Jag, den Högste av Augusto Roa Bastos

"Att säga, att skriva något är meningslöst. Att göra något är däremot meningsfullt. Den tarvligaste fjärt från den obetydligaste mulatt som arbetar på varvet, i granitbrotten, i kalkgruvorna, i krutfabriken, är mera meningsfull än det skrivareliga, litterära språket."
övers. Lena Melin och Jeremías Penayo

Jag, den Högste tillhör den latinamerikanska undergenren diktatorsromanen. Det är min favoritroman i den genren. Och den brukar också räknas till en av de främsta diktatorsromanerna.

Boken handlar om en paraguyansk 1800-talsdiktator som har stora likheter med en riktig historisk diktator. Men han ska också ha likheter med diktatorn i Paraguay när boken skrevs på 1970-talet.
I boken berättar diktatorn själv och andra om hans styre.
Det är en stor läsupplevelse.

Människoson

"Det var på den tiden då kometen sopade jorden ren med sin glödande svans...
  Det var så han brukade börja: yvaga-ratá. Med detta oöversättbara uttryck, som ungefär betydde himmelseld, menade han komwten och anspelade på de kosmiska krafter som hade släppt den lös, på världens undergång i enlighet med guaranífolkets skapelsehistoria."
ur Människoson av Augusto Roa Bastos, övers. Karin Alin

Människoson är en bok av den paraguayanska författaren Augusto Roa Bastos. Den består av nio berättelser som utspelar sej i Paraguay från tidigt 1800 fram till 1935. Det blir en slags skönlitterär paraguayansk historieskrivning.

Boken skrevs i början av 60-talet och kom ut i Sverige i Tellusserien 1967. Tellusserien var en utmärkt serie som bestod av "nutidsromaner i urval av Artur Lundkvist".
Nu är detta inte riktigt en roman. Även om den kallas för "romankrönika" i förordet. Det är snarare en samling tematiskt sammanlänkade noveller. Inte för att detta är särskilt viktigt.

Jag minns boken som riktigt bra. Men den har ärligt talat inte satt lika stora avtryck hos mej som den Bastos jag kommer att skriva om i morgon (som är en roman).

Jag, den Högste

Idag är det Paraguays nationaldag. Jag är inte tillräckligt inläst i paraguyansk litteratur för att göra en 10 bra paraguyanska böcker-lista. Men en av mina favoritromaner är paraguyansk - Jag, den Högste av Augusto Roa Bastos.

Den kom ut på 70-talet och handlar om en paraguyansk 1800-talsdiktator. Denne ska bygga på en historisk person. Något jag inte kände till första gången jag läste boken. Den diktatorns namn nämns heller aldrig. Så vitt jag förstår förhåller sej Roa Bastos här rätt fritt till historiska fakta.

Diktatorsromaner har författare som Miguel Angel Asturias, Gabriel Garcia Marquez och Mario Vargas Llosa och många fler skrivit (också en och annan utan tre namn). Men Jag, den Högste kan nog göra anspråk på att vara den främsta inom genren.

Tre mindre trevliga män

I veckans tematrio vill Lyran att man ska berätta om tre böcker med obehagliga äldre män i ("grisiga gubbar" kallar hon dem i ett utslag av omvänd sexism)

Hans Alfredson - En ond man
"Ett slags roman" är undertiteln på den här boken vars berättelser kretsar kring titelpersonen. Blev en populär film kallad Den enfaldige mördaren. Filmen har ett mer rättframt berättarsätt. Vilket gör att romanen är värd att läsa även om man redan sett filmen.

Augusto Roa Bastos - Jag den högste
Utspelar sej i Paraguay. Handlar om en diktator som kallar sej själv för den högste. Denna roman från 1976 blandar realistiska och groteska fantastiska passager. Det är min favorit bland de latinamerikanska diktatorromanerna, en genre med många bra böcker om mindre trevliga män (Salman Rushdie - indier, inte latinamerikan - har i ett slag för jämställdheten skrivit en diktatorsroman om en kvinna: Skam, men den är inte särskilt bra).

Nick Cave - Bunny Munros död
Möjligen är huvudpersonen i Caves roman förung för att vara "gubbe" (kraven på "grisig" bör han emellertid uppfylla med lätthet). Men i en scen besöker han sin far. Som inte heller verkar särskilt trevlig.

10 bra latinamerikanska böcker

I dag är det Columbias nationaldag. På nationaldagar har jag ofta förslag på bra böcker att läsa från länderna i fråga. Vissa länder har jag emellertid inte läst så många författare från.
En av Colombias mest kända författare är Gabriel García Márquez. Han är kallas oftare för latinamerikansk författare än för colombiansk sådan. Samma gäller flera andra latinamerikanska författare. Detta förfarande kan man diskutera. Men det gör att denna dag känns som en passande dag för vår andra kontinentboklista.

Machado de Assis - Vansinnesläkaren
Kort brasiliansk roman från slutet av 1800-talet om en läkare som låter bygga en anstalt för sinnessjuka i en liten stad. Allt fler av stadens invånare blir intagna. En rolig burlesk historia.

Miguel Angel Asturias - Presidenten
Asturias dog samma dag som jag föddes. Men det är inte den enda anledningen till att man ska läsa honom. Han skrev en stor mängd bra episka romaner. Presidenten är en klassiker inom genren diktatorsromanen. Som de flesta latinamerikanska författare av rang har provat på (den äldsta boken i denna undergenre som jag har läst och som ska ha påverkat flera av de senare - Tyrannen Banderas av Ramón del Valle-Inclán - är dock spansk).

Rómulo Gallegos - Den onda anden
Venezuelansk roman från 30-talet om en man som beger sej in i ett urskogsområde. Som i flera av sina romaner så lånar Gallegos här från äventyrsberättelsen. Utgavs i FIBs Världsbiblioteks sydamerikanska serie. "Folket i Bilds förlag har tryckt denna bok i 22000 exemplar".

Bernard Goorden (red.) - Det nödvändigaste. En antologi med latinamerikansk science fiction
Ett problem med att läsa genrelitteratur som sf är att man oftast läser (US)amerikanska och engelska författare. Men det skrivs genrelitteratur i de flesta länder. Latinamerikansk genrelitteratur såsom kriminallitteratur och sf lär, även om den lånar från den (US)amerikanska, ofta ha en egen karaktär. På engelska finns ett par antologier med latinamerikansk sf. På svenska denna från 1978 (men det finns flera romaner av latinamerikanska sf-författare utgivna på svenska). Här finns flera bra noveller. Min favorit är den märkliga "Trettionde kapitlet" av Mario Levrero - en författare från Uruguay.

Mario Vargas Llosa - Kriget vid världens ände
Detta den peruanske Llosas mästerverk utspelar sej i Brasilien på 1800-talet. En sån där bred episk berättelse som folk brukar påstå att de vill läsa.

Gabriel García Márquez - Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Sju berättelser
Jag tycker Márquez är bäst i novellformatet. Och denna tunna samling med sju noveller (den får ibland heta Sju berättelser, ibland Den otroliga och sorgliga...) är bästa exemplet på hans novellkonst.

Pablo Neruda - Canto General
Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för bombastiskt. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Octavio Paz - Sor Juana
Om den mexikanska 1600-talspoeten och nunnan Sor Juana Inés de la Cruz.

Augusto Roa Bastos - Människoson
Berättar Paraguays historia i nio avsnitt.

Elvira Vigna - Saker som män inte förstår

Tematrio - Långtbortistan

Lyran kallar denna måndag sin tematrio för långtbortistan. Man ska berätta om tre romaner som utspelar sig på (för oss) lite ovanliga, "exotiska" platser.

Augusto Roa Bastos - Jag den högste
Utspelar sej i Paraguay. Handlar om en diktator som själv kallar sej för den högste. Denna roman från 1976 blandar realistiska och groteska fantastiska passager. Det är min favorit bland de latinamerikanska diktatorromanerna, en genre med många bra böcker - från Tyrannen Banderas av Ramón del Valle-Inclán till Patriarkens höst av Gabriel García Márquez.

Italo Calvino - De osynliga städerna
"Det som gör Argia olikt alla andra städer är att det har jord i stälet för luft. Gatorna är fullständigt nedgrävda i jorden, rummen är fulla av lera ända upp till taket, över trapporna är det en annan spegelvänd trappa, över husens tak vilar tunga lager av stenig jord som en himmel med moln." (övers. Estrid Tenggren)

Reseskildringarna var en gång i tiden ofta rena fantasierna. Sen lärde vi oss lite mer om världen och man fick åka ut till rymden och andra planeter för att kunna berätta om sällsamma varelser och platser.
En av dem som var med och slog sönder världen som plats för vidunder och förtrollade städer var Marco Polo.
Calvino låter emellertid här Polo berätta för Kublai Khan om flera fantastiska städer som han sett på sina resor.
Korta märkliga berättelser.

Chenjerai Hove - Skuggor
Hove, som jag häromdagen på Zimbabwes nationaldag tolkade en dikt av, skriver förutom poesi också romaner. Den här som utspelar sej i en by i Zimbabwe är både en kärleksroman och en roman om Zimbabwe genom en familjs och en bys historia.

"De sjunger, alla barnen som lär sig att beskriva utseendet hos den de vill gifta sig med. De beskriver brösten hos den som skulle kunna amma deras barn. Den med den långa halsen är min. Den med bröst som spricker av mjölk är min. Pojkar, ta inte den med en glipa mellan framtänderna, hon är min. Flickor, pojken som spelar banjo är min. Kan ni inte se hur hans ögon slukar mig när han spelar banjo?
Barnen sjunger om varje välbekant ting, nhengure, fågeln, som jagar efter ugglor för att lura de andra fåglarna i många år, och hotar alla med horn som inte finns där." (övers. Roy Isaksson)

Nobelalfabetet a: Ashbery och Asturias

Lyran har kommit till a i nobalfapetet.

Miguel Ángel Asturias
Miguel Ángel Asturias dog samma dag som jag föddes. Vilket kanske inte är så intressant i och för sej. Att denne guatemalanske författare skrev en stor mängd romaner, som utgör grunden för den latinamerikanska våg som bara hade börjat när Asturias fick nobelpriset 1967 och som kanske inte fortsätter men fortfarande påverkar dagens latinamerikanska och spanskspråkiga litteratur, är mer av intresse.
En av hans bästa och mest populära romaner är Presidenten, en roman som la grunden för genren Diktatorromanen (Augusto Roa Bastos Jag den högste, Gabriel García Márquezs Patriarkens höst med flera.
Men åtminstone alla av hans som finns på svenska är bra.

John Ashbery
Som den mest kände nu levande amerikanske poeten så behöver kanske inte John Ashbery en introduktion. Nobelpriset är i stort sett enda priset han inte fått. Han har blivit MTVs officiella Poet Laureate (ung. hovpoet).

Han debuterade på 50-talet. Och brukade säjas ingå i en New York-skola av avantgardistiska poeter. Hans poesi är formmässigt nyskapande. Även om hans bästa dikter kommer perioden direkt efter den mest post-strukturalistiska poesin. Från början av 70-talet till slutet av 80-talet skrev Ashbery sina bästa bitar. Även om också senare dikter som Flickor på flykt

Flera av hans tidiga diktsamlingar blev kontroversiella för sin obegriplighetoch märkliga form. Men hans dikter är inte enbart obegripliga utan också vackra och vördnadsvärda (awesome) och formmässigt ändå rätt säkra.

Också hans pjäser är bra. Första samlingen att börja med är antingen Skuggtåg eller långdikten En våg ur vilken dessa rader kommer:

"Inte något särskilt underligt, men att verka alldaglig/Är ju också konstigt. Bara sättet vi känner på inför alltsammans,/Och inte känslan som sådan, är konstigt, konstigt för oss, som lever/Och vill fortsätta leva under samma närsynta stjärnor, som vi känt/Sedan barndomen då vi tittade ut genom ett fönster, såg dem/Och genast tyckte om dem." (övers Ragnar Strömberg)
Rader som också kan fungera som motivering till varför han ska få det där sista priset att lägga till samlingarna.

Peter Nilson och Camille Flammarion

Peter Nilsons Rymdljus från 1992 är en roande samling om katastrofer och, i den senare delen, Harry Martinssons Aniara. Den tar upp en del andra verk och författare. Dels sf-böcker som Arthur C. Clarkes Natten faller på men också till exempel Augosto Roa Bastos Människoson (det är en bra bok) apropå kometer.

Det finns en lite underlig detalj i ett av kapitlen i boken. Denna kommer nog från en av de författare som tas upp.

Kapitlet "I väntan på jordens undergång" börjar med en beskrivning av hur man år 1000 trodde att jorden skulle gå under. Detta anses nu (och det gjorde det även 1992) allmänt vara en myt. Uppfattningen om att år 1000 hade en betydelse lär ha uppstått en trehundra år senare. Nilson citerar, apropå en liknande tro 1033 (alltså tusen år efter Jesu död) ur en krönika av en munk Raoul Glaber. I ett postscriptum skriver Nilson att han tagit citatet från "Camille Flammarions framtidssaga Världens undergång (Stockholm 1912), en slags roman som även rymmer en mycket läsvärd essä om domedagsfantasier".

Flammarion var en astronom som en gång i tiden var en mycket populär författare. På svenska kom kring sekelskiftet många av hans böcker i flera upplagor. Nilson har skrivit en essä om honom i en annan bok och ännu ett avsnitt av Rymdljus nämner Flammarion.

Flammarion blandade gärna fakta och fiktion som i Världens undergång Att ha essäer i romaner var inte så ovanligt på den tiden men Flammarion lyckas göra så att faktadelen inte känns särskilt malplacerad. Bäst i boken är sista delen - en lyrisk skildring av den fjärran framtid. Väldigt högtravande skildrad.

Det här högstämda är väl det som gjort att tiden gått ifrån hans böcker även om det också kan ha en viss charm. Jan Myrdal låter den tioårige Jan läsa Atmosferens under av Flammarion i slutet av Barndom: "än en gång prövade jag att se vårt klot ila fram i omätligheten buren av den allmänna tyngdkraftens mystiska lagar och det var en nästan sorgset längtande sötma genom kroppen och Flammarion hade slutat med att man genom att sålunda leva intellektuellt tiodubblar behaget att leva och att vi lämnar åt andra köttet och dess lustar och vi väljer anden och dess njutningar." I nästa, bokens sista, stycke ägnar sej Jan åt en mindre andlig sysselsättning.

Kanske är Glaber-källan riktig. Men jag har också Stockholm 1912-utgåvan och den är långt ifrån vetenskaplig. Flammarion presenterade en gång en av sina egna bilder som ett medeltida träsnitt. Och boken är en roman. Så det är kanske inte den mest tillförlitliga av källor.

Nilsons kapitel visar sej när man jämför ha fler likheter med lammarions text om domedagsfantasier. Lite förkortad och med ett svenskt exempel instoppat så följer den Flammarion troget. Vilket kanske kan förklara att Nilson missat att historikernas syn i frågan ändrats.

Flammarion skrev också rent populärvetenskapliga texter och som sagt så nämner Nilson boken. Kapitlet är bara en liten del av Rymdljus och får väl ses mer som hommage än plagiat.

35 år i böcker, del 1 -1974-1988

Så samma som innan fast böcker.

1974. Dag Solstads 25e Septemberplatsen
De norska maoisterna befriar Norge ur EUs grepp.

1975 Jan Myrdals Karriär
70talets bästa brevroman.

1976 Augusto Roa Bastos Jag den Högste
Diktaturromanklassikern nummer ett.

1977 Karl Rune Nordkvists Hösten Lång

1978 Lars Gustafssons En biodlares död

1979 Douglas Hofstadters Gödel Escher Bach
It's mathematics.

1980 John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning
Werther för vår tid.

1981 Llosa: Kriget vid världens ände

1982 Villy Sörensens Ragnarök
Danskt ö ska det vara. Bättre gudaskildring än den dära tradiga Niebelringsaken.

1983 Mikael Strunge Popsange
Jag önskar jag var ett foto av en högtidlig och enkel popsång i din bankande bröstficka mellan karameller och cigaretter.

1984 Stig Larsson Nyår
Inte den bästa Larsson(Introduktion). Men den första jag läste.

1985 Michael Krügers I förnuftets dagsljus

1986 Jean-Philippe Toussaints Monsieur

1987 Peter Handke Frånvaron

1988 Jonas Gardell Vill gå hem