10 bra berättelser där världen går under

Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.)
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. Här följer tio:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells och John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här förvandlas djur och växter till kristall.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara en del skillnader mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

(Repris från 16 november 2009. I kommentarerna vidareutvecklade jag muminläsningen: "Mumin Darko.
Teman om att vakna upp som enda mumintroll dyker upp i hans berättelser. Svårare att hålla kontrollen över sin fiktion reduceras han till åhörare i Muminpappans memoarer för att helt försvinna i Sent i november." 

Annars handlar kommentarerna mest om Väggen som jag också läste om sen. Jag skrev ett inlägg om den. Jag la till en länk till detta.) 

Facit på baksidan

Tiden är ute. Lägg ner pennorna.
De två sista rätta svaren är:

2. The Iron Dream av Norman Spinrad. En ukroni (eller som man numera ofta (felaktigt) kallar det: en kontrafaktisk roman) där Adolf Hitler i stället för att bli ledare för nazisterna flyttar till USA och börjar skriva science fiction.
Boken utgörs till största delen av en av de romaner Hitler skrivit. Spinrad ville helst ge ut boken under författarnamnet Adolf Hitler med titeln på denna fiktiva roman: Lord of the Swastika.
Lite förståeligt så tyckte inte hans förläggare att det var en särskilt bra idé.

Romanen är fascinerande. Den berättar historien om det Tredje Rikets uppgång och fall som om det vore en dålig fantasy-berättelse.
Ett utdrag på svenska finns i Janus nr 29. Där det också finns en artikel om The Iron Dream.

och

4. En man med många talanger av Patricia Highsmith.
Också känd som första boken om Tom Ripley.
I mitt inlägg på länken citerar jag Femina-rekommendationen. Som jag nog är ensam om att tycka är rolig.

10 bra berättelser där världen går under

Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. En sak jag spenderade den sista, inte så händelserika, tredjedelen av filmen 2012 med var att tänka på andra, bättre apokalypser. Tio sådana följer:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells oc John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här blir djur och växter till kristall vilket lyriskt beskrivs.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara diskrepansen mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

Fiktiva sånger

"When the moon is up/And the stars are shining bright/you might know close to nothing/but at least you know it's night".
Så (ungefär) sjunger Moonglow i en gammal Rick O'Shay-serie. Det är första gången jag minns att jag blev fascinerad av en fiktiv sångtext. En fascination som aldrig släppt. Vare sej det är de många visorna hos Thomas Pynchon eller de populära rymdschlagersena i Liftarens guide till Galaxen.

Novalucol, the Four Horsemen och Sex Bob-omb. De imaginära rockbanden är legio. Och det är väl inte alltid de används särskilt väl.

Men nog skulle man vilja höra introt en, två, tre, fyra vi är sex bob-omb eller se det svarta rymdskeppet flyga in i solen och få den att bli nova i slutet av Novalucols konsert.

Norman Spinrads "The Big Flash" handlar om det undergångshyllande bandet The Four Horsemen. Vars sånger om atombomben blir den senaste flugan. "The last big flash to light my sky/and zap! the world is done". Deras hymner är närmast hypnotiska och på slutet blir deras hitlåts uppmaning om att "DO IT!" (deras bandlogo är ett atombombsmoln med texten "Do it!" på) följd av de som sitter i en underjordisk bunker och ska trycka på den där röda knappen.

Att jag tänkte, de här skulle man vilja höra, när jag läste novellen skulle kanske kunna ses som att jag missuppfattat den, "but before we die let's dig that high that frees us from our binds...that blows all cool that ego-drool and burns us from our mind...the last big flash, mankind's last gas, the trip we can't take twice".

De tio bästa ukronierna

För att Adolf Hitler ska kunna bli en prisbelönad sf-författare med Hakkorsets herre krävs ju att andra världskriget och det där inte blir av. I första upplagan av Norman Spinrads Iron Dream tecknas världen i vilken romanen utgavs och hur den avviker rätt hastigt. När boken skulle ges ut i Västtyskland blev den, eller höll på att bli, förbjuden. Norman Spinrad blev irriterad på de socialistiska grupper som såg detta som ett maktens övergrepp och la till ett längre förord där Sovjet pågrund av att Nazityskland aldrig blev av växt sej starkt och ont (Spinrad verkar ha varit i tron att Västtysklands vänsterradikaler var Sovjetvänliga).

Böcker som tar avstamp i en historia som är annorlunda än den faktiska kallas för ukronier eller ibland alternate history. De kan utspela sej i en värld Tyskland vann Andra Världskriget eller som i Philip José Farmers "Efter King Kongs fall" i Efter King Kongs fall i en värld där King Kong var en dramadokumentär.

En lista med de bästa ukroniromanerna:

L. Sprague de Camp - Om mörkret faller
Äldsta boken på listan. En bok i samma stuk som Mark Twains En yankee vid Kung Arthurs hov. Fast här romarriket i början av dess fall. Liksom i Twains bok är det slutet som gör romanen.

P.K.Dick - Mannen i det höga slottet
En av Dicks bästa romaner.

Gordon Eklund - All times possible
Om ett kommunistiskt USA

William Gibson och Bruce Sterling - The Difference Engine
Steampunkklassiker

Scott Mackay - Orbis
Etablerar med lätt hand en egentligen fullkomligt löjlig premiss.

Michael Moorcock - The War Lord of the Air
Skriven som en pastisch på det sena 1800talets fantastiska romaner. Presenterad som en roman från 1904 om en man som vaknar upp i det framtida 1973 (det år som boken är skriven). Denna framtida värld är både lik och olik vår egen. En av de böcker som tas upp i Eric S. Rabkins The Fantastic in Literature.

Alan Moore och Dave Gibbons - Watchmen
Alan Moore är en av många författare som påverkats av Moorcock.
Watchmen är kanske inte egentligen en roman, snarare ett seriealbum, men om den kan finnas på New York Times lista över romaner så kan den väl finnas här.

Kim Newman - Anno Dracula
I Kim Newmans annodraculavärld så är det Bram Stokers Dracula som är en ukroni. En fantasi om en värld där Dracula blev besegrad och inte, som i verkligheten, gifte sej med den engelska drottningen och tog över världen.

Christopher Priest - The Separation
Använder det ukrona greppet på ett mer litterärt vis.

Norman Spinrad - The Iron Dream

I Hitlers bokhylla

Hitlers favoritbok lär ha varit Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper. En bok han läste om varje år.

En artikel om Timothy Rybacks Hitler's Private Library kom mej att tänka på detta. Boken verkar inte så där väldigt intressant. En persons bokhylla säjer inte så mycket om en person. Nåja, den stora mängden antisemitisk litteratur i Adolf Hitlers privata bibliotek tyder på att han hade något emot judar. Så nu vet vi det.

Den skönlitterära delen av Hitlers samling bestod nästan enbart av westerns. Och en hel del romanslitteratur. Böcker vars brist på fantasi enligt Ryback (enligt artikeln) ser som en nyckel till Hitlers världsbild. Medan artikelförfattaren i sin tur argt skriver att inte alla som läser Barbara/Cartland och annan lägre litteratrur behöver vara fascister eller folkpartister.

Det är i vilket fall svårt att läsa Den siste mohikanen utan att tänka på vad Hitler tänkte på när han läste om det hjältemodiga halvblodet. Eller om hur en western skriven av Hitler skulle se ut.

Om man funderar på hur en science fiction-bok av Hitler skulle se ut så besvarar Norman Spinrad den frågan i The Iron Dream (1972) en bok som innehåller Adolf Hitlers klassiska bästsäljare Lord of the Swastika från 1954. Ett kort utdrag finns på svenska i Janus nr 29 (1.84) här kallat "Hakkorsets herre".
Romanen följer Feric Jaggar, som drar ut från sin hemtrakt Gormond för att göra sin lycka i Heldon, den enda stad dit den genetiska förstörelsen efter det Stora Kriget inte nått. Det finns dock inre fiender, domer, som vår hjälte måste slåss emot.

Norman Spinrads roman skildrar detta skede i historien i en förvängd spegel. Ibland läses boken som om den enbart vore en kritik av scifi/fantasy-genrens äventyrsböcker. Och inte minst språkligt, med dess förskräckliga germanska engelska, gör den det svårt att ta en del böcker inom genren på allvar (sånt som Dune). Men denna värld sedd genom "Hitlers" ögon är fascinerande på många sätt. Och är väl värd att läsa inte enbart för en kritik av en mindre genre.