Visar inlägg med etikett gunnar ohrlander. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gunnar ohrlander. Visa alla inlägg

söndag 18 maj 2014

Doktor Gormander



UTRIKESPOLITISK SENSATION: Dessa är mycket sällsynta i vårt land. Ett exempel på en utrikespolitisk sensation är dock när statsrådet Olof Palme hävdar att man inte bör skjuta och bränna ihjäl fattiga människor som vill ha mera mat.
  Detta uttalande väckte enormt uppseende och herr Palme anklagades av oppositionen för bristande neutralitet, det farligaste som finns. Talet kom att kallas Gävletalet, då det hölls i staden Gävle. 


I dag skulle Gunnar Ohrlander ha fyllt 75 år. Ohrlander skrev pjäser (som NJA-pjäsen), barnböcker, reportage, debattböcker och var också redaktör. Mest är han kanske känd för sina kåserier under preudonymen Doktor Gormander. Eller som det står på baksidan av Gormander-samlingen Mitt liv som kund (1993): "Doktor Gormander har vid sidan av sitt kall också varit verksam under pseudonymen Gunnar Ohrlander." Jag har under senare tid skaffat alla de Gormander-samlingar jag inte hade. Allt som allt är det sju böcker. Från Doktor Gormander slår till! från 1966 till Det har jag aldrig sagt från 2004. Böckerna är roliga på ett egensinnigt gormanderskt sätt. En tydlig förebild är Mark Twain. Han är min absoluta favoritkåsör.

De tidiga böckerna är mer absurda även om det redan från början finns en politisk tendens. I och med den tredje boken, Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet, blandas de humoristiska texterna med allvarligare sådana. Som en intervju med Palme.
Denna blandning finns i flera av böckerna. Vilket gör att de anknyter till böcker skrivna under "pseudonymen Gunnar Ohrlander". Såsom Ridån går upp, en bok om teater i Kina. Och den i våra dagar allt mer aktuella Kunskap i skolan.

Ohrlander tillhörde den yttre vänstern. Och var några år redaktör för den maoistiska tidningen Gnistan. ("Min bakgrund som maoist torde väl inte heller utgöra något hinder. Som bekant var Olof Lagercrantz också maoist och uppträdde under DN:s storhetstid i maokostym" heter det i kåseriet "Doktor Gormander söker jobb som chef för DN" där Ohrlander framhåller de många gånger han fått sparken från olika tidningar som merit.)

I efterhand kan den skandinaviska maoismen kanske tyckas som en märklig företeelse. Men den var en viktig strömning de åren. Ohrlander ägnade sej inte som så många andra särskilt mycket åt att ångra sin ungdoms vänstersynder. Men i texten "I Mogadishu tappade jag min oskuld" i Det har jag aldrig sagt kritiserar han den revolutionära idealismen i synen på tredje världen.

Det händer att författare blir tråkigare av att radikaliseras. Och 1972 års Svenska pampar skulle kunna tas som ett argument för att det även gäller Gormander. Men den är ändå roligare än de flesta så kallade humoristiska böcker. Och i nästa samling, Gormanders valda värk, utgiven på det maoistiska Oktoberförlaget, är han åter tillbaka i stark form.

En del av de äldre texterna har naturligtvis åldrats. Särskilt de som berör den tidens politiker. Rent intellektuellt kan jag förstå det roliga med att Torsten Nilssons hjärna, vit och utav marsipan, ligger utställd på en sockel och förevisas av en munk. Torsten Nilsson var på den tiden utrikesminister. Men effekten kan inte bli samma som för den samtide läsaren.
Många av texterna håller dock utmärkt än.

Man skulle önska att det kom ett urval ur böckerna. Och då det är 16 år mellan två av böckerna bör det också finnas en del i bokform outgivna Gormander-texter. Men den sista boken Det har jag aldrig sagt går fortfarande att köpa. Det är en originalpocket så den är inte så dyr.
Och det finns ju antikvariat och Bokbörsen. Vill man ha exempel på blandningen mellan humor och allvarliga texter så skulle jag främst föreslå Tages lilla ljusblå. Medan Doktor Gormander slår till! ge bra exempel på den mer anarkistiska tidiga Gormander.

söndag 11 maj 2014

Citerat ur veckans läsning

"På marken försiggår ett grymt skådespel. Glada maskar som upptäckt våren tittar upp ur sina hål men blir omedelbart uppätna av rovlystna fåglar. Små och muskulösa spindlar har börjat gillra upp sina nät för att fånga oskyldiga flugor och på avstånd kan man höra en hackspett hacka neurotiskt på ett träd.
  Hur kan detta djurplågeri få fortgå utan att myndigheterna gör något?"
ur "Livet på landet" i Gormanders valda värk av Gunnar Ohrlander

"Finns en mörk/ton kvar, en/ton-/ondska,"
ur Murlod av Lars Norén

"Ibland tänkte han att han inte läste just för att han var ateist. Låt oss säga att icke-läsandet var ateismens, åtminstone det han uppfattade som ateism, yttersta konsekvens. Om man inte tror på Gud, tänkte han, hur ska man då kunna tro på en jävla bok?"
ur 2666 av Roberto Bolaño

torsdag 1 maj 2014

10 bra arbetarböcker

Det är arbetarrörelsens dag. Ett tidigare år har jag haft en lista med arbetarromaner. Den här listan innehåller mestadels andra slags arbetarskildringar. Noveller, dikter, rapportböcker, pjäser och en avhandling.

Martin Andersen Nexö - Pelle Erövraren
Det här är enda icke-svenska boken på listan. Men Martin Andersen Nexö inspirerade flera av de svenska arbetarförfattarna. Bland andra Moa Martinson. Berättelsen om Pelle Erövraren är en stor läsupplevelse.

Magnus Dahlström - Skärbrännaren
Skärbrännaren var Magnus Dahlströms debutpjäs. Den vann en tävling om bästa svensk pjäs med motiv från arbetslivet. Det var Fria Proteatern som utlyste tävlingen. Skärbrännaren är en pjäs om språk- och maktkamp. En av de bästa svenska pjäserna.

Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Ove Tjernberg - N.J.A.
Bok knuten till pjäsen om NJA (av Fria Proteatern). NJA-pjäsen byggde på intervjuer med arbetare på Norrbottens Järnverk. Dessa intervjuer redigerades sen och stod till grund för boken N.J.A.

Josef Kjellgren - Jag är tusenden
Arbetarpoesin får ofta en undanskymd plats i den svenska litteraturhistorieskrivningen. Men den var en viktig del av arbetarlitteraturen. Josef Kjellgren var liksom Harry Martinson nedan med i den klassiska diktantologin 5 ungaJag är tusenden är ett urval av Kjellgrens dikter. "Med den slägga jag är van vid/vill jag slå fast mina ord/likt vita, glödande nitar/i ditt medvetande."

Sture Källberg - Rapport från medelsvensk stad: Västerås
Jag citerar ett stycke ur kapitlet om Gösta Lundwall HÄR.

Alfred Kämpe - Trälar torpare statare
Tidig arbetarförfattare. Debuterade 1907. Boken är ett urval ur hans produktion. Artiklar och noveller.

Sara Lidman (text) och  Odd Uhrbom - Gruva
En intervju- och bilderbok av författaren Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom. Lidman intervjuade gruvarbetare på LKAB året innan gruvstrejken. En del gav boken skulden/förtjänsten att ha startat strejken. Gunnar Sträng fördömde boken. Hur det än var med det så är det en stark bok.  

Ivar Lo-Johansson - Jordproletärerna
Tredje volymen av Ivar Lo-Johanssons statarnoveller. De tidigare volymerna hade mest handlat om äldre tid. Men här närmar sej novellerna den tid som de skrevs i. De tre statarvolymerna med sina 111 noveller är ett av de största verken i svensk litteraturhistoria.
"- Konstigt med en klocka... Den där är äldre än Larsgumma själv. Jag kommer ihåg hur hon nämnde om, att den varit hennes föräldrars. Den har slagit på ett särskilt sätt när den har varit halv fyra på mornarna, när hon skulle upp till mjölkningen. Att det inte syns ett särskilt märke just på det stället? Man tycker det skulle synas något på den fläcken."

Harry Martinson - Nomad
Harry Martinsons andra diktsamling. Från början av 30-talet. Martinson hade arbetat på sjön. Vilket flera av dikterna handlar om. 
"Kommen ned till passaderna/och frågen oss något om Durhamkolen!/Frågen oss vad de äro värda/när barometern faller som åskslag och det gäller hinna in i Magellan!//Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter/som en havseldare smeker och vårdar som om de vore brödfrukter -/[...]Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter, kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"
ur "Kol.", den tredje dikten i samlingen.


Lena Sommestad - Från mejerska till mejerist
Med undertiteln "en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess". Sommestad beskriver hur mejeristyrket omkodas från att ha vara ett kvinnligt arbete till ett manligt. Intervjuer med före detta mejerskor gör denna bok mer läsvänlig än de flesta avhandlingar och gör att den kan säjas ingå i samma tradition som Lidmans och Källbergs och Henschens böcker ovan.

Tidigare 1 maj-listor på Butter tar ordet:
10 bra arbetarromaner
10 bra röda böcker
10 bra röda skivor
10 bra röda filmer

söndag 10 november 2013

Citerat från veckans läsning

"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."
ur Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

"Stormen sjunger nu. Var är du i natt, sweet Marie.
  Vi slår upp Das Kapital och läser några kapitel innan vi somnar. En gång ska vi tonsätta denna vackra bok. Det ska bli en musical."
ur "Mänsklig storhet" i Skriet från Bagarmossen av Dr Gormander (pseudonym för Gunnar Ohrlander)
 

söndag 3 november 2013

Citerat från veckans läsning

"Jag minns hur en kollega till mig började som sommarvikarie på en liten landsortstidning. Han fick förtroendet att göra löpsedeln och nästa dag fick en skakad allmänhet läsa rubriken: 'Tre präster mördade i kyrka'.
  Trots ivrig argumentation inför såväl läsare som en alltmer oförstående, ja aggressiv chefredaktör, lyckades denne unge och ambitiöse journalist aldrig få gehör för sin förklaring, att det visserligen rörde sig om en arkeologisk utgrävning men att uppgiften likafullt var sann.
  Den journalist som kämpar för sanningen får alltid räkna med att bli ifrågasatt."
ur "Journalisthögskolan" i Det har jag aldrig sagt av Doktor Gormander (pseudonym för Gunnar Ohrlander)

"Och här kommer det överraskande slutet."
ur "Skönlitterärt" i För mycket lycka av Alice Munro, övers. Rose-Marie Nielsen

tisdag 1 oktober 2013

5 bra kinesiska filmer

Det är Kinas nationaldag. Vilket traditionellt firas med en lista:


Den gula jorden
Chen Kaiges (Farväl min konkubinKejsaren och mördaren) genombrott från 1984 handlar om en ung medlem i kommunistpartiet som 1939 kommer till en by för att samla in de lokala folksångerna. Han bor hos en familj vars liv han förändrar. En förödande vacker film. En av de bästa som gjorts.

Ju dou - förbjuden kärlek
En annan filmskapare som gör vackra filmer är Zhang Yimou (Hero). Han gillar färger. Den här är filmad i Technicolor (enligt en del sista filmen någonsin som gjorts med den färgsättningstekniken, men jag vet inte om det är sant eller inte). En kvinna blir bortgift till en man som försörjer sej genom att färga tyger. Vilket ger Zhang Yimou möjlighet att låta böljande tygstycken ackompanjera den tragiska berättelsen.

Kung Markatta
(ibland kallad Apkungen)


Maskernas kung
Film från 1994 om vänskapen mellan en gatuartist och ett barn. Om motsättningen mellan tradition och nya idéer och sånt. En fin och vackert filmad film.

Små röda blommor
En pojke på ett dagis med strikta regler där man får små röda blommor om man uppför sej snällt gör uppror mot dagisfröknarna som en kinesisk (istället för då kinavänlig) version av Gunnar Ohrlanders När barnen tog makten.


Annan Kina-lista
10 bra kinesiska böcker
(Repris från 2010)

lördag 27 april 2013

Åtta länkar en lördag


Det nyöppnade Öppet arkiv håller på att fyllas på med program ur SVTs arkiv. Men redan nu finns där en hel del intressant. Såsom:
Pjäs av William Shakspere med Stellan Skarsgård i huvudrollen. 
Berättelser ur bakfickan var ett program där författare berättade novelliknande historier.

Jag läste nyligen den danska poeten Christensens debutsamling Ljus. Som hon läser ur eller kanske snarare mässar ur. Boken var bra. Uppläsningen blir lite svår att lyssna på efter ett tag.

Bommen Live!
Radioprogrammet Bommen med Lars Aldman var vad man lyssnade på om man var intresserad av musik när jag var ung. De sände också konserter. Varav en del finns utlagda på youtube. Babylon Blues leddes av Stry Terrarie och var Sveriges bästa band. Konserten är från 1988.
Blue For Two-konserten har på slutet två Tom Lehrer-tolkningar. "One morning in a fit of pique/She drowned her father in the creek/The water tasted bad for a week/And we had to make do with gin, with gin/We had to make do with gin".

Kandidatuppsats som jämför de två romanerna. Går att ladda ner som pdf på länken. Jag tyckte den var rätt intressant.

söndag 2 december 2012

Om proggiga barnböcker

Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Dessa två, När barnen gick i strejk och När barnen tog makten, skriver Kalle Lind om i vad som ingår i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en.När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker(som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern". 

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade väldigt liten spridning) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

(Först publicerad 6 februari 2011. Då som del av en länksamling. Linds bok (som jag alltså inte läst, jag har bara texterna på Linds blogg) har nyligen kommit i en utökad pocketutgåva.)

I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord


"Folk använder ord ganska slarvigt. Dom gör sällan klart för sig ordens verkliga innebörd. Dessutom använder dom alldeles för många och otydliga ord. Detta leder till svårigheter att kommunicera.
Brist på kommunikation är det farligaste som finns. Kunde amerikanarna kommunicera med vietnameserna så hade de aldrig behövt kasta bomber på dom. Då hade Ho Chi Minh accepterat en check och dragit sig tillbaka till Schweiz.
[...]
Fredsforskare är idag i hela världen sysselsatta med att förbättra kommunikationerna. Frågan är hur myndigheter och chefer ska kunna lugna fattiga och arga människor. Annars kan det lätt bli oroligheter när dom fattiga människorna försöker ta chefernas pengar.
[...]
Det finns emellertid ord som är glasklara. Jag tänker till exempel på ord som fascist, kommunistjävel, rödfascist och träskfolk. Genom att använda såna ord kommer man närmare sanningen och livet blir dessutom lättare att leva.
[...]
I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord. Personligen anser jag detta vara en fördel då människan som regel bara består av sju känslor. Skulle någon till äventyrs bestå av åtta känslor kan man tillfoga ytterligare ett ord, exempelvis asgam.
[...]
Jag minns en flicka som jag kände en gång. Det blev bråk på mornarna. Hon ville ligga med mig då.
- Jag har inte tid, sa jag. Jag måste gå och arbeta för att du ska få mat.
Vi grälade och till sist kallade jag henne för militarist och tog kuppen i Indonesien som exempel. Det gjorde verkan.
Så kan det gå. Jag minns att vi skildes på Stureplan och att jag ropade att hon var Lyndons lakej.
Hon gjorde det för enkelt för sig."

i "Politiska samtal: Språk" från Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet (1968)
(Först publicerad 5 april 2010. Då med anledning av att Gunnar Ohrlander hade dött. Detta inlägg är både en citatkalenderlucka och en jubileumspost. 

måndag 26 november 2012

Ordets makt och vanmakt och förmåga att tråka ut en - om Jan Guillou om sitt skrivande liv


Alla som intresserat sej det minsta för författaren och journalisten Jan Guillou kommer att känna igen många av historierna i hans verkmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Han har berättat om en hel del av episoderna i tidigare intervjuer och artiklar.

De har då oftast varit bättre och livfullare än här där anekdoterna känns nedtonade. Som berättelsen om hur han blir arresterad av två män från SÄPO för IB-artiklarna. Tonfallet snarare än händelseförloppet skiljer bokens version från de tidigare. Berättelsen har förlorat sin karaktär som kroghistoria. Därmed har den kanske blivit något trovärdigare men också mycket tråkigare.

Boken staplar sådana här händelser på varandra. I alla hör man Guillous röst. Men det är något svagt över stämman och efter några hundra sidor börjar man bli orolig över hans torra hals.

Problemet är till en del memoarformen. Vad som skulle kunnat ha blivit en spännande pikareskliknande berättelse om den unge Guillous resa genom den svenska journalistiken störs hela tiden av att Guillou försöker försäkra läsaren om att detta var vad som faktiskt hände istället för att underhålla honom.

Flera av bokenas partier är om i sej intressanta företeelser. Och flera enskilda kapitel skulle nog ha fungerat rätt bra som läsning. Mängden anekdoter där Guillou spelar huvud- och, oftast, hjälterollen blir emellertid efter hand alltför många, effekten allför sövande.

Det finns ett par avsnitt där som lyser till. Delar av skildringen av fängelsetiden där Guillou blir vald in i ledningen för Fångarnas Fackliga Centralorganisation är underhållande. Liksom en historia om hur författaren tillsammans med Gunnar Ohrlander skriver en pjäs som de tror aldrig kommer att uppföras. Dessa är också de som mest bevarat karaktären av något man berättar på krogen.

I slutet av fängelsekapitlet återberättas ännu en gång historien om hur Guillou i sin cell läser Sjöwall/Wahlöö och får första gnistan till Hamilton-böckerna. Denna anekdot om den svenske maoistiske James Bonds tillblivelse har jag alltid tyckt saknar något.

Redan på den tiden fanns en skandinavisk författare som skrev framgångsrika och bra thrillers med en liknande politisk tendens som den i böckerna om Hamilton. Den norske författaren Jon Michelets romaner diskuterades en hel del inom den del av vänstern som Guillou tillhörde. Särskilt det där huruvida man kunde ta formen från en reaktionär genre och fylla den med radikalt innehåll.
Alltså detta Guillou plötsligt ska ha kommit på när han läste Sjöwall/Wahlöös polisromaner där de fyllt denna "högerstöpta form med någonting så i och för sig primitivt som propaganda för VPK" (anekdoten skiljer sej lite genom åren i hur pass enfaldigt Guillou anser att VPK-propaganda är). Michelet dyker upp i början av kapitlet om Hamilton. Men enbart som Guillous vän. Hans romaner nämns inte.

En roll liknande den som Sjöwall/Wahlöö spelar i skapelsemyten om Hamilton fylls i avsnittet om Arn-böckerna av en Artuir Lundkvist-roman. Detta stycke intresserade mej mer än de rätt långa om Hamilton. Då jag tycker om romanerna om Arn. Som är som en blandning mellan Ivanhoe av Walter Scott och de historiska novellerna i Ivar-Lo Johanssons Passionerna-svit.

Trots memoargenrens inneboende problem när det gäller struktur så får Guillou till ett rätt bra slut. Tyvärr läste jag pocketutgåvan. Där det kommer ytterligare åttio sidor om huruvida Guillou var KGB-agent.

Även om Ordets makt och vanmakt nog blir lite mer underhållande om man föreställer sej att Guillou varit sovjetisk spion hela tiden så är det svårt att ta det Expressen-avslöjande som extramaterialet handlar om på allvar. Historien förtjänar inte detta stora utrymme. Det gör boken liksom baktung.

Tyvärr håller Guillou själv en allvarlig ton här. Tidigare i boken skriver han om att en del saker fungerar bättre som komedi än indignationshistoria. Citaten från de borgerliga ledarskribenterna är rätt roliga och visar att det kanske hade kunnat bli en rolig satir av det hela.
Men ytterligare sextio upprörda sidor följer. Snarare än en rolig historia så är det en rätt tråkig sådan. Vilket det säkert också var. Men ibland är fiktionen lite mer underhållande.

Boken i stort har egentligen samma problem som detta extrakapitel. Många intressanta händelser och personer flyter förbi. Men det blir sällan riktigt underhållande.

(Bilden är gjord av Leif Zetterling och har inget direkt samband med boken, även om Zetterling är en av de personer som flyter förbi där)
(Från 13 oktober 2010).

onsdag 6 juni 2012

10 bra svenska böcker

Också Svenska Flaggans Dag är värd en lista:

Katarina Frostenson - Joner
"I ett ögonblick syns världen, lusteligt att se - och höra."
Diktsamling. Frostensons bästa.

Lars Gyllensten - Moderna myter
Den tidige Gyllensten är rolig att läsa. Märkliga och tänkvärda korta prosastycken.

Folke Isaksson - Gnistor under himlavalvet
Tjugofem kapitel om tjugofem dikter. Om en medeltidsballad, kinesisk poesi, "Kommunismens vagga" och W. H. Auden. Han läser Edith Södergran, en Fria Pro-text och Artur Lundkvist. Och om ytterligare 18 dikter. En bok att ständigt återkomma till.

Klara Johanson - Kritik
"Obesjunget är ju ingalunda Härnösand".
Samling med kritik av en av Sveriges på sin tid ledande kritiker. Recensioner av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman och Ludvig Nordström när de kom ut. Många av böckerna är numera helt bortglömda. Men också de recensionerna är intressanta att läsa. Johanson hade en mycket underhållande stil.

Torsten Kassius - Den gamla fabeln om Tälje tokar
Då jag redan haft en lista med svenska romaner här en tidigare 6 juni så har jag på denna lista böcker som inte är romaner. Fast den här skulle kunna ses som en roman. Som ofta med riktigt bra böcker så är den svår att kategorisera.

 Gun Kessle och Jan Myrdal - När västerlandet trädde fram

Sara Lidman - Gruva
Den här rapportboken om svenska gruvarbetare tas inte så ofta upp nuförtin när man talar om Lidman. Men den vart viktig på sin tid och är fortfarande mycket läsvärd.


Ivar Lo-Johansson - Dagbok från 20-talet
Vagabondliv i Frankrike och ytterligare tre av Ivar Los reseböcker från 20-talet i en volym (det här är alltså fyra böcker, om man ska vara noga). Två handlar om en England, den sista om städer i både England och Frankrike. Lo-Johansson arbetar som diskare, byggnadsarbetare och går på luffen. Han beskriver sitt arbete och människor han möter. Gruvor och slummar och djurutställningar.

Gunnar Ohrlander - Tages lilla ljusblå
"Det finns emellertid ord som är glasklara. Jag tänker till exempel på ord som fascist, kommunistjävel, rödfascist och träskfolk. Genom att använda såna ord kommer man närmare sanningen och livet blir dessutom lättare att leva. [...]
I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord. Personligen anser jag detta vara en fördel då människan som regel bara består av sju känslor. Skulle någon till äventyrs bestå av åtta känslor kan man tillfoga ytterligare ett ord, exempelvis asgam."

Birgitta Trotzig - Anima
Svensk prosadikt när den är som bäst.

Tidigare Svenska Flaggans dag-listor:
10 bra svenska romaner 
10 bra svenska filmer 
10 bra svenska skivor

lördag 26 november 2011

Kung Markatta - den tecknade filmen


Den tecknade Kung Markatta gjordes av barnfilmstudion i Shanghai. Den påbörjades i början av 60-talet men färdigställdes 1965. När Gunnar Ohrlander var i Kina 1978, när filmen hade börjat visas igen efter kulturrevolutionen, såg han filmen och skrev en artikel om den i DN.
Artikeln finns i hans Ridån går upp - en artikelsamling om ryskt och kinesiskt kulturliv med undertiteln Några reflexioner om grunderna i revolutionär kulturpolitik Från ryska revolutionen till krossandet av "De fyras gäng" i Kina. Den sortens titlar ser man inte längre.

Artikeln gjorde att SVT tog kontakt med Ohrlander för fler synpunkter om filmen. Och att de sen köpte in den för visning julen 1978.

Filmen blev populär och visades flera gånger i början av 80-talet. Senare visades den även i England och Danmark.

Filmen fokuserar på de tidiga kapitlena av Färden till västern och Kung Markatta är här en burlesk hjälte i den folkliga traditionen. Han skryter och slåss. Och har en förtrollad stav som kan skifta i storlek.

Flera andra film- och TVversioner av Kung Markatta har gjorts. En del tecknade och en del med levande skådespelare. Men 65 års version förblir klassikern

Den fanns ett tag utgiven på VHS i Sverige. Nu kan man se den med engelsk text på youtube. I den här scenen är Kung Markatta i himlen, där han försummar sina plikter och dricker sej berusad och stjäl. En vackert animerad scen ur en av de bästa barnfilmerna:

Början av filmen (med engelska undertexter) finns HÄR. Om du söker på youtube på Havoc in heaven of 11 så lär de elva delarna dyka upp.

(Först publicerad den 29:e juni 2009. Inlägget hade då en länk till en spellista för hela filmen. De klippen får man inte längre se från Sverige.

Strax innan den här hade jag skrivit om Färden till västern och två till böcker om resor: "Den senast på svenska utgivna versionen är en från 1592. Den handlar om pilgrimen Tripitaka som ska vandra till Indien för att där hämta heliga skrifter. Tripitaka är själv helig. Under tio liv har han inte spillt en enda droppe säd. Detta gör att demoner vill äta upp honom och/eller ha sex med honom. Därför tar han till hjälp flera slagskämpar. Bland annat Kung Markatta.
[...]alla fem volymerna bjuder på slagsmål (på vers) och ondskefulla demoner."

Gunnar Ohrlander dog förra året. Då postade jag ett utdrag ur Tages lilla ljusblå)

måndag 14 februari 2011

Tages lilla ljusblå


Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer var inte allmänt älskade när de kom. Inte heller på den radikala kanten. Gunnar Ohrlander avslutar en intervju med Olof Palme med att fråga honom varför han var med i Jag är nyfiken - gul. "Det var ju en usel film. Du måste ha blivit lurad."

Intervjun finns i boken Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet (1968). Dr. Gormander var en pseudonym Ohrlander använde sej av (bland annat Aftonbladet).

Som Dr. Gormander skrev han satirisk kåseriliknande kortprosa av ett särpräglat slag. En del av boken består av såna här, som Ohrlander kallar dem på baksidan, roliga grejer ("När ni läser dom ska ni skratta" upplyser samma baksida läsaren). När Ohrlander dog förra året citerade jag här ur ett av dessa stycken: Politiska samtal: Språk. Även om Ohrlander här har en mycket egen ton så ingår dessa i en tradition. "Egentligen är regeringen olaglig" har till exempel vissa likheter med en av Mark Twains texter.

Förutom kåserierna så innehåller boken beskrivningar av det politiska livet i Sverige. Och porträtt av politiker. Till dessa hör väl intervjun Palme. Även om den skiljer sej lite från de övriga porträtten i det att det är ett rätt välvilligt porträtt av Palme.

Anledningen till att Ohrlander, som stod en bra bit vänster om socialdemokraterna (han vart senare redaktör för den maoistiska tidningen Gnistan döpt efter bolsjevikbladet Iskra), tecknar ett så pass positivt porträtt av Palme kan man finna i bokens "Utrikespolitiskt lexikon" under termen "UTRIKESPOLITISK SENSATION": "Dessa är mycket sällsynta i vårt land. Ett exempel på en utrikespolitisk sensation är dock när statsrådet Olof Palme hävdar att man inte bör skjuta och bränna ihjäl fattiga människor som vill ha mer mat. Detta uttalande väckte enormt uppseende och herr Palme anklagades av oppositionen för bristande neutralitet, det farligaste som finns. Talet kom att kallas för Gävletalet, då det hölls i staden Gävle."

De roliga grejerna är de mest väsentliga i volymen. Men blandningen av olika sorters texter gör att boken är en rätt bra ingångsport till Ohrlanders författarskap, som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än det får. Det finns ett par till samlingar av liknande slag.

söndag 6 februari 2011

Sju länkar en söndag


Kalle Lind om När barnen gick i strejk och När barnen tog makten
Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Som Lind skriver om i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en. När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker (som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern".

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade de nog inte släppt in i byggnaden) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

Book reports. Sean T. Collins om ett par fantasybokserier
Om bland annat Susan Coopers En ring av järn.

Confederate States of America
Mockumentären om Amerikas historia efter att Södern vann inbördeskriget finns att se på youtube (länken går till del ett av nio).

Black History Month och tecknade serier
"Don't even get me started on the Professor X/Martin Luther King and Magneto/Malcolm X comparison, because that is one of the laziest, dumbest things in comics."

torsdag 3 februari 2011

Nej Olsson var inte rädd, honom kunde de inte knäcka

NJA-Gruppen - Balladen om Olsson:


"Balladen om Olsson" (text Gunnar Ohrlander) var en av de sånger som ingick i NJA-pjäsen.
Olsson ska själv, fast han egentligen hette något annat, ha berättat historien för Ohrlander i de intervjuer med järnverksarbetare som de gjorde inför NJA-pjäsen.
Perspektivet är annorlunda i låttxten där det är andra som sjunger historien om Olsson.
Vilket förändrar den från en skrävlarhistoria till en slags legend.
I verkligheten, eller enligt Olssons egen berättelse, så ska han ha lämnats i fred efter utbrottet. I sången får man inte reda på detta. Utan lyssnaren får själv föreställa sej vad som händer efter raderna "Men Olsson var inte rädd/Han gick inte att knäcka/Ingen kunde ta ‘från han hans värdighet/Så han drog upp sin kniv och sa till ingenjör’n//Jag ska skära strupen av dig din jävel/Jag ska släppa luften ur dig din fan" (dessa sista två poetiska raderna ska komma ordagrannt från "Olssons" berättelse).
Åtminstone jag har alltid tänkt att det nog inte gick så bra för Olsson efter det där.

"Balladen om Olsson" fick ett andra liv som mindre punkhit på 90-talet när 23 Till spelade in den. Då texten ansågs uppmana till våld blev deras version svartlistad på de privata radiostationerna. Det hände att man då i stället spelade originalet, som fortfarande var tillåtet, och sa åt publiken att de visste vilken version som man egentligen hade velst spela.

torsdag 27 januari 2011

Helena Henschen och N.J.A.


Jag ser i DN att författaren, dramatikern och formgivaren Helena Henschen har dött.
Henschen fick ett andra genombrott på senare år. I notisen tas också upp att hon var med och grundade klädföretaget Mah Jong. Och att hon skrev barnböcker.

Att Henschen var med och skrev en av sin tids mest uppmärksammade pjäser nämns emellertid inte. Tillsammans med bland andra sin dåvarande man Gunnar Ohrlander skrev hon Nils Johan Andersson m.fl, mer känd som NJA-pjäsen. Kanske ansåg den som skrev notisen att sånt vore ofint att ta upp.

NJA-pjäsen byggde på intervjuer med arbetare på Norrbottens Järnverk. Dessa intervjuer redigerades sen och stod till grund för boken N.J.A.. En av de bästa av de många intervjuböcker som kom ut efter Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal och Gruva av Sara Lidman.
Henschen, Ohrlander och Ove Tjernberg står som författare till skriften. Den är fortfarande väl värd att läsa.

(Uppdaterning den 28:e januari: Claes Wahlin i Aftonbladet nämner inte direkt NJA-pjäsen men väl hennes arbete med Fria Pro-teatern (Fria Pro bildades ur NJA-gruppen, som satte upp NJA-pjäsen) och även att hon i sin ungdom skrev i den maoistiska Marxistiskt Forum. Så den sidan av hennes skriftställarskap verkar inte vara helt bortglömd.)

onsdag 13 oktober 2010

Ordets makt och vanmakt och förmåga att tråka ut en - om Jan Guillou om sitt skrivande liv


Alla som intresserat sej det minsta för författaren och journalisten Jan Guillou kommer att känna igen många av historierna i hans verkmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Han har berättat om en hel del av episoderna i tidigare intervjuer och artiklar.

De har då oftast varit bättre och livfullare än här där anekdoterna känns nedtonade. Som berättelsen om hur han blir arresterad av två män från SÄPO för IB-artiklarna. Tonfallet snarare än händelseförloppet skiljer bokens version från de tidigare. Berättelsen har förlorat sin karaktär som kroghistoria. Därmed har den kanske blivit något trovärdigare men också mycket tråkigare.

Boken staplar sådana här händelser på varandra. I alla hör man Guillous röst. Men det är något svagt över stämman och efter några hundra sidor börjar man bli orolig över hans torra hals.

Problemet är till en del memoarformen. Vad som skulle kunnat ha blivit en spännande pikareskliknande berättelse om den unge Guillous resa genom den svenska journalistiken störs hela tiden av att Guillou försöker försäkra läsaren om att detta var vad som faktiskt hände istället för att underhålla honom.

Flera av bokenas partier är om i sej intressanta företeelser. Och flera enskilda kapitel skulle nog ha fungerat rätt bra som läsning. Mängden anekdoter där Guillou spelar huvud- och, oftast, hjälterollen blir emellertid efter hand alltför många, effekten allför sövande.

Det finns ett par avsnitt där som lyser till. Delar av skildringen av fängelsetiden där Guillou blir vald in i ledningen för Fångarnas Fackliga Centralorganisation är underhållande. Liksom en historia om hur författaren tillsammans med Gunnar Ohrlander skriver en pjäs som de tror aldrig kommer att uppföras. Dessa är också de som mest bevarat karaktären av något man berättar på krogen.

I slutet av fängelsekapitlet återberättas ännu en gång historien om hur Guillou i sin cell läser Sjöwall/Wahlöö och får första gnistan till Hamilton-böckerna. Denna anekdot om den svenske maoistiske James Bonds tillblivelse har jag alltid tyckt saknar något.

Redan på den tiden fanns en skandinavisk författare som skrev framgångsrika och bra thrillers med en liknande politisk tendens som den i böckerna om Hamilton. Den norske författaren Jon Michelets romaner diskuterades en hel del inom den del av vänstern som Guillou tillhörde. Särskilt det där huruvida man kunde ta formen från en reaktionär genre och fylla den med radikalt innehåll.
Alltså detta Guillou plötsligt ska ha kommit på när han läste Sjöwall/Wahlöös polisromaner där de fyllt denna "högerstöpta form med någonting så i och för sig primitivt som propaganda för VPK" (anekdoten skiljer sej lite genom åren i hur pass enfaldigt Guillou anser att VPK-propaganda är). Michelet dyker upp i början av kapitlet om Hamilton. Men enbart som Guillous vän. Hans romaner nämns inte.

En roll liknande den som Sjöwall/Wahlöö spelar i skapelsemyten om Hamilton fylls i avsnittet om Arn-böckerna av en Artuir Lundkvist-roman. Detta stycke intresserade mej mer än de rätt långa om Hamilton. Då jag tycker om romanerna om Arn. Som är som en blandning mellan Ivanhoe av Walter Scott och de historiska novellerna i Ivar-Lo Johanssons Passionerna-svit.

Trots memoargenrens inneboende problem när det gäller struktur så får Guillou till ett rätt bra slut. Tyvärr läste jag pocketutgåvan. Där det kommer ytterligare åttio sidor om huruvida Guillou var KGB-agent.

Även om Ordets makt och vanmakt nog blir lite mer underhållande om man föreställer sej att Guillou varit sovjetisk spion hela tiden så är det svårt att ta det Expressen-avslöjande som extramaterialet handlar om på allvar. Historien förtjänar inte detta stora utrymme. Det gör boken liksom baktung.

Tyvärr håller Guillou själv en allvarlig ton här. Tidigare i boken skriver han om att en del saker fungerar bättre som komedi än indignationshistoria. Citaten från de borgerliga ledarskribenterna är rätt roliga och visar att det kanske hade kunnat bli en rolig satir av det hela.
Men ytterligare sextio upprörda sidor följer. Snarare än en rolig historia så är det en rätt tråkig sådan. Vilket det säkert också var. Men ibland är fiktionen lite mer underhållande.

Boken i stort har egentligen samma problem som detta extrakapitel. Många intressanta händelser och personer flyter förbi. Men det blir sällan riktigt underhållande.

(Bilden är gjord av Leif Zetterling och har inget direkt samband med boken, även om Zetterling är en av de personer som flyter förbi där)

fredag 1 oktober 2010

5 bra kinesiska filmer

Det är Kinas nationaldag. Vilket traditionellt firas med en lista:


Den gula jorden
Chen Kaiges (Farväl min konkubin, Kejsaren och mördaren) genombrott från 1984 handlar om en ung medlem i kommunistpartiet som 1939 kommer till en by för att samla in de lokala folksångerna. Han bor hos en familj vars liv han förändrar. En förödande vacker film. En av de bästa som gjorts.

Ju dou - förbjuden kärlek
En annan filmskapare som gör vackra filmer är Zhang Yimou (Hero). Han gillar färger. Den här är filmad i Technicolor (enligt en del sista filmen någonsin som gjorts med den färgsättningstekniken, men jag vet inte om det är sant eller inte). En kvinna blir bortgift till en man som försörjer sej genom att färga tyger. Vilket ger Zhang Yimou möjlighet att låta böljande tygstycken ackompanjera den tragiska berättelsen.

Kung Markatta
(ibland kallad Apkungen)


Maskernas kung
Film från 1994 om vänskapen mellan en gatuartist och ett barn. Om motsättningen mellan tradition och nya idéer och sånt. En fin och vackert filmad film.

Små röda blommor
En pojke på ett dagis med strikta regler där man får små röda blommor om man uppför sej snällt gör uppror mot dagisfröknarna som en kinesisk (istället för då kinavänlig) version av Gunnar Ohrlanders När barnen tog makten.

måndag 5 april 2010

Ur Tages lilla ljusblå av Gunnar Ohrlander (1939-2010)


"Folk använder ord ganska slarvigt. Dom gör sällan klart för sig ordens verkliga innebörd. Dessutom använder dom alldeles för många och otydliga ord. Detta leder till svårigheter att kommunicera.
Brist på kommunikation är det farligaste som finns. Kunde amerikanarna kommunicera med vietnameserna så hade de aldrig behövt kasta bomber på dom. Då hade Ho Chi Minh accepterat en check och dragit sig tillbaka till Schweiz.
[...]
Fredsforskare är idag i hela världen sysselsatta med att förbättra kommunikationerna. Frågan är hur myndigheter och chefer ska kunna lugna fattiga och arga människor. Annars kan det lätt bli oroligheter när dom fattiga människorna försöker ta chefernas pengar.
[...]
Det finns emellertid ord som är glasklara. Jag tänker till exempel på ord som fascist, kommunistjävel, rödfascist och träskfolk. Genom att använda såna ord kommer man närmare sanningen och livet blir dessutom lättare att leva.
[...]
I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord. Personligen anser jag detta vara en fördel då människan som regel bara består av sju känslor. Skulle någon till äventyrs bestå av åtta känslor kan man tillfoga ytterligare ett ord, exempelvis asgam.
[...]
Jag minns en flicka som jag kände en gång. Det blev bråk på mornarna. Hon ville ligga med mig då.
- Jag har inte tid, sa jag. Jag måste gå och arbeta för att du ska få mat.
Vi grälade och till sist kallade jag henne för militarist och tog kuppen i Indonesien som exempel. Det gjorde verkan.
Så kan det gå. Jag minns att vi skildes på Stureplan och att jag ropade att hon var Lyndons lakej.
Hon gjorde det för enkelt för sig."

i "Politiska samtal: Språk" från Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet (1968)

måndag 29 juni 2009

Kung Markatta som tecknad film


Den tecknade Kung Markatta gjordes av barnfilmstudion i Shanghai. Den påbörjades i början av 60-talet men färdigställdes 1965. När Gunnar Ohrlander var i Kina 1978, när filmen hade börjat visas igen efter kulturrevolutionen, såg han filmen och skrev en artikel om den i DN.
Artikeln finns i hans Ridån går upp - en artikelsamling om ryskt och kinesiskt kulturliv med undertiteln Några reflexioner om grunderna i revolutionär kulturpolitik Från ryska revolutionen till krossandet av "De fyras gäng" i Kina. Den sortens titlar ser man inte längre.

Artikeln gjorde att SVT tog kontakt med Ohrlander för fler synpunkter om filmen. Och att de sen köpte in den för visning julen 1978.

Filmen blev populär och visades flera gånger i början av 80-talet. Senare visades den även i England och Danmark.

Filmen fokuserar på de tidiga kapitlena av Färden till västern och Kung Markatta är här en burlesk hjälte i den folkliga traditionen. Han skryter och slåss. Och har en förtrollad stav som kan skifta i storlek.

Flera andra film- och TVversioner av Kung Markatta har gjorts. En del tecknade och en del med levande skådespelare. Men 65 års version förblir klassikern

Den fanns ett tag utgiven på VHS i Sverige. Nu kan man se den med engelsk text på youtube. I den här scenen är Kung Markatta i himlen, där han försummar sina plikter och dricker sej berusad och stjäl. En vackert animerad scen ur en av de bästa barnfilmerna:

Början av filmen (med engelska undertexter) finns HÄR. Om du söker på youtube på Havoc in heaven of 11 så lär de elva delarna dyka upp.