Svenska framtider från förr - Strålen

Konstigt att dom i sina bländande vita rockar kan kasta så hotande svarta skuggor?

Dystopier är berättelser om mindre trevliga framtider där det oftast råder brist på kaffe. Dystopin har större anseende än andra framtidsskildringar.

De tre mest framgångsrika svenska dystopierna - Kallocain (1940) av Karin Boye, Aniara (1956) av Harry Martinson och Strålen (1958) av Ann Marget Dahlquist-Ljungberg - är alla skrivna av författare som främst var poeter.

Strålen är väl den minst kända av de tre. Men jag skulle säja att den också har det vackraste språket och det mest komplexa innehållet.

Den utspelar sej i Anstalten. Där ens tillvaro är planerad på gängse dystopivis. Strålen i romanens titel är en maskin som förvandlar dödslängtan till en önskan om underkastelse - "Är inte Strålen det mest ödmjuka vi skapat?".

Men det finns ett närmast anti-dystopiskt tema i romanen. Det går rykten om slavläger. Dessa förnekas och det är förbjudet att föra dem på tal. Men utnyttjas i propagandan i romantiska, sentimentala filmer. Slavlägrena spelar en dubbel roll - "som en sorts alternativtanke: det finns andra existensformer än denna Anstalt - och: vi har det svårt men kanske andra har det svårare?".
På liknande sätt som dystopierna får läsaren att tänka att det samhälle han bor i kanske inte är så illa ändå - även om priset på kaffe gått upp.

Women of wonder - två sf-antologier av och om kvinnor

Nyligen läste jag två antologier med science fiction av och om kvinnor.

Dels Pamela Sargents Women of wonder Sf Stories by Women about Women från 1974. Och en från 2001. A Woman's liberation. A choice of futures by and about women redigerad av Connie Willis och Sheila Williams.

Sargentsamlingen är klassikern i sammanhanget. Det är därför inte helt förvånande att Willis/Williams-volymen har flera, eller för att vara exakt fyra, författare gemensamt med den äldre antologin. En novell, Vonda N McIntyres (rätt tråkiga) "Of Mist, and Grass, and Sand" återfinns i bägge. Medan Anne McCaffrey representeras med två olika noveller men ur samma svit.

Såna här antologier ifrågasätts ibland. Var finns Sf Stories by Men about Men? Men svaret är ju att de är allestädesnärvarande.

Science fiction var till sin början en genre som gärna tog andra sorters populärlitteratur och omvandlade den till sf genom att låta den utspela sej i rymden och liknande. Dessa var mestadels pojkäventyr. Det vilda västra Saturnus, de fyra robotmusketörerna. Också historiernas vetenskapliga grund, som - hur felaktig den än oftast var - alltid betonades av genrens förkämpar, var nästan uteslutande manligt kodad.

En del kvinnliga författare började utgå från mer kvinnliga genrer och mindre manliga vetenskaper. En av de författare som finns representerad i bägge böckerna är Katherine MacLean. Hennes novell "Snowball" från 50-talet som nämns i Connie Willis förord även om en annan mycket senare novell finns med i boken var en av de första att bygga uttalat på sociologi som sin vetenskapliga grund.

En annan vanlig vetenskaplig disciplin att utgå från bland författarna i dessa samlingar är antropologi. Ursula K. LeGuin, också hon representerad i bägge böckerna, hade en antropolog till förälder och hennes berättelser har ofta drag av antropologi.
Det har också "Contagion", MacLean-novellen i Sargents samling. Det är knappast en slump att hon låter en av sina karaktärer heta Mead (Margaret Mead var en pionjär inom antropologin som bland annat skrev den fortfarande underhållande studien Kvinnligt, manligt, mänskligt (1935)).

Ursula K. LeGuin tar, inte förvånande, störst plats i böckerna. Förutom en novell citeras en diskussion mellan henne och Stanislaw Lem utförligt i förordet till Sargent-samlingen. Och långnovellen "A Woman's Liberation" har gett namn åt Willis/Williams-antologin. LeGuins långnovell om en slavinnas historia före, under och efter revolutionen som avslutar boken är egentligen ett litet udda inslag i denna den nyare av samlingarna. Förutom Octavia Butlers "Speech Sounds" ("Talljud", på svenska i Första stora Science Fiction-Boken, red. John-Henri Holmberg.) så saknar de övriga historierna i samlingen den ilska som finns bakom det lågmälda berättandet här hos LeGuin.

Flera av novellerna är bra. Som Pat Murphys "Rachel in love" från 1987 om en gorilla med en ung mänsklig kvinnas medvetande. Också Connie Willis egen "Even the Queen" om en framtid där man avskaffat menstruation är rätt rolig. Men udden i den riktas snarast mot radikalfeminister. Och i förordet skriver Willis att genren alltid varit bra på att skildra kvinnor.
Något som står i skarp kontrast till skildringen av genrens hållning till genus i den äldre antologin.

Man ska kanske ändå inte dra för stora slutsatser av att den nyare på detta sätt har en mer defensiv, icke-kritisk hållning. Om Sargent är en klassiker så var valet av Willis/Williams lite slumpmässigt (ett bokreainköp). Det kommer ut feministiska sf-antologier med jämna mellanrum. Och på senare år har James Tiptree jr-priset lett till tre intressanta antologier med noveller, essäer och romanutdrag om genus.

James Tiptree jr. nämns i Willis förord (men finns inte med i boken - Willis/Williams-antologin tar sitt urval från två specifika sf-tidskrifter, vilket förklarar en del författares frånvaro där, dessa namedroppas istället i förordet). Tiptree finns inte med i Sargents urval. Vilket nog har att göra med att Tiptree jr. fortfarande troddes vara man. Annars finns de stora namnen representerade i antologin. Kit Reed, Carol Emshwiller och Joanna Russ med flera. Också en del tråkigare traditionella novellister finns med. Sargent försöker vara heltäckande. Mest synd känns det att MacLean aldrig kom ur genrens traditionella stil.

Den tidigare nämnda "Contagion" är annars en av samlingens bästa noveller. Bäst är, inte oväntat, Joanna Russ-novellen. Hennes "Nobody´s home" skildrar ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa.

(Det här är en repris. Så nyligen var lite innan den 1:a april 2009 när inlägget först publicerades. Jag har flyttat en parantes och lagt till en annan parentes (om Mead))

Järnhälen - en dystopi som är en utopi

1 Wall Street - namnet är efter en gata i den tidens New York där fondbörsen låg och där samhällets förnuftsvidriga organisation möjliggjorde bedrägliga manipulationer med alla landets industrier.

Man kan rätt ofta läsa att det att det skrivs så många dystopier och katastrofskildringar säjer något om vår tid.
Men att dystopin är vanligare än utopin beror nog mer på att det är svårt att skriva något spännande om ett (påstått) perfekt samhälle. Den stora klassikern i utopigenren - Edward Bellamys En återblick är också bedövande tråkig.

Det har funnits flera sätt att försöka komma förbi utopins händelsebrister. Ibland låter författare det perfekta samhället finnas på jorden och handlingen utspela sej på andra mindre harmoniska men mer spännande platser. Så som i Star Trek eller en stor del sovjetisk science fiction.

En tidig kreativ lösning för hur man ska skildra ett gott framtida samhälle utan att tråka ut läsaren bjöd Jack London på i Järnhälen från 1907. Romanen presenteras som ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet. Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare (Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse har en liknande konstruktion).

Järnhälen är en dystopi men dess fotnoter och inledningen beskriver en utopi.

50 % av Stories of your life and others

my friends and I used to watch movies and try to figure out who was the really good-looking and who wasn't. We'd say we could tell, but we couldn't really, not by looking at their faces. We were just going by who was the main character and who was the friend; you always knew the main character was better-looking than the friend.

Dagens bok i 365 böcker-temat blir bara en halv bok. Då jag känner mej lite halvdan idag.

Jag har, i olika antologier, 4-5 av de 8 novellerna i Ted Chiangs novellsamling Stories of your life and others. Och har läst ytterligare två. Men jag har inte själva boken. Chiang var ett stort namn inom sf-genren redan innan denna hans första bok kom ut. Vilket visar dels hur stark plats novellen har inom genren och dels hur få nya starka röster som kommit fram inom den de senare åren.

Den första Chiang-novell jag läste "Seventy-Two Letters" är en ukroni (en berättelse som utspelar sej i en värld där historien vid en punkt tagit sej en annan vändning än vår egen). I den värld där novellen utspelar sej finns magi på riktigt. Det är en av de bästa novellerna på det temat. Och fortfarande min favorit av Chiangs berättelser.

Men allt av Chiang jag har läst har varit som sämst riktigt bra.

Av de åtta novellerna i novellsasmlingen var det bara en som inte vart publicerad förut: Liking what you see: a documentary. Om den skrev jag (på länken) bland annat det här, när jag först hade läst den: "På ett amerikanskt collage i den nära framtiden ska det röstas om man ska kräva att eleverna ska ha calli. En procedur som gör att man inte ser om en person är vacker eller ful. Ted Chiang berättar historien genom att låta olika personer yttra sej om valet och proceduren[...]Det här sättet att berätta en historia med många olika röster är rätt vanligt inom SF. Men används oftast för rent satiriska noveller (som i Norman Spinrads 'The National Pastime'). Och Chiangs novell befinner sej stundom i närheten av satiren men frågan ses inte direkt som löjeväckande. Det finns en motivering till formen i undertiteln 'A documentary', vad vi läser är soundbytes för en dokumentär om valet, något som inte är så vanligt."

Tilläggas kan, nu då man allt oftare hör talas om en dystopivåg (även om det snarare rör sej om att förlagen inte vill kalla sf för sf), att framtiden här varken är dystopisk eller utopisk, även om den skulle kunna säjas vara bägge delarna - beroende på vilket perspektiv man tar. Snarare skildrar den en framtid som ur ett perspektiv är annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre. Vilket brukar bli intressantare än den rena dystopin.

Titelnovellen i samlingen samt ytterligare en har publicerats på svenska i NovaSF.

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Crake. Trots att den liksom den tidigare romanen utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettesk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

(Först publicerad den 16:e september 2009.
Det här inlägget känns aktuellt nu när det talas om en dystopivåg utan att någon verkar låtsas om att termen science fiction finns.
Jag har ändrat i min översättnin av Delany-utdraget från beckettsk till beckettesk, även om det blir lite otympligt. Anledningen till ändringen förklaras i inlägget Kafkaesk där du också kan lära dej det nyttiga ordet kafkamaista. Det passar till många tillfällen.)

Utopier > Dystopier

Jag såg om George Lucas 1138 förra veckan. Förra gången jag såg den vart jag nog i yngre tonåren. Då minns jag det som att jag gillade filmen. Och den senare halvan har vissa poänger. Men den första hälften med alla dessa rakade neddrogade övervakade vitklädda människor fick mej att inse att om jag aldrig ser eller läser en enda bok eller film om ett framtida dystopiskt samhälle till så är det ändå en två, tre för mycket.

I dystopier går hjältarna omkring och klagar på att allting var bättre förr. Man skulle lika gärna kunna läsa en svensk deckare.

Där framtidsberättelser skulle kunna vara hur fantastiska och märkliga som helst så nöjer sej dystopiförfattaren oftast med att göra sämre sf-versioner av Natt kl 12 på dagen eller Processen (på samma sätt som de flesta novellerna i de första sf-magasinen var lätt förklädda versioner av vilda västern-historier eller Greven från Monte Christo).

Förhoppningsvis tar dystopitrenden snart slut. Och när den gör detså hoppas jag att en utopitrend tar vid.

Utopin må sen Edward Bellamys dagar ha fått ett dåligt rykte. Men oftast är det med böcker som med människor att de med dåligt rykte är mer spännande.

En roman där huvudpersonerna bara gick omkring och prisade sin omgivning vore kanske lika outhärdlig som böcker där motståndsrörelser nostalgiskt återupptar handskakningen som hemligt tecken. Men såna skrivs heller inte. Fördelen med utopin är att de som skriver utopiska berättelser, till skillnad från sina 1984-läsande kollegor är medvetna om dess begränsningar, dess utmaningar.

Det brukar säjas att vad som är en utopi eller dystopi beror på perspektivet. Man brukar mena detta anti-utopiskt. Slavarna i Utopia av Thomas Moore tas ofta som exempel. Men det finns också en annan sida av det myntet som utnyttjas som grepp i flera mer positiva framtidsskildringar.

I James Tiptree jrs "Houston, Houston, var är du?" kommer tre manliga astronauter till en framtid där världen enbart är befolkad av kvinnor. Perspektivet i berättelsen gör den nästan till en skräcknovell.

Joanna Russ, som också skrivit den delvis dystopiska delvis utopiska klassikern Honmänniskan ,skildrar ( som jag skrev i ett tidigare inlägg) i novellen "Nobody's home" "ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa."

Varken dystopier eller utopier är i och för sej särskilt trovärdiga som framtidsskildringar sett. Framtiden lär både bli bättre och sämre. Men framförallt lär den bli annorlunda. Och det är det annorlunda som jag vill läsa. Och helst berättelser som firar detta annorlunda, detta främmande - det fantastiska.

Dystopi, dystopa, dystopera

Lyran har idag som tematrio dystopier.
Nuförtiden används ibland dystopier som likhetstecken för science fiction. När man inte vill kalla sf vid ett så simpelt namn. Som en underavdelning av genren är det väl en som lite har framtiden bakom sej. De flesta intressanta samtida sf-verken handlar om en framtid som är annorlunda snarare än bättre eller sämre.
Det hindrar inte att det har skrivits intressanta dystopier. Som till exempel dessa tre:

J. G. Ballard - Kingdom Come

Thomas M. Disch - Camp Concentration
Ett par år efter att Camp Concentration kom ut så redigerade Disch en antologi kallad The Ruins of Earth. Novellerna i den delades in i fyra underavdelningar. Kallade: "The way it is", "Why it is the way it is", "How it could get worse" och "Unfortunate Solutions". Det är en kategorisering som sammanfattar dystopins syfte.
Disch hade själv med en novell i antologin. Den stod i avdelningen "How it could get worse". Om Camp Concentration hör hemma i den kategorin eller i någon av de andra kan man diskutera.
Romanen från 1968 är skriven i dagboksform av en poet som sitter i läger i ett U. S. A. i den (då) nära framtiden. Lägerledningen börjar utföra experiment på fångarna för att höja deras intelligens. En av de bästa SF-romanerna från sin tid. (Ursula K. LeGuin skriver i en av flera blurbar på mitt ex av boken att det är "a work of imagination controlled by real moral responsibility; it is a work of real art, and if you read it, you will be changed")

Stanislaw Lem - Den stora framtidskongressen
En roman av sorten där det framtida samhället, som vår hjälte blir upptinad till, vid en början verkar vara en utopi men som efter hand visar sej dölja mindre trevliga sidor. En av de mest spännande och roligaste böckerna i denna undergenre till undergenren.

Dystopier, schmystopier

Nu för tiden skrivs det ofta om att dystopin är populär. Och att detta säjer något om vår tid.

Men de flesta framtidsberättelser har fjärmat sej från den rena dystopin. Från 80-talets cyberpunk och framåt så beskrivs de framtida samhällena snarare som annorlunda än som sämre. Den skenbara dystopi-vågen beror på att man börjat kalla en del science fiction för dystopi för att undvika genrens stigma.

Flera av dessa så kallade dystopier är snarare katastrof-berättelser. Som inte nödvändigtvis är dystopiska. Emmerichs 2012 har till exempel snarst en, rätt korkad, optimistisk tendens.
Dystopin finns fortfarande som undergenre, men är knappast vanligare idag än för tio år sen. Och man hittar den mest inom ungdomslitteraturen där gammalmodiga berättargrepp brukar leva kvar.

Att det inte skrivs utopier längre är i och för sej intressant. Men det är en sjutti år sen man slutade med det. Och säjer kanske inte så mycket om just vår tid.

Anthony Burgess och Du sköna nya värld och minikjolar

I slutet av 60-talet tillfrågades Anthony Burgess om han kunde göra ett filmmanus av Aldous Huxleys Du sköna nya värld.
Filmbolaget ville se minikjolar och fri kärlek. Vilket Burgess tyckte tydde på att man inte riktigt hade förstått bokens budskap.

Filmen blev aldrig av och Huxleys roman saknar fortfarande en riktig filmversion (det finns två TV-filmer.)

Minikjolar var länge den självklara utstyrseln för kvinnor i framtiden på den vita duken. Det fanns filmer som Logan's Run som skildrade hedonistiska dystopier. Där männen hade overaller och kvinnorna var mer lättklädda.

Egentligen är det underligt att Huxleys roman inte blivit till film. De kommunala orgierna är rätt vagt antydda i romanen och skulle säkert kunna göras om till den sortens äta kakan och ha den kvar-skildring som finns i Logan's Run och många andra framtidsfilmer.

Ridley Scott hade planer på att som sin andra sf-film efter Blade Runner göra Du sköna nya värld men det är länge sen det var några nyheter på den fronten. Det finns andra filmer som påverkats av Huxleys roman såsom George Lucas THX 1138 och Gattacca.
Bägge med en viss minikjolsbrist.

De tio bästa dystopiska filmerna

Newsarama har en lista med de tio bästa dystopiska filmerna. Som de i en av de sämsta ordvitsarna någonsin kallar för Apocalypse Wow. Detta för att fira den nya Terminator-fyran. Inte för att jag för min del egentligen finner någon anledning att fira just detta. Men ändå - Mina egna 10 favvodystopier, från bäst och neråt som omväxling:
1. Brazil

När man pratar om denna Terry Gilliam-film brukar det vara obligatoriskt att varna för varianten med det hollywoodiserade slutet. Men har någon någonsin sett detta? Säkert en myt, ett påhitt av överheten som den där Trotskij-figuren i 1984.

2.Den sista striden

Om en framtid där människorna förlorat talförmågan. Så man slipper Bessons försök till dialog-

3. Alphaville

Hade jag fått bestämma hade Godard hyrts att göra den nya Terminator. Hårdkokt framtidsdrama med Eluard-citat. Vill man se mer Godard gör SF bör man kolla in "Il nuovo mondo" i RoGoPaG.

4. Videodrome

Om man nu inte anser att det är en utopi.

5. Dark City

Liksom den populärare av de gnostiska 90talsfilmerna: Matrix så finns det väl inget som direkt säjer att den utspelar sej i framtiden. (Många anser att Matrix äger rum på 1530-talet). Men det finns många drag av dystopi i denna genreblandning. Som sökandet efter en plats som kanske inte finns.

6. Fahrenheit 451

Vad vore en lista inspirerad av en Terminator-uppföljare utan Truffaut. Regissörens dagbok från inspelning: Dagbok med Fahrenheit 451 rekommenderas. (Senast jag läste förlagan av Ray Bradbury så konde jag inte låta bli att tänka att jag gärna skulle vilja ha den trippel-storskärmsTV som de har i sin lägenhet.)

7. Terminator

Den första filmen är en bra underhållande enkel tidsreseparadoxhistoria med mycket explosioner. Den dystra framtiden används här effektivt som bakgrund. Den nya filmen verkar inte riktigt, om man får tro recensionerna, ha fått ut lika mycket av den hur mycket de än har använt.

8. Sex Misja

Polsk sf-satir från 80-talet om en värld befolkad enbart av kvinnor dit två manliga astronauter från nutiden kommer. Jag tyckte den var jättebra när jag var elva.

9. A boy and his dog

"Det tog lång tid innan jag slutade höra henne ropa i mitt huvud. Fråga mig om och om igen: vet du vad kärlek är?
Det är klart att jag vet.
En kille älskar sin hund."
Inte lika bra som den novell av Harlan Ellison som den bygger på. Men de clownsminkade bönderna i den dystopiska framtidsmiljön (i en av de rätt få avvikelserna från novellen) är roliga.

10. Gas or It became necessary to destroy the world in order to save it

Roger Corman.

Island av Aldous Huxley - en nyare skönare värld

Av de klassiska dystopierna är Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 den enda som man kan hävda är en bra bok. Språket och konflikterna har åtminstone en antydan till djup.

Liksom hos Orwell och de andra skiner visserligen arbetarfobin genom, men Huxleys klonade b-människor förmedlar åtminstone denna avsky på ett mer intressant vis än Orwells överviktiga tvättgumma, vars värsta oförlåtliga vidrighet är hennes gnolande på en populär visa.

Men det finns en del rätt bra skrivna scener. Ett utanför inom det omslutande kollektivet skildras väl.

Vilket inte hindrar att man kan hålla med den 14-årige Jan Myrdal: ""Så borde världen naturligtvis bli"..."Huxley"..."hade tyvärr missuppfattat ämnet genom att skriva in en avsigkommen dåre som huvudperson. Man borde skriva om boken åt honom."

Detta 1942 på en kristendomslektion. Citatet är från Jan Myrdals förord till Jules Verne-Magasinet: en antologi.

Möjligen kan man säja att den äldre Aldous Huxley ger honom rätt när han 1962 ger ut The Island. En bok där en utopi skildras. En utopi där den huvudsakliga sysselsättningen är att ta droger och idka sexuellt umgänge. Alltså ungefär som i 1932 års dystopi. Fast istället för soma tar man moksha och istället för de lite vagt beskrivna aulasamlingsliknande orgierna i den första boken så har man här tantrisk sex.

Men där i Du sköna nya värld soman och sånt visserligen verkade sövande så tog folk det för njutningens skull. I The Island tar de svampar för att utvidga sitt medvetande. Och tantra är ju närmast sex som Friskis & Svettis.

Paradoxalt är den bra sköna nya världen på Ön ett ställe som verkar betydligt tristare än dystopin.

Själva prosan är också sämre, blommig.