Asimov-antologier

"Margie even wrote about  it that night in her diary. On the page headed May 17, 2155, she wrote, 'Today Tommy found a real book!'"
ur "The Fun They Had" av Isaac Asimov

Isaac Asimov redigerade en stor mängd antologier. Jag har tre. Två av dem har fler redaktörer än Asimov. Fifty Short Science Fiction Tales (tillsammans med Groff Conklin), Tomorrow's children och The Future I.

Fifty Short Science Fiction Tales innehåller som titeln antyder 50 korta sf-noveller. Samt några haikun av Karen Anderson ("In the fantastic/Seas of Venus, who would dare/To imagine gulls?"). Denna bokidé har en brist. Dessa korta noveller är roligare när man börjar med boken än när man börjar bli klar med den. Uppläggen påminner för mycket om varandra med roliga (o)väntade vändnlngar (en av dessa noveller fanns med i min engelskabok på högstadiet).

Tomorrow's children är noveller med barnteman. Som Jerome Bixbys "It's a Good life" med dess allsmäktiga barn. Och Ray Bradburys hemska "All Summer in a Day".

Framtida barn är ju ett rätt logiskt tema för en antologi. The Future I har ett mer udda sådant. Den innehåller sf-noveller berättade i jag-form. Men det fungerar faktiskt rätt bra. Det är en bra blandning med olika sorters noveller. Och det gör att förstapersonsperspektivet blir tydligare, att man börjar fundera över vad valet av jag-form gör för novellerna när man läser dem.

Här läste jag först James Tiptree Jr.:s novell "Love is the plan the plan is death" som jag skrev om i går. En annan, mindre känd, av mina sf-favoriter finns också här: "The Mathenauts" av Norman Kagan ("Pataphysics, patasociology, patapsychology were wild, baffling new fields of knowledge.").

En egenhet Asimov har som antologiredaktör är att han alltid har med en av sina egna noveller i sina antologier. Ödmjukhet har aldrig varit del av hans persona. I The Future I är det "The Red Queen's Race" och i Tomorrow's children "The Ugly Boy". Bägge är med i Den senfödde som jag skrev om i förra inlägget.
Och i Fifty Short Science Fiction Tales har Asimov med "The Fun They Had" vars inledningsmening jag citerar i början av detta inlägg.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en (eller, som här, tre och tre), i alfabetisk ordning.)

Den senfödde och andra noveller av Isaac Asimov

Den senfödde är ett urval av Isaac Asinovs noveller, sammanställt av Sam J. Lundwall. Det är första volymen i Delta Förlags bokserie Science Fiction ABC.

En serie med urval noveller av sf-författare på varje bokstav: efter Asimov på A, följde James Blish på B och Arthur C. Clarke på C. ("- What about Ray Bradbury? - I'm aware of his work..." för att citera Martin Prince i ett avsnitt av Simpsons.)

En del bokstäver borde ha blivit svårare att hitta författare på än andra. Men serien slutade efter bokstaven H (kanske för att I är en svår bokstav i sammanhang).

De flesta av böckerna i serien var översatta versioner av amerikanska urval. Men i denna och nån till så var det Lundwall som stod för valet av novellerna.

Samlingen försöker visa på olika sidor av Asimovs produktion enligt förordet. Och det stämmer väl. Här finns en robotnovell (rätt menlös, men tidigare inte utgiven på svenska), lite humoristiska noveller och en av Asimovs charmiga sf-detektivnoveller.

Lite kan man så klart sakna en del noveller. Själv skulle jag till exempel haft med "Jokester" (där roliga historier visar sej vara utomjordingars sätt att studera vår psykologi), "The Billiard Ball" och "Flies" (där en man dyrkas av flugor).
Och en del andra noveller hade man klarat sej utan.

Men det är ett okej urval. Bäst i boken är titelnovellen med dess neanderthalpojke och tidresenovellen "Experiment med tiden" (som har den betydligt bättre titeln "The Red Queen's Race" i original).

Asimovs noveller är ofta lite för gammeldags för min smak. Men en del är läsvärda. Särskilt de som på olika sätt behandlar tro.

Isaac Asimovs Stiftelse-trilogi

"HANDELSMÄN... Stiftelsens ekonomiska makt växte med psykohistorisk oundviklighet. Handelsmännen blev rika; och med rikedomen följde makt...
  Man glömmer ibland att Hober Mallow började som en vanlig handelsman. Man glömmer emellertid aldrig att han slutade sitt liv som en av Handelsfurstarna..."

Trilogin som inleds med Isaac Asimovs roman Stiftelsen är en av science fiction-genrens klassiker. Och ett exempel på att sf är en rätt underlig genre.

Sf bygger inte sällan på äldre underhållningalitteratur. Vilda västern-historier och sjöfartsromaner görs om. Alexender Dumas romaner finns i flera framtidsvarianter. Så har till exempel Alfred Besters Tigermannen inspirerats av Greven av Monte Christo. Det är klart ofta blir det alls inte lika bra som Besters roman.
Asimovs främsta inspiration till Stiftelsen var Edward Gibbons Det romerska rikets nedgång och fall  - en historiebok från 1700-talet. Vilket är ett lite udda val.

Och det är en rätt udda bok. Bokens hjälte (enligt en del läsningar bokens skurk) Hari Seldon har utvecklat en historievetenskaplig teori kallad psykohistoria med vilken han kan förutsäja framtiden och se att det rymdromerska imperiet är på väg att gå under. För att förkorta tiden mellan dess undergång och framfödseln av ett nytt imperium bildar han en stiftelse. Vi får följa denna stiftelses arbete i rymd-imperialismens tjänst genom århundradena.

Man kan ha mycket att invända mot Asimovs trilogi. Historiesynen är löjlig, romanfigurerna är platta och historien upprepar sej inte. Och om den nu skulle upprepa sej så skulle den knappast göra det efter mönstret av en förlegad brittisk historiebok.
Men böckerna liknade inte något annat när de skrevs på 40-talet. Där de i framtidsoveraller dåligt förklädda vilda västern-historierna oftast förblir dåliga västerns så har Asimov skapat nåt nytt av sin omarbetning av det ronerska rikets historia. Som i dag fortfarande läses av läsare som ofta har mycket vag föreställning om roms undergång och folkvandringstiden.

Stiftelsen, Stiftelsen och imperiet och Den segrande stiftelsen kom ut som de tre första delarna av Askild & Kärnekulls science fiction-serie.

John Sladeks parodier

I slutet av John Sladeks novellsamling The Steam-Driven Boy and other stangers finns det en avdelning med tio korta texter kallad "The Parodies". Dessa är parodier på tio författare, huvudsakligen inom sf-fältet.

Författarna som parodieras får sina namn förvrängda. Philip K. Dick blir Chipdip K. Kill. Cordwainer Smith-parodin har undertiteln "A Co-ordainer's Myth". Medan J. G. Ballard får heta J. G. B-.

I novellsamlingens innehållsförteckning står också de parodierades namn utsatta med vokalerna ersatta av asterisker. Här anar man en redaktörs hand. Den första av novellerna "The Purloined Butter" hade inte detta förtydligande när den först publicerades i New Worlds Quarterly 3. Där fanns istället ett kort företal där Sladek är upprörd över att författaren Edgar Allan Poe plagierat honom ("purloined my story").

Parodin tillhör inte de mest välsedda genrerna. Och också dessa parodier ses ofta som en lättviktig del av Sladeks verk. Men även om ett par av dem (som till exempel Chipdip K. Kill-novellen) kräver att man har läst förebilden så gör Sladek berättelser som skulle kunna stå på egen fot av de flesta (och om man har läst Philip K Dick så är det en rätt förödande satir).

Sladek var i sitt författarskap ofta inspirerad av författare utanför sf-genren. Roderick lånar grepp från William Gaddis medan Joseph Hellers inflytande på långnovellen "Masterson and the clerks" är tydligt. Kanske är det därför han i dessa noveller förlöjligar inte bara genrens ofta orimliga historier eller författarnas svulstiga prosa utan också dess berättargrepp.
Att Wells-historien "Pemberley's Start-Afresh Calliope" berättas av en man som jaget träffar på en klubb får på slutet sin betydelse också för handlingen. En handling som involverar en man som säjer sej vara förföljd av tisdag morgon.
Kronologiskt ordnade efter den parodierade så bildar novellerna en liten mini-historia över sf-genren och dess stilgrepp.

Parodierna påminner mycket om Sladeks övriga verk. Inte minst de andra novellerna i samlingen. Titelnovellen är till exempel en drift med tidsreseschabloner. Hånandet av Asimovs robotlagar åtekommer i Tick-Tack. Asimov-parodin är en av de bättre.

Bäst i avdelningen är en parodi på Ray Bradbury. I den så har efter att telefonerna har blivit populära postkontoren stängts och frimärken förbjudits. Detta berättar en gammal man för sina barnbarn. Sladek prickar in Bradburys sentimentala och klagande ton. Världen har blivit sämre för att alla har för bråttom "the fast folks couldn't take the time to write or read letters". Förutom Fahrenheit 451 så lånas det från flera Bradbury-historier. Bland annat Blommande vin. När på slutet den gamle mannen och barnen äntligen bränns inne av telefonkompaniets polismän så går lågorna i höstens färger.

Lite en besvikelse är Ballard-hommagen. Som först ser ut att utgå från hans kondenserade romaner typ Skändlighetsutställningen men snarare bygger på hans tidigare mindre intressanta undergångsromaner.
Detta gör också att parodierna inte helt går fram till vad som då var genrens nu (samlingen kom 1973, ballardparodin 1969). Senare har Sladek, i formen av en recension, gjort en parodi på Michael Moorcock och därmed delvis rättat till detta.

De tio parodierna finns också i samlingen The Best of John Sladek.