Citerat från årets läsning

"Anatole France[...]berättar om en notorisk agnostiker som en morgon besökte en from katolik. Den fromme katoliken var berusad och började utgjuta förfärande hädelser. Blek och chockad sprang agnostikern iväg från huset.[...]
'Jag hävdar fortfarande att det inte finns någon Gud. Men den där karlen tror på honom. Antag att en blixt sändes ner för att döda honom. Hur skulle jag kunna veta att inte jag också skulle stryka med? Jag stod ju bredvid honom.'"
ur "Bläckan i tunneln" av Brian Nolan (som också kallade sej för Flann O' Brien), övers. Erik Andersson, i Tema O'Brien

"Antichrist är osedvanligt skrämmande. Och på samma sätt som du ovillkorligt fylls av en rädsla för fåglar efter att ha sett Hitchcocks Fåglarna, blir du - i alla fall om du är man - rädd för kvinnor efter att ha sett Antichrist."
ur När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson

"Obesjunget är ju ingalunda Härnösand."
ur Kritik av Klara Johanson

"Alla konstverk är farliga. Min lille son försökte flyga när han hade sett Disneys Peter Pan. Jag fick tag i benen på honom just som han skulle flyga ut genom ett fönster på fjärde våningen. En man i staten New York offrade 67 barn till Jakobs Gud - han älskade Gamla Testamentet, helt enkelt. En pojke i Oklahoma stack ner sin mors andra man när han hade sett Hamlet. En man i Kansas City kopulerade med sin fru efter att ha läst Lady Chatterleys älskare."
Anthony Burgess, i en artikel i Rolling Stones den 8 juni 1972, och som efterskrift i den förra svenska utgåvan av Clockwork Orange, övers. Caj Lundgren

"Den administrativa framgången är en klättring på såpad stång. Jag iakttar vännerna som strävar uppåt. Allvaret i deras ansikte. De spända nacksenorna. Byxorna blöta av grönsåpa.
- Livet är kort men arslet är långt, ropar jag upp till dem; både för att visa att jag är klassiskt bildad och för att muntra upp dem.
Men de tycker inte om mina uppmuntrande tillrop; de fäktar avvärjande med händerna som för att tysta mig[...]blaff, säger det då och de halkar utför"
ur "Flugsommar" i Skriftställning av Jan Myrdal

"En eftermiddagspromenad genom Malmö. Hemstaden. Jag säger det igen. Upprepar mig. Det är enda sättet för mig att förstå att det är sant."
ur Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg

"Nu var ensamheten liksom understreckad."
ur Mor gifter sig av Moa Martinson

"- Nåja, sa jag. Inte ska jag förråda er. Se bara upp för de allra största, när ni knycker. De största bränns."
ur "Ur världslitteraturen" i Lastbara berättelser av Ivar Lo-Johansson

Och de orden från Ivar-Lo får avsluta vår jubileumsvecka. Citaten kommer från olika söndagars Citerat från veckans läsning. Utom Stig Larsson-citatet som är från denna veckas läsning.

Browntown av Jaime Hernandez

Efter de två tidigare numrenas genrehyllningar så återvänder Jaime Hernandez till den realistiska sidan av sitt serieskapande i Love and rockets - new stories 3. Den fortsätter Maggies del av Locas-historierna från förra omgången av Love & Rockets.
Dessa Locas-serier har följt de två mexikansk-amerikanska punkflickorna Hopey och Maggie sen tidningen i sin första form startade i början av 80-talet. Genom åren har karaktärerna i serien tillåtits bli äldre och ändra utseende. Serien har ofta tillbakablickar och Jaime Hernandez är en mästare på att teckna sina karaktärer i olika åldrar.

Vilket märks i albumets huvudserie "Browntown" (att det är huvudnumret understryks av albumets omslagsbild - som får en ny betydelse när man läst serien). En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospår i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna.

Serien omges av en serie om Maggie i nutid, "The Love Bunglers" i ett makligare tempo. Den är uppdelad i två delar med "Browntown" därimellan och de två serierna ger betydelse åt varandra.

Handlingen och sättet historietrådarna i "Browntown" och hur berättelserna i de två serierna vävs in i varandra kan påminna om andra samtida amerikanska historieberättare som Jayne Anne Phillips, Joyce Carol Oates eller Toni Morrison. Men där dessa har sin prosa för att åter ge kraft åt och en egen röst till ofta använda teman (som här familjehemligheter) så har Jaime Hernandez främst sina teckningar. Och, även om det hör samman, sin känsla för en berättelses rytm.

Jaime Hernandez ger med sina rena teckningar en känsla av ödslighet åt staden med öknamnet "Browntown". Ett namn som trots att serien är i svart-vitt man kan se att den förtjänar. Också de minsta bikaraktärer får med hjälp av de ansiktsuttryck och kroppsspråk Jaime Hernandez' ger de en egen personlighet.
Kroppsspråket står för en stor del av berättelsens nyanser. Hur karaktärerna sr eller inte ser på varandra. I en ruta är de fyra syskonen på bio och man ser tre olika sätt att se på en bioduk. Övergångarna från ruta till ruta är mästerlig. Ett tidshopp mellan två rutor här är anmärkningsvärt väl gjort (och fruktansvärd i hur man får se hur en person i serien hårdnar) även för att vara av Jaime Hernandez.

Jaime Hernandez väver in drag han lärt sej från Charlie Schultz' Snobben och klassiska Acke-serier utan att det på något sätt skär sej mot den egentligen rätt hemska hjärtskärande berättelsen och historiens realistiska ton.

"The Love Bunglers" kan i jämförelse med "Browntown" se ut som en mer lättviktig serie. Den är mer lik de Ray-berättelser i The Education of Hopey Glass som den också delvis är en fortsättning på. Men som sagt så knyter Jaime Hernandez de två serierna samman. Och "The Love Bungles" innehåller en av de bästa drömscenerna som tryckts i en serietidning/ett seriealbum.

Även om serien står rätt bra på egna ben så drabbar den nog den som följt Maggie genom de tidigare Love & Rockets-serierna något hårdare. Även om en viktig person i berättelsen är en karaktär som jag inte kan påminna mej att ha sett i de tidigare serierna. Men just hans frånvaro gör sej plötsligt märkbar - förändrar den tidigare berättelsen.

Ändå tror jag att detta det senaste numret av Love and rockets - new stories skulle fungera utmärkt som ens första Jaime Hernandez-serier. Det är en väldigt bra historia av en av vår tids största serieskapare på höjden av sin förmåga.

(Love and rockets - new stories är en serie album med nya tecknade serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez. De har 50 sidor vardera i varje nummer).

(Från 30 september 2010. Love and Rockets firar 30-årsjubileum i år.)

Om proggiga barnböcker

Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Dessa två, När barnen gick i strejk och När barnen tog makten, skriver Kalle Lind om i vad som ingår i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en.När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker(som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern". 

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade väldigt liten spridning) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

(Först publicerad 6 februari 2011. Då som del av en länksamling. Linds bok (som jag alltså inte läst, jag har bara texterna på Linds blogg) har nyligen kommit i en utökad pocketutgåva.)

I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord

"Folk använder ord ganska slarvigt. Dom gör sällan klart för sig ordens verkliga innebörd. Dessutom använder dom alldeles för många och otydliga ord. Detta leder till svårigheter att kommunicera.
Brist på kommunikation är det farligaste som finns. Kunde amerikanarna kommunicera med vietnameserna så hade de aldrig behövt kasta bomber på dom. Då hade Ho Chi Minh accepterat en check och dragit sig tillbaka till Schweiz.
[...]
Fredsforskare är idag i hela världen sysselsatta med att förbättra kommunikationerna. Frågan är hur myndigheter och chefer ska kunna lugna fattiga och arga människor. Annars kan det lätt bli oroligheter när dom fattiga människorna försöker ta chefernas pengar.
[...]
Det finns emellertid ord som är glasklara. Jag tänker till exempel på ord som fascist, kommunistjävel, rödfascist och träskfolk. Genom att använda såna ord kommer man närmare sanningen och livet blir dessutom lättare att leva.
[...]
I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord. Personligen anser jag detta vara en fördel då människan som regel bara består av sju känslor. Skulle någon till äventyrs bestå av åtta känslor kan man tillfoga ytterligare ett ord, exempelvis asgam.
[...]
Jag minns en flicka som jag kände en gång. Det blev bråk på mornarna. Hon ville ligga med mig då.
- Jag har inte tid, sa jag. Jag måste gå och arbeta för att du ska få mat.
Vi grälade och till sist kallade jag henne för militarist och tog kuppen i Indonesien som exempel. Det gjorde verkan.
Så kan det gå. Jag minns att vi skildes på Stureplan och att jag ropade att hon var Lyndons lakej.
Hon gjorde det för enkelt för sig."

i "Politiska samtal: Språk" från Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet (1968)
(Först publicerad 5 april 2010. Då med anledning av att Gunnar Ohrlander hade dött. Detta inlägg är både en citatkalenderlucka och en jubileumspost. 

Jättemyror!

I first picked it up at issue 8#[...]I was stunned by the imagination, the darkness, the scope of the thing. Plus, hey, giant ants.
-Joss Whedon i förordet till Planetary The Fourth Man

I "The day the earth turned slower", åttonde kapitlet av Planetary så berättas om ett amerikanskt koncentrationsläger på 50-talet för amerikanska dissidenter. Som det görs experiment på.
Resultaten av experimenten är influerade av de amerikanska science fiction-filmerna på 50-talet. Den osynlige mannen är en kommunistisk dramatiker, där finns en 50-foot Woman och en 50 Foot Man, den senare är en vanärad officer. Liksom en Incredible Shrinking Man - som också har ett dussin armar. Runt lägret springer atomvakthundar. Det hela berättas av en skådespelerska som blev avrättad och sen återupplivad.

Det här är mitt favoritnummer av Planetary. Det har allt som gör serien till det den är. Bisarra transformationer, ett vemod och en politisk undertext i den metafiktiva delen av historien. Allt vackert och stämningsfullt illustrerat.

De amerikanska sf-filmerna på 50-talet ses ofta som ett utslag av kalla kriget och femtiotalets antikommunism. De var fulla av monster och invaderande rymdvarelser och då jättelika myror.

En av de mest fascinerande av dessa monsterfilmer är just en med jättemyror: Them!. Filmen var långtifrån först med onaturligt stora insekter.
En annan monsterfilm från samma tid var en lös filmatisering av H. G. Wells Gudarnas föda där diverse djur växer till gigantiska proportioner (romanen är något av en bagatell, men en av Wells bästa noveller, "Myrväldet", handlar om inelligenta myror som hotar att ta över världen - de är dock normalstora). Men det är den mest minnesvärda av den här sortens filmer.

Det är tonen i filmen som gör den annorlunda. Den är regisserad som om den vore en noir-thriller från samma tid. Också hjältarna är av det hårdkokta slaget. I en scen träffar våra hjältar en man inspärrad på ett sinnessjukhus som sitter där för att han har påstått att han sett de jättelika myrorna. Han är överlycklig över att någon äntligen tror på honom och hjälten och hjältinnan tackar honom för hans upplysningar som är de till stor hjälp.
De säjer åt doktorn på sjukhuset att behålla mannen inlåst.

Själva myrorna är kanske inte så bra - de ser aldrig ut att dela duk med de mänskliga skådespelarna vilket lite minskar effekten av filmens slutstrid, där U.S.A.s armé slåss mot en koloni myror. För sin tid var nog effekterna bra. Men Them!s myror ser ändå blott ut som en skugga av John Cassadays myror.
(Från 9 december 2010. Och då en lucka i det årets julkalender. Som handlade om den tecknade serien Planetary (text Warren Ellis och bild John Cassaday). Serien handlar om tremannagruppen Planetary, som beskrivs som det fantastiskas arkeologer. Varje nummer tar sej an och undersöker (gräver ut) en ny del av populärfiktionen. Och varje lucka av planetarykalendern tog sej an ett nummer av tidningen.)

Bild på Socker-Conny

Av Joakim Pirinen.
(Från 19 dec 2009. Då den vart lucka 19 i min bildkalender. Teckningen pryder omslaget till det första numret av Galago jag läste. Och föreställer så klart Pirinens figur Socker-Conny, hjälten i albumet
Socker-Conny, som jag skrivit om på länken.)

Komedin I av Stig Larsson

Komedin I (1989) är Stig Larssons fjärde (och senaste) roman. Den handlar om den åldrade författaren Stig i ett framtida Sverige. Stigs böcker har rensats ut från biblioteket för att de är för dekadenta. Han försörjer sej med att skriva manus till scenuppträdanden i en nattklub, där en besökare lottas fram för att bli avrättad.

"Ett tag befinner han sig i ett läger - detta är episkt berättat. Då är vi inne i ett slags framtid" heter det på baksidan av Larssons närmast föregående roman Introduktion (1986). Där fungerar de scenerna mer som ett utomrealistiskt inslag, likt den infettade damsko huvudpersonen Thomas hittar på trottoaren i början av boken. 
Och "episkt berättat" får nog, om vi antar att Larsson själv skrivit det (baksidor är ofta delvis skrivna av författarna), ses som smått sarkastiskt. Påminnande om den "Gogols blick" en av Stigs författarkollegor vill att han ska skildra Sverige med i Komedin I.

Framtidens språk är ett problem de flesta framtidsskildringar hoppar över. George Orwell ägnar till exempel ett kapitel av 1984 åt nyspråk men romanfigurerna pratar helt vanlig 1940-talsengelska. 
Det finns inga framtidsglosor i Komedin I men den första hälften av boken är uppbyggd enbart av det svenska språkets vanligaste ord (de 1500 vanligaste, enligt Larsson i intervjuer). Det här används mer för att spegla Stig än samhället i stort - när Stigs begär väcks till liv igen (bland annat av en 11-årig grannflicka) så ökar romanens ordförråd. Men det är ett intressant sätt att tackla framtidsspråkfrågan på.

Nu fungerar det inte riktigt. Romanen innehåller ett par starka stycken men är Larssons svagaste.

(Från 1 december 2011. En lucka i förra årets butterkalender med det som jag tycker rätt så piffiga temat svenska framtider från förr. Jag håller på att läsa hans nya När det känns att det håller på ta slut. Där han avråder kronprinsessan Victoria från att läsa Komedin I. Larsson verkar ändå tro att Komedin I är en bra roman. Det är den inte.)

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning.
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna.
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna - i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att hon/han inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" - vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner - i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak - om man vill vara riktigt old school och no tech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Från 12 december 2010. I kommentarerna på länken hittar du mer om Handke! Namnet på Napoleons häst avslöjas!
Det har kommit en till sån här. Med det uppfinningsrika namnet På spåret 2. Programmet fortsätter också att sändas säjs det. (De har ofta rätt rolig musik.))

De tio bästa dikterna om snö

Livet är bäst på bio, snön är bäst i poesin. De tio bästa dikterna om snö, med strofer ur:

10. Derek Walcott - Vinter i Greenwich Village
"En bok är ett liv och det/vita papperet död,[...]varje ord/ett svart fotavtryck i den skrämmande snön"

9. Mao Zedong - Snö
"Ack! Kejsarna av Qin och Han,/var ganska fattiga i anden;/grundarna av Tang och Song,/utan känslor för sann poesi./Den övermodige fursten för en dag,/Djingis Khan,/förstod sig endast på att spänna sin båge mot örnen i skyn./Borta är de alla!Män av ädla känslor/måste sökas i vår tid!"

8.Paul Muldoon - Att möta britterna
"Vi mötte britterna mitt i vintern,/Himlen var lavender//och snön lavendelblå" ("We met the British in the dead of winter./The sky was lavender//and the snow lavender-blue.")

7.Pia Tafdrup - Krönt i Moskva
"Se ljuset skiftar mellan träden/från gyllene till grått/Det är inte aftontecknet utan snö på väg mellan grenar/i sin kåpa av purpur och mörker"

6. Charles D'Orléans - Till vintern
"Men du, o Vinter, droppar än/av snö och väta som en sil,/du borde drivas i exil./Det säger jag rent ut min vän,/du Vinter är en elak en!"

5. Bengt Emil Johnson - Vinterballad
"Snödjupet är nu 49 centimeter.

4. Martti Soutkari - Det är kylskåp i luften
"Det är kylskåp i luften/inte kallt kanske/men vitt/och tungt"

3. Inger Christensen - Alfabet
"snön/är långtifrån snö/när den snöar/mitt i juni//snön/har långtifrån fallit/från himlen/i juni//snön har/själv stigit upp/och har blommat/i juni//som äpplen/aprikoser/kastanjer/i juni//gå vilse/i den riktiga snön/som är snön i juni/med blomma och frö//när man aldrig ska dö"

2. Sarah Kirsch - Himlen fjällar
"O snö, säger jag, här står framför dig en som är/kall om fötterna och trött på det"

1.Rafael Alberti - Balkonger
"Marken är hal som is/och snön sjunger ditt pris://'En ängel drar din släde./Solen har tagit semester.//Julgranen bär jag tapper/på min rygg av papper.'//Himlen till Sofia: 'Titta är du snäll,/staden är för dig en karamell/av aprikos,/av hallon eller citron.'"

(Från 29 november 2011. Jag har haft många listor här. Jag gillar listor. Gärna lite underliga listor. Men också såna här uppenbara list-ämnen kan vara kul.)

Folkhem har kommit hem

Det föregår någon slags svekdebatt bland våra konservativa/nyliberala vänner. Som har att göra med att det Moderata Samlingspartiet (som väl samlar alla moderata, det vill säja lagom måttliga och sansade människor) nu har börjat använda ordet Folkhem, och det positivt menat. Men "folkhem" var som bekant ett begrepp som socialdemokraterna snodde från högern på slutet av 30-talet. Ungefär samtidigt som de började vifta med Svenska flaggan och ta rätt god tid på sej att avsätta monarkin (any day now). 

Så högern bör gratuleras att de äntligen börjat reclaim the name. Ändå finns det ett svek mot de konservativa idealen i denna Moderaternas pågående partistämman. Att ett parti som under namnet Allmänna valmansförbundet bildades för att se till att begränsa rösträtten sysslar med vänsterflum som att begära ordet och rösta igenom punkter är ett hån mot Arvid Lindmans minne. 
Har man helt övergett tanken på en mer moderat lagom rösträtt? Att ett folkhem, liksom andra hem bör bestämmas över av dem som äger det är en viktig konservativ princip.

(Från 28 august 2009. Bilden är på Arvid Lindman.)

Paying for it av Chester Brown - ett seriealbum om att köpa sex

I början av Chester Browns senaste album Paying for it: a comic-strip memoir about being john så gör hans flickvän och sambo slut med honom. Men han bor kvar i lägenheten samman med henne och hennes nye pojkvän. Brownn trivs rätt bra med arrangemanget. Han saknar inte att ha ett förhållande. Men han saknar att ha sex. Han börjar gå till prostituerade (så om du köper boken så vet du vart pengarna går).
Detta diskuterar han med vänner och kollegor och en före detta flickvän.

Det förekommer många kvinnor i boken - men bara ett par av dem avbildar Brown så att deras ansikte syns. De flesta tecknar han med ansiktena täckta av hår eller pratbubblor. Ibland så anas deras anletsdrag när Brown ritar när han har sex med dem - då ser vi de uppifrån, på avstånd.

Att de prostituerade i albumet på detta sätt döljs och fråntas sin personlighet försvagar bokens försvar för att köpa sex.

För boken är ett försvarstal. Med ett långt efterord som argumenterar för att normalisera sexhandeln. Den börjar med en utopisk framtidsvision av ett samhälle där alla köper och säljer sexuella tjänster. Detta kommer tyvärr enligt Brown aldrig att inträffa pågrund av att den elaka Staten lägger sej i. Det är en korkad början och det blir inte bättre. Jag ögnade bara texten. (Merparten av den utgår från att man delar en libertariansk grundsyn - libertarianismen är en nordamerikansk underlig blandning av liberalism och anarkism). Avdelningen är onödig och drar ner seriealbumet.

Själva serien är betydligt bättre. Om än obehaglig. Handlingen består av scen efter scen där Brown söker upp prostituerade och har sex med dem. Dessa många sexscener är skildrade utan glädje. De prostituerade är tecknade till förväxling likt varandra (förutom att de dessutom alla är ansiktslösa). Det borde vara en tråkig läsning.

Men Browns skicklighet som serieskapare får en att fångas av historien. Teckningarna är avskalade. Brown själv är avbildad som om han bara bestod av det minsta möjliga antalet streck. Samma antal bildrutor förekommer på de flesta sidor. Men det finns ändå en kraft och ett liv i bilderna. Och berättandet har en rytm som får en att sjunka in i denna rätt så sorgliga historia.

Om jag inte hade vetat att det var en självbiografi med förord och efterord som försvarar ens rätt att köpa sex så hade jag nog inte gissat att det var det som var menat att vara bokens tendens.

Trots före- och eftertal och intervjuer och allt möjligt som påstår annat så framstår Brown i boken som en rätt så sorglig varelse. Hans argument som rationaliseringar. I en scen diskuterar huvudpersonen huruvida prostitution ska legaliseras eller avkriminaliseras med en kollega. Vår hjälte blir upprörd när
vännen inte håller med honom.

I kapitlet före det så har Brown sex med en prostituerad när det verkar som om hon får ont. “That she seems to be in pain is kind of a turn-on for me, but I also feel bad for her. I’m gonna cut this short and cum quickly.”
Brown ser bekymrad ut när han tänker detta. Vi får inte se flickans ansikte.

(Från 30 maj 2011)

Mörk sång. Negerlyrik i översättning av Thorsten Jonsson

Vad ska du ta dig till mot den vilda flodens hast,
mot flodens vilda hast, mister Tärningsman?
Ska skramla mellan händerna för mitt sista kast -
och sedan dunsta bort till Turens land,
ska slå min sista sjua då, o Herre min Gud.
- ur "Memphis Blues" av Sterling A. Brown

1949, året innan han dog, gav Thorsten Jonsson ut antologin Mörk Sång på Bonniers förlag.
Thorsten Jonsson hade tidigare översatt flera amerikanska författare och skrivit artiklar om dem. Hemingway och Steinbeck och såna. Thorsten Jonsson var den av fyrtiotalisterna som var som mest påverkad av den amerikanska samtida prosan. Och bland de svenska äldre författarna hade han skrivit om Martin Koch som på sin tid var en av de mer amerika-influerade.

Därför är det inte så underligt att Thorsten Jonsson blev den som i volymen Mörk Sång först introducerade flera av den amerikanska grenen av den afrikanska diasporans stora tidiga poeter såsom Sterling A. Brown, Langston Hughes och James Weldon Johnsson på svenska.

Det är klart de kallas inte för dikter av den afrikanska diasporan eller afro-amerikansk poesi utan för negerlyrik och negerdikter. En term som kan ge en nutida läsare fel intryck av boken (men kanske inte helt och hållet fel).

Antologin innehåller 45 dikter av 25 författare. Med förord. I förordet intas en något nedlåtande inställning till den afro-amerikanska dåtida litteraturen. Den säjs inte tillhöra den riktigt stora lyriken. Ingen neger-goethe. De franska färgade poeterna framhålls såsom ha frambringat en mer lyckad litteratur. Med surrealistiska metoder. Men där säjes att om de svarta poeterna förmår knyta an till den svarta musikaliska traditionen så kan framtiden vara ljus.

Kritiken mot att de afro-amerikanska tidiga poeterna inte lyckades ta avstamp från bluesen och spirituals fanns bland de svarta poeterna själva. Men de som tog influenser från den svarta musiken såsom Sterling A. Brown i "Memphis Blues" gjorde det på ett mer sammansatt sätt än att bara skriva bluestexter utan musik.
Sterling A. Browns dikt "Memphis Blues" innehåller tre delar i två olika rytmer ingen av dessa skulle passa som en bluestolva.

Det finns ett visst mått av exotiserande i boken främst i de i och för sej vackra illustrationerna av Birger Lundquist. Ja och så titeln då.

Att se Thorsten Jonsson försöka översätta dikter skrivna med ett språk fullt av konnotationer och associationer som vi i dag känner rätt så väl, men som då ännu var nya för den svenska publiken, är intressant. Jonssons fauxhårdkokthet förstärker det i dikterna som förebådar beat-poeterna. Med sina Less och Mister Kärleksfulle Man.

Mörk Sång går att hitta på antikvariat. Thorsten Jonssons författarskap har sin höjdpunkt i novellsamlingen Fly till vatten och morgon.

(Först publicerad 16 januar 2009.

Let's go to Zanzibar

"Zanzibar" är från en demo med Honey is cool. Det var den första Honey is cool-låt jag hörde. Den spelades på vad jag tror hette P3 Demo.
De ställde genom radioprogrammet också upp i en alternativ melodifestival för låtskrivande ungdom. Men jag minns inte säkert om det var med den här låten. De vann inte i vilket fall.
Texten till "Zanzibar" är inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" där en pojke drömmer att han borstar tänderna - "Plötsligt gick jag ända fram till handfatet!"
I sista rutan vaknar han upp på sin flodhäst på väg mot Zanzibar.
Den finns i albumet Gas.

Karin Dreijer som sjöng i Honey is cool har senare bildat banden The Knife och Fever Ray.
Zanzibar är en självstyrande del av Tanzania, som idag firar nationaldag.

(Först publicerad 26 april 2011. Då det var Tanzanias nationaldag. Det är det inte i dag. I dag är det Albaniens nationaldag. Signaturen Konungen kommenterade då att "Detta kan va ditt bästa inlägg ever!!!". En tvetydig komplimang.)

Tomas Tranströmer - poesins Astrid Lindgren?

I helgen i en paus i bokslängandet kom jag och min entusiastiske bokförstöringsmedhjälpare (som ville att jag skulle slänga betydligt fler böcker) att prata om Tomas Tranströmer. Som ofta när Tranströmer kommer upp kom också nobelpriset på tal.

Min bokkastningskumpan undrade varför man alltid nämnde just Tranströmer som kandidat. Varför till exempel inte Robert Bly? Han har också skrivit en del snygga bitar.

På vilket jag svarade att Tranströmer har ett jämnt författarskap utan en Järn-Hans på sitt samvete.

Som man gärna vill så hade min kamrat glömt bort att det var Bly som skrev Järn-Hans. Och visst - man kan inte skriva Järn-Hans och få nobelpriset.

Men vi gick vidare till varför Tranströmer är det enda svenska hoppet i nobelprissammanhang. Jag gillar Tranströmer. Jag skulle aldrig få för mej att slänga en Tranströmer (kanske om jag hade haft memoarerna).
Att han så självklart skulle stå högre än alla andra nu levande svenska författare känns ändå lite tveksamt.

När Günther Grass fick nobelpriset talade han inför publik i Stockholm. Och fick frågan vem han tyckte skulle få priset nästa gång. Han svarade P. O. Enquist. Den tidigare skrattande och applåderande publiken lär ha blivit tyst och tittat obekvämt på varandra.

Vi vet inte hur stor Enquist är utomlands, som min medFahrenheit 451-brandsoldat uttryckte det och vi fortsatte i stället att tala om Musikanternas uttåg - en av de få böcker han nog hade blivit arg om jag hade försökt att slänga.

Nu anser jag inte att ett nobelpris säjer särskilt mycket. (Och den senare delen av Enquists författarskap tycker jag är rätt tråkigt.) Men det ständiga framhållandet av Tranströmer som vår ende svenske kandidat är ändå lite besynnerligt. Särskilt eftersom det ofta är människor som verkar ha läst högst ett dussin poeter (varav minst två är Bob Hansson) som varje år hoppas att Tranströmer ska få det.
När blev Tranströmer poesins Astrid Lindgren?

(repris från den 12 nov 2010, det där med bokslängandet i början hänvisar till ett allmänt omtyckt inlägg veckan innan detta. I kommentarerna slås det fast att Tranströmer inte kommer att få nobelpriset. Det här inlägget har jag repriserat en gång innan 5 oktober 2011. Dagen därefter meddelades att Tranströmer fick priset. En bidragande orsak till att inlägget Tomas Tranströmers tio bästa dikter snart haft 38000 sidvisningar. Frågan är vem som övertagit titeln som Astrid Lindgren.)

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips

Det händer när jag läst en bok att jag inte har så mycket att säja om den förutom att den är bra och att den är väl värd att läsas.

När det gäller Jayne Anne Phillips senaste roman Lark & Termite är det knappast heller någon originell åsikt (om det funnes ett Rotten Tomatoes för romaner hade boken fått Toy Story 3-siffror).

Men i alla fall. Boken utspelar sej i USA på slutet av 50-talet. Lark, en ung kvinna, tar hand om sin funktionshindrade halvbror Termite. Den tar avstamp i Koreakriget några år tidigare. Detta samman med familjeskildringen påminner om Phillips första roman Maskindrömmar.
Men den sträckte sej över flera decennier. Medan Lark Termite genom olika berättare skildrar fyra dagar. Detta mindre mer nära perspektiv gör att romanen liknar Phillips bästa noveller.

Jag har sett boken beskrivas som långsam. Men rättare är att det är ett lugnt tempo. Boken tar sej tid att skildra icke-födelsedagar och badande i floder. Ändå händer det en hel del i boken - krig, en naturkatastrof och familjehemligheter. Men dessa är mer de makter som sätter i gång dramat än bokens fokus.
En beskrivning av handlingen kan lätt få boken att låta banal, en småstadsskildring som många andra.
Men Phillips ger ny kraft åt vad som blivit utnötta ämnen.

Lark & Termite är berättad på ett klart vackert språk med en säker hand. Som får de flesta andra romaner att framstå som klumpiga i jämförelse.
Den är bra och du borde läsa den.

(Från 28 juni 2010. (Toy Story 3s Rotten Tomatoes-siffror var omtalade på den tiden.))

Moraliteter och Garderingar av Jan Myrdal

Men märk att han hävdar att han går upp klockan fem på morgonen. Vad verkligen sker är att han klockan fem på morgonen ruskar sin hustru vaken och säger: >>Ge mig kaffe så jag kan arbeta.>> Därefter sover han vidare, väcks med kaffebricka, går på promenad med hunden, läser tidningarna, lägger breven oöppnade i högen för obesvarad post och författar sedan en insändare till Svenska Dagbladet som han anser ha feltolkat hans renhjärtade önskan att göra revolution.

När jag förra veckan skrev om radiopjäser så nämnde jag Jan Myrdals Moraliteter och Garderingar. Då visste jag inte att de nyligen kommit i nyutgåva. Nu är den utgiven på dejavu (som är ett slags print-on-demandförlag). Så det är inte bara Myrdals stadigt minskande popularitet som gör att den inte gjort något väsen av sej.

Jag har redan böckerna. Men det gav mej en anledning att läsa om dem.

Moraliteter kom ut 1967 och Garderingar 1969. Bägge skrevs för Radioteatern. Garderingar spelades på Strindbergs Intima för några år sen i en hyllad uppsättning. De har också tidigare getts ut tillsammans. Den nya utgåvan har kvar Gun Kessles charmiga illustrationer - som jag inte tror var med i den förra pocketutgåvan.

Det är kanske inte det mest självklara verket att ge ut igen. Av Myrdals skönlitterära 60-talstexter så är Moraliteter den som mest passar in i fördomen om Myrdal som en fyrkantigt politisk författare. Det är vietnamdemonstrationer, daghem och konsumbussar. Men formen och språket gör att den fortfarande går att läsa. Den är mer mångkantad än fyrkantig.

I de sex dialogerna i boken så ställs ett par personer inför en domstol. En avskedad arbetare, en död och snart bortglömd redaktör, en hemmafru, och en tjänsteman som söker "uppskov med fullgörande av civilkurage". Samt två inledande texter där skriftställaren J. M. anklagas för tidsspillan.

Den inledande texten är festligast. Att de radiodialoger som J. M. anklagas för att inte ha skrivit är just de vi läser är en rolig detalj.

Där Moraliteter ofta får en att flina till så har Garderingar en allvarligare ton. Här rör sej det om de stora frågorna, Kärleken och Döden. Som Pettersson tänker på när han dricker sitt morgonkaffe.

Pjäsen är uppdelad i två delar. Den senare, "Nästans kärlek" är den svagare av de två. I Söndagsmorgon (1965) så frågar några utländska vänner Myrdal om svenskar kan skriva kärleksberättelser, finns det någon passion i den svenska förorten? Myrdal berättar en kort historia för dem som liknar den i "Nästans kärlek". Åhörarna är inte särskilt imponerade. Och det är inte utan att man håller med.

Men den här delen är också den där radiopjäskaraktären är tydligast. Och det är möjligt att den hade tjänat på att höras.

Medan den första delen, "Döden till fadder" fungerar utmärkt att läsas. Myrdal väver in berättelser, som den gamla folksaga som gett den dess titel (Kessles illustration av Döden är en av hennes bästa teckningar). Moralen i denna moralitet får väl säjas vara att det är onödigt och farligt att frukta döden. Men det finns en spänning i hur Myrdals text ändå blir som starkast och hans språk som vackrast när han beskriver denna dödsskräck.

"Döden till fadder" är fortfarande en bra berättelse och den som främst gör Moraliteter/Garderingar till en bok väl värd att läsa. Även om jag kanske inte skulle rekommendera den som ens första Myrdal. Utgåvans print-on-demand-karaktär gör att den kan vara svår att få tag på i den fysiska bokhandeln. Men den finns hos näthandlarna. Som här hos Bokus.

(Först publicerad 16 mars 2011. Boken kom att få ett par recensioner men det här var den första. Radiopjäsinlägget som nämns i början finns HÄR. Jag samlade ett par länkar till recensioner av Intima-uppsättningen av Garderingar och kommenterade dem HÄR. Jag har skrivit en hel del om Myrdal. För mycket enligt en del. På hans 85-årsdag tidigare i år så tipsade jag om Jan Myrdals tio bästa böcker med ett par länkar till tidigare inlägg.)

Anno Dracula

Anno Dracula av Kim Newman, som nu kommit i nyutgåva, utspelar sej i England 1888. Ett England styrt av prinsgemål Dracula som, efter att han med största lätthet besegrat Van Helsing och hans anhang, gjort drottning Victoria till vampyr och tagit henne som maka.
Vampyrerna lever öppet i samhället och för att kunna göra karriär är det många som låter sej omvandlas, bli nyfödda. Men i London går någon runt och dödar prostituerade vampyrer. Tidningarna kallar honom Jack Uppskäraren.

Mördarens identitet får vi reda på redan i första kapitlet. Det är en av personerna i Bram Stokers Dracula.
Anno Dracula utgår från Stokers roman men också flera andra vampyrberättelser och annan äldre populärlitteratur. Sherlock Holmes sitter inspärrad i ett läger, men hans bror spelar en roll i handlingen. Också vampyrer från filmens värld finns med i boken, som Blackula och greve Orlock (från Nosferatu).

Det är en roande roman men med en del brister. Som de två rätt ointressanta hjältarna - en typisk 90-talsvampyrinna och en rakryggad fauxviktoriansk gentleman. I början tycker jag att också att Newmans språk här känns lite platt, nedtonat jämfört med annat jag läst av honom. Men han varierar tonen mellan kapitlen. Och några avsnitt, som premiärminister Ruthvens nedlåtande uppräkning av andra vampyrer, har en munter energi.

Det ständiga refererandet till andra historier och de många cameo-ana kan nog gå en del läsare på nerverna. Men när doktor Moreau och doktor Jekyll i ett kapitel diskuterar fallet med Jack Uppskäraren och vampyrers fysiologi så ger det en tyngd åt texten och romanens teman. Även om denna tyngd till en del är lånad. Det blir helt enkelt lite mer intressant än om det hade varit två för romanen nyuppdiktade figurer.

Flera av Doktor Jekylls repliker är tagna direkt från R. L. Stevensons klassiska kortroman. Newman har också skrivit en långnovell, "A Drug on the Market", där Jekylls Hydemedicin börjar säljas till allmänheten. Newman har lite specialiserat sej på den här sortens historier, för att uttrycka sej snällt.

Det är en sorts litteratur som kan låta som om det bara vore en något mer sofistikerad variant på Pride and Prejudice and Zombies och såna böcker.
Men Anno Dracula har mer substans. Romanen handlar mer om England år 1992 än om år 1888. Och så om skräcklitteraturen själv.

I boken är Draculas blodslinje sjuk (något som är svårt att inte läsa som en kommentar till vampyrgenren) när de han gjort till vampyrer försöker sej på transformationer så fastnar de ofta halvvägs. Dracula själv visar sej förutom i en prolog inte förrän i sista kapitlet.
Men hans inflytande, hans skugga vilar över resten av boken, över resten av genren.

(Först publicerad 9 augusti 2011. Två delar till i Newmans Anno Dracula-serie har kommit i nyutgåva. Jag började läsa andra delen, Anno Dracula The Bloody Red Baron, men fastnade cirka hundra sidor in. Det var mycket första världskriget. Men det är möjligt jag kommer att återuppta läsningen och jag är intresserad av den fjärde och sista delen, en delvis ny bok där min Newman-favorit "Coppola's Dracula" ska ingå.)

Terminator som cyberpunk

Larry McCafferys "casebook" om cyberpunk och postmodern fiktion: Storming the Reality Studio har i början av boken en lista skriven tillsammans med Richard Kadrey med runt 60 verk som kort kommenteras. Den heter "Cyber 101: A schematic guide to Storming the Reality Studio" och listar kulturella artefakter (romaner, skivor, artiklar och filmer) som var med och formade cyberpunken samt några verk av cyberpunkarna själva. Ett av verken är, kanske lite förvånande, filmen Terminator från 1984.

James Camerons film om en mördarrobot från framtiden kommer direkt innan det första egentliga cyberpunkverket på listan (William Gibsons Neuromancer). Listan börjar med Mary Shelleys Frankenstein från 1818. Och att ett verk finns med på den innebär inte att författarna menar att det är cyberpunk. I kommentaren till Terminator står det emellertid "like much cyberpunk". Filmen ses snarare som en del av cyberpunken än som enbart en påverkan på denna.

"Som mycket cyberpunk, är denna film en medveten återgång till tidigare pulpformer, fylld med genrereferenser; en SF potboiler räddad av en vriden humor och rå speedfreak-energi, den stod som modell för i stort sett alla andra actionfilmer under resten av årtiondet (och vidare)"(min övers.)

Att läsa Terminator som cyberpunk gör att vissa saker framträder tydligare. Arnold Scwarzeneggers solglasögon på affischen. Det egentligen morbida slutet med Sarah Connor som en fanatisk madonna till sin frälsarson.

Terminator är en av de få filmer vars uppföljare av många anses bättre.
Terminator 2 vänder på filmens roller. Mördarroboten är här frälsarroboten. Saulus har blivit Paulus, fast med metallskelettet intakt. Den förutbestämda undergången kan undgås därför att filmn följer en annan tidsreseteori.

Till skillnad från tidigare tiders uppföljare fick också filmen en större budget än föregångaren. Men det innebar ett steg från den lågbudgetkänsla och ironiska distans som är en av anledningarna till att McCaffery och Kadrey satte upp filmen på sin lista.

Uppföljarna till uppföljaren har lyckats sämre. De gör inte robotapokalypser så som de brukade.

(Jag har strukit sista styckena här som handlade om den då nya fjärde delen i serien. Du kan läsa dem och kommentarerna på originalinlägget 2 juni 2009. Det här inlägget finns till höger bland Butters bättre. Där jag länkar några av bloggens bättre texter. Fast det är väl att ta i att den här skulle höra dit. Den har heller inte uppdaterats på länge Jag borde se över det där nån vacker dag.)

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras

Här följer i sin helhet, blandade om varandra, i ett svep, den skenbild som Tatiana Karl återger och det jag själv hittar på om natten på kasinot i T. Beach. Utifrån vilken jag ska berätta min historia om Lol V. Stein.(övers. Katarina Frostenson)

Det är en förrädiskt tunn bok, Lol V. Steins hänförelse, Marguerite Duras roman från 1964 som nu kommit ut i pocket.
Det är en undanglidande berättelse där man aldrig riktigt är på fast mark.

Lol V. Stein bryter ihop på en bal efter att hennes fästman gått i väg med en annan kvinna. Flera år senare kommer hon tillbaka till barndomsstaden och söker upp sin väninna Tatiana Karl. En kärlekstriangel inleds mellan de två och Tatianas älskare.

Berättelsen återkommer gång på gång till balnatten, den vrider och vänder sej kring händelsen. Det är nästan som om det vore en spökhistoria, Lol V. Stein är liksom hemsökt av det förflutna.

Det är en vacker, märklig historia.

(Från 17 november 2011. Jag har också skrivit om en annan av Modernistas pocketutgåvor av Duras. Anteckningar från kriget, en bok med utkast som jag kallade för Marguerite Duras - The Bootleg Series emedan jag är rolig.)

Ordets makt och vanmakt och förmåga att tråka ut en - om Jan Guillou om sitt skrivande liv

Alla som intresserat sej det minsta för författaren och journalisten Jan Guillou kommer att känna igen många av historierna i hans verkmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Han har berättat om en hel del av episoderna i tidigare intervjuer och artiklar.

De har då oftast varit bättre och livfullare än här där anekdoterna känns nedtonade. Som berättelsen om hur han blir arresterad av två män från SÄPO för IB-artiklarna. Tonfallet snarare än händelseförloppet skiljer bokens version från de tidigare. Berättelsen har förlorat sin karaktär som kroghistoria. Därmed har den kanske blivit något trovärdigare men också mycket tråkigare.

Boken staplar sådana här händelser på varandra. I alla hör man Guillous röst. Men det är något svagt över stämman och efter några hundra sidor börjar man bli orolig över hans torra hals.

Problemet är till en del memoarformen. Vad som skulle kunnat ha blivit en spännande pikareskliknande berättelse om den unge Guillous resa genom den svenska journalistiken störs hela tiden av att Guillou försöker försäkra läsaren om att detta var vad som faktiskt hände istället för att underhålla honom.

Flera av bokenas partier är om i sej intressanta företeelser. Och flera enskilda kapitel skulle nog ha fungerat rätt bra som läsning. Mängden anekdoter där Guillou spelar huvud- och, oftast, hjälterollen blir emellertid efter hand alltför många, effekten allför sövande.

Det finns ett par avsnitt där som lyser till. Delar av skildringen av fängelsetiden där Guillou blir vald in i ledningen för Fångarnas Fackliga Centralorganisation är underhållande. Liksom en historia om hur författaren tillsammans med Gunnar Ohrlander skriver en pjäs som de tror aldrig kommer att uppföras. Dessa är också de som mest bevarat karaktären av något man berättar på krogen.

I slutet av fängelsekapitlet återberättas ännu en gång historien om hur Guillou i sin cell läser Sjöwall/Wahlöö och får första gnistan till Hamilton-böckerna. Denna anekdot om den svenske maoistiske James Bonds tillblivelse har jag alltid tyckt saknar något.

Redan på den tiden fanns en skandinavisk författare som skrev framgångsrika och bra thrillers med en liknande politisk tendens som den i böckerna om Hamilton. Den norske författaren Jon Michelets romaner diskuterades en hel del inom den del av vänstern som Guillou tillhörde. Särskilt det där huruvida man kunde ta formen från en reaktionär genre och fylla den med radikalt innehåll.
Alltså detta Guillou plötsligt ska ha kommit på när han läste Sjöwall/Wahlöös polisromaner där de fyllt denna "högerstöpta form med någonting så i och för sig primitivt som propaganda för VPK" (anekdoten skiljer sej lite genom åren i hur pass enfaldigt Guillou anser att VPK-propaganda är). Michelet dyker upp i början av kapitlet om Hamilton. Men enbart som Guillous vän. Hans romaner nämns inte.

En roll liknande den som Sjöwall/Wahlöö spelar i skapelsemyten om Hamilton fylls i avsnittet om Arn-böckerna av en Artuir Lundkvist-roman. Detta stycke intresserade mej mer än de rätt långa om Hamilton. Då jag tycker om romanerna om Arn. Som är som en blandning mellan Ivanhoe av Walter Scott och de historiska novellerna i Ivar-Lo Johanssons Passionerna-svit.

Trots memoargenrens inneboende problem när det gäller struktur så får Guillou till ett rätt bra slut. Tyvärr läste jag pocketutgåvan. Där det kommer ytterligare åttio sidor om huruvida Guillou var KGB-agent.

Även om Ordets makt och vanmakt nog blir lite mer underhållande om man föreställer sej att Guillou varit sovjetisk spion hela tiden så är det svårt att ta det Expressen-avslöjande som extramaterialet handlar om på allvar. Historien förtjänar inte detta stora utrymme. Det gör boken liksom baktung.

Tyvärr håller Guillou själv en allvarlig ton här. Tidigare i boken skriver han om att en del saker fungerar bättre som komedi än indignationshistoria. Citaten från de borgerliga ledarskribenterna är rätt roliga och visar att det kanske hade kunnat bli en rolig satir av det hela.
Men ytterligare sextio upprörda sidor följer. Snarare än en rolig historia så är det en rätt tråkig sådan. Vilket det säkert också var. Men ibland är fiktionen lite mer underhållande.

Boken i stort har egentligen samma problem som detta extrakapitel. Många intressanta händelser och personer flyter förbi. Men det blir sällan riktigt underhållande.

(Bilden är gjord av Leif Zetterling och har inget direkt samband med boken, även om Zetterling är en av de personer som flyter förbi där)
(Från 13 oktober 2010).