Våra roller av Sven Wernström (1925 - 2018)

VÅRA ROLLER

Det är med den gamla teatern
som med det gamla livet:
rollerna har skrivits av andra
långt innan vi själva uppträder på scenen
Och man väntar av oss
att vi ska spela spelet
med större eller mindre entusiasm
men utan protester

Nu oroas de gamla på parketten
av att vi stryker i manuskripten
ändrar rollerna
eller rentav improviserar
Det är med den nya teatern
som med det nya livet:
samhället tillhandahåller manuskript
men vi förbehåller oss rätten till bearbetningar
Sven Wernström

Ur Upproret har börjat från 1971.

Vi valde inte våldet, det valde man åt oss

"Vi valde inte våldet" är det inledande spåret på skivan Allt växer tills det hejdas... med undertiteln "sånger med Fickteatern" från 1971. Fickteatern var en politisk teatergrupp med bland andra Suzanne Osten. Fickteatern använde mycket musik i sina föreställningar.
Men det här är enligt konvolutet inte sånger från deras pjäser utan nyskrivna sånger med texter som beställts av Sven Wernström och Jesper Jensen. Musiken skrevs av Gunnar Edander (som gjorde musiken till Jösses flickor.)  
Texterna av Wernström, däribland "Vi valde inte våldet", gavs ut samman med en del andra sånger och dikter av Wernström i häftet Upproret har börjat som jag också har. Ett tunnt, mycket rött häfte. Med bilder av kvinnliga svarta pantrar och löpsedlar och poliser som drar i demonstranter.
 En vers i sången handlar om den svenska polisen. "Vad vill ni vi ska göra/Ge upp till varje pris/och låta oss slås sönder/av Wallenbergs polis?". Jag kan förstå tanken. Det är en värld och en kamp, liksom. Men bredvid de andra verserna om förtryck och svält och brinnande byar så blir det klumpigt.

 Sången är ett försvar för våld. Och skivan och boken kommer nära att romantisera våldet flera gånger. Som i den om "Vi valde inte våldet" påminnande "Revolution" där det låter "Ge mej ett bra gevär/Säg mej hur det ska skötas broder/Ge mej ett bra gevär/Säg mej var vi ska mötas, broder". Sjunget till Edanders vackra melodi. Vacker är också skivans mest spridda sång "En vietnamesisk bonde". Som fanns med på Vietnam är nära. Sånger av De Förenade FNL-Grupperna (du kan höra den inspelningen  HÄR ).
Jag tycker revolutionsromantiken här blir obehaglig. Det är en sång om en bonde som genomför ett självmordsuppdrag. (Numera kommer jag att tänka på "Lovalot" av M.I.A. när jag hör den - en annan senare sång om en självmordsbombare.)

 Albumet är idag kanske mest en artefakt från den tiden. Men några av spåren är lyssningsbara. Däribland trots den märkliga produktionen "Vi valde inte våldet" (Den är dock inte den bästa sången på skivan, det är "Ett brev" med text av den danske dramatikern Jensen, översatt av Wernström). Och frågan "Vad vill ni vi ska göra/som världen nu ser ut/Avskaffa imperialismen/med FN-beslut?" är fortfarande tänkvärd.

Åtta länkar en lördag

Matt Seneca om Ebony White
Om en serieruta med sidekicken i Will Eisners The Spirit. Som är en svart pojke. Tecknad som en mycket grov rasistisk karikatyr. När jag läste Spirit som liten i tidningen Fantomen (där den gick i svart-vitt) så förstod jag länge inte att Ebony var menad att vara svart. Men hans underliga utseende, som skiljde sej drastiskt från de övriga karaktärerna, förbryllade mej. Och jag funderade på om han var någon slags sagofigur eller djur (när Jack Cole, han som skapade Plastmannen, gjorde Spirit-kopian Midnight på 40-talet så var Midnights sidekick en talande apa - om det var menat som kritik av Eisner är kanske inte troligt, men i praktiken blir det ändå en rätt förödande kommentar till Ebony White).

Will Eisner is no Mark Twain
Seneca jämför Eisners rasistiska stereotyp med Mark Twains användande av ordet "nigger" i Huckleberry Finns äventyr. Den självklara invändningen mot detta görs i ett inlägg på The Hooded Utilitarian. Diskussionen fortsätter i den långa kommentartråden.

Egypt from 5,000 miles away
En webcomic av Domatille Collardey och Sarah Glidden (Glidden har tidigare gjort How to understand Israel in 60 days. Serien skildrar hur de följer händelserna i Egypten via TV och Twitter. Därmed kan man man säja att den handlar mer om dem än det egyptiska upproret. Men en av de mest kända svenska dikterna om Vietnamkriget handlar om att poeten tittar på TV. Tonen här är i och för sej annorlunda.

Kirb your enthusiasm
En serie inlägg på HiLobrow (ett lite väl fyndigt namn) där serieskapare skriver om serierutor av Jack Kirby.

Nicole Rudick intervjuar Lynda Barry
"I was on a panel with Chris [Ware], and Dan Clowes, Kaz, and Charles Burns. We all had had a couple drinks and I was feeling a little mischievous. So when we were talking about drawing, I said, “You know one thing I always wondered about you guys is why there’s always a page in your sketchbooks, where you draw yourself with a huge dick and then you’re jacking off and then you look depressed afterwards.” I said, “I was really confused by that, until last night, I drew myself with a huge dick, jacking off, and I was depressed afterwards, and then I understood.'"

Grant Morrison-intervju
Bland annat om The Return of Bruce Wayne. Som jag kommer att skriva något om här snart.

Snowflakes in rain om Yarden av Kristian Lundberg
Jag läste nyligen Yarden. Och kommer väl att skriva också om den. Kort omdöme: den var bättre än The Return of Bruce Wayne.

När historien ritas om - Magnus Haglund om Sven Wernström
"Att någon skriver ungdomsböcker som om de vore versioner av Guy Debords Skådespelssamhället och Godards värsta agitpropfilmer – det är upplyftande och drabbande, också 40 år senare. Något vill verkligen bli sagt."

Sju länkar en söndag

Kalle Lind om När barnen gick i strejk och När barnen tog makten
Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Som Lind skriver om i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en. När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker (som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern".

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade de nog inte släppt in i byggnaden) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

Book reports. Sean T. Collins om ett par fantasybokserier
Om bland annat Susan Coopers En ring av järn.

Confederate States of America
Mockumentären om Amerikas historia efter att Södern vann inbördeskriget finns att se på youtube (länken går till del ett av nio).

Black History Month och tecknade serier
"Don't even get me started on the Professor X/Martin Luther King and Magneto/Malcolm X comparison, because that is one of the laziest, dumbest things in comics."