Bakom lucka 23 hittar vi en värld där nazisterna segrade

Egentligen var det meningen att Neil Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch. Men Gaiman avsa sej uppdraget i protest över att Vertigo hade censurerat det nummer där Swamp Thing skulle möta Jesus (omslaget var Swamp Thing som ett kors).

Veitchs avgång innebar en rätt stor försämring av serien. Eller så säjs det åtminstone. Jag har bara läst nåt nummer här och där.
De jag läst skrivna av Nancy Collins har i och för sej haft en viss charm. Hon tog över serien serien med nummer 110. Efter henne togs den över av de två brittiska författarna Grant Morrison och Mark Millar. Med nummer 140.

Morrison och Millar är numera rätt stora namn i superhjältegenren. Och Morrison var redan då 1994 framgångsrik. Men början på deras Swamp Thing är rätt usel. Våldsam och mörk på ett närmast parodiskt sätt.
Morrison lämnade serien rätt snart och Millar blev den ende författaren. Och efter hand blir serien bättre.

Millars Swamp Thing är ojämn men har två höjdpunkter. Den första är sviten "River run".
När Veitch lämnade serien så färdades Swamp Thing i tiden. Lite som Alan Moores serier där Swamp Thing är på olika planeter. Veitch lät Swamp Thing möta DC Comics-figurer från olika tider.
Millar gör något liknande i "River run" men istället för att ha Swamp Thing vilse i tiden eller i rymden så låter han Swamp Thing hamna i olika världar, olika dimensioner.

I DC Comics universum fanns ett multiversum. Med en värld där hjältarna var skurkar, en värld där Batman och Superman var en generation äldre. Och en värld, Earth X, där Andra världskriget fortfarande pågick och nazisterna hade makten.
De här olika världarna hade avskaffats några år tidigare och slagits samman till en. 

Men de olika jordarna Swamp Thing besöker i "River run" är fritt baserade på dem.

Swamp Thing hade dock tillsammans med en del andra serier flyttats över till förlaget Vertigo vilket gjorde att Millar inte fick använda Green Lantern utan skapade en analog till honom, en ny liknande superhjälte. Det är möjligt att serien tjänade på det för det är ett av de bästa kapitlena i "River run".

Ett annat är det där nazisterna vann i Andra världskriget. Ett populärt tema i ukronin, eller den kontrafaktiska berättelsen. Fiktion om hur världen hade sett ut om historien vid en tidpunkt hade tagit en annan vändning. Den värld i DC Comics som Millar utgår från här har också använts mer på senare år. För några år sen hade Morrison med den i sin The Multiversity. Den serie skulle jag ville påstå var influerad av Millars Swamp Thing-serie. 

Och i år så hade TV-serierna The Flash, Supergirl, Arrow och Legends of tomorrow en crossover som utspelade sej på denna Earth X.

I Millars variant på temat: "Twilight of the Gods" så återföds Swamp Thing som en golem. Och tvingas ta ställning till frågan om den jord han kommit till förtjänar att överleva trots att den byggts på miljoner och åter miljoner döda.

Bild av Chris Weston.

Läst i april

Den här månaden har jag inte läst så många böcker. Men en av böckerna var på 1125 sidor. (I och för sej läste jag inte hela den här månaden.)

Lola uppochner av Monika Fagerholm
En slags deckare. Svagaste Fagerholm jag läst.

Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård
Färdig!

The best of all possible worlds av Karen Lord
En slags chick-lit-sci-fi. Bridget Jones dagbok möter Star Trek typ. Underhållande. Bokcirkelbok.

Jupiter's legacy av Mark Millar (text) och Frank Quitely (bild)
Seriealbum. Bilden som illustrerar detta inlägg är härifrån.
.
Nemo: River of ghosts av Alan Moore (text) och Kevin O'Neill (bild)
Också seriealbum. Sista delen i League of extraordinary gentlemen-spinoffen om kapten Nemos dotter Sjörövar-Jenny.

Når der går hul på en engel av Pia Tafdrup
Tafdrups debutdiktsamling.
"kom/indgangen er her/befri de indvendige sange:/tegn en fugl/med spidsen af din tunge/hen over min krop."

De tio bästa serierna med Stålmannen

I dag fyller Stålmannen (eller Superman som han ibland numera kallas även i Sverige 75 år. Serien skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938. DC Comics som ger ut Stålmannen lurade mer eller mindre seriens skapare som dog utfattiga. Stålmannen må stå för truth, justice och the american way men det gäller inte förlaget som byggt sin ställning på Siegel och Shusters skapelse.
Nåja, för att fira 75-åringen kommer här en lista på tio av de bästa Stålmannen-serierna (eller 8 Stålmannen-serier och två Stålmannen-inspirerade serier).

All-Star Superman av Grant Morrison och Frank Quitely

For the man who has everything av Alan Moore och Dave Gibbons
Passande för idag så handlar serien om när Stålmannen fyller år. Men hans födelsedagskalas avbryts av en utomjording (alltid lika irriterande när sånt händer) som genom en parasitisk blomma får Stålmannen att tro sej leva på ett Krypton som aldrig exploderade. Moore vänder den eskapistiska sidan av serien på sitt huvud. Resultatet är vemodigare än man tror att en Stålmannen-serie kan vara.
Finns på svenska samman med bland annat två andra Stålmannen-serier i DC:s universum. Klassiska serier av Alan Moore. Tyvärr är boken dåligt bunden, uselt översatt och en av de andra Stålmannen-serierna saknar ett motto.

Jimmy Olsen: The Man from Transilvane! av Jack Kirby
Jack Kirby stod bakom flera kända serier när han på 70-talet började göra serier för DC Comics. Kirby hade en egensinnig kraftfull tecknarstil. DC Comics lät en annan tecknare teckna om Stålmannens huvud i Kirbys serier så att han inte skulle se för kirbysk ut.
Den här serien handlar om en demonisk miniplanet med horn där det bor varulvar och vampyrer och mumier. Den är mycket underlig och alldeles underbar. Det är bara synd det där med Stålmannens huvud.
Finns i Jimmy Olsen: Adventures by Jack Kirby volume two (de övriga serierna i albumet har emellertid åldrats rätt illa). Jag tror att jag har läst den på svenska när jag var liten men jag vet inte var. Möjligen i ett av julalbumen med Stålmannen.

The Maximortal av Rick Veitch
Maximortal  är inte direkt en Stålmannen-serie utan handlar om en analog till Stålmannen. En satirisk variant på superhjältegenren där berättelsen om Maximortal varvas med berättelsen om Siegel och Shuster och hur de blir lurade av det stora serieförlaget. Veitch gör upp med superhjältegenren och dess uppkomst.

Quarter-Life Crisis of Infinite Jimmy Olsens av Abhay Koslay och Andy MacDonald
Kort serie (i Superman 80-page giant 2011) med en mängd kloner av Stålmannens sidekick Jimmy Olsen. Full av referenser yill äldre Jimmy Olsen-serier och mycket underhållande.

Red son av Mark Millar och Dave Johnson och Killian Plunkett

I den här serien så hamnar Stålmannens rymdfarkost i Sovjet och inte i USA och han växer upp som trogen Sovjetmedborgare.

Superman Beyond av Grant Morrison och Doug Mahnke
"As he speaks, the vast slow motion invasion of reality begins. Machines bigger than cities arrive out of the void and anchor themselves to the garbage heaps of limbo."
En gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Omfamnar det högstämt absurda i genren. Utsökt tecknad av Mahnke. 
Finns i Final crisis.


Superman versus the City of Tomorrow av Grant Morrison och Rags Morales
Grant Morrison berättar i Action Comics om Stålmannens tidiga år. I en slags hommage till de första Stålmannen-serierna. Här är Stålmannen ung och arg och radikal och bär jeans. Morrison lämnar denne tidige Stålmannen redan efter de första två numrena (han har nyligen avslutat sin tid på Action Comics med nummer 18) vilket är synd då det är den bästa delen av serien som sen mest blir rörig (ett avsnitt med en afro-amerikansk Stålmannen i en annan dimension, tecknad av Gene Ha, är också bra).
Finns i  Superman: Action Comics 1

(Stålmannen-bilden i kapitelrubriken här är en hommage till en liknande Stålmannen-bild i den allra första Stålmannen-serien  av Siegel och Shuster)

Supreme av Alan Moore och Rick Veitch (med flera)
Liksom The Maximortal handlar det här om en Stålmannen-analog. Men det är en hommage och hyllning och inte en uppgörelse. Albumet innehåller pastischer på gamla Stålmannen-serier.
Stålmannen har inspirerat flera av Moores serier. Såsom Marvelman, Watchmen och Tom Strong.

Swamp Thing: Waiting for God (oh!) av Rick Veitch
Moore gjorde även en serie där Stålmannen möter Träskmannen. En Stålmannen-historia berättad på samma sätt som hans banbrytande skräckserie Swamp Thing. När Veitch tog över Swamp Thing så gjorde han en egen variant på mötet mellan de två. Serien består till en stor del av att människor diskuterar Stålmannen medan de väntar på att han ska dyka upp till en presskonferens.

Lista med böcker som passar att läsa när man är förkyld

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka inget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

(Då jag är förkyld får det bli en repris. Från november 2009. Den här har gått i repris en gång tidigare. Då det är ett klassiskt inlägg.)

Förkylningslektyr - de tio bästa böckerna att läsa när man är förkyld

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

(På grund av förkylning så är dagens inlägg en repris. Från den 3:e november 2009. Nu ska jag gå och plocka fram Stjärnsnäckan)

Kick-Ass - Mark Millar och superhjältetraditionen

I Mark Millars (text) och John Romita jrs (bild) seriealbum Kick-Ass så tar en tonåring på sej en till superhjältekostym modifierad våtdräkt och ger sej ut för att bekämpa brott. Det går inte så bra. Han blir snabbt övermannad och hamnar på sjukhus med en bryten rygg.

Efter intensiv sjukgymnastik ger han sej ut igen och lyckas nu bättre. Han blir en youtube-sensation och öppnar en myspacesida där folk kan be honom en hjälp. Ett av uppdragen han får där gör att han åter hamnar i en lägenhet full av narkotikahandlare. När det ser som mörkast ut för vår hjälte så inträder en tioårig flicka i superhjälteoutfit och med ett svärd och har med största lätthet ihjäl skurkarna.

Om serien hittills inte direkt varit realistisk (Kick-Ass, som vår hjälte döpts av media, gör sej av med sin dräkt efter att han brytit ryggraden) så tycks flickan med svärdet, kallad Hit-Girl, och hennes följeslagare Big Daddy komma in från en annan mer fantastisk sorts berättelse.

Men på sätt och vis kommer de från samma narrativa källa.

I Frank Millers Batman Year One blir Bruce Wayne (Läderlappen) övermannad under sitt första försök till brottsbekämpning. Andra försöket, går bättre men ändå mödosamt. Frank Millers berättelse om en ung Läderlappen är, tillsammans med bland andra hans The Dark Knight Returns och Alan Moores Watchmen en av de texter som definierade den nya revisionära superhjältegenren på mitten av 80-talet.

Frank Millers var påverkad av japanska samurajserier. Särskilt i skildringen av hjältens förhållande till sin sidekick (som Robin). I en av de serier som inspirerat Frank Miller så är sidekicken samurajens son. Hit-Girl och Big Daddy är en läsning av sidekick-traditionen som via Frank Miller återknyter till dessa samurajserier.

I Kick-Ass så får vår hjälte efterföljare och imitatörer. Men Big Daddy och Hit-Girl har opererat innan Kick-Ass.
Och att gå tillbaka till en av föregångarna till den revisionära "realistiska" superhjältetexten är ett sätt för Mark Millar att lätta på den bördan den traditionen ofta ger superhjältar-i-verkliga-världen-berättelser.

Om Hit-Girl bryter in från en annan del av genren så för hon också med sej en energi som serien dittills saknat. För tyvärr är huvudhistorien rätt tråkig. Den har en enfaldig sidohistoria där huvudpersonen låtsas vara homosexuell för att komma nära en flicka han är förälskad i.
Inte heller temat om kändisskap och eskapism utvecklas på något särskilt intressant sätt. En av de många andra serier som lånas från (Kick-Ass riskerar ofta att snubbla på sina många referenser, från John Woo till Superduperman) är Mark Millars egna Wanted. I den fanns antydan till en kritik av maktfantasier som Fight Club och liknande. Här blir det bara en svag variant på detta.

John Romia jrs. slagsmålsscener är energiska och huvudanledningen till att läsa albumet. Men resten av boken är hans teckningar rätt stela och fula. När mot slutet den kokainberusade tioåriga Hit-Girl dödar maffiamän från vänster till höger är det doch trots bokens brister svårt att låta bli att le.

Kick-Ass har blivit film i regi av Matthew Vaugn. Går man efter recensionerna, både de negativa och de mer eller mindre positiva så verkar Hit-Girl också vara filmens styrka. Om man går efter trailern så är själva våldsscenerna dock inte lika dynamiska.
(Flera recensenter jämför filmen med Tarrantino. Mark Millar förhåller sej till Frank Miller/Alan Moore som Tarrantino till Jean-Luc Godard.)

10 bra skotska böcker

Det är Skottlands nationaldag. Dags för haggis, säckpipemusik och en lista med tio bra skotska böcker:

Iain M. Banks - Player of games
En Culture-roman. En svit böcker som varit främsta anledning till att rymdoperan fått en renässans på senare år. Jag har alltid gillat böcker med fiktiva spel och det här är en av de bästa.Kulturerna i romanens värld skildras genom spelen i turneringen. Jag har inte läst så många andra Iain M. Banks (eller för den delen Iain Banks utan M.) men när jag hade läst boken pratade jag om det med en vän som är ett stort fan av Culture-böckerna. Han menade att detta var en av de bättre.

Kenneth Grahame - Det susar i säven
En av de riktigt klassiska barnböckerna. Med Herr Padda och de andra.

Erik Linklater - Det blåser på månen
Också en barnboksklassiker. Med en av genrens bästa boktitlar. De skotska barnboksförfattarna gillar visst vind.

Hugh MacDiarmid - En drucken man beskådar tisteln...
Jag e' inte så full, mest trött intill döden.
Och det är ganska jobbigt att bägarna ta
med Cruive, Gilsanquhar och di andra.
Man e' inte så rask som man en gång va.
(övers. Jan Östergren)
A Drunk Man Looks at the Thistle är en lång spretig dikt. Med referenser, pastischer och användande av dialekter. Det svenska urvalet som fått namn efter dikten innehåller ett utdrag ur detta märkliga och mycket läsvärda roliga poem. Plus flera andra bra kortare dikter.

Ian McDonald - Desolation Road
Denne irländsk/skotske författarens debutroman. SF förvisso men också en roman i den absurda traditionen. Blandar påhittade myter med en uppskruvad variant av småstadsberättelsen. Bör kunna uppskattas även av folk som vanligen inte gillar genren.

Mark Millar & Phil Hester - Swamp Thing 166 - 171
Tekniskt sett inte en bok då den inte finns i samlad förm. Mark Millars längd på Swamp Thing (Träskmannen är mestadels svag. Men i dessa sista nummer av serien tillhör de bästa med karaktären. Millar lägger till en religiös dimension i denna sista Träskmannen-berättelse om makt och tro.

Grant Morrison & Chris Weston & Gary Erskine - The Filth
Greg Feely är en ensam kattägande man som får reda på att han egentligen är en agent i organisationen The Hand. Greg Feely är bara är en täckmantel, en persona som injiceras. Men han håller fast vid sitt liv som Greg och vid sin katt även när han måste handskas med minijordar och lyxkryssningscivilisationer som urartat tillsammans med de andra agenterna varav en är en rysk schimpans som utbildats till lönnmördare av KGB.
Serien innehåller Grant Morrisons vanliga teman - metafiktion och frågan vad som är verkligt.
Som i de flesta av Morrisons amerikanska serier finns det en biperson som pratar med skotskt uttal. "See, inna Science Gestapo, everything's just whit it is, no whit wey waant it tay be. Maist peeple jist see whit they're telt so that's whit geez usan advantage thut looks lik magic". Ett grövre skotskt uttal än tidigare Morrison-personer. Och The Filth är Morrison lite mer morrisonsk än vanligt.
De tretton numren finns samlade i en volym.

Walter Scott - Ivanhoe
Ivanhoe har lite dåligt rykte i litteraturhistorien. Man brukar där säja att det är synd att Walter Scott bedöms efter sitt sämsta verk. Vilket då skulle vara Ivanhoe. Men denna äventyrsroman är välskriven och har en intressant uppbyggnad.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Crème de la crème. Jean Brodie är en lärarinna på en flickskola. Hon håller sej med favoriter och är en gräslig och karismatisk person. En underhållande bok.

Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jekyll och Hyde har fått många senare tolkare. Från Allan Edwall till Alan Moore. Men bäst är fortfarande originalet.

Decenniets tio bästa superhjälteserier

Listor med decenniets bästa ditt och datt börjar att dyka upp. The Comicsreporter har en lista med 83 superhjälteserier. Jag kan inte se någon serie som saknas. På den finns naturligtvis flera som jag inte har läst. Till exempel Omega Unknown av Jonathan Lethem som verkar intressant. Sen har han också med återutgivningar av gamla serier som Plastic Man Archives och

Supermen! (länk här och nedan till tidigare Butter tar ordet-inlägg om serierna i fråga). Såna är inte med på min lista. Vad som är och inte är superhjälteserier är inte alltid lätt att säja. Men Matt Fractions Casanova är som exempel snarare en spionserie.

De tio bästa superhjälteserierna de senaste tio åren:

10. Brendan McCarthys nummer av Solo
I utkanten av genren förvisso.

9. New X-Men 142-145 "Assault on Weapon X"
Grant Morrisons version av The X-men är till större delen bedrövlig. Men den här korta gnostiska berättelsen tecknad av Chris Bachalo har sin charm. Enda av serierna på listan som finns publicerad på svenska.

8. The Ultimates - Super-Human
Mark Millars (text) och Bryan Hitchs (bild) omarbetning av en bunt gamla marvelhjältar var i det första albumet en logisk fortsättning på deras The Authority. Fast de liberala maktfantasierna hade bytts ut mot konservativa. Efter de sju första numren (som minus det sista finns samlade i detta album) förlorar serien gnistan. Men i början är serien widescreencomics när de var som bäst.

7. All-Star Superman
Av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild)

6.All-Star Batman & Robin the Boy Wonder
Frank Miller (text) Jim Lee (bild)
5. Automatic Kafka
Kortlivad mycket märklig serie, skriven av Joe Casey och tecknad av Ashley Wood.

4. Seven Soldiers
Text: Grant Morrison, bild: diverse. Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men det går att hitta nya saker även i de andra. Finns samlad i fyra album.

3.Eightball 23
"The Death Ray" av Daniel Clowes. Den sista stora revisionära superhjältetexten.

2. The Dark Knight Strikes Again
Frank Millers fortsättning på sitt eget klassiska Läderlappenäventyr The Dark Knight Returns. Karnevaliskt och burleskt.

1. Planetary - The Fourth Man
Text av Warren Ellis, bild av John Cassaday. Det andra Planetary-albumet innehåller några av de bästa av seriens felläsningar av populärkultur. Som "Planet Fiction" om en fiktiv figur som hämtas in i den verkliga världen. Eller den serie med 50-talsskräckfilmstema som finns i numret med omslaget nedan.

Förkylningsböcker - en lista

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

Magneto och Malcolm X

Spike Lee's upcoming MAGNETO bio-pic clearly isn't going to help matters

ur Ultimate Xmen 15 (skriven av Mark Millar)

I går kväll såg jag den sista halvtimmen av den tredje X-menfilmen.

Det verkade inte vara någon särskilt bra film. Men Ian McKellen lyckas verkligen ge en viss gravitas åt Magneto. Trots att han här är illa skriven. McKellen lär knappast sakna de här filmernas dialog när han nu gör Kung Lear och Onkel Vanja.

I filmerna omX-men har mutanterna bland annat stått som metafor för homosexualitet. Detta förstärkt av Ian McKellen som i intervjuer sagt att han som homosexuell sympatiserar med Magnetos syn på världen.

Oftast beskrivs serien och dess mutanter som en metafor för rasförtryck. I artiklar om X-men brukar Magneto och Professor X beskrivas som ideologiska motpoler. Som Martin Luther King och Malcolm X.

Direkta koppling mellan Magneto och Malcolm X i serien är ovanliga. Men i dessa artiklar fortsätter man att på detta sätt metaforiskt se Malcolm X som skurk. Och hävda att detta är progressivt.

Men serien liksom dessa artiklar skrevs och skrivs av vita liberaler. Dessa har tagit till sej Martin Luther King. Men Malcolm X och hans idéer kan fortfarande göra de lite illa till mods.

Efter Watchmen ... 2

Watchmen har svensk premiär idag och får lite blandade recensioner här som internationellt.

DC Comics fortsätter sitt After Watchmen-projekt med en sida där de rekommenderar graphic novels från dem indelade i kategorier.

Detta är kanske inte så intressant. Men de ska också en släppa en tidning, liknande deras Vertigo-showcasenummer förr, som presenterar 20 av dessa titlar.

ALL-STAR SUPERMAN VOL. 1 av Grant Morrison/Frank Quietly
Denna version av Stålmannen har sina poänger. Även om de hyllningar den har fått är lite utom alla proportioner.
Intressant är att Frank Millers All-Star Batman inte finns med.

Vilket inte hindrar de att ha en massa andra Läderlappen-serier med:
· BATMAN: ARKHAM ASYLUM
Skriven av Grant Morrison, tecknad av han som gjorde Sandman-omslagen. Ska bygga på jungianska strukturer eller nåt. Har inte läst
· BATMAN: THE DARK KNIGHT RETURNS
Frank Millers 1986 års Läderlappen. Buntas ofta samman med Watchmen.
· BATMAN: THE KILLING JOKE
Av Alan Moore. Inte så där jättebra. Men snyggt tecknad av Brian Bolland
· EX MACHINA VOL. 1: THE FIRST HUNDRED DAYS
En nyare serie om en borgmästare i New York som är en f.d. superhjälte. Inte läst.
· FABLES VOL. 1: LEGENDS IN EXILE
Den här där sagornas figurer lever i exil i USA är rätt populär. Jag har bara läst nåt nummer här och där.
· IDENTITY CRISIS
Bland de som kommer ut som eget nummer i After Watchmen-satsningen.
· JOKER
En serie om Joker av han som gör 100 Bullets. Har inte läst.
· KINGDOM COME
Tråkig fotorealistiskt tecknad av Alex Ross.
· THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN VOL. 1
Ännu en filmsuccé. Denna Alan Moore-serie är rätt trevlig och snyggt tecknad av Kevin O'Neill men de ständiga litterära referenserna kan man tröttna på.
· PLANETARY BOOK 1: ALL OVER THE WORLD AND OTHER STORIES
Bland de som får eget nummer i After Watchmen-projektet.
När jag läste igenom mitt första inlägg om Efter Watchmen... såg jag att min beskrivning av serien Planetary var rätt obegriplig. Men den är bra.
· PREACHER VOL.1: GONE TO TEXAS
Inte obegriplig men kanske lite orättvis var min beskrivning av Garth Ennis Preacher. Jag har bara läst nåt nummer här och där och seriens myller av bisarra karaktärer kommer nog mer till sin rätt om man läser hela verket.
· RONIN
Frank Millers Samuraj-serie från strax innan Dark Knight Returns. Har inte läst, men har länge tänkt göra det.
· SAGA OF THE SWAMP THING
Bland den första After Watchmen...vågen.
· THE SANDMAN VOL. 1: PRELUDES AND NOCTURNES
Här kom då i alla fall Neil Gaimans Sandman. DC Comics rekommenderar vol 1. vilket de gör med alla serierna. Men det är nog smartare att börja med del 2, då serien tar ett tag innan den får upp fart.
· SUPERMAN: RED SON
Mark Millars serie om en Stålmannen som landar i Sovjet istället för USA är förvånansvärt bra.

TRANSMETROPOLITAN VOL. 1: BACK ON THE STREET
Bland de tidigare. DC har börjat återutge serien.

WE3
Denna Grant Morrison/Frank Quietly serie kan rekommenderas utan invändningar.
Handlingen är enkel: en hund, en katt och en kanin har blivit förvandlade till militära dödsmaskiner. Nu är de den gamla modellen men flyr innan de skrotas på väg till en plats som kallas hem.
Y: THE LAST MAN - UNMANNED
Utspelar sej i en värld där alla män dött utom en. Denne har huvudrollen. Inte läst och tänker inte läsa.
V FÖR VENDETTA
Ett naturligt val i sammanhanget. Tillsammans med From Hell Alan Moores främsta verk med Watchmen och MarvelMan strax efter.

Gravstenar på fiktionens kyrkogård

Nu när året närmar sej sitt slut verkar det lämpligt med en lista med fem gravstenar, epigram ur litteraturens värld.

5. "Er lilla Aimée viftar på svansen i himlen i dag och tänker på er"

Detta meddelande som protagonisten i Evelyn Waughs Den käre bortgångne låter sända årligen till sin rival mr Joyboy efter att de gemensamt gjort av med liket till den dam de rivaliserade om är egentligen ingen gravsten och har alltså inget på denna lista att göra vilket den förlorar lite poäng på.(Den käre bortgångne har förresten en väldigt bra sista mening.

4. "Inte ens världsalltets skapare visste vad mannen skulle säga härnäst.
Kanske var mannen ett bättre världsallt i dess begynnelse.
R.I.P"

Så står det på en gravsten i slutet av en roman av Kilgore Trout i Kurt Vonneguts roman Morgonmål för mästare.

3. "She saved the world.
A lot."

Buffys gravsten som liksom gravstenen i Trouts roman utgör kulmen på den femte Buffy-säsongen. Buffy the Vampire slayer fortsatte i två säsonger till utan att gravstenen syntes till.

2. Jag behöver ingen gravsten

Jag behöver ingen gravsten, men
vill ni ändå resa mig en,
önskar därpå ristat:
han gjorde förslag.
Vi har verkställt dem.
En sådan gravskrift skulle
hedra oss alla.

Dikt av Bertolt Brecht översättning Anders Aleby

1. "Bugger this. I want a better world"

Något av en syntes av Buffy- och Brechtexemplet. Mark Millar låter detta stå på Jenny Sparks gravsten i Millars fortsättning av Warren Ellis Authority som slutade med att Jenny Sparks det tjugonde århundradets ande(spirit) dog den 31a december 1999 efter att ha räddat mänskligheten genom att avrätta Gud "american prison style".