Då har hon inte glömt oss

"HAMM. Naturen har glömt oss. CLOVV. Det finns ingen natur längre. HAMM. Ingen natur längre! Du överdriver. CLOV. Häromkring. HAMM. Men vi andas, vi förändras! Vi tappar håret, tänderna! Friskheten! Idealen! CLOV. Då har hon inte glömt oss." ur Slutspel av Samuel Beckett, övers. Magnus Hedlund I dag är Samuel Becketts dödsdag.

Citerat från veckans läsning

"Usch, det var en dålig dag! När jag summerade den på kvällen sa Jarl att jag lät precis som en Becketmonolog; antagligen låter jag så alla kvällar."
ur brev från Sonja Åkesson till Bengt Martin den 4/2 1974

"Jag skulle också kunna låta som en lång evig Becketmonolog utan punktering när jag börjar om detta med att inte kunna sova. Vad är det förresten för fel på Becket?"
ur brev från Bengt Martin till Sonja Åkesson den 8/2 1974
Bägge breven finns i Vi ses av Bengt Martin och Sonja Åkesson

John Hurt (1940-2017) i Krapps sista band

Scen ur Krapp's last tape
ur TV-versionen av uppsättningen med John Hurt som Krapp.

Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

"Allt sedan gammalt. Ingenting annat någonsin. Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Ingen roll försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre."
ur Värstvart hallå av Samuel Beckett, övers. Magnus Hedlund

Samuel Becketts sena trilogi Nohow on består av Sällskap, Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå. De två senare finns i urvalsvolymen Slut än en gång.

Slut än en gång är en samling med Becketts sena texter. Den tidigaste från 1973 och de sista från 1988.

I original är novellerna och kortromanerna här antingen på franska eller på engelska. Då Beckett på gamla dar ofta återgick till att skriva på sitt modersmål. Magnus Hedlund har översatt de engelska, C. G. Bjurström de franska.

Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå tar upp störst plats i samlingen. Det är texter som befinner sej mot slutet av berättandet.

I Värstvart hallå upprepas en del rader. Sakta går texten framåt, frammanar en bild av ett barn och en gammal man som håller varandra i hand. "Där då men se där nu en annan. Bit för bit en gammal man och barn. I det dunkla tomma en gammal man och barn. Vilka andra som helst skulle duga lika illa." Denna bild upprepas och vrids på. Ännu en person visar sej vara där i dunklet. Dunklet ges minst lika stort utrymme som människorna i berättelsen, om nu berättelse är rätt ord.
Fast på något sätt är ändå berättelse rätt ord. Även om det är ett berättandet i slutet av berättandet.

Ett par rader ur Värstvart hallå har lite oväntat blivit till ett slags goodfeelcitat: "Fail again. Fail better." Ur stycket som jag citerar överst i det här inlägget.

Det är till hälften en felläsning. Men bara till hälften.
Där äldre noveller i samlingen som "Som historien berättades" och "För att sluta än en gång" är rätt så mörka så verkar Beckett i Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå ha kastat bort även detta mörker. Som om de inte heller orkar med detta.
En slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter. "I brist på mer värre värst."

(Med detta inlägg först publicerat i november 2015 avslutar vi vår första beckett-centrerade jubileumsdag.)

(Molloy)Trilogin av Samuel Beckett

"Molloy, eller Mollose, var inte obekant för mig. Om jag hade haft kollegor skulle jag ha kunnat misstänka att jag hade talat om honom med dem, som om någon som förr eller senare skulle komma att sysselsätta oss. Men jag hade inga kollegor och jag visste inte under vilka omständigheter jag hade fått reda på hans existens. Kanske hade jag uppfunnit den, jag menar funnit den fix och färdig i mitt eget huvud."

Samuel Becketts Molloy-trilogi - Molloy, Malone dör och Den Onämnbare har kommit i nyutgåva. Den kallas bara för Trilogin (vilket blir lite fel, då man brukar prata om två Beckett-trilogier).

De tre böckerna kom ut i början på 50-talet. Det var Becketts första verk på franska. Övergången till ett annat språk är en delorsak till det stora språnget mellan dessa tre böcker och hans tidigare.

Man brukar göra en snabb beskrivning av vad böcker handlar om när man skriver om dem. Det händer emellertid inte så mycket som man vanligen menar med uttrycket i Molloy-trilogin.

I första boken får vi i dess första halva följa, om följa är rätt ord, Molloy som skjuter upp att ge sej av. I den andra delen av romanen så söker en man efter Molloy. För honom händer delvis samma saker som för Molloy.
Dessa upprepande av tidigare händelser och referenser återkommer i de två senare romanerna. Där händelseförloppet saktar av. För att i Den Onämnbare helt ha stannat av.

Framförallt består texten av huvudpersonernas ältande av olika saker. Obetydligheter vrids och vänds på tills den enklaste handling blir ett mödosamt göromål. Och om läsaren är osäker på vad som egentligen är meningen med det hela så delas denna osäkerhet för att inte säja förvirring av personerna i berättelsen.

Även när det i ett avsnitt i Malone dör sker något som i de flesta böcker skulle ses som en rätt dramatisk sak så skildras det på samma haltande sätt som de långa utläggningar om gångstilar eller pennor.

Molloy liksom hans efterföljare för rapporter. Det är dessa rapporter vi läser. Varför dessa rapporter förs är en fråga som hela tiden ställs. I Malone dör är texten det Malone skriver ner men han gör det på eget bevåg. Medan i Den Onämnbare berättaren bara berättar för sej själv.
Som en röst i mörkret. Men trots allt uppenbarar sej efter hand en kropp. En mest lik den "eyeless, boneless, chickenless egg" man sjunger om i "Johnny I Hardly knew ye".

Beskrivningarna av kroppsligt förfall hos Beckett har lite paradoxalt en del gemensamt med det karnevaliska bildspråket. Men leder inte som där till förnyelse. Utan mot ett intet. Fast aldrig ett helt intet. Ofta beskrivs Becketts författarskap som om det har en klar riktning mot de icke-berättande sena texterna.
Det kan få en del att se de tidiga romanerna som de här enbart som en avstamp på vägen. Men denna reducerande aspekt, där texten passeras och koncentreras (men ändå behåller sina upprepningar, i slutändan består nästan enbart av upprepningar) är ändå en kvalité hos Beckett och i denna trilogi är den som tydligast.

Allt det här får kanske inte riktigt fram hur pass bra böckerna är. Men läsningen ger en något som inte riktigt går att få någon annanstans. Min favorit av de tre är Malone dör där Beckett bara är halvvägs mot slutet på berättandet.

Modernistas nyutgåva är samma översättning av Lill-Inger Eriksson som tidigare utgåvor haft. Så för oss som har böckerna innan finns det ingen större anledning att skaffa volymen. Att ge ut alla tre volymerna i en volym är vanligt nuförtiden. Och det gör väl inte direkt något. Att läsa alla tre efter varandra är dock inte att rekommendera.
Där Becketts teater med tiden blivit lättare att ta till sej för en modern publik kan dessa texter fortfarande kräva ett visst arbete. Paus mellan romanerna är nog nödvändigt.

(Först publicerat 2 december 2009. Jag har repriserat den på en tidigare jubileumsvecka. Men det är några år sen. Modernista gav ut Trilogin som pocket sen. Men nu finns den inte längre i tryck. Men det finns ju bibliotek fortfarande.)

Slutspel

"HAMM. Naturen har glömt oss.

CLOVV. Det finns ingen natur längre.

HAMM. Ingen natur längre! Du överdriver.

CLOV. Häromkring.

HAMM. Men vi andas, vi förändras! Vi tappar håret, tänderna! Friskheten! Idealen!

CLOV. Då har hon inte glömt oss."

övers. Magnus Hedlund

I Samuel Becketts pjäs Slutspel så berättar Nagg en rolig historia för Nell. Det framgår att han berättat den för henne många gånger förut ("Jag har aldrig berättat den sämre.")

I skämtet så går en man till en skräddare för att få ett par byxor sydda. När mannen kommer till skräddaren så är denne inte klar. Detta sker ett antal gånger. Varje gång är det något med byxorna som måste förbättras. Till sist efter tre månader är byxorna klara. De sitter bra men mannen är ändå lite förargad: 'Sex dagar tog det Gud att skapa världen. Och du behöver tre månader för ett par byxor!' Skräddaren svarar med en föraktfullt gest 'Men se på världen. Och se sen (han visar stolt på byxparet) på dessa byxor.'

Nagga och Nelly bor i varsin soptunna. Styckena andra roller är Hamm och hans tjänare Clov. Möjligen har världen gått under.

Det här kan låta rätt absurt. Och Beckett blev förr ofta sammanbuntat med en del andra dramatiker under termen "absurdism". Beckett ogillade detta. Och stämpeln känns inte som om den gör Becketts bästa pjäser rättvisa. Och Slutspel hör tveklöst till dessa.

(Först publicerad 18 november 2016.)

Dikter av Samuel Beckett

Något jag har daglig nytta av är mina 5 universitetspoäng i Samuel Beckett.

Jag minns inte om vi (eller vi och vi, jag var kursens ende deltagare) läste så mycket av eller om Becketts poesi på kursen. Den är inte lika känd som hans pjäser eller romaner. Men det var som poet Beckett först såg sej i tryck.

Dikter är en urvalsvolym som sträcker sej från början till slutet av Becketts författarskap. Dikterna är tolkade och kommenterade av Magnus Hedlund. Det finns en tidigare urvalsvolym med Beckett-dikter av Hedlund som innehåller flera av samma dikter men i den här pocketen från 2001 är tolkningarna reviderade.

Med tanke på hur lång tid det är mellan de äldsta och yngsta dikterna i boken så är det inte så konstigt att de skiljer sej åt i ton. Från den yviga debutdikten "Horeskop" då Beckett fortfarande var mycket inspirerad av James Joyce till de sena melankoliska korta dikterna.

"Horeskop" handlar om René Descartes. Den har en Sverige-koppling. Descartes dog ju under ett besök i Sverige. Drottning Kristina kallas  "den mordiska morgonpigga papistamazonen/Kristina uppskärerskan" (översättning här och nedan Magnus Hedlund). Drottning Kristina kräver av Descartes att han ska gå upp tidigt på morgonen - inte konstigt att han dog.

I engelskspråkiga utgåvor av Becketts dikter finns ofta också hans tolkningar med. Av Arthur Rimbaud och Paul Eluard. I denna volym finns en avdelning med en slags tolkningar kallad "Långt efter Chamfort" där Beckett gör om Sébastien Chamforts maximer till korta dikter. Volymen återger både Chamforts franska original, Becketts tolkning och Hedlunds översättning.
"The trouble with tragedy is the fuss it makes/About life and death and other tupenny aches." ("Det tråkiga med tragedin är det ståhej den ställer/till om liv och död och såna bagateller".) Chamforts maximer rimmar inte.

Chamfort-maximerna är liksom flera av de andra dikterna riktigt roliga. Men bäst i boken är ändå de sena vemodiga dikterna. Som denna:


när det är slut på harens drömmar
och han trött av jakten tvingas
ta farväl av sitt gömsle glömmer
han med avsikt det brinnande ljuset

(Först publicerad 6 november 2015. Inlägget ingick i den serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning. Det lär bli fler från den den här jubileumsveckan.)

Den kalla vinden och den varma av Ray Bradbury

"'Jag fick en idé. Jag spelade in min röst tusen gånger på ett band. När jag sänder det i stan, så låter det som tusen människor. Ett tröstande ljud, ljudet av en folksamling. Jag ordnade det så att dörrar slår i stan, barn sjunger, jukeboxar spelar, allt går med urverk. Om jag inte tittar ut genom fönstret, om jag bara lyssnat, så är allt som det ska. Men om jag tittar förstör jag illusionen. Jag antar att jag börjar känna mig ensam."
ur "Nattliga samtal", övers. Gunnar Barklund

Ray Bradbury har skrivit en stor mängd noveller. Och gett ut flera novellsamlingar. De flesta av dessa finns på svenska (åtminstone om inte räknar diversr best of-samlingar) då Bradbury varit populär i Sverige. Efter Oktoberfolket blir samlingarna sämre. Och man hittar kanske bara några riktigt bra noveller i varje samling
Så finns en av mina absoluta favorit-bradbyar "Pojkar! Odla jättechampinjoner i din källare" gömd i den ojämna Glädjens mekanismer (samlingen innan Den kalla vinden och den varma).

Den kalla vinden och den varma kom ut 1969. Den engelska bättre titeln är I sing the body electric. Den ursprungliga titelnovellen handlar om en robotfarmor.
Min favoritnovell här är nog "Morgondagens barn" där ett par till sin förvåning blir föräldrar till en liten blå pyramid ("Den blå pyramiden rörde på sig. Den började gråta.") Eller kanske "Nattliga samtal" som jag citerar ovan. Ett slags svar på Samuel Becketts Krapps sista band. På Mars.
En tidsresenovell om Ernest Hemingway funkar inte lika bra.

Det är en rätt lättviktig samling utan egentlig röd tråd. Men en lättviktig Bradbury är bättre än mycket annat.

Slutspel av Samuel Beckett

"HAMM. Naturen har glömt oss.
CLOVV. Det finns ingen natur längre.
HAMM. Ingen natur längre! Du överdriver.
CLOV. Häromkring.
HAMM. Men vi andas, vi förändras! Vi tappar håret, tänderna! Friskheten! Idealen!
CLOV. Då har hon inte glömt oss."
övers. Magnus Hedlund

I Samuel Becketts pjäs Slutspel så berättar Nagg en rolig historia för Nell. Det framgår att han berättat den för henne många gånger förut ("Jag har aldrig berättat den sämre.")
I skämtet så går en man till en skräddare för att få ett par byxor sydda. När mannen kommer till skräddaren så är denne inte klar. Detta sker ett antal gånger. Varje gång är det något med byxorna som måste förbättras. Till sist efter tre månader är byxorna klara. De sitter bra men mannen är ändå lite förargad: 'Sex dagar tog det Gud att skapa världen. Och du behöver tre månader för ett par byxor!' Skräddaren svarar med en föraktfullt gest 'Men se på världen. Och se sen (han visar stolt på byxparet) på dessa byxor.'

Nagga och Nelly bor i varsin soptunna. Styckena andra roller är Hamm och hans tjänare Clov. Möjligen har världen gått under.
Det här kan låta rätt absurt. Och Beckett blev förr ofta sammanbuntat med en del andra dramatiker under termen "absurdism". Beckett ogillade detta. Och stämpeln känns inte som om den gör Becketts bästa pjäser rättvisa. Och Slutspel hör tveklöst till dessa.

Slut än en gång - Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

"Allt sedan gammalt. Ingenting annat någonsin. Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Ingen roll försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre."
ur Värstvart hallå av Samuel Beckett, övers. Magnus Hedlund

Sällskap är första delen i Samuel Becketts sena trilogi Nohow on. De andra delarna är Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå. De två senare finns i urvalsvolymen Slut än en gång.

Slut än en gång är en samling med Becketts sena texter. Den tidigaste från 1973 och de sista från 1988.

I original är novellerna och kortromanerna här antingen på franska eller på engelska. Då Beckett på gamla dar ofta återgick till att skriva på sitt modersmål. Magnus Hedlund har översatt de engelska, C. G. Bjurström de franska.

Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå tar upp störst plats i samlingen. Det är texter som befinner sej mot slutet av berättandet.

IVärstvart hallå upprepas en del rader. Sakta går texten framåt, frammanar en bild av ett barn och en gammal man som håller varandra i hand. "Där då men se där nu en annan. Bit för bit en gammal man och barn. I det dunkla tomma en gammal man och barn. Vilka andra som helst skulle duga lika illa." Denna bild upprepas och vrids på. Ännu en person visar sej vara där i dunklet. Dunklet ges minst lika stort utrymme som människorna i berättelsen, om nu berättelse är rätt ord.
Fast på något sätt är ändå berättelse rätt ord. Även om det är ett berättandet i slutet av berättandet.

Ett par rader ur Värstvart hallå har lite oväntat blivit till ett slags goodfeelcitat: "Fail again. Fail better." Ur stycket som jag citerar överst i det här inlägget.

Det är till hälften en felläsning. Men bara till hälften.
Där äldre noveller i samlingen som "Som historien berättades" och "För att sluta än en gång" är rätt så mörka så verkar Beckett i Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå ha kastat bort även detta mörker. Som om de inte heller orkar med detta.
En slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter. "I brist på mer värre värst."

Sällskap: min första Beckett-bok

"Dess upprepningar ett annat kännetecken. Upprepade gånger med endast små variationer samma förflutna. Som för att få honom att i kraft av detta göra det till sitt. Att bekänna: Ja, jag kommer ihåg. Kanske till och med att ha en röst. Att mumla: Ja, jag kommer ihåg."
ur Sällskap av Samuel Beckett, övers. Percival

Sällskap var den första boken av Samuel Beckett som jag läste. Det var nån gång i tonåren. Den tunna svarta volymen stod i bokhyllan hemma. Jag tror inte mina föräldrar hade läst den. Redan med de två inledande meningarna så var jag fångad: "En röst kommer till någon i mörkret. Att föreställa sig detta."
Inget jag hade läst tidigare liknade denna berättelse. En man ligger i mörkret. En röst berättar saker för honom. Varifrån rösten kommer vet man inte.
Jag provade att läsa texten i olika hastigheter. Långsamt och snabbt. Ordens effekt var närmast berusande.

Hade jag läst något annat av Beckett innan så hade Sällskap knappast blivit lika drabbande. I samlingen Slut än en gång finns flera texter som påminner om Sällskap. Jag har svårt att objektivt bedöma bokens plats i Becketts ouevre. Men för mej är det ett av hans viktigaste verk.

Krapps sista band

"(KRAPP curses, switches off, winds tape forward, switches on again)"
ur Krapp's Last Tape av Samuel Beckett

Samuel Becketts pjäs Krapps sista band utspelar sej i framtiden.
Fast pjäsen innehåller inga flygande bilar eller hologram eller sånt.
Det påpekades för Beckett att bandspelaren i pjäsen inte var uppfunnen när Krapp spelar in sitt första band. Detta löste Beckett enkelt med en scenanvisning som talade om att scenen utspelade sej i framtiden.

I pjäsen så lyssnar Krapp på band han spelat in. Ibland lyssnar Krapp på banden också på gamla band. Det är en slags rullband. Såna som användes i radiostudior. Beckett hade fastnat för banden när han jobbade med radiopjäserna.

Jag har aldrig sett Krapps sista band. Jag har bara läst den.
Jag brukar tycka att det går minst lika bra att läsa dramatik som att se den uppsatt. Men det finns några Beckett-pjäser jag gärna skulle vilja se. Som Not I och då Krapps sista band. Det finns grepp där som inte fullt går fram när man bara läser den.
Och så innehåller den slapstick. 

All that fall

"How can I go on, I cannot. Oh let me just flop down flat on the road like a big fat jelly out of a bowl and never move again! A great big slop thick with grit and dust and flies, they would have to scoop me up with a shovel."
ur All that fall av Samuel Beckett

Efter succén med I väntan på Godot beställde BBC en radiopjäs av Beckett. Det blev All that fall. En till radiopjäs, Ember, följde.
Torsten Ekbom skriver i sin bok Samuel Beckett (som är en bra, lättläst bok om Beckett) att All that jazz kan te sig "som ett steg bakåt mot en beprövad, realistisk teaterform". Och detta tycks vara en rätt vanlig syn.
Pjäsen skrevs mellan I väntan på Godot och Slutspel. Jämfört med dessa framstår All that fall som lite lättviktig. Men vilken pjäs skulle inte göra det?

Författarskap i allmänhet och Becketts i synnerhet beskrivs ofta som om de har en riktning.   Ett mål. Därför säjer vi att verk är ett steg tillbaka och liknande. Det är ett lockande synsätt. Inte minst för att det delvis stämmer. Men en pjäs som All that fall har ett egenvärde och är inte bara ett steg på vägen till Becketts senare dramer.

Och om man ändå vill inta det synsättet så kan man här hitta teman Beckett utvecklar i senare pjäser som Lyckans dar och Krapps sista band.

Molloy, Malone dör och Den onämnbare

De tre romanerna i Samuel Becketts Molloy-trilogi (eller Trilogin som den heter i den senaste svenska utgåvan) har jag skrivit om HÄR
Då skrev jag bland annat:

"Obetydligheter vrids och vänds på tills den enklaste handling blir ett mödosamt göromål. Och om läsaren är osäker på vad som egentligen är meningen med det hela så delas denna osäkerhet för att inte säja förvirring av personerna i berättelsen.
Även när det i ett avsnitt i Malone dör sker något som i de flesta böcker skulle ses som en rätt dramatisk sak så skildras det på samma haltande sätt som de långa utläggningar om gångstilar eller pennor."

Där är du ju, Godot

När jag läste Drama Teater Film så hade jag en kursare som hette Johan Glans. Han är numera komiker.
Han berättade en gång om en revy han och några vänner hade satt upp på gymnasiet. När revyn började så var det två personer på scenen som spelade upp en scen ur I väntan på Godot:
"Vladimir. Vi väntar på Godot.
Estragon. Det är sant. (Paus.) Är du säker på att det var här?
Vladimir. Vad då?
Estragon. Som vi skulle vänta." (övers. Lill-Inger Eriksson och Göran O. Eriksson).
Och så vidare.
De höll på med det här tillräckligt länge för att publiken som kommit för att se på humor började skruva på sej och undra om detta skulle vara hela revyn: en gammal pjäs där ingenting händer, två gånger som det hette i en recension när det begav sej.
Då kommer det in på scenen en man med två klirrande systempåsar och de två luffarna på scenen ropar glatt: Där är du ju, Godot! Vi har väntat på dej.
Och sen fortsatte de med resten av föreställningen.

Samuel Beckett ändrade ofta sina pjäser i samband med att de sattes upp. Jag har I väntan på Godot i tre utgåvor - en på engelska, två på svenska. Det är tre olika textvarianter. Delfinpocketen på bilden, som är den som citeras ovan, är den franska ursprungstexten. Sen har jag Becketts egna översättning till engelskan med ändringar. Och den mer eller mindre slutgiltiga versionen i Magnus Hedlunds översättning i Tre dramer.

Murphy av Samuel Beckett

"Månen, som av en enastående slump var full och befann sig i perigeum, var 46 400 km närmare jorden än den hade varit på fyra år."
Inledningen till kapitel 3 av Murphy, övers. Pelle Fritz-Crone

En av frågorna på min munta (muntlig tentamen) på Samuel Beckett-kursen var att ge exempel på humorn hos Samuel Beckett.
Om jag minns rätt var det främst exempel ur Molloy-trilogin som efterfrågades. Som figurernas gångstil. Och en bit där Malone flyttar stenar från en ficka till en annan.

Tidigt i författarskapet var Beckett mer öppet humoristisk. Som i romanen Murphy från 1938.
Boken driver med den realistiska romanens konventioner.
Av och till är den riktigt rolig. Och rätt så sorgsen.

Den humoristiska sidan av Becketts böcker blir mindre med åren men försvinner aldrig helt.

(Detta inlägg ingår i en serie fär jag skriver om böckerna i min boksamling, en bok i taget, i alfabetisk ordning.)

Proust - en essä av Samuel Beckett

"Vanan är den ballast som fjättrar hunden vid hans mage. Att andas är en vana. Att leva är en vana.[...]Världens skapelse skedde inte en gång för alla utan sker varje dag, och 'vanan' är det sammanfattande namnet för de otaliga fördrag som ingås mellan de otaliga subjekt som bildar individen och deras otaliga korrelerande objekt."
ur Proust av Samuel Beckett, övers. Erik Sandin

Proust (1931) är en essä som Beckett skrev tidigt i sitt författarskap. Den gavs ut på avenska som första volym i bokserien BLMbiblioteket år 1964. Enligt en annan volym jag har i serien så var den redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson som då var tidskriften BLM:s redaktörer.

Essän handlar som titeln antyder om Marcel Proust. Närmare bestämt om På spaning efter den tid som flytt.
Proust och Beckett kan tyckas vara rätt olika varandra som författare. Men det finns flera ställen i essän som är intressanta om man ser till Becketts framtida författarskap. Som det han skriver om tiden och vanan.

Men även om man inte hade vetat vem Beckett var så vore det en intressant essä om Prousts gargantuanska romansvit. Det är en intressant text, väl värd att läsa för den som äriintresserad av antingen Proust eller Beckett.

Samuel Beckett - Dikter

Något jag har daglig nytta av är mina 5 universitetspoäng i Samuel Beckett. Som nu när jag nått Beckett i denna genomgång av min boksamling.

Jag minns inte om vi (eller vi och vi, jag var kursens ende deltagare) läste så mycket av eller om Becketts poesi på kursen. Den är inte lika känd som hans pjäser eller romaner. Men det var som poet Beckett först såg sej i tryck.

Dikter är en urvalsvolym som sträcker sej över från början till slutet av Becketts författarskap. Dikterna är tolkade och kommenterade av Magnus Hedlund. Det finns en tidigare urvalsvolym med Beckett-dikter av Hedlund som innehåller flera av samma dikter men i den här pocketen från 2001 är tolkningarna reviderade.

Med tanke på hur lång tid det är mellan de äldsta och yngsta dikterna i boken så är det inte så konstigt att de skiljer sej åt i ton. Från den yviga debutdikten "Horeskop" då Beckett fortfarande var mycket inspirerad av James Joyce till de sena melankoliska korta dikterna.

"Horeskop" handlar om René Descartes. Den har en Sverige-koppling. Descartes dog ju under ett besök i Sverige. Drottning Kristina kallas  "den mordiska morgonpigga papistamazonen/Kristina uppskärerskan" (översättning här och nedan Magnus Hedlund). Drottning Kristina kräver av Descartes att han ska gå upp tidigt på morgonen - inte konstigt att han dog.

I engelskspråkiga utgåvor av Becketts dikter finns ofta också hans tolkningar med. Av Arthur Rimbaud och Paul Eluard. I denna volym finns en avdelning med en slags tolkningar kallad "Långt efter Chamfort" där Beckett gör om Sébastien Chamforts maximer till korta dikter. Volymen återger både Chamforts franska original, Becketts tolkning och Hedlunds översättning.
"The trouble with tragedy is the fuss it makes/About life and death and other tupenny aches." ("Det tråkiga med tragedin är det ståhej den ställer/till om liv och död och såna bagateller".) Chamforts maximer rimmar inte.

Chamfort-maximerna är liksom flera av de andra dikterna riktigt roliga. Men bäst i boken är ändå de sena vemodiga dikterna. Som denna:

när det är slut på harens drömmar
och han trött av jakten tvingas
ta farväl av sitt gömsle glömmer
han med avsikt det brinnande ljuset

Samuel Becketts tio bästa

Samuel Beckett dog den tjugoandra december för tjugofem år sedan. Detta uppmärksammar vi med en lista över hans tio främsta verk i, någorlunda, kronologisk ordning:

Proust
Becketts essä om Proust är ett verk där flera av hans återkommande teman visar sej. Man kan tänka sej Marcel Proust som en figur i Becketts romaner. "Att andas är en vana. Att leva är en vana." Om man bortser från att det är Beckett som skrivit texten går den ändå att läsa som en intelligent text om Proust.
Utgiven i BLMbiblioteket. En serie böcker med essäer som kom på 60-talet redigerad av Daniel Hjorth och Lars Gustafsson.

Molloy-trilogin
Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Utgiven i samlad volym under namnet Trilogin (vilket, då man brukar tala om tre trilogier av Beckett, kanske är lite tveksamt). Länken går till ett längre och om jag får säja det själv rätt så bra inlägg om böckerna.

I väntan på Godot
Pjäsen var något nytt när den kom och den håller än. Kanske är detta det av Becketts verk där det något paradoxala släktskapet med den karnevaliska traditionen kommer fram tydligast.

Slutspel
Det karnevaliska hos Beckett kommer genom Shakespeare som tydligt påverkat Slutspel. Om Hamm och hans tjänare Clov som rullar runt honom. Och om Nagg och Nell som bor i två soptunnor. En pjäs som visar att absurdism-stämpeln inte riktigt räcker för att täcka Becketts pjäser. De långa monologerna mitt i den knapphändiga handlingen gör detta till minst lika mycket en pjäs om människornas villkor som den Kung Lear den stundom liknar.

Krapps sista band
Utspelar sej i framtiden. Eller snarare, när någon påpekade att de band som Krapp spelar in och lyssnar på under pjäsens gång inte skulle ha funnits i Krapps ungdom så löste Beckett det med en enkel scenanvisning om att pjäsen utspelar sej 15 år i framtiden.

Lyckans dar
Tvåaktaren Lyckans dar (Happy days) är en monolog framförd av en kvinna, Winnie, till hälften nedsjunken i sand. I andra akten har hon sjunkit ytterligare, något som inte verkar bekymra pjäsens Winnie.

Nog, Slut på fantasin fantisera och Bing
Dessa tre kortare texter (på svenska med ett antal Texter för ingenting i volymen Kniv av nej) beskrivs ibland som Becketts mellantrilogi. Tillsammans med romanen Hur det är är det Becketts otäckaste texter.

Inte jag
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version som var bra men det är inte riktigt samma sak.)

Sällskap
"En annan uppfinner alltsammans för sällskaps skull. I samma mörker som sin skapelse eller i ett annat. Snabbt tänkande. I samma."(övers Percival) Tror att detta var den första Beckett-text jag läste. Efter den kan ingen annan Beckett-text förvåna - fast det gör de ändå hela tiden.

Värstvart hallå
Ingår tillsammans med Sällskap och Illa sett illa sagt i Becketts sena 80-talstrilogi Nohow on. Sällskap är utgiven i egen volym, medan Värstvart hallå och Illa sett illa sagt bägge finns i volymen Slut än en gång, som innehåller fler korttexter (bland annat en tidigare version av Sällskap.) Man brukar ta den här korta texten som ett uttryck för Becketts reducering av berättandet. Men redan med Bing och dem hade Beckett egentligen kommit till vägs ände.
Ändå finns det en skillnad mellan sextitalstexterna och åttitalstexterna. Där det finns en svartsyn och ett äckel i Hur det är verkar texter som Värstvart hallå kastat bort även detta.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism, en slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter.

(Först publicerad 2009. Något förändrad.)

10 bra irländska böcker 2

I dag är det Irlands och Nordirlands nationaldag. Vilket vi firar med en lista (funderade på att göra den med
gröna bokstäver men kom på bättre tankar).

Murphy av Samuel Beckett
Enligt Torsten Ekboms bok om Beckett så brukar översikter över irländsk litteratur ofta hoppa över Beckett. Som ju inte bara bytte land utan också språk. Den här tidiga humoristiska romanen är emellertid skriven på engelska och har en omisskännlig irländsk ton. Kom i svensk nyutgåva för ett par år sen. 

Borstalpojken av Brendan Behan
Självbiografisk roman. Det är länge sedan jag läste den men jag minns att jag tyckte mycket om den.

Priset för min själ av Bernadette Devlin
Skriven av den socialistiska nordirländska politikern Devlin när hon bara var 22 år. Skildrar hennes uppväxt och politiska uppvaknande och situationen på Nordirland. Från 1969.

Heartland av Garth Ennis och Steve Dillon
Serien inleds med två personer som sitter och dricker och betraktar natthimlen. Den förste beskriver den lyriskt och lokalpatriotiskt: I fuckin' love the summer in Belfast(...)I love the way the sky is at night, when it's like pale blue an' then dark an' then purple--but it's never really black". Medan den andre har ett annat perspektiv: "The sky was the color shite gets after a dozen Guinness. An'ye should travel more. This place is no different to anywhere else in the summer." (ur inlägget på länken) 

Dit man hör av Seamus Heaney
Essäsamling av poeten. Handlar mycket om platsens roll i poesin.

Häxan och lejonet av C. S. Lewis
Keltisk mytologi har influerat Narnia-böckerna.

En hare på Aldergrave av Paul Muldoon
"Likväl varslar mina brutna leder//om väderomslag"

Dracula av Bram Stoker
En gång planerade jag skriva en universitetsuppsats om Dracula ur ett postkolonialt perspektiv. Jag hade säkert gjort en del av Stokers irländska bakgrund.

Den andra stora vampyrklassikern Carmilla skrevs av irländaren Sheridan Le Fanu. Så det rinner en hel del irländskt blod i vampyrlitteraturens ådror.

Den tredje polisen av Flann O'Brien
Absurd rolig roman som fick ett uppsving för några år sedan när en läste den i TV-serien Lost. Det sas att den gav ledtrådar till mysterierna i serien. Det gör den väl inte riktigt. Men det finns många andra skäl till att läsa den. 

De profundis av Oscar Wilde
"Jag kommer ihåg att jag satt på de anklagades bänk under den sista rättegången mot mig och lyssnade till Lockwoods fruktansvärda anklagelser mot mig - det lät som om det var taget från Tacitus eller från Dante eller från Savonarolas hotfulla ord mot påvarna i Rom - och samtidigt som jag slogs av fasa över vad jag hörde, föll det mig in: Hur strålande skulle det inte vara, om det var jag själv som sade allt detta om mig." (övers. S-O Sundborg)
De profundis skrevs när Wilde satt i fängelset och utger sej för att vara ett brev till Bosie, Wildes älskare vars fader ledde kampanjen som till slut fick Wilde fängslad.


Tidigare irlandslistor:
10 bra irländska böcker 1
5 bra irländska filmer
10 bra irländska skivor