Alan Moores tio bästa serier

I dag fyller Alan Moore 60 år. Vi gratulerar honom med denna lista.


10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch. Det sista numret av Alan Moores Supreme kom till sist ut häromåret efter ett mycket långt uppehåll.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser "riktiga" böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.


(Listan är en repris från 2009. Jag har ändrat lite i texten om Supreme och lagt till en länk till en text jag skrivit om V för Vendetta efter jag gjorde det ursprungliga inlägget. Jag har också skrivit inläggen nedan om Moore:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
The League of Extraordinary Gentlemen. Century 2: Paint it black
The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 2009
Tom Strong Family
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
Alan Moore som musiker
Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge )

Dorothy och Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie

I den tecknade serien Lost Girls, skriven av Alan Moore och tecknad/målad av Melinda Gebbie, så kommer en tornado till den femtonåriga Dorothy Gales gård i Kansas. Medan tornadon pågår onanerar Dorothy medan hon föreställer sej att huset lämnar marken. När stormen bedarrat har en skylt med orden "No trespassing" gått sönder "with 'no' screwed round sideways". På skylten står nu Oz.

Dorothy berättar detta för två andra kvinnor på det österrikiska hotell hon bor på. Alice (från Alice i underlandet) och Wendy (från Peter Pan).
Också de har historier att berätta.
Lost Girls omtolkar dessa barnbokshjältinnors historier som pornografi. (Moore kallar serien för pornografi, förläggarna valde istället att kalla den för "erotic fiction".) Peter Pan är en gatpojke som inviger Wendy och hennes bröder i sexuella lekar, Alice blir sexuellt utnyttjad av en vän till hennes föräldrar som påminner henne om en kanin.

Peter Pan hade Moore flera gånger tidigare anspelat på i sina serier, bland annat i Marvelman. Och Lewis Carolls Alice i underlandet och fortsättningen Bakom spegeln dyker upp lite här och där i hans verk. Bägge dessa är heller inte särskilt långsökta att göra sexuella läsningar av. Dorothy verkar Moore mest ha lagt till för att det ska bli en bättre symmetri på berättelsen. (Moore gillar nu en gång symmetri och strukturer)

Senare böcker i L. Frank Baums svit innehåller ibland en del moment som skulle kunna passa ämnet (trots eller på grund av att landet Oz helt verkar sakna sexualitet, ingen blir äldre och inga barn blir till.) Trollkarlen från Oz gör det egentligen inte. Och trots att Moore låter hennes skor vara silverfärgade så är han här tydligt påverkad av 1939 års filmatisering. Så har Dorothy förbindelser med tre drängar på gården: en dum, en feg och en hjärtlös.
Parallellerna med Fågelskrämman, Lejonet och Plåtman är här lite övertydliga (och som i flera av berättelserna blir detta sätt att överföra fantasi till realism en försvagning av den ursprungliga texten) och utmynnar dessutom i helsidesteckningar där männen i Dorothys fantasi blir till en fågelskrämma, en plåtman, ett lejon.
Men helsidan med lejonet är fantastisk. Och Melinda Gebbies bilder är det som gör boken. Mjuka, böljande och livfulla. En scen när fågelskrämme-drängen drar av Dorothy underbyxorna medan solens strålar kommer in i stallet där de är är på en gång obscen och ömsint vacker.

I serien finns en bok med erotiska bilder och berättelser som hotellets libertinske ägare lagt ut i rummen. Den innehåller förlorade pornografiska verk. Gjorda i en stil som påminner om kända konstnärer och författare. En berättelse är skriven i Oscar Wildes stil en annan är tecknad som Aubrey Beardsley. Gebbie lyckas efterlikna dessa stilar utan att teckningarna känns stela.
Tyvärr finns inte Oz-illustratören John R. Neill med bland dessa pastischer. Han hade en sensuell kvalité i sina teckningar som hade kunnat passat bra i sammanhanget.

Också barnbokshjältinnornas berättelser illustreras i en sinsemellan lite olika stil. Wendy-avsnitten är de vackraste som av och till har en närmast glasfönstermålad kvalité.

Om Moore ibland i boken kan fastna i sina tröttare manér, som med Dorothys överdrivna dialekt eller den ibland motsäjesfulla didaktiska make orgies not war-tendensen, så höjer Gebbies teckningar upp boken till att komma i nivå med Moores bättre verk.

En sak i Dorothys berättelse är från Baums böcker snarare än filmatiseringen. Det är den spegel Dorothy beundrar sej själv i. Boken börjar och slutar med en annan spegel - den från Alices berättelse.
Som där speglar hur hon förlorat en del av sej själv, liksom också de andra har (till skillnad från de flesta erotiska verk får deras äventyr konsekvenser) men i (näst)sista scenen är de tillsammans och (efter några orgier) befriade: "We're...AAOHAH...we're all/...coming.../...together...". Denna bokens sista orgasm är lika glädjefull som bokens inledande, franför samma spegel, är dyster (inte Dorothys alltså, den kommer senare). Och det är deras berättelser mer än de sexuella utsvävningarna som har gjort den skillnaden. Lost Girls handlar lika mycket om berättelser om sex som om sex.

Lost Girls började först att gå som följetong i serietidningsantologin Taboo, där också Alan Moores Jack Uppskäraren-serie From Hell gick, i början på 90-talet. Men tidningen las ner och först år 2006 kom hela verket ut. Det gavs ut i en påkostad utgåva, vacker men dyr. Det har sen dess kommit en lite billigare variant (med betoning på lite). Serien finns tyvärr inte på svenska. (Det kan kanske vara på sin plats att tillägga att Lost Girls innehåller skildringar av sexuella akter av många slag och att den kan uppfattas som stötande.)

Wendy och de förlorade pojkarna

Bild av Melinda Gebbie.
Ur Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie.

De tio bästa av Alan Moore

10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Eller då serien avbröts ett försök till ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser riktiga böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.

En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate

Alan Moore brukade i intervjuer efter att han gjort Watchmen säja att superhjältar snart inte längre skulle behövas.

Tillsammans med Dark Knight Eturns av Frank Miller och Art Spiegelmans Maus så brukade Alan Moores och (tecknaren) Dave Gibbons version av superhjältetroperna ständigt nämnas som ett bevis på att de tecknade serierna nu hade växt upp.

Moore själv började skriva serier utanför genren och satte i gång med flera projekt som skulle utvidga serietidningsmainstreamen.

Det gick väl så där.

Den publik som Dark Knight Returns och Watchmen fått ville kanske snarare ha fler serier av samma sort än att läsa en experimentell serie om en stadsdel i London som Moores Big Numbers som bara kom ut i två nummer. Flera andra projekt hade också publiceringssvårigheter. Som Lost Girls, menad att förnya pornografin (Lost Girls fullbordades till slut efter ett och ett halvt decennium och är ett intressant verk - men förnya pornografin är att ta i)

From Hell om Jack the Ripper är från den här tiden och det är ett av Moores starkaste verk. Men kanske inte så långt från Moores tidigare marker. Istället för en serietidningshjälte omvandlad är det här en annan skräplitteraturikon som bearbetas.

Och till slut gick Moore tillbaka till mainstreamserierna. Superhjältarna behövdes visst ändå. Om man ville bli läst.

Som en kvarleva av Moores strävan att utvidga sina ämnen finns En liten död (A Small Killing). Ett seriealbum utgivet första gången 1991 och tecknat av Oscar Zatare.

En liten död (utgiven på svenska på Epix Förlag) handlar om reklammannen Timothy Hole. Hole gick in i reklambranschen beslutad att en dag gå tillbaka till sitt politiska arbete. Men än så länge har han stannat. Hans senaste uppdrag är att lansera en läskedryck i glasnosttidens Sovjet. Överrallt ser han en pojke.

Så långt låter det som mycket annat. Och även om Moore vänder lite på en del av klichéerna så är detta lite ett problem. Watchmen, Marvelman och till och med Moores Stålmannen-serier är uppenbart bättre än andra mainstreamserier från samma tid. Medan existentiella fabler som En liten död fnns det flera andra bra exempel på också bland de tecknade serierna. Även om man vid den här tiden snarare fick gå till europeiska serier för att hitta dem. Zarates teckningar ger också albumet en europeisk känsla.

Detta hindrar inte att det är ett väldigt bra album. Hole är en karaktär av ett slag som ofta spelat biroller i andra Moore-serier. Avskild från sin omgivning och skuldtungd ältar han händelser och fantasier ständigt rädd att tappa ansiktet. Moore hoppar i tiden och visar att han även i en realistisk serie förmår bemästra mediets form.

Helt realistisk är inte serien. Här får drömmar och fantasier tränga in i världen. I en scen där Hole gräver upp en burk med insekter han en gång som liten begravt levande blir dessa stora, groteska. Här liksom en tidigare skildring av ett upplopp får Zatares bilder sin bästa effekt.

Det skulle vara lätt att i Hole se Alan Moore. Liksom han har Hole ägnat år åt en kommersiell konstform. Men det är nog för lätt. När Hole bläddrar genom ett fotoalbum känns hans tidigare ideal avlägsna. "Sjutton. Å gudar, arbetaren korsfäst på ett dollartecken. Vad var det jag kallade den? 'Kommentar till USC-Hamnarbetarnas strejk' eller nåt i den stilen. Vilka var USC-arbetarna?"

Men trots de litet sorgsna vackra bilderna är det inte självklart en historia om en förlust. Man kan se det som att Hole triumferar. Att han kommer ut segrande från striden med barnet inom sej. Med en färdig reklamidé. Ready to make a small killing.
Vi måste alla växa upp.

En del av Moores senare serier tillbaka på genremark är bra. En och annan är bättre än En liten död. Men det är lite synd att han inte fortsatte pröva också nya marker.

Nio vid regnbågens slut

Snöflingor har Gay-tema som färgtema idag. Egentligen ska man fota sina böcker men jag nämner istället nio böcker på temat som jag har och tar omslag från internet när jag hittar.
Small favors av Colleen Coover
Undertiteln är "Girly Porno Comic", men det är den enda erotiska serie där ordet bedårande dyker upp i ens huvud när man ska beskriva den.
Eclogues av Guy Davenport
Davenports berättelser är sällan öppet homosexuella men har oftast ett stråk av homoerotik. Det här omslaget är inte på utgåvan jag har. Men passar temat.
1984 av Samuel Delany
Brev skrivna av Delany 83-85. Skildrar bland annat hur AIDS, som man ännu inte riktigt vet vad det är, påverkar livet för en cruisande newyorkbo.
Lost Girls av Melinda Gebbie och Alan Moore
Dorothy från Ozböckerna, Alice från underlandet och hon från Peter Pan på nya spännande äventyr.
På Sirius finns det barn av Lorca
Lorca skrev sällan direkt om sin homosexualitet. Inte heller i denna samling barndikter.
Låta sig hända av Lotta Lundberg
En tyskalärarinna inleder ett förhållande med sin elev.
Honmänniskan av Joanna Russ
Delar av romanen utspelar sej på en värld med bara kvinnor. Homosexualitet är ett viktigt tema i Russ författarskap.
Heartburst and other pleasures av Rick Veitch med Alan Moore och S. R. Bissette
Den här samlingen av Rick Veitch-serier innehåller bland annat den första versionen av Alan Moores "The Mirror of Love", en homosexualitetens historia.

(red. Juan Gotisolos Förbjudet område glömde jag. Om hans uppväxt.