inflikar berättaren (Tom Ripley får samma formulering i samma sorts parentes, passagen använder sej flitigt av upprepningen som metod.)

Jerry Cornelius är en karaktär skapad av Michael Moorcock. Till en början kan han se ut att vara enbart en pop- och alternativkulturens svar på James Bond utsmyckad med lite modernistiska grepp. Att Moorcock hatade (och hatar) James Bond är väl inget som direkt motsäjer detta.

Men den psykedeliske spionen Jerry Cornelius äventyr i multiversum har mer att ge än att vara en parodi på (den ändå redan självparodiske) James Bond. Bland Moorcocks många noveller och romaner om sin hjälte finns väldigt bra texter.

För många är de. Huvudnovellerna har getts ut i volymen The Lives and Times of Jerry Cornelius som förra året kom i en utökad utgåva, dubbelt så många sidor som den version jag har.
Medan de fyra romanernafinns samlade i the cornelius quartet. En visserligen oumbärlig volym men med det fel som så många sådana samlingar har: det är först i den andra romanen A Cure for Cancer som Moorcock riktigt lyckas sparka igång konceptet.

De många novellerna och romanerna och ytterligare flera verk som är knytna till dessa kan lite dölja hur pass bra A Cure for Cancer är (även de två följande romanerna är bra, om än lite tappade på kraften av det nya).

Moorcock blandar nyhetsartiklar thrillermoment surrealistiska passager och citat på ett sätt som 1969 när boken kom snarare hade sin motsvarighet i filmen än i den samtida litteraturen. Det är lätt att se att Alfred Bester är en förebild men Bester hade aldrig denna möjlighet att slå sej fri. Likheter med Moorcocks vän J. G. Ballards verk från samma tid finns, men där Ballard är något tungrodd flyter Moorcocks prosa fram. Och en kapitelrubrik har fått sitt namn efter en Tim Rose-låt.

Jerry Cornelius finns också som ett slags share ware skriven av andra författare som Norman Spinrad, Brian Aldiss och M. John Harrison. Noveller (och nån serie) av andra författare än Michael Moorcock ska finnas samlade i The Nature of the Catastrophe. Men man kan hitta de lite här och där. Spinrad är den av dem jag läst vars röst bäst gifter sej med konceptet.

Också en del av de senare Jerry Cornelius-novellerna är bra, även om Moorcock väl något kan anklagas för att ha använt figuren lite väl mycket. Liksom novellerna av andra författare så kan det säjas ingå i försöket att göra Jerry Cornelius till en ikon. Något som, såsom hans cameo i Fresáns roman bland annat tyder på, väl kan säjas ha lyckats.
Den första Jerry Cornelius jag läste var Gold Diggers of 1977 en kortroman som var en utökad version av en bok som släpptes ihop med Sex Pistolsfilmen The Great Rock'n'Roll Swindle och jag tyckte väldigt bra om den; "It wasn't World War Three, but it was better than nothing."

Rune Janssons Mögel - kannibalism och konserverad konst

om det börjar växa mögel på ögat ser det hemskt ut men är inte så obehagligt som man tror det är bara att torka bort det och då får man det på handen det ser då på handen ut som litet grön färg endast det kan också växa mögel inuti munnen men det är endast på döda människor.

Rune Jansson är en svensk konstnär född 1918. Hans korta roman Mögel kom ut 1968 på Bonniers. Boken börjar i rätt gängse absurd stil. Datamaskiner styr allt. Kyrkor och konst blir bägge konserverade. Som man konserverar mat. Multikonst kallas konsten i burk som man kan öppna för att få ett svagt estetiskt välmående. "Hur fungerade multikonst? Måste allt fungera."

När i andra kapitlet möglet ägnas ingen större tid åt förklaring. Asiaterna har ätit mögel och blivit mörkerseende och invaderar. Men sen får alla mögel. Ett år kommer mögel istället för snö. Ett barn har mögel istället för hår. Överallt mögel.

Det enda som finns att äta är andra människor och den vanligaste sysselsättningen är krig. Som är något av ett familjeföretag. De betalas med köttet från de de har dödat. Och får ge ifrån sej ett skålpund kött om de inte krigat bra nog.

Boken har inte direkt protagonister utan är mer som ett par prosadikter. Med mögeltema.

Den påminner lite om J.G. Ballard vid denna tid. Och är mer lik den nya våg inom sf som fanns i england då än någon annan svensk roman.

Om Rune Jansson var bekant med denna new wave är svårt att säja. Troligen är det snarare Willian S. Burroughs än Ballard som påverkat honom. Prosan har också visa likheter med Gertrude Stein.

om Mögel bara vore ett aningens snäpp bättre hade man gärna utnämnt den till en bortglömd klassiker. Men den har svårt att välja mellan det absurda och satiren. Och då vissa stycken lyckas i kraft av rent äckel glimta till så går andra bara på.

Den slutar åtminstone lyckligt. Alla är nöjda med sin mögliga lott.

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i New Worls publicerade "Running Down".

Novellen finns med i Things That Never Happen en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad. Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratuir. Ställ den bredvid en Cortazar eller en Auster och den skulle se ut att höra hemma. Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M.John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."