Thomas Pynchons fem bästa böcker med anledning av hans 80-årsdag

I dag så fyller författaren Thomas Pynchon 80 år. När han fyllde 75 så firade jag detta med en lista med hans i mitt tycke bästa böcker. Han har hunnit ge ut en till sen dess. Men den har jag inte läst. Så detta är samma lista lite reviderad. (Hoppas han inte märker nåt.)

V.
Pynchons debutroman från 1963. Brukar nämnas när man räknar upp de bästa debutromanerna. Romanen är tydligt inspirerad av beatlitteraturen men Pynchons egna röst känns redan igen. Den är svårläst men värd det. (Romanen har inget att göra med TV-serien med de utomjordiska ödlorna.)

The crying of lot 49
I denna Pynchons tunnaste roman visar det sej att det är amerikanska postverket som har styrt världshistoriens gång. En mycket underhållande roman. Finns på svenska som Buden på nummer 49 men jag har bara läst den på engelska.

Gravitationens regnbåge
Gravitationens regnbåge är trots sin längd en bra ingång till författarskapet. Mer pynchonskt än så här blir det inte. Märklig, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Vineland
När Vineland kom ut var det Pynchons första roman på många år. Den fick ett svagt mottagande. Den är mer lättviktig än hans tidigare. Men befriad från de förväntningar som fanns när den kom är det en rätt så rolig berättelse.

Against the day
Min pocketutgåva av den här är på 1200 sidor, små bokstäver. Och det är naturligtvis för mycket. Trots allt finns det annat att göra än att läsa Pynchon. Men det är en fantastisk berättelse där pojkboksäventyr blandas med konspirationer kring lovecraftsk matematik ackompanjerat av obscena slagdängor.

Man må ha glömt vad som hände i början av boken när man kommer till slutet och det händer ofta att man går vilse i romankonstruktionen. Men när man irrar runt och försöker hitta vägen ut så finns det hela tiden allehanda häpnadsväckande ting där att se och upptäcka och när man väl kommit till sista meningen ("They fly toward grace.") så har resan nästan varit värd sitt pris.

Bob Dylan och nobelpriset

"I wish I could write you a melody so plain
That could hold you, dear lady, from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge"
ur "Tombstone blues" av Bob Dylan

Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber.

Det har talats om populism och att gynna populärkulturen. Men åtminstone sen Dylan blev hedersdoktor vid Princeton 1970 har han varit inskriven i finkulturen. Och så länge jag kan minnas har han nämnts i nobelprisspekulationerna (kanske inte lika mycket på senare år).

Om man ser till några av de andra amerikanska kandidaterna så är Joyce Carol Oates en populär och storsäljande författare. Och John Ashbery och Thomas Pynchon må skriva smal svårbegriplig poesi respektive gargantuanska modärnistiska romaner men bägge blandar in populärkulturella referenser i sina verk.
Pynchon var en gång nominerad till en Nebula (ett science fiction-pris). Han förlorade det till Arthur C. Clarke. John Ashbery har varit MTV:s poet laureate. Samtalet från populärkulturen kommer inifrån det litterära huset.

"Poesin förtvinar när den kommer för långt från musiken" skriver Ezra Pound i ABC för läsare. En invändning mot att Dylan fick priset är att han är musiker, inte författare. Men Dylans texter ligger mycket nära poesin. Och till litteraturen hör sånglyriken.
Men jag vet inte riktigt om jag instämmer i Horace Engdahls råd att läsa texterna utan musiken. Sången är ju en del av verket. (Aidan Day skriver intressant om hur Dylans sång påverkar hans lyrik i första kapitlet av Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan — en bok som jag kan rekommendera.) Och för egen del hör jag ändå melodin när jag läser texterna.

Dylan har också i sin poesi influerats av gamla amerikanska folksånger. Detta är tydligast på de tidiga skivorna. Men också den senare Dylan är mer influerad av Anthology of American Folk Music än av Dylan Thomas och Arthur Rimbaud. Ekon från gamla märkliga folksånger hörs genom hela hans ouvre.

En invändning man kan ha emot årets nobelpris är att Bob Dylan här verkar i en tradition som till stor del varit afroamerikansk och att till exempel Amiri Baraka, som liksom Dylan blandade beatpoesi och folkmusik, därför hade varit en bättre kandidat (om han inte hade varit död) från den traditionen.
Men Dylen bygger vidare på traditionen och gör (liksom Baraka) något nytt och eget av den.

Jag lyssnade igenom Dylans diskografi i början av året. Och slogs då av hur stark den faktiskt är.
Är då Dylan mer värd litteraturvärldens största pris än Ashbery, Oates och Pynchon? Alla de tre är på var sitt sätt utmärkta författare (om än, liksom Dylan, lite ojämna) som jag har haft stort nöje av att läsa. Och de hade, liksom Dylan, varit väl värda priset.

Om nån av dem hade fått priset så hade kanske artiklarna på kultursidorna handlat om deras verk. Jag minns när jag diskuterade Dylan en gång med min mor att hon då sa att det hade varit roligt om Dylan fick nobelpriset för då hade det kanske kommit intressanta närläsningar av hans texter. Jag tror inte hon hade varit nöjd med nivån på den diskussion om Dylan som har varit.

Dylan skrev en låt om när han mottog hedersdoktoratet i Princeton: "Day of the locusts". Jag hoppas han skriver en sång om sitt nobelpris också.

Förra veckan repriserade jag ett inlägg om Dylans baksidestexter. Jag har även skrivit en del annat om Dylan tidigare:
Om Bob Dylans diktroman Tarantula
Dylans roman från 1966 är inte fullt så dålig som det säjs men det är knappast för den han fått nobelpriset. Kom i nyutgåva för ett par år sedan med både svensk och engelsk text.

En lista med Bob Dylans tio bästa sånger
I dag hade jag säkert haft tio andra sånger.

The testament of Yves Gundron av Emily Barton

"All of this change is wondrous, no doubt; and yet I must admit that when I invented the harness, I did not imagine that it would bring hardship along with all this bounty. I did not know that the whole world would change when I made Hammadi her first harness."

Romanen The testament of Yves Gundrons fulla titel är The testament of Yves Gundron, yeoman farmer of Mandragora village, being a treatise on the nature of change and on the coming of the new world.
Den handlar om en by som legat avskild från resten av världen där byborna fortfarande lever i ett förindusttiellt samhälle. En dag uppfinner bonden Yves Gundron en sele. Denna uppfinning innebär stora förbättringar för folket i byn.
En dag kommer en främling till Mandragora.

Emily Bartons roman kom ut år 2000. Det var hennes debutroman. Den var en kritikersuccé och boken har en blurb av Thomas Pynchon.

Jag är väldigt förtjust i den här boken om civilisation och sånt. Barton har skrivit en roman till efter denna och håller enligt sin hemsida på med en tredje. 

Tyvärr finns inte The testament of Yves Gundron på svenska. Och den har heller inte fått så mycket uppmärksamhet här (jag hade inte hört talas om den innan jag köpte den, det var Pynchon-blurben förtjänst att jag läste den). Vilket är synd då det är en utmärkt roman.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Thomas Pynchons fem bästa romaner

I dag fyller den amerikanske författaren Thomas Pynchon 75 år. Vi firar med en lista (kronologiskt ordnad) med hans V bästa böcker:

V.

Pynchons genombrottsroman. Kanske hans bästa. Handlingen är lite knepig att förklara. Den sträcker sej över tid och rum. Ett kapitel beskriver en näsoperation. En av de mest inflytelserika amrikanska romanerna efter andra världskriget. Finns tyvärr inte på svenska.

The crying of lot 49

I denna Pynchons tunnaste roman visar det sej att det är amerikanska postverket som har styrt världshistoriens gång. En underhållande roman (men med lite svagt slut - det enda bokens många efterhärmare, Da Vinci-koden och kompani ibland fått till bättre). Finns på svenska men jag har bara läst den på engelska. 

Gravitationens regnbåge

På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Odysseus av James Joyce och Herman Melvilles Moby Dick. Men dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Vineland

När Vineland kom ut var det Pynchons första roman på väldans många år. Den fick ett svagt mottagande. Den är lite mer lättviktig än hans andra. Men befriad från de förväntningar som fanns när den kom är det en rätt fängslande berättelse. 

Against the day

Min pocketutgåva av den här är på 1200 sidor, små bokstäver. Och det är naturligtvis för mycket. Trots allt finns det ju annat att göra än att läsa Pynchon. Men det är en fantastisk berättelse där pojkboksäventyr blandas med konspirationer kring lovecraftsk matematik ackompanjerat av obscena slagdängor. 

Man må ha glömt vad som hände i början av boken när man kommer till slutet och det händer ofta att man går vilse i romankonstruktionen. Men när man irrar runt och försöker hitta vägen ut så finns det hela tiden allehanda häpnadsväckande ting där att se och upptäcka och när man väl kommit till sista meningen ("They fly toward grace.") så har resan nästan varit värd sitt pris.

Åtta länkar en lördag

Blindpassasjer
Den norska sf-serien Fripassageraren kan man se på norsk TVs hemsida.

Kultserie fra 1978
Och man kan läsa mer om serien, med fler länkar, ovan.

SF-bokhandeln i Malmö rekommenderar Anno Dracula av Kim Newman
Som äntligen ska komma/har kommit i tryck igen.

Coppola's Dracula av Kim Newman
Newmans roman utspelar sej i en värld där Dracula lyckas med det uppsåt han har i Bram Stokers roman och gifter sej med den engelska drottningen. Det finns flera berättelser i samma värld, romaner och noveller (det ska snart komma ännu en roman). Den bästa är den här långnovellen där Francis Ford Coppola ska filmatisera Stokers roman. Filmen i novellen har stora likheter med Apocalypse Now.

Parningsritualen och det tredje könet i Lilith's Brood
Snöflingor bland regndropparna skriver om Octavia Butlers roman Lilith's Brood.

De bästa dinosaurierna i seriernas värld
Från den rosafärgade Devil Dinosaur till Tyrannosauros Reich, en tysktalande skräcködla i nazistuniform.

Norskt överlagt översättarmord på Thomas Pynchon?
Oversetterblogg om en ovanligt negativ recension av en norsk översättning av Thomas Pynchons Against the day (Mot dagen) på norsk). Översättaren svarar och antyder i sin tur att Anmelderen har plagierat sin recension.
Den här striden skulle nog roa Pynchon.

Denna text har för detta inlägg översetts och förkortats

Nu för tiden börjar böcker bli allt längre. Det har nu varit mode i perioder med långa romaner. Det går över.
Längre klassiker gavs förr ofta ut i förkortade versioner. Dessa förkortningar varierade i kvalité. Men många av dem var väl gjorda.
Men av någon anledning har de slutat med denna tradition. Trots att det finns många böcker som skulle tjäna på att överses och förkortas. På spaning efter den tid som flytt, Gravitationens regnbåge och den där nya Robert Bolano.
J. R. R. Tolkien.
Förhoppningsvis så kommer man snart återigen att inse fördelen med detta förfaringssätt och med varsam hand förkortade utgåvor av nyare klassiker kommer att pryda bokhandlarnas hyllor.

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")

Tre tegelstenar

Lyrans senaste tematrio handlar om tegelstenar. Alltså riktigt tjocka böcker. Som dessa tre:

Alain René Le Sage - Gil Blas
"I dag regnar det. Min dotter ligger på sängen och läser Gil Blas. Hon ropar lyckligt:
- Nu kastas han i fängelse, nu pryglas han, nu bestjäls han.
Och jag vet att barnet förenar nytta med nöje och på en gång bildar sig i den klassiska litteraturen och lär sig känna igen det mänskliga beteendemönstret." (Jan Myrdal, ur Söndagsmorgon)
Gil Blas kom ut under första hälften av 1700-talet. Den skildrar det dåtida samhället genom att låta sin huvudperson passera genom det, ständigt bytande roller. Den lär ha blivit kallad den första moderna romanen. Men så där väldigt modern är den väl inte i sin uppbyggnad. Det är en pikareskroman. Och som i såna så händer först en sak och sen en annan. Vilket kan vara påfrestande för den som är van vid mer sofistikerade romanstrukturer. Det är dock ett hinder som är väl värt att ta sej över.
Det finns förkortade versioner av boken. De bör man undvika (medan varsamt förkortade versioner av de två romanerna nedan vore en utmärkt idé).

Marcel Proust - På spaning efter den tid som flytt
Den här är i och för sej uppdelad i sju böcker. Men flera av de är tegelstenar i egen rätt.
Att en skildring av sällskapslivet i Paris ska kräva en tretusen sidor skulle man kanske inte tro. Men Prousts roman innehåller en hel del annat. Kärlek och sorg och sånt. Allt nästan patalogiskt utsökt och detaljerat beskrivet.
Då boken är så lång är det kanske inte så underligt att den tar ett tag att komma in i. Och vid porten har man dessutom den där uttjatade madeleinekakan och dess odör i sin väg. Att Proust har en lte väl pedagogisk version av sinnesförnimmelse leder till minnen i början av boken kan jag se vitsen med. Men så ofta som avsnittet citerats så har det förvandlats till en parodi på sej självt.
Kanske kan det vara en idé för en förstagångsläsare hoppa över första delen och börja med I skuggan av unga flickor i blom i stället. That's a good one.

Thomas Pynchon - Against the day
1220 sidor är min pocketutgåva av denna Pynchons nästsenaste roman från 2006. Och det med rätt små bokstäver. Men Pynchon späckar romanen med bisarra händelser och märkliga karaktärer. Pojkboksäventyr och lovecraftsk matematik ackompanjerat av obscena slagdängor. Man må ha glömt vad som hände i början av boken när man kommer till slutet och det händer ofta att man går vilse i romankonstruktionen. Men när man irrar runt och försöker hitta vägen ut så finns det hela tiden allehanda häpnadsväckande ting där att se och upptäcka.

Decenniets tio bästa böcker

Den ekelöfskt betitlade bloggen Bokstävlarna uppmanade igår en att lista 00-talets bästa böcker (uttrycket 00-talet har nu tillfälligt kommit tillbaka efter att inte ha använts på åtta år). Så varför inte. Listan har en stark kantring åt dem av de böcker jag läst som jag också äger. Då det är enklare att kolla årtal i såna. (Många böcker jag trodde var från detta decennium visade sej komma från 90-talet. En från 80-talet). I alla fall:

Simon Armitage - Sir Gawain and the green knight

Och vi börjar med en bok från 1300-talet. Armitages tolkning till modern engelska kom häromåret.

John Ashbery - Flickor på flykt
Ashberys poesi har blivit lite svagare med åren men den här långdikten tillhör hans allra bästa verk.

Emily Barton - The testament of Yves Gundron

Peter Carey - True history of the Kelly Gang
En vilda västern. Fast australiensisk sådan.

John Clute - Appleseed

Jenny Erpenbeck - Ordbok

Lars Jakobson - I den röda damens slott

Thomas Pynchon - Against the day

Lev Rubinstein - Tiden går. ur det strora kartoteket
De flesta av Rubinsteins kartotekkort är nedskrivna på 1900-talet. Men den hittills mest kompletta utgåvan kom i Ryssland år 2000. Detta till svenska översatta urvalet kom 2001.

Amin Zaoui - Kvinnoväktarna
Arabisk roman. Påminner lite om Kassius.

Blurbar

En blurb är ett citat på ett bokomslag om hur bra, eller i undantagsfall om hur dålig, boken i fråga är. Denna bok kommer att förändra ditt liv. Den kommer att göra dej utfattig och oälskad men det kommer att vara värt det. Och liknande. Ofta är det om det är en nyutgåva av en bok utdrag ur recensioner i tidningar.

Vid förstautgåvan av en bok är det vanligt att man låter en annan författare läsa boken innan och uttala sej. Detta kritiseras ofta. Liksom lärare ofta i stor utsträckning umgås med andra lärare och ninjor med andra ninjor så brukar författare ingå i författarkretsar. Blurbarens förhållande till den författare vars bok ska blurbas säjs påverka blurbandet mer än bokens blurbbarhet.

Nu tror jag att de flesta tar de här lovorden på ett bokomslag med en nypa salt. Själv kan jag bara komma på två tillfällen när jag valt att läsa en bok pågrund av en blurb på omslaget. Dessa tyckte jag var väldigt bra. Kanske har citat på bokomslag påverkat mitt val av läsning även i fler fall. Men om jag skulle läsa en dålig bok därför att bokens omslag påstår att den är bra så tror jag inte att jag skulle hysa så pass mycket agg mot blurben i fråga att jag kom ihåg den.

Ian McDonalds debutroman Desolation Road hade i den pocketutgåva jag läst fullt av utdrag ur recensioner. Men det lovord som fick mej att läsa boken var kanske inte på grund av vad det stod så mycket som vem som hade skrivit blurben. Philip José Farmer citerades "This is the kind of novel I long to find yet seldom do - extraordinary and more than that!". Och det tycker jag att, möjligen minus utropstecknet, boken levde upp till.

Den andra blurben tillhör en av de mer kända blurberna. Emily Bartons debutroman the testament of YVES GRUNDRON hade på sin första utgåva, liksom senare, en blurb av Thomas Pynchon. Pynchon säjer nej till alla intervjuer och det finns inga kända foton av honom från senare år. Men att skicka ett ex av en okänd författares första roman och be om en blurb fungerar visst bättre än att be om ett signerat foto.
"Blessedly post-ironic, engaging and heartfelt - a story that moves with ease and certainty, deeply respecting the given world even as it shines with the integrity of a dream". Åtminstone jag kunde inte motstå denna blurb på Bartons för mej då okända bok. Och det är en fascinerande roman, om än med vissa typiska debutproblem. Och jag borde läsa hennes andra roman.

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)

Åtta länkar en lördag

This is a comic book
Konstutställning med tecknade serier av Dorothy Gambrell, John Porcellino med flera på Mahan Gallery.

This is This is a comic book
Mer om utställningen på J. Caleb Mozzoccos blog Every day is like wednesday

Thomas Pynchon och serietidningar, serietidningar och Thomas Pynchon
Artikel om seriereferenser i Pynchons författarskap. Från Plastmannen till Krazy Kat.

"Det är lite grann som att förvänta sig en tegelsten i huvudet och istället få grus i skon."
Lazy på Laziest girl in town om den senaste Pynchon, Inherent Vice, som hon inte tyckte var konstig nog.

Fun with God
Kortfilm av och med Tony Millionaire. Teologi/slapstick.

Morrison's DRIVEL
Tidig krönika av Grant Morrison. På Morrisonexperten Timothy Callahans blog GeniusboyFiremelon

Abhay Koslays Bram Stokers Drakula del 3
Tredje delen är inte lika bra som de två föregående. Kanske börjar skämtet bli lite tunnt. Eller så är det att det är för lite skatologi. Jag föredrar mina vampyrhistorier med skatologi i. Men där är jag kanske gammeldags.

Sweet Sue - Queen of Dolls
Medan onda gulliga dockor alltid är roliga. Från Mike Sterling's Progressive Ruin

Tre outlästa

Lyrans tematrio handlar idag outlästa böcker. Hon uppmanar en att skriva om tre böcker man inte läst klart och varför.

Mason & Dixon av Thomas Pynchon
Jag har läst alla de andra Pynchonarna. Men av nån anledning lyckas jag aldrig komma in i den här. Ändå ser man ofta att folk har just den här Pynchon som sin favorit.
Jag har påbörjat den flera gånger. Och jag kommer att försöka igen.
Att boken är närmast oanständigt lång är naturligtvis en delförklaring till att jag inte läst hela.

Texte zu Methode und Praxis 1 Jugendschriften 1835-1841 av Karl Marx
Till min stora förvåning räckte inte min tyska för att läsa den unge Marx avhandling om atomens idéhistoria (min 2a i tyska skulle kanske ha varit en ledtråd.)
Boken har lite kortare texter också som jag har läst. Bland annat hans ungdomspoesi. De är inte så bra. Avhandlingen är på sitt sätt intressant (jag har läst om den hos andra författare).
Fler böcker än man kanske vill erkänna lyckas man inte komma igen för att de är för svåra för en.

Wild Seed av Octavia Butler
Medan jag inte läste klart den här av samma anledning som de flesta böcker jag inte läser ut. Trots att jag tyckte det jag hade läst var bra kom den att läggas åt sidan så pass lång tid att jag skulle behövt börja om från början samtidigt som jag hade kommit rätt så långt in i den.
Butlers berättelse handlar om en slags övermänniskor, inte helt olika mutanterna i X-men, och följer en ung afrikansk kvinna som sluter sej till dem. Jag har för mej den var rätt bra. Kanske har det gått tillräckligt lång tid för att ge den en chans till.

John Crowleys roman Lord Byrons roman Aftonlandet

Romanen Lord Byrons roman - Aftonlandet börjar med en kort biografi över Ada Lovelace, Lord Byrons dotter. Den slutar med orden "OBS sidan under konstruktion". Ada Lovelace arbetade med Charles Babbage på en proto-dator. I den delen av romanen som utspelar sej i nutid kommer Alexandra Novak, en ung kvinnlig forskare som jobbar på en handskriftssida på nätet, på spåren på ett försvunnet manuskript av Lord Byron medan hon undersöker papper som Ada Lovelace lämnat kvar.
Lord Byrons roman - Aftonlandet är den första roman av John Crowley som kommit på svenska. Annika Preis översättning gavs ut 2006 bara året efter originalversionen. På fliken till romanen står i den mycket korta biografin över Crowley att han "tidigare har skrivit en rad romaner." Ingen av dessa nämns vid namn.

John Crowley är en författare som har stått på min att-läsa-lista sen jag läste en intervju med honom i Locus. En anledning till vagheten i beskrivningen ovan är att hans verk verkar vara aparta och svåra.

John Crowley skriver en slags fantasy. Men han är också Harald Blooms favoritförfattare. Vilket kanske talar för att det inte direkt är Harry Potter som Crowley skriver. Michael Dirda talar om "antiquarian romances" och nämner som exempel bland annat Crowleys gargantuanska svit Ægypt och Umberto Ecos Rosens Namn. John Clute föredrar att kalla egentligen samma slags böcker för "Fantasy of History". John Crowleys Little, Big och "nästan allt Pynchon publicerat" är bland hans exempel på genren. Som enligt Dirda, om jag får förenkla något, handlar om juxtapositionen mellan nuet och det förflutna; beskrivande vördnadsvördande konspirationer med en hel del pastischer. Clute i sin tur tillägger Labyrinter, Sfärernas Musik, Änglar som Knullar och Början och Navet och Slutet på Världen som ingredienser i den här sortens romaner. (Clute har ingen skarp gräns mellan när han skämtar och när han är allvarlig.)

Den här sortens konspirationsböcker har ju på senare tid nått även den populärare litteraturen. En svagare variant är den som handlar om söket efter ett försvunnet manuskript. Och det utan att leda hjälten på spåret av en mystisk kabal.
Den uppenbara höga svårighetsgraden hos Crowleys verk tillsammans med att han inte funnits på svenska har gjort att jag innan Lord Byrons... endast hade läst novellen "Gone" som jag tyckte var bra. Jag tvekade leta inför att läsa den här. Boken har fått goda recensioner men jämfört med Crowleys tyngre verk verkar det vara lite av en bagatell. Och inte nog för att man skulle kunna anse sej ha läst Crowley.

Romanen är, som såna här böcker oftast är, uppdelad på två delar. Nutidens sök efter manuskriptet och själva manuskriptet samt Adas noter till det. Lord Byrons roman utgör huvuddelen av boken. Nutidshistorien är gjord som en brevroman (fast mest med e-post) och har en far/dotter-historia som speglar Byrons. Jag har aldrig läst Byron så den historia om honom som ges genom de här mailen var bra att känna till. Också jakten på manuskriptet lyckas på något sätt bli spännande. Själva romanen i romanen är en fascinerande hybrid mellan olika av 1800-talets populära litterära genrer. Och om jag i början av boken lite snabbskummar delar av de mer högtravande passagerna så finner jag mej mot slutet av historien rätt fast.

Den här romanen kanske inte gör att jag kan säja ha läst Crowley. Men den gör mej ännu mer driven att någon dag faktiskt ta mej an hans större verk. Helst då i översättning.

Dhalgren, Delany

"'I've probably made all sorts of mistakes, I know.'
He finished reading it and looked up, confused.
'How'd you do that?'
'It stayed with me, very clearly.'
'All of it?'
'It's only eight lines, isn't it? It sticks very persistently in the mind. Especialy considering it doesn't rhyme. Did I make any terrible mistakes?'
'You left out a comma.'
...
"is it all right that I remembered your poem; and wrote it down?'
'Eh...yeah." He smiled and wished desperately she would correct that comma."

Huvudpersonen i Dhalgren, kallad Kid eller ibland Kidd (han har glömt sitt namn) ser bara det saknade kommat när han ser på en renskrivning av sin dikt. De dikter han skriver ges ut i en volym och, åtskilliga hundra sidor senare, säer förläggaren som gått genom dikterna att han lagt till ett komma, samma komma, som han tyckte fattades. Kommat fanns aldrig med i Kids originaltext till dikten.

Dhalgren skrevs av Samuel R. Delany mellan åren 1969 och 1973 efter att först ha haft svårt att få boken publicerad kom den ut 1975 och blev en stor försäljningssuccé. Den 900-sidiga romanen handlar om en stad: Bellona som blivit avskärmad från resten av världen. Varför förklaras aldrig riktigt. Till denna stad kommer en halv-indian som förlorat minnet. Folket i staden, som är väldigt lika newyorkare anno 1969, börjar kalla honom the kid.

I introduktionen till Delany-brevsamlingen 1984 menar Kenneth R. James att en jämförande läsning med Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, "that other gargantuan novel of social system-and-chaos" borde göras. Och ett recensionsutdrag på baksidan av den pocketutgåva jag läst kallar boken en "Joycean tour-de-force of a novel". Och Dhalgren har ryktet att vara en svår, experimentell roman. Men merparten av Delanys text är egentligen jämförelsevis rätt enkel. Det är först de sista 100 sidorna som det direkt experimentella, sidor med text infogade i huvudtexten, tar vid (att en 900-sidig roman går och blir mer svårläst de sista 100 sidorna är faktiskt lite irriterande.)

En av anledningarna till Dhalgrens rykte som en svår roman är att det är en genreroman. Delany hade tidigare skrivit SF-romaner som fått en viss framgång. Dessa var tematiskt radikala men formmässigt konservativa. Inom SF-världen fanns ett stort motstånd mot Dhalgren som inte minskades av att boken gick och sålde över en miljon exemplar.

Mycket av boken hade kunnat stå kvar som den är även om den skrivits som en vanlig roman. Kid samtalar visserligen med en man som gått på månen, i ett av de bästa avsnitten av boken, men sen några år tillbaka hade det ju kunnat vara med i en realistisk roman. De dagar Kid förlorar tjänar mer som ett modernistiskt stilgrepp än som en SF-markör. Men i och med att boken är en science fiction-bok tenderar läsaren värdera dessa tidsförskjutningar annorlunda.

I sina senare kritiska arbeten har Delany menat att SF som paralitteratur snarare än att avgöras av innehåll som rymdvarelser eller avskärmda städer i den nära framtiden utan att det finns förförståelser, en slags tolkande protokoll för texten. Att vi vet att en text är genre gör att vi läser den annorlunda.

Att Delany ändå skildrar det sena sextiotalets motkultur är rätt uppenbart. Men när han vid ett tillfälle kallar det kollektiv huvudpersonen på pikareskt vis blivit ledare för för blomsterbarnens efterföljare så är den tvetydighet som genren ger till tidsperspektivet säkert medveten. Vi vet inte om han menar att den faktiska sena sextiotalsscenen som han skildrar är efter hippiekulturen eller om beskrivningen har att göra med bokens nära-framtid:scenario.

Romanen har kanske inte så mycket till handling. Kid driver omkring genom staden. Hans flickvän spelar munspel, hans femtonåriga pojkvän är omogen. Han hamnar i slagsmål, blir en berömdhet. Boken handlar inte så mycket om det som händer som om hur man beskriver det som händer. I en scen följer Kid med en ny bekant på en tur genom staden och bemärker att det alltid är en ny stad när man vandrar med någon ny.

Också de många sexskildringarna, för sin tid djärva beskrivningar av både homo- bi- och heterosexuella kombinationer, som var en anledning till försäljningssuccén (förutom citatet om Joycean ovan och det Umberto Eco-citat som finns på de flesta Delanyböcker så är det tredje citatet ur en recension i Penthouse) handlar mycket om hur olika människor skildrar samma situation annorlunda. Trots alla trekantsskildringarna handlar Dhalgren snarare om det där saknade kommat.

De tio bästa konstiga, obscena böckerna

Om nu Dhalgren kanske inte helt lever upp till sitt rykte såsom udda och oanständig så finns det ändå en massa andra romaner som kan komma till ens räddning.

Det finns naturligtvis verk som är konstiga utan att vara obscena, och de som är obscena utan att vara konstiga men här följer tio böcker som har gott om båda delarna

Guillaume Appollinaire - De elvatusen spöna
Den första svenska utgåvan var kraftigt censurerad. Jag kan lite förstå det.

Georges Bataille - Ögats historia

William S. Burroughs - Biljetten som sprängdes
Naked Lunch må vara både konstigare och obscenare men den här är till skillnad från den också bra.

Chaucer - Canterbury Sägnerna
Obscenare då, mer udda nu.

Alfred Jarry - Övermannen

Petronius - Satyricon
Klassikern i sammanhanget.

Thomas Pynchon - Against the Day
Den obscena kvaliteten hos hans verk tas inte alltid upp när man talar om Pynchon. Men den senaste 1200-sidors romanen hade gott omvaran. Plus rosa talande bakverk.

Joanna Russ - Honmänniskan (Female Man)
Från samma tid och samma rörelse som Delanys Dhalgren (Russ tackas i början av boken).

Vladimir Sorokin - Blått Fett
Stora delar av den ryska litteraturen parodieras, förvrängs till en obscen karikatyr.

Elisabeth Vonarburg - The Maerlande Chronicles
Fransk-kanadensisk framtidsroman om ett samhälle där kvinnorna styr.
Här blir våra normala seder sedda såsom obscena.

Läst i veckan

Thomas Pynchon: Against the day

Det finns långa böcker längre böcker och Pynchonar.
Tog väl lite mer än en vecka.
Och om jag fått fem frågor på boken är jag inte säker på att jag skulle erhållit min bokförallabok.

Anarkister tidsresor perversioner och explosioner. Som i all god litteratur.

En ny tunn liten pynchon

Apropå på anxiety of influence(eller hur det stavas) så har John Clute en artikel om moorcocks inflytande på pynchon i nya science fiction weekly(http://www.scifi.com/sfw/books/column/sfw14197.html)- fast jag är inte säker på att han menar att detta inflytande är direkt.
De verk av Michael Moorcock som Clute tar upp var en gång väldigt inspirerade av Pynchon främst "V".
I det av Michael Moorcock redigerade sf-magasinet New Worlds fanns i början av sjuttitalet många noveller som var starkt Beckett-influerade. I Samuel Beckets 80-talsproduktion finns åtminstone två noveller som ser ut att passa in i New Worlds.
Det är inte omöjligt att Beckett hade influerats av New Worlds men det är troligare att den gemesamma inspirationen i sammanhanget var den yngre Beckett.
John Clutes artikel är intressant vilket hans kolumn ofta är fast den är gömd i sci fi channels webzine.