De underbara pojkböckerna om Bill

Trots de många essä- och artikelsamlingana som Lars Gustafsson gav ut så finns det en hel del texter av honom som aldrig kommit ut i bokform.

En av dessa är en minnestext om Richmal Crompton (i BLM 2 1969) "som skrev "de underbara pojkböckerna om Bill".

Lars Gustafsson skriver att hon nog påverkat honom lika mycket som Camus eller Sartre och tar upp de då aktuella Herbert Marcuse för att beskriva Bill-böckerna:

"Trots dess idylliska karaktär tror jag denna litteratur i det långa loppet har hjälpt mig att förstå vad som är så genialt med Herbert Marcuse.

  Billböckernas värld är idel förkonstling, de vuxna handlar irrationellt och egendomligt schematiskt. Bill ensam gör det naturliga och rationella och övertalar sina vänner att göra detsamma. När resultatet blir de mest bisarra uppträden och förvecklingar låter Richmal Crompton aldrig detta bevisa att Bill har handlat fel. Han har bara handlat utifrån andra förutsättningar. Förkonstlingen är hans nödvändiga bakgrundsförutsättning."

Han avslutar nekrologen med att säja att han är glad över att skriva om Richmal Crompton i just BLM:

"De flesta föräldrar i min omgivning i elvaårsåldern ansåg Billböckerna olämpliga eller i varje fall tvivelaktiga som läsning för barn. Det är därför med verklig tillfredsställelse jag nu från en ansvarsmedveten litterär och kritisk tidskrifts spalter varmt rekommenderar dem."

Jag läste också Bill-böckerna i elvaårsåldern och instämmer i rekommendationen.

Kommentarer av Lars Gustafsson

"Tidskriften har förlorat sin läsekrets sedan den efter en militärkupp övertogs av en samling extrema vänstermän som utmålar gamla hedervärda romanförfattare som 'fascister' och nästan enbart blir entusiastiska inför böcker om Albanien (Albania and North Korea are in.)"

Tomas Tranströmer om BLM i ett brev till Robert Bly den 27:e oktober 1970, från Air Mail.

Omslagsbild av Gun Kessle

Från mitten av 60-talet fram till 1972 så var Lars Gustafsson en av redaktörerna för Bonniers litterära magasin. Artiklarna i samlingen Kommentarer kommer från denna period. BLM:s ledare kallades för Kommentarer. Det är inte bara från BLM utan också recensioner och debatt i Expressen.

Under sin tid på BLM gav Gustafsson utrymme åt en del strömningar i tiden. Bland annat en hel del marxism. Bland de som på kultursidor klagade på tidens vänstervindar så var en vanlig syn att BLM mer eller mindre hade förvandlats till en marxistisk stenciltidskrift.

Kritiken för vänstervridning var inte ofarlig. En annan tidskrift Konstrevy (jag har nyligen fått tag på ett par sena årgångar av den) fick läggas ner mycket på grund av liknande klagomål.

Fanns det något fog för kritiken?  Lars Gustafsson skriver i en artikel här som svar på kritik att Jan Myrdals bok om Albanien recenserats av en Albanienanhängare att en Ekelöf-biografi recenserats i samma nummer och att "Redaktionen har inte heller här gjort sig mödan att leta rätt på en riktigt beslutsam motståndare till Gunnar Ekelöf". Vilket förvisso är en rolig formulering. Men när man går till BLM-numret och läser recensionen i fråga så är det en rätt fyrkantig hyllning av Albanien (och säjer inte så mycket om Jan Myrdals Albansk utmaning som litterärt verk).

Men den sortens texter utgör en väldigt liten del av innehållet. Det finns förvisso mer av marxistiska inspirerade texter än tidigare år. Men de flesta håller en betydligt högre kvalitet än den Albanien-recensionen. Och fortfarande är texter som den om Ekelöf-biografin fler.

Det verkar ha varit några av tidskriftens mest spännande år. Och artiklarna i Kommentarer är väldigt bra. Ett av de bästa avsnitten är ett möte med den franske poeten Eugène Guillevic.
Och det finns intressanta texter om Grisjakten av P. C. Jersild och Homonculus av Sven Delblanc. 

Det är en bra bok som tyvärr, som så lätt sker med såna här böcker, lite verkar ha glömts bort.

Kommentarer var den tredje samlingen texter Lars Gustafsson gav ut. Det kom att bli ett rätt stort antal sådana. En del var uppdelade i litterära, filosofiska eller politiska texter. En med en liknande blandning som Kommentarer kom 1979 och heter Konfrontationer.

(Utökad version av ett inlägg först publicerat 16 augusti 2011)

Proust - en essä av Samuel Beckett

"Vanan är den ballast som fjättrar hunden vid hans mage. Att andas är en vana. Att leva är en vana.[...]Världens skapelse skedde inte en gång för alla utan sker varje dag, och 'vanan' är det sammanfattande namnet för de otaliga fördrag som ingås mellan de otaliga subjekt som bildar individen och deras otaliga korrelerande objekt."
ur Proust av Samuel Beckett, övers. Erik Sandin

Proust (1931) är en essä som Beckett skrev tidigt i sitt författarskap. Den gavs ut på avenska som första volym i bokserien BLMbiblioteket år 1964. Enligt en annan volym jag har i serien så var den redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson som då var tidskriften BLM:s redaktörer.

Essän handlar som titeln antyder om Marcel Proust. Närmare bestämt om På spaning efter den tid som flytt.
Proust och Beckett kan tyckas vara rätt olika varandra som författare. Men det finns flera ställen i essän som är intressanta om man ser till Becketts framtida författarskap. Som det han skriver om tiden och vanan.

Men även om man inte hade vetat vem Beckett var så vore det en intressant essä om Prousts gargantuanska romansvit. Det är en intressant text, väl värd att läsa för den som äriintresserad av antingen Proust eller Beckett.

BLM 6/2002 - Fantasynumret

Bonniers litterära magasin las ner 1999. För att återuppstå igen 2002. Denna sista version av tidskriften varade bara i ett par år. Redaktör var Kristoffer Leandoer med Aase Berg som andreredaktör.

Den hade nu ett större format som påminde om ett musik- eller matmagasin. Och ett utropstecken kom efter BLM-et på omslaget.

Ett omslag som i sista numret av den första årgången pryddes av en bild på fantasyförfattaren China Miéville. Det var ett temanummer om fantasy. BLM hade haft temanummer förr. Ett av de mer omtalade på 80-talet hade som tema realismen. Men där stod inte "Allt du skulle vilja veta om realism men varit för skraj att fråga!" på omslaget.

Huvudartikeln är en intervju med Mieville av Leandoer. Och det är ett intressant samtal med en intressant författare. Och som då var ett av de stora nya namnen inom genren. Miéville är en politisk författare och säjer att han vill bryta med hela Tolkiengrejen. En av de författare han nämner som förebilder är M. John Harrison. Men han menar också att han i sina egna böcker, som Perdido Street Station, bryter mot dennes bild av ett samhälle som redan vittrat sönder

Harrison är med i en presentation över 24 författare i en fantasykalender. Ett av de BLM-nummer jag har från 50-talet är det som innehöll Elisabeth Tykessons översikt över sf-genren, "Nästa: Venus. En orientering i science fiction". Det är lätt att man är mer kritisk mot såna här försök att presentera genren ju nyare de är. Man förlåter Tykesson för att hon inte nämner Alfred Bester. Medan man gärna räknar de författare fattas i kalendern här. Men det är en rätt bra översikt. Den kompletteras med ytterligare tre lite längre presentationer av Neil Gaiman, Ursula K. LeGuin och då Miéville. Leguin har också med essän "Praktiska tips till dig som vill bli Gud". Som är bra och användbar.

Berg har med en hyfsad artikel om H. P. Lovecraft och en artikel om en hötorgskonstnär som jag inte orkade läsa då och inte orkar läsa nu. Hon var väldigt pro-kitsch då ett tag.

J. G. Ballard presenteras med en av sina lättsammare noveller - "Mordet på John Fitzgerald Kennedy som motortävling betraktat" (Alfred Jarry, som gjort den novell som Ballard här gör en hommage till, finns med på en lista över smygfantasy i numret - tillsammans med bland andra Rainer Maria Rilke och Systrarna Brontë). Annina Rabes översikt över Ballards författarskap är välskriven. Men i slutet av artikeln skriver hon att hon ägnat det senaste halvåret åt att läsa Ballard och atgt hon inte gillar det. Han är tråkig och hon har svårt att relatera till hans maskinmänniskor. Eftersom detta är år 2002 är det menat som det högsta beröm.

I en del av recensionerna märker man på liknande sätt att det faktiskt gått ett tag. I filmavdelningen görs Lilja 4-ever ner: "Och i salongen sitter den svenska medelklassen och tycker sig ta ställning medan de mumsar på sina popcorn". De negativa recensionerna är påfallande många också bland bokrecensionerna.

Annars blev jag lite positivt överraskad av hur många recensioner det var. 80 böcker recenseras. Jag hade för mej att tidningen minskade på recensionsdelen i de senare årgångarna. Men det kanske var den i slutet av 90-talet. Vad som fattas från de äldre är avdelningen med nyutkommen litteratur i utlandet.
Det finns emellertid en "internationell utblick" som består av en intressant och nyanserad artikel av Peter Fröberg, "Boklöst land", om att man inte läser i Kambodja.

Det är bland recensionerna fler böcker man minns från när de kom ut än i 57 och 86 års BLM. Men jag har bara läst en handfull av dem.

Veckans tidskrift - BLM 5/1986 med Willy Kyrklund, Stig Larsson och Gunnar Ekelöf.

Enligt redaktör Lennart Hagerfors så innehåller det femte numret i 1986 års årgång av Bonniers litterära Magasin mer skönlitteratur än vanligt.
Det inleds med efterlämnade fragment av Gunnar Ekelöf, presenterade av Steve Sem-Sandberg. Stig Larssons novell "Beskrivning av döden" finns här i en lite annan version än den i novellsamlingen Om en död (en bok jag varmt rekommenderar).
Flera debutanter presenteras. De man känner igen (Li Li, Kristian Petri) är inte direkt bättre än de andra.
Numret kretsar annars främst kring Willy Kyrklund. Med en intervju och två artiklar.

Texterna om Kyrklund är visserligen intressanta. Men skulle knappast passa som introduktion till författarskapet. Då de handlar om Homeros och sånt och Kyrklund. Vid 80-talets mitt så hade BLM ibland en tendens att vara en tidskrift för litteraturvetare av litteraturvetare. Intervjun är mer läsvänlig - även om Kyrklund alltid låter lite pompös i såna här samtal (fotot av Michael Normann illustrerar intervjun).

Hagerfors var försteredaktör. Andreredaktör var Ola Larsmo som sen blev huvudredaktör. Larsmo har med en längre recension av en Edvard Hoem-roman jag inte läst. Men den tar också upp Hoems Kärlekens färjeresor (som jag har läst) och texten är rätt intressant. Det är färre men längre recensioner än i BLM av år 1957 (som jag skrev om i förra veckans Veckans tidskrift.
Det märks att det är 80-tal: Horace Engdahls Den romantiska texten får en längre essä, C. G. Bjurström skriver om Jean-Philippe Toussaints Monsieur ("hur kan man vara så blaserad och på samma gång så uppfriskande). Inge Knutsson rekommenderar Hvid feber av Pia Tafdrup.
Också utseendemässigt märks åttiotalet. Omslaget har en bild av en skulptur av Håkan Rehnberg.

Det är lite innan jag själv började att läsa tidningen. Men jag har minnen av tidningen redan från den här tiden (mina föräldrar prenumrerade, det är från början deras exemplar - min mor har strukit under flitigt i artikeln om Engdahl) och den kartongliknande känsla som omslagen hade.

Kommentarer av Lars Gustafsson

"Tidskriften har förlorat sin läsekrets sedan den efter en militärkupp övertogs av en samling extrema vänstermän som utmålar gamla hedervärda romanförfattare som 'fascister' och nästan enbart blir entusiastiska inför böcker om Albanien (Albania and North Korea are in.)" - Tomas Tranströmer om BLM i ett brev till Robert Bly den 27:e oktober 1970, från Air Mail.

Från mitten av 60-talet fram till 1972 så var Lars Gustafsson redaktör för Bonniers litterära magasin. Artiklarna i samlingen Kommentarer kommer från denna period. Det är inte bara från BLM utan också recensioner och debatt i Expressen.

Under sin tid på BLM gav Gustafsson utrymme åt en del strömningar i tiden. Bland annat en hel del marxism. Bland de som på kultursidor klagade på tidens vänstervindar så var en vanlig syn att BLM mer eller mindre hade förvandlats till en marxistisk stenciltidskrift.

Sånt kan (och bör) man göra sej lustig över. Emellertid så skriver Gustafsson när han får kritik för att en bok om Albanien recenserats av en Albanienanhängare att en Ekelöf-biografi recenserats i samma nummer och att "Redaktionen har inte heller här gjort sig mödan att leta rätt på en riktigt beslutsam motståndare till Gunnar Ekelöf". Vilket förvisso är en rolig formulering men kanske visar på att det kan ha funnits ett korn av sanning i kritiken.

Fast knappast mer än ett korn. Det verkar ha varit några av tidskriftens mest spännande år (mina föräldrar hade dessa årgångar och flera senare i bokhyllorna så jag har åtminstone bläddrat i numrena även om det var ett tag sen). Och artiklarna i Kommentarer är väldigt bra. Ett av de bästa avsnitten är ett möte med den franske poeten Eugène Guillevic.
Och det finns intressanta texter om Grisjakten av P. C. Jersild och Homonculus av Sven Delblanc. Det är en bra bok som tyvärr, som så lätt sker med såna här böcker, lite verkar ha glömts bort.

BLM - en silverantologi

Det första numret av Bonniers litterära magasin kom ut 1932. Jag har inte läst några nummer från tidskriftens första decennier. Men jag har ett urval som gavs ut när BLM firade 25-årsjubileum.

Den har en viss betoning på de tidiga numrena. Och på författare som gjorde sin debut i tidningen. Bland de utländska såna som först presenterades på svenska där.
Den inledande novellen är "En ros för Emily" av en William Faulkner. Här kommenteras att det torde ha varit författarens Sverigedebut. Och att översättaren i samma nummer hade en längre essay om Faulkner. Översättaren var, naturligtvis, Artur Lundkvist.
Andra i BLM sverigedebuterande författare här är Franz Kafka och J. D. Salinger.

Bland de svenska bidragen finns en del som med tiden blivit mindre namnkunniga. Walter Ljungkvist, Shirley Ann Grau och Margit Abenius. Den senare har en rätt roande essä med i boken. Och här finns förutom noveller också essäer och dikter.
Bland dikterna finns tre av Erik Blomberg som senare skulla komma med i hans sista diktsamling Nattens ögon. Intressant för Blombergfansen (jag) är att två av dikterna är i lite annorlunda versioner än i de i diktsamlingen.

Enligt en kommentar är Vilhelm Mobergs bidrag "En bibliotekarie" inte utgiven i bokform på något annat håll. Men det kan ju ha ändrat sej sen dess.
Arne Sand-novellen "Porslinsgubben och Urmänniskan" tror jag inte fanns med i novellurvalet med Sand som kom på 90-talet. Men jag kan ha fel. Det är i vilket fall en bra novell.

Jag har inte läst riktigt hela antologin. Det är 500 sidor med bidrag av författare som Agnes von Krusenstjerna, Herman Hesse och T. S. Eliot (den med komma och gå och michelangelo). Och Sara Lidman och Ivar-Lo och Arnulf Överland och många till.
I förordet skriver de två redaktörerna att ett framtida redaktörsteam kanske kommer att sätta samman en guldantologi. Det gjordes så vitt jag vet ingen sådan.

En silverantologi, red. Georg Svensson och Åke Runnquist bör inte vara så svår att få tag på.

BLM 1/1957

Bonniers litterära magasin var under flera decennier en av Sveriges ledande litteraturtidskrifter. 1957 var dess redaktör Åke Runnquist. Januarinumret 1957 är det första efter att den slagits samman med en annan av Bonniers tidningar- All världens berättare. Vilket gjorde att den hade lite mer noveller än tidigare årgångar.

Så här mer än femtio år efteråt så har delar av innehållit blivit lite torrt och dammigt. Tord Halls artikel "Den kosmiska symfonin" får Harry Martinsons rymdverser om Aniara att framstå som nästan lika tråkiga som de är.
Men det gamla har också sin charm som tidsspegel- en artikel om östeuropeisk litteratur nämner en ny bok av Ilja Ehrenburg: Töväder. En annan artikel är om ungdomslitteratur.

Annars är det artiklar av Karl Vennberg, Bertil Malmberg (som inte är släkt med mej, oavsett vad han påstår) och Arne Sand.

Sands artikel, "Ljugarstridens baksida", handlar om hans egen roman Ljugarstriden, en av mina favoritromaner. Den förklarar en del händelser och allusioner i boken. En del tycker att Ljugarstridens paraleller till och parodier på andra berättelser blir för många. Men när jag först läste boken i 16-årsåldern så kan jag inte ha upptäckt särskilt många av dessa. Och Ljugarstriden fungerade ändå. Vilket är ungefär vad Sand säjer i artikeln (det är Sand som är på bilden överst, han var inte bara en av våra bästa författare utan också en av de snyggaste).

Recensionsdelen är som alltid i äldre BLM rolig att bläddra genom. Birgitta Trotzig om Rut Hillarp, Göran Palm om kvinnliga debutanter (en av dem är Birgitta Stenberg), Gunnar Ekelöf. De sista åren av BLM så minskade de på recensionsdelen - vilket är en anledning till att det inte finns något Bonniers litterära magasin längre.

Detta januarinummer har ett index över 1956 års BLM.
Ingrid på Ingrids boktankar har läst om en massa BLM från 50-talet på senare tiden. Hon har nått fram till år 1956 .

Stig Larsson, Artiklar 1975-2004 och Jan Myrdal, Medvetandet gör oss ansvariga - två urval texter

Jag har läst två urval texter som jag hade tänkt läsa när de kom för en fem år sen. Eller jag har lite kvar av Stig Larssons Artiklar 1975-2004. Och merparten av Jan Myrdals Medvetandet gör oss ansvariga. Valda texter 1957-2007 har jag redan i andra textsamlingar.

Jag skrev om urvalet i Myrdal-boken när jag skrev om Skriftställning-serien (att boken skulle vara en Skriftställning 20 som jag skriver där står emellertid inte någonstans på eller i den). Jag var inte nöjd.

Redaktörerna Kalle Holmqvist och Anders Roth hade naturligtvis en omöjlig uppgift. Och att säja att man, säj, borde ha valt "Skolexempel II" istället för "Håll arbetarklassen dum!" är det ingen större mening med (jag skulle ha valt "Skolexempel II").

Men inriktningen på den strikt politiske Myrdal får honom att framstå som en enklare, mindre sammansatt och intressant författare än han egentligen är. Och tyngdpunkten ligger alltför mycket på det senare skriftställarskapet. Boken är kronologiskt indelad i decennier. Det är bara sex artiklar från 60-talet. 17 från 90-talet.

De flesta av de texter jag läser om nu är ändå bra. Som den tidiga "Kakan som liket bakat" som känns ännu mer aktuell idag efter upproret i Egypten än när urvalet först kom ut. Här och på flera andra ställen saknar man dock noter. De flesta av 1958 års läsare bör ha förstått titeln men referensen går nog mången nutida läsare förbi (det är från en historia av Albert Engström).

Som ett komplement till Söndagsmorgon och de fyra första Skriftställning skulle boken kanske kunna fungera. Men jag har svårt att se någon söka upp dessa volymer efter att ha läst Medvetandet gör oss ansvariga.

Nåväl, det var för de nyare texterna jag lånade boken. Det är ändå nära hundra sidor jag inte hade läst sen innan. Det är många tal - ut ur EU och mot USAs krig i Afghanistan. Dessa, liksom flera andra debattinlägg, hänvisar till händelser under andra världskriget. En handlar istället om första världskriget (gotta keep them guessing).

Bättre tycker jag om artiklar som "Till fettpärlans försvar", om att vara överviktig och en text om skolan och kanon, "Överhetens kanon och vår" ("På alla kultursidor - och därtill i radio och tv - diskuterades i detta land kanon sommaren 2006. En kánon med tonvikt på a. En litterär sådan för skolbruk. Det ordet har använts när det gäller texter för att beteckna en fastställd samling heliga skrifter i den kristna kyrkan. Med betoningen på o - kanón - står ordet för större tunga vapen med långa eldrör som skjuter projektiler. Detta ordval bidrog till att göra debatten obegriplig för 90 procent av de möjliga läsarna. Vilket var meningen.")
En jämförelse mellan Kina och Östtyskland är intressant och jag gillade förordet till Maos lilla röda - ett annat urval texter.

Flera av texterna i Larssons Artiklar 1975-2004 har jag också läst förut, men då jag inte haft de i bokform så är det ofta flera år sen jag läste de sist. De jag läst, som BLM-artiklarna tycker jag håller bra. Boken har en fördel framför Myrdal-samlingen att den innehåller de flesta artiklar Larsson publicerat (så vitt jag förstår). Och därmed kan ha med fler sidor av hans skrivande.
Många av texterna är alldeles lysande, som en recension av Tua Forsströms diktsamling Marianergraven, eller en essä om Pier Paolo Pasolinis text "Filmpoesi".

Också när Larsson ibland skriver om sånt jag inte känner till, mest i konstartiklarna (jag kan inte lika mycket om konst som om film och litteratur) så har jag inget problem att följa med, Larsson är en, kanske lite oväntat, rätt så pedagogisk skriftställare.

Eller snarare så blir han. De tidigaste Kris-texterna har en lite tungfotad rörig stil. Men efter hand växer ett klarare språk fram. Som både finns i de mer krävande artiklarna och de lättare krönikorna. Där Larsson liksom prövar sej fram, en frågande stil. Under mer än trehundra sidor riskerar den här tonen att kännas lite falsk. Ingen går ju omkring och är eftertänksam hela tiden.

I två texter om Willy Kyrklund (där han nämner Myrdal, för att nu lite knyta samman inläggets två delar - "Myrdal och några andra kan skriva idag, de flesta gör sig bara till" (1988)) att det kan vara ett problem när en författares stil är speciell, att uttrycken signalerar ens namn mer än det man menar. I några av de sena artiklarna, som de om tv-serien Robinson och namnen på Magnumglassarna är det, även om de är välskrivna, som om det inte är så mycket bakom den eftertänksamma stilen. Medan en text från samma tid om frimärkssamlande är intressantare.

Den anknyter till ett tema som går genom en stor mängd av artiklarna. Att kvalité är något konkret, något direkt igenkännbart. Detta att en del filmer och en del böcker helt enkelt är bättre än andra går som en röd tråd genom boken. Men på lite olika sätt genom åren. Bäst uttrycks den egentligen i efterordet: "Alla som har ögon att se med har alltid sett vad som är bra".

Jag är inte helt övertygad om det.
Vad jag är säker på är att dessa artiklar, liksom Myrdals Skriftställning-volymer, är bra.

Magnus Dahlström - the return

I dagarna så kommer Magnus Dahlström ut med romanen Spådom. Det är hans första bok sen Hem. Som kom 1996.

Med anledning av Spådom finns det intervjuer med Dahlström i DN, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Ungefär samma saker gås igenom i de tre artiklarna. "Järnbörd", skräckel, Stig Larsson II.

"Järnbörd" var en pjäs som diskuterades i TV-soffor när den kom för att den vart så obehaglig. Egentligen tycker jag bättre om hans debutpjäs "Skärbrännaren" - anledningen till att Dahlström säjs ha kallats för arbetarförfattare tidigt i sin karriär i artiklarna. Enaktaren vann en pristävling om bästa svenska pjäs med motiv från arbetslivet. Det var Fria Proteatern som utlyste tävlingen. Liksom, verkar det, den kommande romanen så handlar pjäsen om maktkamp.

Dahlström har inte varit helt tyst sen Hem utan har skrivit just pjäser. Den senaste, "Turister", kom 2007.

Jag har inte sett alla av de senare pjäserna. Men jag har läst allt som finns i bokform av Dahlström. Och det är väl bara en handfull författare som jag (sanningsenligt) kan säja det om.
Från novellsamlingen Papperskorg (den felande länken mellan Stephen King och Stig Larsson) till den deckarliknande Hem.

Hem fick blandad kritik. Men jag tycker den föregående Nedkomst är svagare. Delar av den är som om den försöker leva upp till termen skräckel - myntad av Kay Glans (Johan Glans farbror) i en artikel i BLM där Glans kritiserade samtidslitteraturens omoral. Med Dahlström som ett av exemplen.
Eller så kändes den bara lite för mycket 80-tal.
Men för att vara den av hans böcker som jag tycker sämst om så är den ändå rätt bra med ett par starka avsnitt.

Så jag ser fram emot att läsa den nya dahlströmmen.

Citerat från veckans läsning

"Litteraturhistoria i Sverige tycks vara en balsamering av dagsrecensionerna av böcker fast förkrympta till mumier så att d kan rymmas på ett och samma ställe i minnenas benhus."
Ivar Lo-Johansson, ur "Arbetardiktningen och litteraturhistorien" i BLM 1975, återtryckt i Allt det spännande finns hos arbetarklassen

"Souls are some form of electromagnetic field that continue to inhabit the body after death. Bones crackling with strange and imperceptible energetic activity. And we buried them[...]infecting the dirt with our souls. We burned them, scattering land and water with the living ashes of our souls."
Warren Ellis, ur Planetary: Spacetime Archaeology

"trying to get a laugh out of the end of the world is an act of faith in the indestructibility of our species. Nietzsche's Zarathustra (better known these days as the progenitor of Slan) said, 'Let me have hobgoblins around me for I am courageous.' To laugh at what you fear is the primordial human gesture, at least until something better comes along."
Robert Sheckley 1980 ur introduktionen till antologin After the fall, red. Sheckley

BLM-nostalgi

Jag ser i en artikel om nyare litteraturtidskrifter I Aftonbladet att ytterligare en tiskrift gjort om sin omslagslayout för att se ut som BLM, eller exaktare den senaste otympligare BLM-varianten som fanns i början av 2000-talet. Detta väl som en ironisk markör. Man kan fråga sej mot vilka den riktas.

Den Kristoffer Leandoer-redigerade BLMen var något av en kompromiss mellan den klassiska litterära magasin-varianten och ett försök att vara mer som en glassig "modern" tidskrift. Det hände att den var bra. Jag har kvar China Miéville-numret stående bland Miévilleböckerna i hyllan. Men- och detta hade den gemensamt med den version av BLM som hade lagts ner några år tidigare- det var inget speciellt med den.

Det rop efter BLM som man ibland kan höra på kultursidor och bloggar beklagar en brist som möjligen finns men som knappast skulle fyllas av ett BLM. Senast tidskriften var en viktig del i svensk kulturdebatt var när Lars Gustafsson stod som redaktör. Efter honom var det endast en duglig litteraturtidskrift, ofta bra men skilde sej knappast från någon av de bättre kultursidorna. Den recensionsdel som oftast sörjs fanns inte med i den förra varianten. Och den nytta det brukade talas om att ha samlat recensioner av alla böcker på ett ställe är något som med internet lite förlorat sin betydelse.