UTRIKESPOLITISK SENSATION: Dessa är mycket sällsynta i vårt land. Ett exempel på en utrikespolitisk sensation är dock när statsrådet Olof Palme hävdar att man inte bör skjuta och bränna ihjäl fattiga människor som vill ha mera mat.
Detta uttalande väckte enormt uppseende och herr Palme anklagades av oppositionen för bristande neutralitet, det farligaste som finns. Talet kom att kallas Gävletalet, då det hölls i staden Gävle.
I dag skulle Gunnar Ohrlander ha fyllt 75 år. Ohrlander skrev pjäser (som NJA-pjäsen), barnböcker, reportage, debattböcker och var också redaktör. Mest är han kanske känd för sina kåserier under preudonymen Doktor Gormander. Eller som det står på baksidan av Gormander-samlingen Mitt liv som kund (1993): "Doktor Gormander har vid sidan av sitt kall också varit verksam under pseudonymen Gunnar Ohrlander." Jag har under senare tid skaffat alla de Gormander-samlingar jag inte hade. Allt som allt är det sju böcker. Från Doktor Gormander slår till! från 1966 till Det har jag aldrig sagt från 2004. Böckerna är roliga på ett egensinnigt gormanderskt sätt. En tydlig förebild är Mark Twain. Han är min absoluta favoritkåsör.
De tidiga böckerna är mer absurda även om det redan från början finns en politisk tendens. I och med den tredje boken, Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet, blandas de humoristiska texterna med allvarligare sådana. Som en intervju med Palme.
Denna blandning finns i flera av böckerna. Vilket gör att de anknyter till böcker skrivna under "pseudonymen Gunnar Ohrlander". Såsom Ridån går upp, en bok om teater i Kina. Och den i våra dagar allt mer aktuella Kunskap i skolan.
Ohrlander tillhörde den yttre vänstern. Och var några år redaktör för den maoistiska tidningen Gnistan. ("Min bakgrund som maoist torde väl inte heller utgöra något hinder. Som bekant var Olof Lagercrantz också maoist och uppträdde under DN:s storhetstid i maokostym" heter det i kåseriet "Doktor Gormander söker jobb som chef för DN" där Ohrlander framhåller de många gånger han fått sparken från olika tidningar som merit.)
I efterhand kan den skandinaviska maoismen kanske tyckas som en märklig företeelse. Men den var en viktig strömning de åren. Ohrlander ägnade sej inte som så många andra särskilt mycket åt att ångra sin ungdoms vänstersynder. Men i texten "I Mogadishu tappade jag min oskuld" i Det har jag aldrig sagt kritiserar han den revolutionära idealismen i synen på tredje världen.
Det händer att författare blir tråkigare av att radikaliseras. Och 1972 års Svenska pampar skulle kunna tas som ett argument för att det även gäller Gormander. Men den är ändå roligare än de flesta så kallade humoristiska böcker. Och i nästa samling, Gormanders valda värk, utgiven på det maoistiska Oktoberförlaget, är han åter tillbaka i stark form.
En del av de äldre texterna har naturligtvis åldrats. Särskilt de som berör den tidens politiker. Rent intellektuellt kan jag förstå det roliga med att Torsten Nilssons hjärna, vit och utav marsipan, ligger utställd på en sockel och förevisas av en munk. Torsten Nilsson var på den tiden utrikesminister. Men effekten kan inte bli samma som för den samtide läsaren.
Många av texterna håller dock utmärkt än.
Man skulle önska att det kom ett urval ur böckerna. Och då det är 16 år mellan två av böckerna bör det också finnas en del i bokform outgivna Gormander-texter. Men den sista boken Det har jag aldrig sagt går fortfarande att köpa. Det är en originalpocket så den är inte så dyr.
Och det finns ju antikvariat och Bokbörsen. Vill man ha exempel på blandningen mellan humor och allvarliga texter så skulle jag främst föreslå Tages lilla ljusblå. Medan Doktor Gormander slår till! ge bra exempel på den mer anarkistiska tidiga Gormander.