Det dialogiska ordet av Michail Bachtin

 "Rabelais [nämner] konstnären Zeuxis som dog av skratt vid åsynen av ett porträtt av en gumma som han själv hade målat."

övers. Johan Öberg

Michail Bachtins verk är lätt att ta till sej. "Som ingen annan av hans yrkeskollegor verkar det som om Bachtin sätter något i rullning inom dem som läser honom" skriver Göran Greider i essäsamlingen Det levande löftet. 

Greiders essä handlar om Bachtins idé om den dialogiska texten (och är delvis en uppgörelse med denna). Det är nog hans mest populära teori. På 90-talet kunde det mesta påstås vara dialogiskt på svenska kultursidor.

Därför är det kanske inte så konstigt att Det dialogiska ordet fått sin titel efter denna teori. Trots att en lång text om kronotopen dominerar boken.

Kronotop är en term tagen från den matematiska naturvetenskapen (Bachtin var trots allt en sovjetisk litteraturvetare). Och en undersökning av tids- och rumsformer i litteraturen kan låta krångligt. Men denna och de andra texterna i boken är mycket fängslande och faktiskt hyfsat lättlästa.

I slutet av "Svar på en fråga från 'Novyj mir'" efterlyser den åldrade Bachtin "en vetenskaplig utforskande djärvhet, utan vilken det är omöjligt att nå höjderna eller sänka sig ned i djupen".
Det dialogiska ordet är ett exempel på en sådan djärvhet.

Jag länkar till skrattets historia

"Vi sade att varje social grupp och varje yrke hade sina egna favoritsvordomar.[...]När den unge Gargantua kommer till Paris och börjar bli trött på alla nyfikna och närgångna blickar, dränker han folkmassan i sin urin. Rabelais beskriver inte folkmassan, utan återger alla svordomar och förbannelser som bryter fram ur denna folkmassa, och vi hör och kan lyssna oss till dess sociala sammansättning. Så här låter det:"
 ur "Kapitel II. Torgets språk i Rabelais' roman" i Rabelais och skrattets historia av Michail Bachtin, övers. Lars Fyhr

Nästa bok i min boksamling är Michail Bachtins Rabelais och skrattets historia. Den har jag skrivit om HÄR.

10 bra ryska böcker

M. Agejev - Roman med kokain
Roman om en kokainmissbrukare åren runt oktoberrevolutionen.

Michail Bachtin - Rabelais och skrattets historia

Velimir Chlebnikov - Baklängesvärlden
En samling dikter och prosastycken av den främste av de ryska futuristerna. Som berättelsen Ka.

Aleksandr Fadeev - Förintelse
Fadejev (som hans namn oftare transkriberas) är mest känd för att han senare blev generalsekreterare i det sovjetiska författarförbundet. Vilket kanske inte får hans böcker att verka särskilt lockande. Men den här romanen från 1927 om ett partisanförband under inbördeskriget efter revolutionen är riktigt stark.

Nikolaj Gogol - Döda själar
Klassiker kan ibland kännas lite sega, men Döda själar är fortfarande en rolig och levande roman.

Ilf & Petrov - Tolv stolar
Sovjetisk humor när den är som bäst. Möjligen säjer det något om det sovjetiska samhället att denna dess mest framgångsrika satiriska roman riktar sin udd mot rikets medborgare snarare än dess makthavare.

Lev Rubinstein - Tiden går
Med undertiteln "ur Det stora kartoteket". Dikter och kortprosa nedskriven på kartotekskort. Som barndomsskildringen "Mor var rar" i 83 korta stycken.

Vladimir Sorokin - I det heliga Rysslands tjänst
Den bok på listan som jag läste senast. Utspelar sej i ett framtida Ryssland som isolerat sej från den dekadenta omvärlden. Huvudpersonen är en av den nya ordningens hejdukar. En smädesskrift om smädesskrifter.

Bröderna Strugatskij - Picknick vid vägkanten
Denna sf-klassiker handlar om ett område som, efter att rymdvarelser landat där och sen gett sej av, fått diverse underliga egenskaper. Det säjs att det mitt inne i den så kallade Zonen finns ett rum där ens innersta önskningar blir uppfyllda.

Nikolaj Tjernysjevskij - Vad bör göras?
Roman från 1860-talet som påverkat Zola, Strindberg, Dostrojevskij och många andra.
Men minst lika bra som de verk den inspirerat.

(Från den 12:e juni (Rysslands nationaldag) 2010).)

Rabelais och skrattets historia

Om man skulle få för sej att läsa igenom alla mina inlägg här (och jag kan inte komma på någon bra anledning till varför man inte skulle göra det) så skulle ordet karnevalisk nog dyka upp rätt ofta. Oftast helt utan förklaring.

Det är en term som Michail Bachtin använder i Rabelais och skrattets historia (1946). Som handlar om medeltida fester och texter och pjäser om dessa och hur de påverkat Rabelais. Bland annat får man höra talas om Nemo. En man för vilket allt är tillåtet. Då det i den latinska översättningen av Bibeln radas upp flera saker som "nemo", alltså ingen, får göra. Nemo får ta sej två fruar.

Den svenska titeln är lite missvisande. Bachtin har ett mer begränsat ämnesområde (undertiteln "Francois Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen" är en bättre beskrivning av vad boken handlar om - men kanske inte lika kommersiel).

Titeln har tagits från första kapitlet. Som heter "Rabelais i skrattets historia" och har till motto ett citat av A. I. Herzen: "Det skulle vara utomordentligt intressant att skriva skrattets hisoria". Herzen var en rysk 1800-talsrevolutionär som flitigt citerades i sovjetiska humanioraavhandlingar som den här.
Bachtin bygger på en rysk forskningstradition.

Förutom boken om Rabelais så är Bachtin mest känd för att ha skrivit om Fjodor Dostojevskij. Rabelais och Dostojevskij är ett lite besynnerligt par när masn tänker på det.

För sina idéer om en dialogisk och mångstämmig roman så byggde Bachtin upp en slags ideell Dostojevskij, vars romaner passade in på Bachtins teorier.
Det finns inslag av detta även i nans arbete om Rabelais - som i god sovjetisk anda blir utsedd till att vara en grotesk realist (realism var närmast en moralisk fråga i den sovjetiska litterära överbyggnaden).
Men allt som allt är det en lärorik underhållande bok.

10 bra ryska böcker

I dag är det Rysslands nationaldag. Och därmed denna lista:

M. Agejev - Roman med kokain
Roman om en kokainmissbrukare åren runt oktoberrevolutionen.

Michail Bachtin - Rabelais och skrattets historia
Om jag ibland använder ordet karnevalisk lite för ofta så är det den här bokens fel. En litteraturhistorisk text om medeltida festspel och sånt.

Velimir Chlebnikov - Baklängesvärlden
En samling dikter och prosastycken av den främste av de ryska futuristerna. Som berättelsen Ka.

Aleksandr Fadeev - Förintelse
Fadejev (som hans namn oftare transkriberas) är mest känd för att han senare blev generalsekreterare i det sovjetiska författarförbundet. Vilket kanske inte får hans böcker att verka särskilt lockande. Men den här romanen från 1927 om ett partisanförband under inbördeskriget efter revolutionen är riktigt stark.

Nikolaj Gogol - Döda själar
Klassiker kan ibland kännas lite sega, men Döda själar är fortfarande en rolig och levande roman.

Ilf & Petrov - Tolv stolar
Sovjetisk humor när den är som bäst. Möjligen säjer det något om det sovjetiska samhället att denna dess mest framgångsrika satiriska roman riktar sin udd mot rikets medborgare snarare än dess makthavare.

Lev Rubinstein - Tiden går
Med undertiteln "ur Det stora kartoteket". Dikter och kortprosa nedskriven på kartotekskort. Som barndomsskildringen "Mor var rar" i 83 korta stycken.

Vladimir Sorokin - I det heliga Rysslands tjänst
Den bok på listan som jag läste senast. Utspelar sej i ett framtida Ryssland som isolerat sej från den dekadenta omvärlden. Huvudpersonen är en av den nya ordningens hejdukar. En smädesskrift om smädesskrifter.

Bröderna Strugatskij - Picknick vid vägkanten
Denna sf-klassiker handlar om ett område som, efter att rymdvarelser landat där och sen gett sej av, fått diverse underliga egenskaper. Det säjs att det mitt inne i den så kallade Zonen finns ett rum där ens innersta önskningar blir uppfyllda.

Nikolaj Tjernysjevskij - Vad bör göras?
Roman från 1860-talet som påverkat Zola, Strindberg, Dostrojevskij och många andra.
Men är bättre än de verk den inspirerat.

Ola Larsmo och det dialogiska

I det där manifestet som var populärt att tala om för ett tag sen så fanns historiska romaner som en av de saker undertecknarna med Jerker Virdborg i spetsen lovade att inte skriva.

En författare som i flera av sina romaner utgått från den historiska romanen är Ola larsmo.

I DN skriver han nu i frågan.

Larsmo tar inte direkt upp den punkten på manifestet. Utan riktar in sej på dess hyllande av berättandet. Som Larsmo tycker författarna till manifestet, med många andra, ser alldeles för okritiskt på.

Flera kritiska röster mot Berättelserna kom i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Några nämns i artikeln. Larsmo gav 1990 ut essäsamlingen Odysséer där han, bland annat, skriver om realism och ett par svenska författare (Lars Andersson, P. C. Jersild med flera) som brukar säjas ingå i en svensk berättande tradition. Dessa essäer är påverkade av tidens postmoderna idéer. Intressant nog tar han där också upp en del av de "sjuttiotalister" (författare som debuterat under 70-talet) som Larsmos författargeneration enligt artikel stod i opposition emot. Det är en underhållande läsning.

En sak jag själv tyckte var lite underligt med Virdborgarnas manifest, som jag annars varken blev särskilt begeistrad eller upprörd över, var förebilderna i början. Moberg och Lagerlöf och de. Själva idén att de skulle utgöra en och samma tradition.

En del av Larsmos exempel är lite svaga. En anti-revolutionär slogan är väl til syvende og sist också en slogan. Särskilt om den utropas av en tråkig rockgrupp. Och de Kina-vänliga skandinaviska författarna var ofta formmässigt intressanta.

Men hävdandet av värdet av de polyfoniska rösterna, det dialogiska för att - som Larsmo gör - tala med Bachtin är intressant. Larsmos senaste Jag vill inte tjäna fick sin styrka genom att olika röster (och syner) fick beskriva romanens värld.

"Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans." Larsmos romaner är på sitt sätt realistiska och berättande. Både de som utspelar sej i historisk tid och hans tidiga samtidsromaner. Men han har hela tiden attackerat sina berättelser, Berättelsen, från olika håll.

När Larsmo säjer att romanen räddar oss från de entydiga berättelserna kan jag lite tycka att det riskerar bli samma slags hyllande som i den Virdborgska kören. Jag har läst flera polyfoniska romaner som jag har svårt att se skulle kunna rädda någon eller något. Flera av dem skrivn av den Dostrojevskij som Bachtin byggde sin dialogiska teori på. Fler röster blir inte automatiskt bra.

Tematrio - Kalas, firande och karnevaliska fester

Lyrans tematrio handlar idag om kalas och firande.

Att ha en litteraturhistorisk avhandling bland de tre böckerna är kanske att bryta mot tematrioregelverket. Men den bok jag först kom att tänka på är Rabelais och skrattets historia av Michail Bachtin.

Bachtin tar upp, och citerar längre delar ur, flera gamla skildringar av karnevaler och liknande. Antika liksom medeltida skrifter. Han beskriver också rent faktiskt förekommande fester som Dårarnas fest i medeltidens Frankrike. Han visar också hur många av episoderna i Rabelais romaner (Den store Gargantuas förskräcklige leverne och de andra), även de som inte direkt beskriver fester, utgår från ett karnevalens språk.

I novellen Ej blott i juletid av Heinrich Böll så drabbas faster Milla av ett nervsammanbrott och är bara lugn så länge man firar jul. Så jul firas året runt. Vilket får omvälvande resultat för flera andra i familjen. En blir djupt religiös, en annan en fanatisk kommunist. Novellen finns i samlingen Doktor Murkes samlade tystnad och andra satirer.

Fester spelar en stor roll i alla John Steinbecks tre Cannery Row-romaner. Men Det stora kalaset(på originalspråket kallad Cannery Row - det verkar som om det här är en bok som ofta läses på engelska, men översättningen är helt okej) verkar passande i sammanhanget. Det handlar om två fester som hålls för Doktorn (som har huvudrollen i den senare En underbar torsdag) - den första är riktigt misslyckad och förstör Doktorns hem, den andra på Doktorns födelsedag (som inte är hans födelsedag) blir bokens final.

It is time to keep our appointment with the Wicker Man - om en karnevalisk b-film

I den engelska skräckfilmen Wicker Man från 1973 så anländer den djupt kristne polisen Howie till ön Summerisle där de gått tillbaka till att dyrka de gamla hedniska gudarna.

Skräckfilmsepitetet ifrågasätts ibland när det gäller denna film av Robin Hardy. Då det inte förekommer varken monster ellermer än ett dödsfall. Men den spelar emot skräcktroper. Som den mystiska byn och dess underliga seder. En scen med en fiskmask kan få en att tänka på H. P. Lovecrafts "The Shadow over Innsmouth".

Egentligen är dessa seder inte direkt mystiska. De förkristna ritualer och firande som finns i filmen bygger på faktiska seder. Visserligen förekom nog inte människoffer (troligtvis romersk propaganda som övertagits av de kristna historieskrivarna) men traditionen är i filmen inte kontinuerlig utan återuppväckt, återskapad.

Det finns en komisk tradition beskriven i Michail Bachtins Rabelais och skrattets historia där liknande symboler för mat, sex och död som i denna film spelar en stor roll. En John Barleycorn-figur finns till exempel i filmen (dock inte sången. Den märkliga musiken är nykomponerad endast påverkad av de traditionella brittiska balladerna.)

I början av filmen blir Howie serverad konserverade missfärgade bönor av värdshusvärdens dotter, spelad av Britt Ekland. Då han klagar på maten säjer hon att det finns annat i livet än mat. Och i nästa scen när Howie går därifrån går han förbi flera par som har köttsligt umgänge.

Denna motsättning mat/sex finns inte i den karnevaliska traditionen och skulle kunna säjas minska kopplingen till denna. Men andra symboler för mat och överflöd förekommer rikligt i filmen och de lila bönorna är mest att se som en ledtråd.

Filmen avslutas med ett förstamajfirande. Bachtin skriver om ett förstamajdrama skrivet av Adam de la Halle. Genom att avhandla festen och festens dårskap får (den kristne) de la Halle rätt att avhandla icke-officiella teman. "Oaktat fantastikens element möter vi en mer materialistisk och kroppslig, mänskligare och gladare värld. Det rör sig här om en festens aspekt av världen som i sig är legal. På förstamajnatten är det tillåtet att se världen utan fruktan och andäktighet."(Bachtins kursiveringar). Världen framställs i sin muntra och fria aspekt.

Bachtin beskriver också flera skildringar av prygel och lustiska sönderslitanden av kroppar. Dessa drabbar i den karnevaliska traditionen agelasterna, icke-skrattarna.

Det antyds i filmen att lord Summerisle, spelad av Christopher Lee, inte nödvändigtvis själv tror på den nya gamla religion som hans farfar infört. Men i slutets offerscen står han där sjungande skrattande med resten av öns befolkning. Ett offer gjort så som på skämt.

Samtidigt så håller filmen det öppet för oss att inta inspektör Howies perspektiv. Wicker Man befinner sej i flux mellan komedi och skräck. Men den fungerar bättre som komedi.

Pere Pol Pot Ubu

I SlavojZizeks "Pervert´s guide to Cinema", hans film med lacanska filmläsningar, så hävdar han att kolchosmusikalen är den mest typiska genren för stalintiden. Terrorn som musikal.

Han visar ett utdrag ur den andra delen av Sergej Eisensteins "Ivan den förskräcklige" där det framförs ett sång- och dansnummer om slakten på Ivans fiender.
Samt ett utdrag ur en Pluto-film där Musse Piggs hund drömmer att han blir anklagad av en bunt katter, sjungande dansande katter.

(Samma sammanställning av kolchos-filmer, scenen från "Ivan den förskräcklige" och Plutos rättegång återfinns i Zizeks essä "Prolegomena to a theory of Kolkhoz Musicals", återtryckt in volym två av "The Universal Exception", en samling av några av de viktigare Zizek-texterna.)

Eisenstein, enligt Zizek, förmår i det karnevaliska (i essän nämns Bachtin) Ivan-numret visa terrorns jublande ansikte.
Också Pluto-filmen anknyts till Stalins utrensningar. Men också USAs rättegångar mot maffian. (Apropå Bachtin så är ett av hans exempel på det karnevaliska en katträttegång. Fast katterna är där offren.)

Detta får mej att tänka på scen 14 i "Kung Ubu" av Alfred Jarry. Där Far Ubu knuffar ner folk i ett hål i allt snabbare takt. För att de är rika - han konfiskerar deras pengar. För att de inte har pengar - "det var ett fult svar, ner med dig". En utländsk minister följs av en inhemsk en framstående anti-semit av en judisk semit. För rättvisans skull.

Kung Ubu utgavs 1896 och har alltså inte någon koppling till Stalinterrorn. Men ingen tid har saknat massakrar.

"Så, ner med er allihop, ner med er, ner med er! Raska på, ner med er, ner med er, för rövelen!"