Bild på Socker-Conny

Av Joakim Pirinen.
(Från 19 dec 2009. Då den vart lucka 19 i min bildkalender. Teckningen pryder omslaget till det första numret av Galago jag läste. Och föreställer så klart Pirinens figur Socker-Conny, hjälten i albumet
Socker-Conny, som jag skrivit om på länken.)

Let's go to Zanzibar

"Zanzibar" är från en demo med Honey is cool. Det var den första Honey is cool-låt jag hörde. Den spelades på vad jag tror hette P3 Demo.
De ställde genom radioprogrammet också upp i en alternativ melodifestival för låtskrivande ungdom. Men jag minns inte säkert om det var med den här låten. De vann inte i vilket fall.
Texten till "Zanzibar" är inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" där en pojke drömmer att han borstar tänderna - "Plötsligt gick jag ända fram till handfatet!"
I sista rutan vaknar han upp på sin flodhäst på väg mot Zanzibar.
Den finns i albumet Gas.

Karin Dreijer som sjöng i Honey is cool har senare bildat banden The Knife och Fever Ray.
Zanzibar är en självstyrande del av Tanzania, som idag firar nationaldag.

(Först publicerad 26 april 2011. Då det var Tanzanias nationaldag. Det är det inte i dag. I dag är det Albaniens nationaldag. Signaturen Konungen kommenterade då att "Detta kan va ditt bästa inlägg ever!!!". En tvetydig komplimang.)

Sju länkar en söndag

Apornas planet - ett svar
Lisa Hanawalts tecknade serierecension av den nya Apornas planet - (r)evolution. Som verkar vara en remake på den fjärde av Apornas planet-filmerna, fast utan tidsreseparadox (tidsreseparadoxer är sånt man borde lägga till, inte ta bort, när man gör nya versioner av filmer).

Hooded Utilitarian har fortsatt lägga ut de enskilda deltagarnas listor till deras serielista: L - Mc, Me - P, Q - Se, Sh - Sw och, de sista, T - Y

De har också en avslutande kommentar till resultatet.
Själv så skulle jag ha valt:
Lynda Barrys Marlys-serier
Driven by lemons av J. W. Cotter
Första hälften av Planetary av Warren Ellis och John Cassaday
Barnhemmet av Giménez
Love & Rockets av bröderna Hernandez
Djupfryst i hemmet av Ulf Lundkvist
Solo 12 av Brendan McCarthy
We3 av Grant Morrison och Frank Quitely
Joe's bar av Muñoz och Sampayo
Gas av Joakim Pirinen (eller kanske alla av Pirinens kortare serier)

Kannibal Nr 5 1984

Läser gör hon helst på engelska. Inte för att det är knepigt utan för att det är bra och billiga böcker. Annars gillar hon Eva Ströms böcker och Barbro Lindgrens barnböcker, och hon HATAR Hjalmar Bergman och Strindberg.
- Dom är så TRÅKIGA!
ur "Mare Kandre/Intervju"

Kannibal var en svensk tidskrift som kom ut några år på 80-talet. Den hade uppstått ur ett punkfanzine kallat RIP som efter hand började handla mer om böcker. Kannibal gavs ut i 15 nummer åren 1983-1986 och bytte sen namn till Kosmopolit Press. Den versionen av tidskriften vart rätt kortlivad (fyra nummer). Men det var Kosmopolit-versionen jag först hittade. Med ett nummer som hade en artikel om Arne Sand och som därmed fick mej att läsa honom.

Man kunde beställa gamla nummer av Kannibal genom Kosmopolit och jag beställde de som fanns kvar (ett paketerbjudande).

När man nu i efterhand ser på innehållet i de numren så kan de slå en som lite förutsäjbart svartklätt. Det första litteraturnumret av RIP handlade bland annat om Michael Strunge. Kannibals omslag pryddes av Nick Cave, Danielle Dax och, i nummer 5/84, Patti Smith. Marc Almond.
Men när jag först läste dem var det något nytt med en artikel om Nick Cave som också analyserade hans texter.

Numret 5/84 är rätt typiskt. En artikel om Patti Smith, en intervju med Joakim Pirinen ("Han plockar fram en serie till Kannibal. Han är inte helt nöjd. Med serien alltså. För Kannibal, säger han, är den enda tidning han läser. Vi tackar" (text Janne Nilsson)). Lennart Markebo berättar om hur man gör blåbärsvin, en postordersida där man kan köpa Triffids-skivor och Strunge-böcker. "Vad är meningen med livet i Lysekil?" - ett fotoreportage där några Lysekilbor svarar på vad de tycker är livets mening.

Och en intervju med Mare Kandre. Som ska komma ut med sin första bok - I ett annat land (artikeln följs av ett utdrag). Intervjun lyckas vara både rätt svartklädd på rätt sätt och hurtig som något i en nöjesbilaga - "Hon är liten och vit i hyn och har busiga skrattgropar. Hon påminner om en stammis på Ritz bar; kortkort hår och långlång rock, svart och vitt är färgerna. Blott ögonen vittnar om andra vanor, ty de gnistrar av energi och självkänsla!" I texten uttrycker sej Kandre ofta i VERSALER.

Artikeln är skriven av Nina Matthis. Och fotot av Kandre nedan är taget av Åsa PalmqvistVanligen hade Kannibal annars ett mansdominerad innehåll (fast Thomas Tidholm-artikeln i numret är gjord av Nina Lekander). Vilket också märks i Matthis beröm av I ett annat land: "Jag rekommenderar den till snubbarna som klämmer Miller, Bukowski, Dahlström och Kannibal". Dahlström är då Sture Dahlström, en av tidningens favoriter, medan Miller borde vara Henry och inte Arthur eller Frank.

Let's go to Zanzibar

"Zanzibar" är från en demo med Honey is cool. Det var den första Honey is cool-låt jag hörde. Den spelades på vad jag tror hette P3 Demo.
De ställde genom radioprogrammet också upp i en alternativ melodifestival för låtskrivande ungdom. Men jag minns inte säkert om det var med den här låten. De vann inte i vilket fall.
Texten till "Zanzibar" är inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" där en pojke drömmer att han borstar tänderna - "Plötsligt gick jag ända fram till handfatet!"
I sista rutan vaknar han upp på sin flodhäst på väg mot Zanzibar.
Den finns i albumet Gas.

Karin Dreijer som sjöng i Honey is cool har senare bildat banden The Knife och Fever Ray.
Zanzibar är en självstyrande del av Tanzania, som idag firar nationaldag.

Socker-Conny

1985 kom en av de stora svenska samtidsskildringarna: Socker-Conny av Joakim Pirinen.
Pirinen hade tidigare gett ut albumet Välkommen till sandlådan. Som bestod av kortare serier.
Att Pirinen var van vid ensidesformatet märks också i detta album. Då det skulle ha fungerat som söndagsserie. Varje sida har en slags början, mitt och slut.

En av handlingstrådarna är att Socker-Conny måste få ihop 200 kronor. Därför har han flera jobb som han missköter med bravur. Han bränner upp en utgåva av Hemsöborna då han ska söka fel i utgåvan - "Det var ett dumt jobb". Han läser filosofi, går på Café Opera och gör lumpen. Han blir hemskickad från det militära efter en timme efter att försökt ge sej ut att kriga.

Pirinens teckningar ger Socker-Connys bärsärkagång genom det svenska samhället en smittande energi. Redan här finns den dragning åt abstrakta mönster och bisarra figurer som i Pirinens senare seriekonst ibland har hotat ta över helt. Men här stödjer cirklarna, kuberna och punkterna fortfarande berättandet. Och ger albumet en annan tyngd än dess många - men ändå för få - efterhärmare.

Tre historiska

Lyran vill idag att vi ska berätta om tre historiska romaner

Ola Larsmo - Jag vill inte tjäna
Ola Larsmo har skrivit flera historiska romaner. De handskas med genren på lite olika sätt. Den här kom 2009. Hans Himmel och jord må brinna är också mycket bra.

Sara Lidman - Din tjänare hör
Egentligen har jag lite svårt för den mustiga norrlandsgenre vars främsta företrädare var Sara Lidman. När jag läser Torgny Lindgren eller Hjortronlandet av Lidman (den senare får väl säjas ha skapat genren, den är väldigt William Faulkner) så känner jag mej som Socker-Conny när han ska kontrollera om Hemsöborna är korrekt tryckt - "Det är fel på böckerna från början!". Det här är inte för att jag ogillar norrlänningar. Jag har svårt också för vår småländska motsvarighet till genren: böckerna om Åsa-Nisse.
Ändå tycker jag Lidmans Jernbaneböcker är väldigt bra. Trots en massa dialekt som jag är säker på att Lidman bara hittat på. Handlar om ett järnvägsbygge på 1800-talet.

Mika Waltari - Mikael Ludenfot
"Hans ungdoms öden och äventyr i många länder intill år 1527, sanningsenligt framställda av honom själv i tio böcker"
Finsk 40-talsroman. På sin tid en bestseller. Om en man utan börd som drar omkring i 1500-talets Europa. Romanen är indelad i någorlunda fristående böcker. Bäst är sjätte boken, "Bålet", som handlar om häxförföljelsen.

Krazy Kat - A Kat a'Lilt with Song

Jag hade läst två-tre av Samuel R. Delanys böcker innan jag, genom ett utdrag ur ett brev till Delany i början av ett kapitel, insåg att han var svart. Det framgick inte av de svenska utgåvorna från 70-talet av hans böcker.
Man kan fråga sej huruvuda detta att känna till vilken hudfärg en författare har påverkar vår läsning. De flesta som läste serien Krazy Kat av George Herriman när den en gång i tiden publicerades i amerikanska dagstidningar trodde nog att han var vit. Herriman var kreol, son till två mulatter, och utgav sej oftast för att vara vit - av grekiskt ursprung.

Krazy Kat handlar om musen Ignatz som vill kasta en tegelsten i huvet på Krazy Kat. Krazy Kat är förälskad i Ignatz och ser tegelstenskastandet som ett uttryck för musens kärlek. Polisen och hunden Puppa älskar i sin tur Krazy Kat och försöker hindra Ignatz att kasta sin tegelsten. När det misslyckas sätter han honom i fängelse. Detta varieras på olika sätt.

Kreoldialekten har säkert påverkat den märkliga dialogen i serien. Om Herrimans "passing" har haft inflytande på karaktärernas flytande identitet - Krazy Kat verkar tillhöra olika kön beroende på situationen, medan Ignatzs motivation för sitt tegelstenskastande varierar - är svårare att avgöra.

Serien gick som söndags- och dagsserie under ett par decennier. Jag har en volym i Fantagraphics återutgivning av söndagsserien: Krazy & Ignatz. "A Kat a'Lilt wit Song". Det är fjärde volymen i den här serien (det finns lite olika återutgivningar av den). Och samlar söndagssidor från 1931-1932. Det är en lite slumpmässigt införskaffad volym. Jag köpte den inte för att just den här perioden skulle vara bättre än någon annan. Utan för att jag hittade den billigt. Den är emellertid bra.

Herrimans teckningar är magnifika och hans användande av bakgrund har influerat många senare serieskapare. Bland de där man kan märka ett inflytande från Herriman märks till exempel Joakim Pirinen.

Det finns en stor mängs Krazy Kat-album. Och det är väl tyvärr lite svårt att veta var man ska börja. Men en slumpvist utvald volym brukar fungera bra.

Sveriges främste

Från Socker-Conny av Joakim Pirinen

amos och Robert Crumb

Amos är en gratis-tidning om "livsfrågor". Den betalas av Svenska kyrkan. Jag förstår inte riktigt varför jag får tidningen i brevlådan då jag har en sån där "ingen reklam tack"-skylt. Men om det är Jesus som ska säljas kanske andra regler gäller.

Det är föga förvånande en rätt usel tidning. I en artikel om Ned Flanders i Simpsons har artikelförfattaren ringt upp Joakim Pirinen som påstår att Simpsons är den Stora Amerikanska Romanen vilket den naturligtvis inte är.
Bob Hansson visar att han förutom dåliga dikter även kan skriva dåliga krönikor.

De allra sämsta artiklarna är de som direkt tar upp religiösa frågor. Som Kristina Lindhs artikel om änglar. Där man kan läsa följande: "För ett antal år sedan påstod forskaren Dan Larhammar att Gud bor i hjärnan. De ivrigaste religionskritikerna applåderade. Äntligen ett bevis för trons humbug; i humanisternas ögon är tro något rent övernaturligt."

När jag irriterad bläddrade igenom tidningen så fastnade jag på en notis om Robert Crumb. Crumb har illustrerat Första mosebok eller Genesis. Den kommer på svenska på Karthago förlag. Amos kallar Crumb för "den kände serietecknaren" och skriver att Crumb hade svårigheter med hur han skulle gestalta Gud. Men att Gud kom till honom i en dröm och sa att han ville avbildas som "en gammal, gnällig judisk patriark". En detalj ur omslaget till albumet illustrerar notisen.
Crumbs serier är ofta av en obscen karaktär. Amos är enda tidningen som skriver om hans Genesis som jag sett som inte tagit upp detta på något sätt. Crumbs version av Första Mosebok har också, liksom förvisso originalet, gott om sex och våld. Att detta inte tas upp av amos är rätt typiskt för tidningens lite menlösa karaktär.

En annan notis talar i gillande ton om byggandet av ett kristet fängelse i Cornwall. Om exemplet efterföljs i Sverige så lär fångarna säkert få läsa amos. Som straff.

19

Av Joakim Pirinen

En fin dag att bränna lite böcker

Den här passagen i Michael Moorcocks minnestext om J. G. Ballard, (mest om New Worlds-tiden) tyckta jag passar fint denna världsbokdag:

"At one time his back garden served as a pit in which he burned review copies (I remember him phoning me to complain bitterly that Fahrenheit 451 was NOT the temperature at which book paper burned)"

Detta är hur dagen borde firas.

Det här får mej också att tänka på när Socker-Conny har till jobb att gå över en utgåva av Hemsöborna och bränner hela upplagen "Det är fel på böckerna från början! Jag måste bränna noggrant!"

Och så har vi väl alla känt inför en del böcker.

Fever Ray och Knife och Honey is cool

Jag skulle gärna säja att jag hörde Honey is Cool första gången de spelades på radio, men jag tror det först var andra programmet. "Zanzibar" - inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" som avslutar albumet Gas - var den sång som spelades i programmet och som de senare ställde upp med i någon slags alternativ melodifestival för unga låtskrivare. De vann inte.

Om man följt Karin Dreijers olika band och sett och läst otaliga intervjuer med henne kan de senare årens utklädningar tappa lite i verkan. Då man ju sett henne och senare brodern glatt sitta outklädd. Men den mystiska aspekten med The Knife verkar fungera som den ska på den utrikiska publiken. Där Knife är ett sånt där schibboleth-band.

Det jag hört hittills av Fever Ray, Karin Dreijers senaste projekt, har låtit rätt bra. Inte lika bra som förra Knife. Fast jag har för mej att det tog ett tag innan den lät riktigt bra.

Nils Hansson beskriver i sin recension skivan närmast som en långsammare Silent Shout vilket låter helt okej för min del. (Att recensionen börjar med att som så många andra jämföra det fula omslaget med Charles Burns är lite irriterande och visar på musikkritikers kanske inte så förvånande lätt ytliga syn på Burns). I slutet av recensionen nämner han en intervju där Dreijer talar om det tramsiga och roliga i sin musik. En aspekt jag alltid sett där kanske för att de där första Dreijer-tonerna för min del alltid har kopplats samman med en av de små rackarna från sandlådan som borstar tänderna.

Fever Ray spelar i Malmö på fredag på Babel (där Jericho låg). Jag funderade på att gå, glömde bort det och sen vart det slutsålt.