10 bra australiensiska skivor

Idag är det Australiens nationaldag. Vilket vi firar med denna lista.


Birthday Party - Prayers on fire
Nick Caves grupp innan Nick Cave & The Bad Seeds. Alla gillar Cave nuförtiden men Birthday Party får man fortfarande ha i fred. Mot slutet flyttade gruppen till Berlin. Men 1981 när Prayers on fire kom ut var de fortfarande australienbaserade. Skramligt och bra.
Bästa spår: Cry

Simon Bonney - Forever
Simon Bonney var frontfigur i Crime & The City. När de splittrades gav han ut soloplattor som var mer åt singer/songwriter-hållet. Det här är solodebuten, lite ojämn men med flera vackra sånger.
Bästa spår: Ravenswood

Nick Cave & The Bad Seeds - Let love in
Nick Caves grupp Nick Cave & The Bad Seeds. Delar av den här skivan från 1994 är inspelad i Australien. Caves bästa 90-talsplatta.
Bästa spår: I let love in

Crime & The City Solution - Shine
Crime & The City var vid den här tiden (1988) berlinbaserade - de är med i Wim Wenders Himmel över Berlin. Men de hade ett stort inflytande på den australiska new wave-scenen.
Bästa spår: On every tran (grain will bear grain)

Go-Betweens - Send me a lullaby
Bland de många av ens kasettband som gått förlorade är det jag saknar mest ett med en liveinspelning några år efter den här skivan där bandet gjorde makalösa versioner av "Eight pictures" och "Your turn my turn".
Bästa spår: Your turn my turn

Mick Harvey - Intoxicated man
Skiva med tolkningar av Serge Gainsborogh eller hur han stavas. Lysande.
Bästa spår: New York, U.S.A.

Anita Lane - Sex O'Clock
Anita Lane sjunger på Intoxicated man, hon har skrivit ett par av texterna på Birthday Partys Prayers on fire och här tolkar hon "Like Ceasar needs a Brutus" från Bonneys Forever. En tidigare skiva, Dirty Pearl, var delvis en samling med samarbeten med andra artister. Trots den fåniga titeln är det här en riktigt bra skiva.
Bästa spår: The next man that I see

The Loved Ones - The Loved Ones' Magic Box
Australiensisk garagerock när den är som bäst.
Bästa spår: Sad dark Eyes

These Immortal Souls - Get lost (don't lie)
Band lett av Rowland S. Howard från Birthday Party (den främsta skillnaden mellan Birthday Party och Bad Seeds är Howard. Han hade ett mycket karakteristiskt gitarrspel som präglar den här skivan.
Bästa spår: Marry me (lie! lie!)

Triffids - Born Sandy Devotional
"När jag gjorde en 35 år i album-lista så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för 1986 och skrev 'Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.' Och denna lex 86 gäller än."
Bästa spår: Tarrilup bridge

Tidigare australienlistor:
Tio bra australiensiska filmer
5 bra australiensiska böcker och 5 bra indiska böcker (det är även Indiens nationaldag - jag är inte så inlyssnad på indisk musik tyvärr, jag har väl en och annan platta med Ravi Shankar typ).

Åtta länkar en lördag

Cute & creepy
En amerikansk utställning som lever upp till sitt namn. Bilden ovan är "Some pig" av Heidi Taillefer, en av konstnärerna som ställs ut.

Delusion - trailern
Jag skrev apropå Barry Adamson att jag aldrig hört talas om filmen Delusion, vars soundtrack han gjort. Men trailern kan man se på youtube. Och det ser ju ut att vara en riktig film om den än inte ser ut att vara särskilt bra.

Barry Adamson och Anita Lane - These Boots are made for walking - rockvideon
Och i videon till singeln från soundtracket, där Adamson tolkar Lee Hazlewood (med Lane i Nancy Sinatras roll) finns scener från filmen med.

Fredrik Strage om Guy Fawkes-masken
Strage i Dagens Nyheter om V för Vendetta och Wall Street-demonstranter (DN har bytt utformning på sin nätsida - i don't like it)

Seth fabulerar vidare: The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists
På Simon säger: "historien om en icke-existerande klubb för kanadensiska tecknare. Och inte bara en icke-existerande klubb utan också ett icke-existerande Kanada, där tecknare alltid hyllats av samhället och varit konstformen framför alla, ända sedan nationens grundande."

Vart tog Will Eisner vägen?
Lång recension om ett urval med serier som Eisner (The Spirit) gjorde för Preventive Maintenance Monthly, ett magasin som försökte popularisera arméns instruktionsmanualer. I The Comics Journal.

Om seriekritiker och Love & Rocket på Hooded Utilitarians
Hyllningarna till det senaste numret av Love & Rockets - New Stories i just The Comics Journal kritiseras. Diskussionen i kommentarerna går ut på en del sidospår, men intressanta sådana.

Ng Suat Tong om en splashpage i The Love Bunglers
Också på Hooded så redogör Tong för vilka scener ur äldre Locas-serier som en dubbelsida i en serie av Jaime Hernandez består av (som jag felaktigt beskrev som bestående av gamla serierutor i mitt inlägg om serien, de är alltså nytecknade) i samma L&R-nummer.

Vi har gått vilse i musiken

Anita Lane - Lost in music:


Från Dirty Sings - en tolva med fyra spår som kom 1988. Finns också som extramaterial på CD-versionen av Dirty Pearl.
Det påstås att det är en cover.

hå

Bostaven H är avklarad i mitt vinylprojekt. Kort om några av skivorna jag lyssnat på:

Alf Hambe är rätt bra om man kan komma förbi att han låter högtidligt trubaduraktig eller alfhambesk, som det också heter.

Headless body in a topless bar är den enda av mina Die Haut-skivor jag spelar ofta. Och då bara halva. Den halvan jag inte brukar spela är instrumental. Men bra. Andra halvan har Nick Cave, Mick Harvey, Kid Congo Powers och Anita Lane. Mick Harveys "Sad dark eyes" är bäst.
Burnin' the ice med Nick Cave & Die Haut gavs för nåt år sen ut på CD. Då sas det i pressreleasen att skivan försvunnit i Nick Cave-samlardjungeln.Men jag tycker den är ätt lätt att hitta i hyllan. Inga andra Haut är särskilt bra.

Hedningarnas första råkade jag spela på 45 varv. Det tog flera spår innan jag märkte detta. Den var mycket bättre på rätt hastighet.

Mina Billie Holiday låter inte så lika varandra som jag trodde.

Lars Hollmer spelar jag ofta. Alla efter varandra lyssnade jag senast igenom efter Hollmers död i slutet av förra året. Han var en av de stora.

När man spelar alla Hoola Bandoola-skivorna så slår det en att varje album hade en distinkt egen ljudbild. Bästa låten är ändå från första "Vävare-Lasse" - en djärv uppgörelse med feodalismen.

Nikki Sudden & Rowland S. Howard - Kiss you kidnapped charabang är en bra skiva som man spelar sällan då det är dålig bakgrundsmusik.

Lee Hazlewood-covers

Einstürzende Neubauten är långt ifrån enda bandet som gjort versioner av Lee Hazlewoods låtar.

De tio bästa:

Residents - Boots
Den här förvridna versionen av Nancy Sinatra-hiten fungerar såsom ett intro på albumet Meet The Residents. (Bara början på Youtube-klippet är "Boots", cirka en och en halv minut in slutar den.)

The (Original) Animals - The Fool

Souls - Ladybird
Från albumet Tjitchischtsiy. En av de bästa svenska 90-talsskivorna.

Erlend Öye - No train to Stockholm
Från tributen Total Lee som är en bra samling, men kanske inte har så många låtar som sticker ut.

Einstürzende Neubauten - Sand
Som sagt.

Nathalie Weiss och Joe McGinty med The Kustard Kings
Från Lee Hazlewood-tributkväll på Loser's Lounge.

Lydia Lunch med Rowland S. Howard - Some Velvet Morning
Den typiska Hazlewood-covern.

Magic Numbers med Martha Wainwright - Some Velvet Morning
I Hazlewood/Sinatra-duetterna är det kontrasten de emellan som gör sången. I coverna på dessa duetter uppnås denna kontrast på olika sätt. Här genom att Martha Wainwright inte sjunger rent.

Barry Adamson och Anita Lane - These Boots are made for walking

Marie Laforet och Gérard Klein - Le Vin de L'ete
Till och med kitschigare än originalet. Passar väl bredvid Marie Laforets version av "Paint it Black", också den på franska.