Total Recall - novellen

Han vaknade - och ville till Mars. Mars dalar, tänkte han. Hur skulle det kännas att vandra genom dem? Storslaget, mer än storslaget. Drömmen växte medan han vaknade till medvetande, drömmen och längtan. Han kände sej nästan innesluten i den andra världens närvaro,

Jag har läst om novellen "Minnen en gros" ("We Can Remember It for You Wholesale" 1966) av Philip K. Dick. Mest känd för att filmen Total Recall är baserad på den. Och då också remaken från i år.

Novellen var längre än jag mindes den. Lite mindre än fyrtio sidor. Ändå skulle en trogen filmatisering av novellen knappast räcka till en långfilm. Men kanske ett avsnitt av Outer Limits eller någon liknande fyrtiominutersserie.

I "Minnen en gros" drömmer kontorsarbetaren Douglas Quail om att åka till Mars. Men han har inte råd. I framtiden finns det emellertid en firma som kan ordna falska semesterminnen. Man kan där också få köpa upplevelser som att ha varit en hemlig agent. Tyvärr visar det sej att Quail faktiskt är hemlig agent men att han blivit programmerad att inte minnas det.

Efter några klumpigt skrivna action-scener (Dick är usel som spännings-författare) går Quail med på att få ett annat minne som ska fylla hans eskapistiska behov. 

En historia om hur han som liten räddade världen. Men också den här gången går det snett.

Det är inte någon av Dicks bättre noveller. Men den är rätt kul. Dick ger oss bara ett par glimtar av denna framtida värld och av Mars (som Quail aldrig kommer till i novellen) men lyckas antyda skillnaden mellan den grå jorden och det främmande lockande Mars. 

Det finns många typiska Dick-element i novellen. Om verklighetens osäkerhet och om längtan bort.
Och så kvinnohatet förstås. "Den var hennes uppgift som hustru att hålla sin man kvar på jorden." (övers, här och ovan, Gunnar Gällmo) heter det om Quails hustru i en av novellen som kommit med i bägge Total Recall. Medan Quail med förakt avvisar den fnittriga barbröstade receptionisten på minnesfirman.
Rädslan för kvinnorna i Dicks noveller är mer än tids- och genretypisk, den är en personlig genuin misogyni (ändå är några av hans bästa romanfigurer kvinnor).

Filmen från början av 90-talet skulle först ha regisserats av David Cronenberg. Efter en konflikt med bolaget tog Paul Verhoven över. Den är som bäst big dumb fun. Men har sina anhängare.  

Remaken verkar bygga mer på Verhovens film än på novellen och har fått blandad kritik.  SvD är positiv, Expressen är negativ. DN är inte alls glad. Men inga recensioner har gjort mej särskilt sugen att se den.

(Först publicerad 8 augusti 2012. Jag har tidigare också skrivit om novellen The Adjustment Team när den gick och blev film. Och så har jag rankat de Dick-filmer jag sett i Philip K. Dick och film. Total Recall kom trea. Originalet alltså. Jag har fortfarande inte sett den nya. Det dyker upp ännu fler Dick-inlägg om du klickar på philip k.dick-etiketten.)

Total Recall - novellen

Han vaknade - och ville till Mars. Mars dalar, tänkte han. Hur skulle det kännas att vandra genom dem? Storslaget, mer än storslaget. Drömmen växte medan han vaknade till medvetande, drömmen och längtan. Han kände sej nästan innesluten i den andra världens närvaro,

Jag har läst om novellen "Minnen en gros" ("We Can Remember It for You Wholesale" 1966) av Philip K. Dick. Mest känd för att filmen Total Recall är baserad på den. Och då också remaken från i år.

Novellen var längre än jag mindes den. Lite mindre än fyrtio sidor. Ändå skulle en trogen filmatisering av novellen knappast räcka till en långfilm. Men kanske ett avsnitt av Outer Limits.

I "Minnen en gros" drömmer kontorsarbetaren Douglas Quail om att åka till Mars. Men han har inte råd. I framtiden finns det emellertid en firma som kan ordna falska semesterminnen. Man kan där också få köpa upplevelser som att ha varit en hemlig agent. Tyvärr visar det sej att Quail faktiskt är hemlig agent men att han blivit programmerad att inte minnas det.

Efter några klumpigt skrivna action-scener (Dick är usel som spännings-författare) går Quail med på att få ett annat minne som ska fylla hans eskapistiska behov. 

En historia om hur han som liten räddade världen. Men också den här gången går det snett.

Det är inte någon av Dicks bättre noveller. Men den är rätt kul. Dick ger oss bara ett par glimtar av denna framtida värld och av Mars (som Quail aldrig kommer till i novellen) men lyckas antyda skillnaden mellan den grå jorden och det främmande lockande Mars. 

Det finns många typiska Dick-element i novellen. Om verklighetens osäkerhet och om längtan bort.
Och så kvinnohatet förstås. "Den var hennes uppgift som hustru att hålla sin man kvar på jorden." (övers, här och ovan, Gunnar Gällmo) heter det om Quails hustru i en av novellen som kommit med i bägge Total Recall. Medan Quail med förakt avvisar den fnittriga barbröstade receptionisten på minnesfirman.
Rädslan för kvinnorna i Dicks noveller är mer än tids- och genretypisk, den är en personlig genuin misogyni (ändå är några av hans bästa romanfigurer kvinnor).

Filmen från början av 90-talet skulle först ha regisserats av David Cronenberg. Efter en konflikt med bolaget tog Paul Verhoven över. Den är som bäst big dumb fun. Men har sina anhängare.  

Remaken verkar bygga mer på Verhovens film än på novellen och har fått blandad kritik.  SvD är positiv, Expressen är negativ. DN är inte alls glad. Men inga recensioner har gjort mej särskilt sugen att se den.

Buffy Vampyrdräparen som sit-com

Det ska kanske göras en nyfilmatisering av Buffy the Vampire Slayer utan Joss Whedons medverkan. Regissören till filmen ligger bakom. Det här låter väl kanske som en mindre bra idé.

Själv har jag börjat se om serien från början. Alla avsnitt och inte bara de jag minns såsom bra. Fast jag orkade inte se om hela det långtimslånga pilotavsnittet. I stället ser jag den icke sända tjugotvå minuter långa versionen. Komparativa studier.

Effekterna är sämre och en del roller görs av andra skådespelare. Vilket bara är att förvänta sej. Intressantare är skillnaden i tidsformat. Inte dramaseriernas en timme minus reklam utan sit-commens en halvtimme.

När de först diskuterade att göra en TV-serie av den misslyckade Buffy-filmen så var Power Rangers populära. Halvtimmesprogrammen var inte bara sit-coms utan också det vanligaste formatet för den sortens serier för yngre.

Detta pilotavsnitt följer ungefär samma handling som första halvan av den riktiga piloten. Men ingen Mästarvampyr.

Tonen är något lättare. Mer i lag med sit-com/barnprogramstuket. Buffy blåser en tuggummibubbla första gången vi möter henne. Men den första scenen är med likadan som i den sända piloten. En scen där vi luras att tro att en ung kvinna är i fara medan det egentligen är hon som är faran. Eller lurades att tro. Då denna omkastning nuförtiden är rätt uppenbar. Men det är i vilket fall en man som blir biten av en vampyr och dör.

Detta är ett tecken på att Joss Whedon och de andra som arbetade med programmet ändå hoppades på heltimmesformatet och dramagenren. Och man kan se hur detta krockar med 22-minuterstonen.

Men det finns en och annan scen som är annorlunda mot piloten som fungerar rätt bra. ("Especielly The Muppets Take Manhattan") En Buffy-sitcom hade kanske kunnat bli underhållande. Men troligen inte haft samma utrymme för den genreblandningen som var det nya med serien.

Du kan se denna pilot HÄR: DEL 1,DEL 2 och DEL 3.

(Först publicerad den 26:e maj 2009. Länge var det rätt tyst om Ny-Buffy. Men nu kommer nyheter om att den är på gång. De reaktioner som man kan hitta på nätet från en del fans, av den sorten som inte verkar medvetna om att Joss Whedon har ett efternamn, tycker jag är lite överdrivna. Det kommer kanske att finnas två dåliga Buffy-filmer istället för bara en i framtiden. De får det att låta som det handlade om The Haunting-remaken.)

De tio bästa vampyrfilmerna

Filmen har gett oss flera slags vampyrer från den filosofidoktorerande sorten i Addiction till vampyrvalparna i slutet av Zoltan- Dracula's hund. Det är inte så ofta som de här vampyrskildringarna blir särskilt bra. "It's not that vampires don't photograph, it's just that they don't photograph well".
Här är i alla fall tio av de bästa vampyrfilmerna (av de jag sett):

10. Bram Stoker's Dracula
Coppolas filmatisering är ofta direkt löjlig med skådespelare som spelar över och ett underligt reinkarnationstillägg till historien. Men den är också väldigt snygg.

9. Låt den rätte komma in

8. Fright Night
Bland de många amerikanska vampyrfilmer som blandat skräck och komedi är det här den bästa (ungdomsfilmen Monster Squad från ungefär samma tid är också rätt bra, kanske bättre än denna - men snarare en film med filmmonster än en vampyrfilm). Med en queer undertext och groteska over-the-top-effekter.

7. Near Dark
Natten har sitt pris heter ibland den här filmen av Katheryn Bigelow från 1987. Kom samtidigt som den mer kitschiga The Lost Boys som hade en liknande handling. Även om Near Dark är den bättre av filmerna så finns det enskildheter där The Lost Boys är starkare. Som slutet. Egentligen i stort samma lyckliga slut i bägge filmerna, men det passar bättre i The Lost Boys.

6. Vampyrernas natt
Polanskis vampyrkomedi håller en komisk ton filmen igenom men utnyttjar det suggestiva bildspråket på ett bättre sätt än de Hammer Horror-filmer den parodierar.

5.Törst
Eller Thirst som den här koreanska filmen av Chan-wook Park från 2009 underligt nog egentligen heter på svenska. Park hade med en vampyrscen i en film-i-filmen i sin del av Three Extremes som var på en gång extremt campig och väldigt snygg. Den här är oftare snygg än campig, även om bägge delarna finns med. Som i flera av hans filmer finns det avsnitt med olika ton. Här kommer de efter varandra snarare än att som i Lady Vengeance blandas. Vilket gör att det blir lite tydligare att de inte alla är lika bra. I konflikten mellan en vampyr som omfamnar vampyrskapet och hjälten, en katolsk präst (det finns en novell där det visar sej att alla katolska präster egentligen är vampyrer), som har en mer asketisk syn på sin nya roll.

4. Martin
George A. Romeros bästa film.
3. Vampyr
Film av T. H. Dreyer. Ljudfilm men gjord i samma stuk som hans tidigare stumfilmer. Inte allt av filmen finns bevarat, men det som finns tillhör det vackraste Dreyer har filmat. Löst baserad på Sheridan Le Fanus Carmilla, en kortroman som filmatiserats flera gånger. Bland annat av Roger Vadim med Blod och Rosor, en film jag inte sett men som står högt på min skulle-vilja-se-lista.

2. Nosferatu
Werner Herzogs remake av Nosferatu utgår från de delar där den äldre filmen skiljer sej från Bram Stokers roman. Den gamla Nosferatu är också en rätt bra film.

1. Dracula. Pages from a virgin's diary
Guy Maddins filmatisering av en kanadensisk balett byggd på Stokers roman är filmad i svart-vitt med enstaka inslag av färg. Rött blod, gröna pengar, gyllene guld. Utan dialog är filmen delvis en pastisch på den expressionitiska stumfilmen. Men också med en nypa Eisenstein. Den bästa skräckbalettfilmen någonsin.

7 filmer som borde remejkas

Senaste nytt på remake-fronter är att det säjs att David Cronenberg kanske ska regissera den nya Flugan. Han gör alltså i så fall som de tre H-na (Haneke, Herzog, Hitchcock) och remejkar sej själv.

Vilket får mej att fundera på andra filmer som skulle kunna bli bra i nya versioner:

God Told me to Larry Cohens bisarra ufo/jesus-film.

Gudfadern

Logan's Run De lär hålla på att göra en nyversion av den här. Och det är en typisk film som skulle kunna funka bra som remake. Delar av originalet är bra medan delar är fåniga. Sen kommer den säkert att bli dålig, men det är en annan sak.

Plan 9 från yttre rymden Zombiesar och rymdvarelser är två smaker som går bra tillsammans. Med förbättrade effekter kan filmen få den gravitas den förtjänar.

Sjunde inseglet

Stjärnornas krig Jag skulle göra en film av de tre.

Werewolf of London Wolfman-remaken är ju på väg. Men om vi ska få i gång en rejäl varulvsvåg så borde man göra om den riktiga varulvsklassikern.

Remakes - ett försvar

Redan de gamla grekerna berättade samma historier om och om igen. Kung Markatta finns i många versioner. Malorys Le Morte d'Arthur är en nyversion, liksom Goethes Faust. Till och med Första Mosebok anses av många vara en remake. En popularisering av ett obskyrt sumeriskt verk.

Många ser de många remaken i filmens värld som något negativt. Och nog kommer de flesta av de projekt som nämns här, såsom en ny Highlander och en ny Buffy-film att bli usla. (Även om TV-serien Buffy - Vampyrdräperskan i sin tur var en slags remake.

Men det verkar finnas en föreställning att det istället för nya versioner av gamla koncept skulle komma nya spännande filmer. Men en dålig slasher-remake tar knappast upp platsen för något annat än en dålig ny skräckfilm.

Om Generisk Thriller är ett original eller en remake av filmen Generisk Thriller från 1978 spelar inte så stor roll.

Och det finns flera bra remakes som John Carpenters The Thing, David Cronenbergs Flugan eller Werner Herzogs Nosferatu.

De flesta remakes är dåliga, många är halvbra, ett mindre antal är riktigt bra. Som alla andra filmer. För en bra regissör så ger detta att göra en ny version av en gammal film en annan slags utmaning än att bara filma en bok eller en pjäs.

Bride(s) of Frankenstein

I Mary Shelleys roman Frankenstein så börjar doktor Frankenstein att göra en kvinno åt Varelsen ("Creature" är vad hans skapelse oftast kallas i boken. Då han ser framför sej en värld befolkad av ättlingarna till Varelsen och hans Brud sliter han sönder den nästan färdiga KvinnoVarelsen. (Varför han inte helt enkelt kan göra henne steril framgår inte). De många kvinnodelarna i stugan hyrt får polisen att tro att han är massmördare.

Scenen där han sliter sönder sin andra skapelse är suggestiv och på sätt och vis är det underligt att den aldrig kommit med i någon av de många filmversionerna. Den vore naturligtvis för brutal för James Whales version från början av 30-talet men senare versioner skulle kunnat göra något riktigt gräsligt och gory av det hela.

I stället så blir den kvinnliga Varelsen färdiggjord i nästan alla filmversioner. Detta beror till en stor del på att Whales uppföljare Bride of Frankenstein blev en sådan succé. Men det måste också finnas något lockande med tanken på en kvinnlig version av Monstret.

Redan i det första utkastet till James Whales Frankenstein fanns det kvinnliga monstret med. Men det fick strykas ur manuskriptet för att filmen inte skulle bli för lång. Och blev då det man byggde uppföljaren, skräckfilmens första tvåa.

Nu ska det bli en remake på Bride of Frankenstein. Men då till och med Kenneth Branagh-versionen: Mary Shelley's Frankenstein som såldes såsom trogen originaltexten lät den gode doktorn göra ett kvinnligt Monster (och gjorde en syntes av berättelsens två brudar) så kan detta tyckas överflödigt. (Fast att kalla en remake för överflödig är kanske i sej överflödigt).

Också versioner av Frankenstein utanför filmens värld tenderar att ha en version av The Bride med. I Grant Morrisons Seven Soldiers: Frankenstein har Bruden frisyren från filmen men också två extra armar. Medan Brian Aldiss Frankenstein i frihet låter oss få se glimtar av den värld befolkad av Varelsernas ättlingar som Frankenstein fruktar.

Nu finns det i Whales original ett tillägg till den första filmen som är viktigare än Bruden. Doktor Pretorius. Denna gayikon och hans små homoculi är filmens styrka och vad en begåvad regissör skulle utgå från för en ny version för "a new world of gods and monsters".