Rabelais och skrattets historia

Om man skulle få för sej att läsa igenom alla mina inlägg här (och jag kan inte komma på någon bra anledning till varför man inte skulle göra det) så skulle ordet karnevalisk nog dyka upp rätt ofta. Oftast helt utan förklaring.

Det är en term som Michail Bachtin använder i Rabelais och skrattets historia (1946). Som handlar om medeltida fester och texter och pjäser om dessa och hur de påverkat Rabelais. Bland annat får man höra talas om Nemo. En man för vilket allt är tillåtet. Då det i den latinska översättningen av Bibeln radas upp flera saker som "nemo", alltså ingen, får göra. Nemo får ta sej två fruar.

Den svenska titeln är lite missvisande. Bachtin har ett mer begränsat ämnesområde (undertiteln "Francois Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen" är en bättre beskrivning av vad boken handlar om - men kanske inte lika kommersiel).

Titeln har tagits från första kapitlet. Som heter "Rabelais i skrattets historia" och har till motto ett citat av A. I. Herzen: "Det skulle vara utomordentligt intressant att skriva skrattets hisoria". Herzen var en rysk 1800-talsrevolutionär som flitigt citerades i sovjetiska humanioraavhandlingar som den här.
Bachtin bygger på en rysk forskningstradition.

Förutom boken om Rabelais så är Bachtin mest känd för att ha skrivit om Fjodor Dostojevskij. Rabelais och Dostojevskij är ett lite besynnerligt par när masn tänker på det.

För sina idéer om en dialogisk och mångstämmig roman så byggde Bachtin upp en slags ideell Dostojevskij, vars romaner passade in på Bachtins teorier.
Det finns inslag av detta även i nans arbete om Rabelais - som i god sovjetisk anda blir utsedd till att vara en grotesk realist (realism var närmast en moralisk fråga i den sovjetiska litterära överbyggnaden).
Men allt som allt är det en lärorik underhållande bok.

Bokcirkelbok

Jag har läst Mästaren från Sankt Petersburg av J. M. Coetzee till en bokcirkel i kväll. Egentligen är det lite (mycket) mesigt med bokcirklar. Men sånt måste man ibland ställa sej över.
Ett större problem än de eventuella skador ens tuffa image kan lida är det lilla element av tvång som kommer till läsandet. Och som lätrt kan få en att nedvärdera boken i fråga.
Som jag tyckte var så där. Det är en roman om Fjodor Dostojevskij. Jag tror inte jag har läst en enda roman om en författare som varit speciellt bra (förutom en del självbiografiska romaner). En del noveller och kanske en pjäs eller två. Men som romanämne leder en författares levnad om möjligt till ännu tråkigare läsning än den rena författarbiografin.

Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin.) Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det då termen slipstream uppfanns på 1990-talet) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream.

(Först publicerad 15:e maj 2009.
Jag återvände till Murakamis Kafka på stranden, läste ut den och skrev om den. Med inledningen: "I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang.")

Dostojevskijs Idioten och Kurosawas Idioten

Furst Mysjkin, huvudpersonen i Dostojevskijs Idioten, blir benådad strax innan han ska avrättas. Detta får honom att bryta samman. Han blir en idiot och med det en god människa.

Den unge radikale författaren Dostojevskij, som skrivit den lovande satiren Dubbelgångaren blev skenavrättad. En skenavrättning var en vanlig psykologisk tortyr i Tsarryssland. Man låtsades att fångarna skulle bli avrättade för att benåda de i sista minuten. Den här händelsen har naturligtvis påverkat Idioten. Men där Mysjkin blev god så blev Dostojevskij tsarist, började hetsa mot judar och skriva tjocka, tjocka böcker.

En del av dessa böcker är bra, som Bröderna Karamazow. En del är mindre bra, som Brott och straff (det kan finnas andra åsikter om Brott och straff). Men även de jag kan se är bra brukar jag inte direkt tycka om.

Utom just Idioten som är en fascinerande bok. Och som man kanske skulle önska var den Dostojevskij man tvingade på folk istället för den träiga Brott och straff.

För ett par månader sen kom en handfull gamla Kurosawa-filmer på svensk DVD. Bland de hans filmatisering av Idioten från 1951. Jag hyrde och såg den häromdan. Dostojevskijs Idioten är en roman som inte borde gå att filma. Men Kurosawa lyckas rätt bra. Han gör i stort sett melodram av historien. Och på den här tiden behärskade Kurosawa filmmelodramat till fullo.
Jag är inte helt såld på han som spelar huvudrollen (här kallad Kameda - Kurosawa har flyttat handlingen till Japan) det blir lite svårt att förstå hur alla dras till honom. Men alla andra känns helt rätt.

Idioten är en tjock bok och en väldigt lång film. Mer än två och en halv timme. Och det är en svartvit japansk femtitalsfilm. Ändå tyckte jag aldrig den blev tråkig. (Filmen har två delar. Så om man ändå tycker den är för lång kan man se första delen en dag och den andra en annan.)

Nya Testamentet 2 och fyra andra förslag på uppföljare

Förr var det inte alls ovanligt att man skrev uppföljare till andras böcker. Redan året efter att H. G. Wells Världarnas krig hade utkommit så kom det en bok där människorna åkte till Mars och visade vem som bestämde. Lewis Carrol samlade på Alice-uppföljare.

På senare tid har man återupptagit denna gamla fina tradition. Det ska komma en officiell fortsättning på Dracula, det finns en Night of the Triffids J. D. Salingers Räddaren i nöden II är på väg. Tillbaka med ännu mer svordomar (förhoppningsvis). En film med titeln Hamlet 2 kom för ett tag sen. I Wind Whales of Ishmael lät P. J Farmer föra KallamejIshmael-Ishmael till den fjärran framtid. Och så vidare.

Men vilka är då de böcker som borde få uppföljare här näst. Jag har ett par förslag:

James Joyce: Odysseus. Jag tänker mej en prequel. Vad hände egentligen allas våra favoritdublinbor den 16:e juni 1903?

Franz Kafka: Förvandlingarna. Sjukdomen som går under namnet Samsa-influensan drabbar allt fler människor. Varje morgon finner oskyldiga medborgare sej förvandlade till stora insekter. Endast den mystiska organisationen Kodnamn Slottet kan rädda mänskligheten.

Dostrojevskij: Brott och straffare: Raskolnikov är tillbaka. Och hans yxa är vässad.

Dante: Den Gudomliga Komedin: Vår hjälte besöker efterlivet hos andra religioner. Kan bli en hel serie.

Bibeln: Visst Säsong 2, eller Nya Säsongen som den kallas bland fansen, var betydligt svagare än första. Men slutet lämnade så många frågor. Fanfavoriten Jesus återvände men försvann sen igen. Frågorna hopar sej. Vart tog Messias vägen? Är han Messias. Vilken var egentligen Pilatius roll. Iscensatte Ben Judas självmord? Kommer Paulus att accepteras som den nye gruppens ledare?
Dessutom lär copyrighten ha utgått. Så detta är en no-brainer.