5 bra skivor med gay musik

I ett tv-program för några år sedan var det en ung man som gillade indiepop som nyligen hade kommit ut som homosexuell. Han hade lite svårt för musiken som spelades på gayklubbarna. - När man kommer in så spelas Lena Ph, och när man går upp på andra våningen så spelar de en re-mix på samma Lena Ph-låt.
Men gay musik är mycket mer än schlager. Som skivorna nedan:

Marc Almond - Stories of Johnny
Tidigare i syntgruppen Soft Cell. Hans tidiga soloplattor är väldigt bra.
Bästa spår: Stories of Johnny

Hidden Cameras - Mississaugha Goddam
Denna kanadensiska grupp har kallat sin musik för gay church folk music.
Bästa spår: Music is my boyfriend

Magnetic Fields - 69 Lovesongs
Stephen Merrits koncepttrippelcd med sextionio stycken kärlekssånger har ofta ett queert perspektiv.
Bästa spår: When my boy goes down the street

Tom Robinson Band - Tom Robinson Band
Samling med singlar och sånt från bandet.
Bästa spår: Glad to be gay (som jag skriver mer om HÄR)

Le Tigre - This island
Le Tigres tredje och tyvärr sista album från 2004. Feministisk electro clash när den är som bäst.
Bästa spår: Nanny nanny boo boo

10 bra amerikanska skivor

Fourth of July och allt det där.

Bright Eyes - Fevers and mirrors
Många musikkritiker verkar föredra den senare I'm wide awake it's morning. För att det är en mer mogen, vuxen skiva. Som om mogen skulle vara något att vara. På Fevers and mirrors låter Bright Eyes som Bright Eyes, som tonåringen i oss alla.
Bästa spår: Haligh, Haligh, A Lie, Haligh

Butthole Surfers - Rembrandt Pussyhorse
Texasband med ett namn som inte gick att säja i amerikansk radio. Blev senare ett humorband. Det finns redan här ett inslag av komedi - som i den förvrängda covern av "American Woman". Men där detta på deras senare skivor riskerar att bli viktigare än musiken så står det här i sångernas tjänst.
Bästa spår: Creep in the cellar

Cocorosie - Noah's Ark
En vacker och märklig skiva.
Bästa spår: South 2nd

Champion Jack Dupree - From New Orleans to Chicago
Album som Champion Jack Dupree spelade in tillsammans med John Mayall Blues Band 1966Dupree sjunger och spelar piano och låtarna handlar om grisafötter, Ku Klux Klan och de tidiga morgontimmarna när man ain't got nothing but the blues.
Bästa spår: Too early in the morning

Leadbelly - The Legend of Leadbelly
Det här var det första albumet med Lead Belly som jag hörde (om nu album är rätt ord - det är åtta låtar inspelade 1939 och sen ett par spår till). Hans röst och hans tolvsträngade gitarr blir tillsammans till ett mäktigt buller.
Bästa spår: Where did you sleep last night?

Magnetic Fields - 69 Lovesongs
Ett trippelalbum med sextionio kärlekslåtar (även om en del av sångerna, såsom "Punk Love", är kärlekslåtar endast enligt en mycket generös definition.) Från folksångspastischen "Wi' Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget" till den karnevaliska Cole Porter-hommagen "Whole new kinds of weather" via sånger med ord som "prowesslessnesslessness".
Bästa spår: I'm sorry I love you

Residents - Stars & Hank forever! The american composer's series - volume II
På ena sidan tolkar det ögonglobsprydda bandet kompositioner av John Philip Sousa, som skrev marschmusik. Han är mest känd för "Stars & Stripes forever". På andra sidan gör de Hank Williams-sånger.
Bästa spår: Six more miles (to the graveyard)

Sleigh Bells - Treats
Slamrig och bra debutskiva från förra året.
Bästa spår: Treats

Tom Waits - Rain Dogs
Bästa spår: Clap hands

Velvet Underground - Velvet Underground & Nico
Andy Warhols bästa.
Bästa spår: All tomorrow's parties

I could make a career out of being blue/I could dress in black and read Camus

Mary Lou Lord: I don't wanna get over you

"That's a Magnetic Fields-song there".
Fån albumet City live sounds, en inspelning där Mary Lou Lord står och spelar gitarr och sjunger i tunnelbanan. Hon gör också wen bra cover på Bob Dylans "You're gonna make me lonesome when you go". Som, åtminstone i hennes version, passar bra ihop med "I don't wanna get over you".
Originalet är på 69 lovesongs

The book of love is long and boring, no one can lift the damn thing

"The Book of Love" med Magnetic Fields. Från 69 Love Songs.

Man ser oftare nuförtiden Peter Gabriels cover på den här än Magnetic Fields original. Jag har inget direkt emot Gabriel-versionen. Men Magnetic Fields är alltid Magnetic Fields. Och det är lite synd om covern överskuggar originalversionen som ändå är en bra bit bättre.

69 Love Songs är ett trippelalbum med, som namnet antyder, sextionio sånger. Som vrider och vänder på kärlekssången, dess teman och olika genrer. Den är bra.

Peter Straub skriver i LD Beghtols bok om skivan om "The Book of Love" att det är en romantisk sång som uttrycker sej i oromantiska vardagliga ord. Och att detta ger den styrka: "Anytime he uses the words 'anything' or 'nothing' it carries huge emotional freight. And when he says the Book of Love is boring, what he's really saying is: 'I want to hear that book read from the beginning to end.'"

Videon är en så kallad fanvideo av sifnaturen allthelovesongs som har som projekt att göra videor till alla de 69 sångerna på 69 Lovesongs.

Åtta länkar en lördag

The Miracle av Johnny Ryan
Den här fyrasidiga serien av Johnny Ryan hade jag först tänkt ha bland julaftonslänkarna (som var gjorda i förväg, publiceringen tidsinställd - jag satt inte och bloggade på julafton, det här inlägget är också gjort i förväg) men den kändes lite för obscen. Jag tycker oftast inte att Ryan är så mycket att hänga i granen, men när han går det där steget extra in i det motbjudande som här så kan han vara lite intressant.

69 Lovesongs Illustrerade
En sida, med rubriken How fucking romantic där sånger från Magnetic Fields 69 Lovesongs illustreras av serieskapare.

Matt Fraction om Avatar
"AVATAR is the BIRTH OF A NATION of film’s second century. It’s an epoch-launching masterwork that will be studied, referenced, copied, built upon, and thought of as the undeniable birthpoint of an artform’s modern era"

Tom Spurgeon intervjuar Sean T. Collins om Craig Thompsons Blankets
Första i en serie där Spurgeon intervjuar serietidningskritiker om en tecknad serie.

Jeet Heer om serieantologier

Tre dikter av Hai Zi
På bloggen Bokberget, så vitt jag förstår översatta av hon som har bloggen.

Not I (del 2)
Billie Whitelaw i en TV-version från 1973 av Becketts klassiska pjäs.

Umberto Eco om Ferdinand de Saussure och Magnetic Fields om Ferdinand de Saussure

"För Ferdinand de Saussure liksom för hela den strukturalistiska lingvistiska traditionen är struktur ett system, a) i vilket varje värde framställs av positioner och differenser, och b) som uppträder endast när man jämför olika fenomen med varandra genom att återföra dem till samma relationssystem."
Umberto Eco i Den frånvarande strukturen

"I'm just a great composer/(fyra handklappningar)/and not a violent man,/but I lost my composure/and I shot Ferdinand,"
Ur "The Death of Ferdinand de Saussure" av Magnetic Fields

"För ögonblicket kan vi säga att det är fråga om ett kinetiskt-ikoniskt tecken, när ett barn pekar med högra handens pekfinger och låtsas att det är en pistol och rör tummen, som får föreställa avtryckaren (medan de låter gesten åtföljas av ett onomatopoetiskt tecken som föreställer knallen"..."barnet kan också framställa den genom att röra det böjda pekfingret som om det just rörde vid avtryckaren, medan de övriga fingrarna kramar den andra handen som när man griper om en gevärskolv. I detta fall imiteras inte pistolen och inte heller själva skjutandet. Skjutandet beskrivs meddelst ett åtbördstecken, som inte är något anat än en fysiskt närvarande del av den närvarande referenten (det är inte pistolen, utan handen som kramar denna. Gestens innebörd är just 'en hand som kramar en pistol')"
Umberto Eco något senare i Den frånvarande strukturen

(Det nedre stycket av Eco handlar inte om de Saussures teorier men man får anta att Stephen Merrits skjutande av Ferdinand i Magnetic Fields-sången står som en symbol (ursäkta: signifiant menar jag) för skjutandet av hela "den strukturalistiska lingvistiska traditionen" något som är lätt att sympatiera med när man läser Ecos introduktion till den semiotiska forskningen. "The Death of Ferdinand de Saussure" ligger på 69 Lovesongs, skiva 3. Videon är en så kallad fanvideo.)

Whole new kinds of weather

Bokförlaget Continuum har en bokserie vid namn 33 1/3. Som handlar om klassiska album. L.D. Beghtol har skrivit boken om Magnetic Fields 69 Lovesongs.

Alla låtarna på skivan får en liten passage vardera. Sen ingår också ordlista med oumbärliga termer som prowesslessnesslessness, unboyfriendable och Ferdinand de Saussure.

Den av de termer i ordlistan, kallad "all his little words" efter en av låtarna på skivan, som tagits från låten "When my boy walks down the street" är Hula-Hula som i raden "the whole world does the hula-hula when my boy walks down the street". Hula-hulan säjs här vara en mystisk polynesisk dansupplevelse. Den som gör hula-hulan och de som betraktar henne kommer tillsammans överens om att danserskan blir det ting hennes rörelser symboliserar.
Hur pass mycket sanning det finns i detta vet jag inte. I alla fall säjs samma mystiska förvandlingen ske i sången när just världen själv gör hula-hulan. Och sen citeras Yeats.

69 Lovesongs är en konceptskiva, en trippel-cd med 69 olika och nästan lika många olika sorters kärlekssånger. Om "When my boy..." säjs i Beghtols bok också att den försöker bräcka Cole Porters "You're the top" i staplandet avb superlativer på varandra.

Sången har en slags karnevalisk absurd känsla, en glädjens lovsång som passar bra en flanörvänlig dag som denna.

Magnetic Fields Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget och Two Magicians

Magnetic Fields 69 Lovesongs från 1999 är ett trippelalbum med sextionio kärlekslåtar (även om en del av sångerna, såsom Punk Love, är kärlekslåtar endast enligt en mycket generös definition.)

Som konceptalbum kan 69 Lovesongs på ett sätt tyckas vara rätt vagt. Kärlek som tema är ju ändå gemensamt för en stor del av populärmusiken. Men konceptet handlar om olika sorters kärlekslåtar och blir därmed en undersökning av popmusiken och vissa av dess beståndsdelar.

En del av spåren anknyter till olika genrer, såsom Magnetic Fields gjort tidigare i country- och flickpopspastischalbum. Andra vrider på metaforer vanliga inom popmusiken och (den för Magnetic Fields ledarfigur Stephen Merrit minst lika viktiga musikaltraditionen).

Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget är som namnet nog antyder en hommage till/parodi av folkmusikens ballader och deras ofta nonsensaktiga omkväden. Men texten utgår också från en bestämd engelsk ballad.

Two Magicians (ibland Twa Magicians):



(här med A. L. Lloyd)

Twa Magicians handlar om en trollkunnig smed som kurtiserar en likaledes trollkunnig kvinna. Kvinnan förvandlar sej till en duva, smeden till en annan fågel. Kvinnan blir en hingst; smeden en sadel och så vidare.

Liknande förvandlingsberättelser finns i många kulturer.

Magnetic Fields ändrar på ordningsföljden mellan mannens och kvinnans rader och därmed på maktpositionen. Där kvinnan börjar och mannen följer i den gamla balladen så måste mannen, trots liknande mål, göra första draget i Magnetic Fields-låten.

I Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget förvandlar mannen sej till en näktergal för att som han sjunger värma hennes hjärta. Hon blir till ett tröskverk och sliter honom itu.
Han blir till en vampyr, hon till ett kors. Sen stegras förvandlingarna. Att bli en vätebomb tjänar lika lite till som att bli en supernova, för att bränna upp allting.

Till slut förvandlar sej sångaren till Gud så att hon ska komma till honom men sångerskan vägrar helt enkelt att tro på honom och till skillnad från smeden i Two Magicians får han se sej besegrad.'

Two Magicians har spelats in av flera artister. Såsom Steeleye Span.

Love was a trucker's hand

I LD Beghtols bok om Magnetic Fields 69 Lovesongs gör Elizabeth Zimmer jämförelsen- i avsnittet om låten "If you don't cry"- att skivan är som om Cole Porter Tom Lehrer och Daniel Johnston hade gått samman.