Dagbok med Fahrenheit 451

Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds.

Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar (ytterligare några liknande böcker gavs ut av PAN utanför serien - som det Antonioni-manuskript vi skrev om igår)

Boken är en arbetsdagbok, gjord för publikation, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451, byggd på Ray Bradburys roman med samma namn. En film Truffaut beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." (övers, Torsten Manns - "som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.

Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tals är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, också en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

(Publicerad här första gången i maj 2010. De inledande orden om en (då) nyutkommen DVD-box med Truffaut-filmer har jag tagit bort.)

BLOW UP

Första gången jag såg Michelangelo Antonionis film Blow up så var jag nitton år och läste DramaTeaterFilm i Lund. Huset där jag gick visade ibland filmer på kvällar och helger. Blow up visades på en lördageftermiddag och jag satt bredvid en av mina kursare, en några år äldre och mycket vacker kvinna som jag inte kände särskilt väl. Hon var blond, hade lite av ett filmstjärneutseende och jag tyckte hon verkade väldigt världsvan(hon kan väl ha varit 23).
Vilket gjorde att de många nakenscenerna kändes lite obekväma. Efter filmen kom vi oundviklingen att prata om just de många avklädda modellerna. - De kanske var billigare på den tiden, föreslog min kurskamrat. Och sen funderade vi på hur filmen slutade.
För filmprojektorn la av en tio minuter innan slutet. Vilket var lite frustrerande.

Veckan efter hittade jag på ett antikvariat i Malmö PANs utgåva av filmmanuset, utgivet i originalpocket 1968. Och läste sen, ivrig att få reda på hur allt hängde samman. Men jag vart mest förbryllad.
Jag har sett filmen senare och slutscenen är makalös. Men i manusform gick detta inte riktigt fram.

PAN-original gav ut flera såna här filmböcker. Tunna och trevliga häften.



Plötsligt reser han sig, tar ett förstoringsglas från det låga bordet och går fram till fotot igen. Flickans blick är riktad mot en punkt i snårskogen, och här fortsätter fotografen att söka med förstoringsglas. Som om han upptäckt eller misstänkt något, tar han en vit penna och ritar upp en fyrkant kring en detalj bland träden.

BALZAC

En skum historia, som nämndes i förra inlägget, ingick i en serie romaner av Honoré de Balzac som Pan/Norstedt gav ut i originalpocket på 1970-talet. Flera av böckerna hade inte tidigare givits ut på svenska, en del hade getts ut i lite underliga versioner. Alla var nyöversatta (En skum historia hade funnits tidigare på svenska som En dunkel historia. I serien ingick sju böcker - sex romaner och ett urval artiklar. Sex av dessa hade efterord av Jan Myrdal.

En av de första böckerna i serien var Antikkabinettet. Som först kom ut 1839. Det är en underhållande skildring av det franska 1800-talet.
Romanen införlivades senare i Balzacs jätteprojekt Den mänskliga komedin - där Balzac förde ihop en stor del av sina romaner och noveller till ett verk med ambitionen att skildra hela det franska samhällslivet.
I slutet av Pan/Norstedt-boken finns en lista på brukbara svenska översättningar av verken i Den mänskliga komedin. Och kommentarer där man får reda på hur det går för de personer i Antikkabinettet som finns med i andra berättelser. Detta säjs i Myrdals efterord vara "en nödvändig hjälp för den läsare som önskar uppleva den stora balzacska strukturen". Det är lite i den tonen hans efterord i de här böckerna hålls. Men om man kan bortse från det så är det kunniga och intressanta artiklar.

Alla romanerna i serien är inte lika bra. Kärleksromanen Liljan i dalen (den enda utan efterord av Myrdal) är närmast oläslig, den historiska romanen Katarina av Medici är trögläst men intressant.
Det finns brister i böckerna. En skum historia innehåller till exempel flera blanka sidor - själva den första kriminalromanen har emellertid klarat sej - det är Balzacs efterord och översättarens kommentarer som det försvunnit lite av.

Men allt som allt är Antikkabinettet och de andra böckerna att rekommendera.

Erik Blomberg

Erik Blomberg var en svensk poet. Numera mest känd för en dikt om dödsskjutningarna i Ådalen.
Han skrev också konst- och litteraturkritik.
Folket och litteraturen är ett urval av hans litteraturkritik. Om Gustaf Fröding, Selma Lagelöf och Maxim Gorkij; Bertil Malmberg, Rudolf Nilsen och Nils Ferlin med flera.
Artiklarna är från åren 1924-1961. De flesta är från 30-talet.
Boken är mycket läsvärd om man är det minsta intresserad av svensk litteraturhistoria.

Så vitt jag kan se (Blomberg gav själv ut ett par volymer litteraturkritik - jag har läst en av dessa) är det ett bra val av artiklar. Det är Margareta Zetterström som har gjort urvalet och skrivit efterordet. Hon har också skrivit en bok om Blomberg. Zetterström är också själv en läsvärd kritiker. Hennes Jag hatar de likgiltiga rekommenderas. Hon har gett ut ytterligare två böcker med artiklar av Blomberg. En om konst och en om politik.

Folket och litteraturen kom ut i originalpocket på Pan/Norstedt 1977.

Jag var nyfiken

Jag var nyfiken. Dagbok med mig själv är en arbetsdagbok som Vilgot Sjöman förde under inspelningen av Jag var nyfiken gul. Liksom filmen handlar det om lite allt möjligt. Politik och religion. Och så film. Sjömans egna tidigare, Fellini ("inte var det nån slump som gjorde att jag sökte mig ner till Fellini just som jag fått idén till den här filmen?"), Bo Widerberg, Ingmar Bergman (Sjöman är avundsjuk på Widerberg som började göra film innan han visste vad han gjorde, medan han själv duktigt gick i skola hos Bergman).

Men mest om själva inspelningen och asrbetet med Jag är nyfiken gul. Lena Nyman, som har huvudrollen i filmen, tar stor plats även i boken. Redan innan Sjöman vet vad det är för film han vill göra så vet han att han vill göra någonting med Nyman (som tidigare varit med i hans 491). Bland de bästa partierna i boken är de om Nymans intervjuar folk. Hon blir förbannad när semesteresande till Spanien inte vill tala om Franco.

Boken gavs ut som originalpocket av Pan/Norstedt i samarbete med Svenska Filminstitutet. Den ingick i en serie såna här böcker (jag har tidigare skrivit om Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451). En del i samarbete med Svenska Filminstitutet andra inte. I serien ingick arbetsdagböcker, filmmanuskript och filmhistoriska översikter.

Rapport från tunisisk oas

Chebika. Rapport från tunisisk oas ingick i en serie originalpocketböcker som PAN/Norstedt gav ut i slutet av 60- och början av 70-talet. "Rapport från" finns inte i den franska titeln på Jean Duvignauds studie. Men alla böckerna i denna PAN-serie hette något med "rapport från". Detta efter Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal.

Myrdals intervjubok, som kom 1962, hade blivit en stor succé. Fast den blev först en framgång i Sverige efter att den hyllats utomlands. Vissa saker förändrar sej inte.

Den kom att påverka andra reportageförfattare. Men inflytandet från Myrdal i böckerna i PANs Rapport-serie varierar. Sture Källbergs Rapport från medelsvensk stad: Västerås är helt klart influerad av Myrdal, liksom Studs Terkels Rapport från amerikansk stad: Chicago och nog också Anders Ehnmarks Rapport från det röda Emilien.

I förordet till Chebika. Rapport från tunisisk oas nämns Myrdals bok som ett av flera intressanta "på senare tid utkomna arbeten". Men Duvignaud räknar upp fler arbeten av Oscar Lewis. Chebika. Rapport från tunisisk oas kom ut på franska först 1968. Arbetet med projektet hade emellertid påbörjats redan 1960. Då Duvignaud inte ännu kan ha läst Myrdal, men väl Lewis.

Duvignaud hade, liksom Myrdal, skrivit ett par romaner innan denna studie. Men han var också sociologiproffessor. Och boken är en sociologisk studie med sociologistudenter och allt. Boken handlar också mycket om hur Chebika, en stad med 300 invånare, förändras av studien. Att byn ligger i periferin och är efter sin tid betonas.
Medan Liu Lin i Myrdals bok (förvisso en något större by) blir en plats typisk för Kina och revolutionen. I händelsernas centrum.

Dagbok med Fahrenheit 451

Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds.

Studio S gav i veckan ut en Truffaut-box. Med filmerna Bruden bar svart, Mannen som älskade kvinnor, Sirenen från Missisippi och Fahrenheit 451.

Det är fyra bra filmer. Framförallt kan jag rekommendera Sirenen från Missisippi - med Paul Belmondo och Catherine Deneuve (man kan hyra dvd-erna för sej).

Men det är Fahrenheit 451, Francois Truffauts filmatisering av Ray Bradburys roman som detta ska handla om. Eller snarare en bok om den filmen.

Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar. (Ytterligare några liknande böcker gavs ut av PAN utanför serien.)

Boken är en arbetsdagbok, gjord för publikation, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451. En film han beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." (övers, Torsten Manns - "som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.

Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tals är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, också en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

Vilket också är vad jag nu tänker gå och göra.

Guide till Skriftställning

Då det har kommit ut nitton volymer i Jan Myrdals Skriftställning så skulle det kanske kunna vara en poäng att göra en snabb guide över vad som finns i de olika böckerna. Jag tar också upp ett par närliggande volymer.

Skriftställning 1-4, 1968-1973
De fyra första volymerna av Jan Myrdals "enmanstidskrift" (något Myrdal börjar kalla den i den fjärde volymen) gavs ut i PAN-original. Kortfiktion, polemik och artiklar om litteratur och kultur blandas.
Den första, bara kallad Skriftställning, sålde bra och fick god kritik. ("Sextiotalet hade för mig varit en obehaglig period av beröm" som Myrdal skriver i förordet till Skriftställning 5). De två första volymerna har förutom debatt- och kulturartiklar också noveller som "Sommarsägner från folket efter oss" och "Antecknat". Dessa är av fantastisk, grotesk karaktär. Även många av de andra texterna är mörkt ironiska och väldigt underhållande.
De fyra första Skriftställning är den väsentligaste delen av serien.

Skriftställning 5-11, 1975-1978
Skriftställning 5 och 10
Uppdelningen i teman märktes kanske inte direkt med den femte volymen, också utgiven på PAN-original. Texter om litteratur och politik. Men på denna följde fyra volymer på andra förlag. Den tionde kom åter ut på PAN-original. Och presenterades som en volym om litteratur och kultur. Skriftställning 5 innehåller flera artiklar om Strindberg och Balzac. I Skriftställning 10 finns bland annat material kring Myrdals roman Karriär.
Dessa två volymer är mest lika de fyra första. Trots dagens syn på Myrdal som framförallt samhällsdebattör så var det de här volymerna om kultur som så att säja var mainstream-Jan Myrdal.

6-9 och 11
Lag utan ordning
Denna kom ut samma år som Skriftställning 5. Den har först i efterhand inlivats bland Skriftställning-böckerna. Bland de politiska temaindelade volymerna så är denna den mest intressanta. Den innehåller debatt kring grundlagsförslaget och IB. Myrdals genomgångar av formuleringarna i de föreslagna lagparagraferna. Där han bland annat visr hur en paragraf som ser ut att skydda från diskriminering egentligen säjer att domstolar har rätt att med rättsligt stöd särbehandla.

Tyska frågor
Artiklarna i boken är huvudsakligen skrivna när Myrdal bodde i Västtyskland på stipendium. Om yrkesförbudet i väst, förtrycket i öst. Myrdal argumenterar för nödvändigheten av ett enat demokratiskt Tyskland. Något som var kontroversiellt i Sverige av år 1975. Det är en bra välskriven volym men nästan hela finns omtryckt i Skriftställning 17. Det nya Stor-Tyskland som fortfarande går att köpa på bokrean.

Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977
Redigerades av Lars Åke Augustsson. Tunn volym som man kan hoppa över om man inte är väldigt intresserad av debatten inom den svenska vänstern på 70-talet.

Klartexter.Skriftställning 9
Också mest politisk debatt. Men artiklarna här om Mao och IB och den sovjetiska imperialismen och den svenska ekonomiska krisen är intressanta och välskrivna. Ett bättre exempel på debattören Myrdal under senare hälften av 70-talet än den föregående volymen.

Kampuchea och kriget. Inlägg och polemiker. Skriftställning 11
Boken är bara på 80 sidor och går utmärkt att hoppa över.

Skriftställning 12-16, 1982-1992
I de här volymerna återgår Myrdal till att blanda polemik och kulturartiklar. Även om det bara är den tolfte (Dussinet fullt, nr 13 heter Den trettonde och nr 14 har namnet 14!) som gör så fullt ut. Sen delas innehållet i böckerna in i underavdelningar och lösare teman.

Så handlar Den trettonde mycket om litteratur med bland annat en avdelning om Myrdals roman Barndom. Här finns också ett inte använt förord till den tidiga romanen "Badrumskranen". Och Myrdal hånar Svenska Akademien i en artikel ("Intellektuellt är Svenska Akademien en nationell pinsamhet. En församling snillrik som P O Sundman och smakfull som Östen Sjöstrand! Den svenska litteraturens B-lag!") vilket alltid är trevligt. En av de bättre volymerna.

Medan 14! är mer politisk. Med flera underavdelningar. Det politiska innehållet i dessa två volymer skulle säkert förvåna en del numera. Sovjetunionen beskrivs som ett betydligt större hot än USA. Artiklarna om Afghanistan är de intressantaste i 14! som också innehåller ett personregister till alla tidigare delar i Skriftställning-serien.

Den femtonde volymen En annan ordning har undertiteln "Litterärt & Personligt". Den är den sista riktigt bra i serien. Och är att rekommendera för den som är mer intresserad av författaren Myrdal än debattören (även om Myrdal själv inte skulle gå med på en sån uppdelning).

Nr 16 i serien (Tidens ålder) går att köpa på rean. Är uppdelad i underavdelningar men blandar texter av flera slag. Fortfarande finns det mycket intressant här, men man börjar märka att Myrdal har den bättre delen av sitt författarskap bakom sej.

Skriftställning 17-19, 1992-2002
Med de här återgår serien till tematiskt ordnade volymer. En om Tyskland, en om litteratur och en om yttrandefrihet och sånt. De här skrev jag om i veckan. De ska fortfarande gå att köpa på rean. Fast egentligen kan jag bara fullt ut rekommendera den sjuttonde volymen, den om Tyskland.

Några volymer som liknar de kallade Skriftställning:

Söndagsmorgon (1965)
Samlar krönikor från Söndags-Tidningen. Påminner mycket om de två-tre första Skriftställning i stuket. Men med lite lättare hand. Väldigt roliga texter. Rekommenderas.
Finns dels i egen volym och i samlingsvolymen Samtida (som också samlade de två romanerna Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Rescontra).

Tal om hjälp (1971)
Samlar kritik av den svenska u-hjälpen. Tillsammans med Lag utan ordning Myrdals bästa debattsamling.

Ord & avsikt (1986)
Har undertitel "Ett resonemang". Snarare essäer än artiklar. Ett problem med den artonde Skriftställning-en är att Myrdal sagt det intressanta i den med större tyngd här.