Angel Catbird – Margaret Atwoods superhjälteserie

Angel Catbird är en superhjälteserie av Margaret Atwood (text) och Johnnie Christmas (bild). Jag skrev en

recension av albumet när det kom ut

"en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar."

Albumet följdes upp med två till album. Bilden ovan är från det andra albumet Angel Catbird: To castle Catula.

Serien gjorde att Margaret Atwood besökte serietidningskonvent och att det därför finns flera foton på Margaret Atwood som det nedan (fotograf tyvärr okänd)

Cat, enough of your greedy whining and your small pink bumhole

Winter. Time to eat fat

and watch hockey. In the pewter mornings, the cat,

a black fur sausage with yellow

Houdini eyes, jumps up on the bed and tries

to get onto my head. It’s his

way of telling whether or not I’m dead.

If I’m not, he wants to be scratched; if I am

He’ll think of something. He settles

on my chest, breathing his breath

of burped-up meat and musty sofas,

purring like a washboard. 

[...]

Cat, enough of your greedy whining

and your small pink bumhole.

Off my face! You’re the life principle,

more or less, so get going

on a little optimism around here.

Get rid of death. Celebrate increase. Make it be spring.

Margaret Atwood 

Ur dikten "February" från samlingen Morning in the Burned House från 1995. Hela dikten går att läsa HÄR på Poetry Foundation.

Fotot föreställer Margaret Atwood och hennes katt Fluffy och är taget av Evelyn Floret.

Alla historier handlar om vargar

"Men jag vill att mina berättelser ska vara verklighetstrogna, och det innebär att det måste finnas vargar i dem. Vargar i en eller annan form.

  Varför är det så verklighetstroget? Hon vänder sig från honom, lägger sig på rygg och stirrar upp i taket. Hon är sur för att hennes version har blivit kasserade.

  Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta. Allt annat är sentimentalt dravel.

  Allt?

  Visst, säger han. Tänk på det. Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar. Om att bli kastad till vargarna eller kasta andra till vargarna så att de kan bli uppslukade av vargarna. Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."

ur Den blinde mördaren av Margaret Atwood, övers. Ulla Danielsson 

Angel Catbird – en superhjälteserie av Margaret Atwood och Johnnie Christmas

Margaret Atwood är som hon skriver i det underhållande förordet till den första volymen av den tecknade serien Angel Catbird, en "award-winning nice literary old lady" som man inte brukar förknippa med tecknade serier om superhjältar.
Men på 70-talet så skrev och ritade Atwood en serie tidningen This Magazine.
Angel Catbird tecknas av Johnnie Christmas, men det roligaste av bokens extramaterial är en skiss Atwood själv tecknat av en av seriefigurerna (näst roligast är en teckning av Fabio Moon). Christmas teckningsstil är lite mjukare än superhjälteserier brukar ha.

Angel Catbird handlar om en man som får förmågan att förvandlas till en kattugglevarelse. Detta sker genom att han får ett genetiskt serum över sej. Han upptäcker sen att det redan finns människor som kan förvandla sej till kattliknande varelser och dras in i en kamp mellan ont och gott. Och slits mellan sina fågel- och kattkänslor (ska han äta upp en skadad fågel eller rädda den?)

Som Atwood-fans känner man igen teman som genmanipulation och katter. Men den som förväntar sej en seriös berättelse om genteknikens faror har kommit fel. Det här är en rätt lättsam historia.
Det är också en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar.

Boken har även små faktarutor om katter. Lite som de gamla Flash-seriernas flashfacts. Här har serien ett uttalat uppfostrande syfte.
Angel Catbird må vara en betydligt lättviktigare bok än, säj, Tjänarinnans berättelse, men den är underhållande.
Den som följer Atwood på twitter får ibland se bilder på henne där hon glatt låter sej fotograferas med cosplayers på seriemässor. Förhoppningsvis kommer hon i framtiden att få möta många cosplayers utklädda till Angel Catbird och Cate Leone och Count Catula (som är delvis katt, delvis fladdermus, delvis vampyr).

Förutom extramaterialet så är Angel Catbird 72 sidor lång. Det är en vackert utformad volym. 

(Först publicerad 21 september 2016. Det kom två album till med Angel Catbird. De var också charmiga och hade meningar som "I will call this epic poem... The Caturbury Tales!")

Bästa jag sett, läst och hört 2018: TV-serier

De flesta TV-serier jag ser på kommer från Förenta staterna. Förra året såg jag en del dansk, brittisk, mexikansk, indisk, japansk och kinesisk TV. Men amerikansk dominerade.
"Få människor förnekar att amerikansk TV är miserabel" skrev Olof Lagercrantz 1966. Nuförtiden verkar desto fler hylla den. Det pratas om televisionens guldålder. Underförstått den amerikanska.
En hel del TV är fortfarande miserabel. Men nedan finns tio serier jag gillat, i bokstavsordning.

3 %
Säsong 2. Brasiliansk ungdomsdystopi om en tävling för att välja ut de tre procent som ska få bo på en paradisö. Resten lever i fattigdom. En sak som gör att serien känns mer relevant än de flesta såna här är att det framtida dystopiska samhället här är meritokratiskt. Meritokratin spelar ju en roll även för att legitimera vårt eget samhällssystem.

Altered Carbon
Sci-Fi-serie som fungerar bäst när man är förkyld. En slags deckarserie i en värld där man kan byta kroppar. I en scen skjuter hjälten ihjäl sina fiender medan han bär på en rosa Hello Kitty-ryggsäck. I en annan slåss hjältinnan mot en rad svärdviftande nakna kloner. Temat med kroppsbyten och klassamhälle görs det inte så mycket med. Men den är ändå mycket bättre än den långsamma Westworld som delvis behandlar liknande ämnen (att Westworld lyckas ta vildavästern-sexrobotar gör uppror och göra något så tråkigt av det är nästan imponerande).

Channel Zero: Butcher's Block/Dream Door
Skräckserien Channel Zero har varje säsong haft en avslutad fristående berättelse i sex delar. I år kom två säsonger. Två drömlika suggestiva berättelser. Dream Door refererar till David Cronenbergs The Brood, vilket är trevligt.

Dear White People
Säsong 2. Dear White People bygger på filmen med samma namn. Det är en bra film. Och det har blivit en bra serie. Rolig och intressant. Med mycket filmreferenser.

Fargo
Säsong 2. Bygger på bröderna Coens film med samma namn. Men till skillnad från med Dear White People så är det inte de bakom filmen som gjort serien. Säsong två var bättre än första säsongen och innehöll referenser även till flera andra Coen-filmer. Bäst är när de lånar från monologen i Arizona Junior.

Handmaid's tale
Första säsongen. TV-serieversionen av Atwoods roman har n del brister. Men det finns stunder som när huvudpersonen i slutet av första avsnittet säjer sitt namn som den är riktigt bra. (Jag slutade dock se på serien efter de två första avsnitten av andra säsongen som fortsätter efter romanen slutat och som inte alls var lika bra).

The Magicians
Säsong 3. Bygger på bokserien med samma namn. Den här säsongen har förhåller sej friare gentemot böckerna. Vilket den tjänar på. En av höjdpunkterna är ett samtal mellan två av rollfigurerna fört enbart i populärkulturreferenser så inte älvorna ska förstå dem ("– We need to keep it like the best episode of Buffy. – The musical? – No, the other one.") En annan en helt tyst sekvens med den döva skådespelerskan Marlee Matlin.

She's gotta have it
Spike Lees remake på en av sina allra första filmer har sina brister (en bihandling om stjärtförstoring till exempel) men visar att Lee fortfarande kan sina saker.

Supergirl
Säsong 3. Det finns en massa TV-serier med superhjältar nuförtiden. Det här är den charmigaste av dem jag sett. Serien tappade lite när Callista Flockhart lämnade den. Men har trots fåniga huvudskurkar (inte utomjordingar den här säsongen, utan magiska utomjordingar eller nåt) hittat sin stil igen. Det är kanske inte bra direkt men rätt underhållande.

Twin Peaks: The Return
Jag var lite tveksam till den här först eftersom folk har hyllat den så mycket och folk brukar ha fel. Men den är riktigt märklig och bra. Bättre än original-Twin Peaks.

Slutet på Tjänarinnans berättelse

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av en ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänarinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet.

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare.
Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos London så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

(Först publicerad 2 september 2015. Atwood ska nu ha skrivit fortsättning på boken. Vilket väl inte låter som en jättebra idé. Vi får väl se om fortsättningen också bjuder på en uppföljare till "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".)

Tjänarinnans berättelse och Historiska kommentarer

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av en ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänarinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet.

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare.

Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos London så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

(Först publicerad 2 september 2015.)

Angel Catbird av Margaret Atwood och Johnnie Christmas

Margaret Atwood är som hon skriver i det underhållande förordet till den första volymen av den tecknade serien Angel Catbird, en "award-winning nice literary old lady" som man inte brukar förknippa med tecknade serier om superhjältar.
Men på 70-talet så skrev och ritade Atwood en serie tidningen This Magazine.
Angel Catbird tecknas av Johnnie Christmas, men det roligaste av bokens extramaterial är en skiss Atwood själv tecknat av en av seriefigurerna (näst roligast är en teckning av Fabio Moon). Christmas teckningsstil är lite mjukare än superhjälteserier brukar ha.

Angel Catbird handlar om en man som får förmågan att förvandlas till en kattugglevarelse. Detta sker genom att han får ett genetiskt serum över sej. Han upptäcker sen att det redan finns människor som kan förvandla sej till kattliknande varelser och dras in i en kamp mellan ont och gott. Och slits mellan sina fågel- och kattkänslor (ska han äta upp en skadad fågel eller rädda den?)

Som Atwood-fans känner man igen teman som genmanipulation och katter. Men den som förväntar sej en seriös berättelse om genteknikens faror har kommit fel. Det här är en rätt lättsam historia.
Det är också en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar.

Boken har även små faktarutor om katter. Lite som de gamla Flash-seriernas flashfacts. Här har serien ett uttalat uppfostrande syfte.
Angel Catbird må är en betydligt lättviktigare bok än, säj, Tjänarinnans berättelse, men den är underhållande.
Den som följer Atwood på twitter får ibland se bilder på henne där hon glatt låter sej fotograferas med cosplayers på seriemässor. Förhoppningsvis kommer hon i framtiden att få möta många cosplayers utklädda till Angel Catbird och Cate Leone och Count Catula (som är delvis katt, delvis fladdermus, delvis vampyr).

Förutom extramaterialet så är Angel Catbird 72 sidor lång. Det är en vackert utformad volym. En andra volym av Angel Catbird är planerad nästa år.

Citerat från veckans läsning

"Some find it strange that a person known for her novels and poetry would take to writing comic books,[...]Why is a nice literary old lady like me[...]a nice literary old lady who should be resting on her laurels in her rocking chair, being dignified and iconic–why is such a nice old lady messing around with flying cat-owl superheroes and nightclubs for cat people, not to mention giant rat men? Strange."
ur "Introduction" till Angel Catbird av Margaret Atwood

"Nu satt Elsie och tänkte på att om detta hade varit i en film, där hon och Norma Jean satt i bilen på det här ödsliga stället, skulle någonting kunnat hända: filmmusiken skulle signalera att någonting skulle hända. I verkliga livet fanns ingen musik, och man fick inga ledtrådar. Man hamnade mitt i en scen och visste inte om den var viktig eller ej."
ur Blonde av Joyce Carol Oates, övers. Ulla Danielsson

Historiska kommentarer till Tjänstekvinnans berättelse

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänstekvinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet. 

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare. 

Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos Lonson så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

10 bra kanadensiska böcker

I dag är det Kanadas nationaldag. Detta firas med en lista med 10 bra kanadensiska böcker (eller nio böcker och en internetroman):

Margaret Atwood - Den blinda mördaren
I vilken vi lär oss detta: "Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta(...)Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar(...)Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."
Den blinda mördaren handlar inte om vargar.

Chester Brown - Ed the happy clown

Leonard Cohen - Sköna förlorare
Obscen fragmentarisk kritikerutskälld roman. Författaren lär också vara musiker.

Robert J. Sawyer - Hominids
Kanadensisk neanderthalar-science fiction när den är som bäst.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim

Michael Ondaatje - Den engelske patienten
Den tråkiga filmatiseringen har ingen större likhet med Ondaatjes kärleksroman. Det är bara handlingen som är densamma.

Geoff Ryman - 253
Med undertiteln "a novel for the Internet about London Underground
in seven cars and a crash". En så kallad hypertext. Om ni minns de. Den enda av den sorten där jag haft roligt när jag läst den. (Länken går till romanen - de andra två länkarna här går till tidigare inlägg av mej om böckerna)

Seth - It's a good life if you don't weaken
Seriealbum. Seth söker en bortglömd skämttecknare. Vemodig och vacker bok.

Elizabeth Smart - Vid Grand Central Station där satt jag och grät
En av de vackraste kärleksromanerna.

Elisabeth Vonarburg - Chroniques du pays des mères
Fransk-kanadensisk feministisk science fiction när den är som bäst.
(Heter The Maerlande Chronicles i den engelska översättningen)

(Repris från 2010. Jag bytte ut en bok.
Andra Oh Kanada-listor:
10 bra kanadensiska filmer
5 bra kanadensiska skivor)

Åtta länkar en lördag

Supreme återvänder
De sista numrena av Alan Moores Supreme, hans hommage till Stålmannen, ska komma ut till slut. Du kan se utdrag ur serien och andra återupplivade serier från samma förlag HÄR. Det är tal om att också de nummer Moore skrivit av Youngblood (en Teen Titans-pastisch som är rätt underhållande) och Glory ska ges ut senare.

(postmodernbarney.com) om The Old Dark House
Under oktober har många amrikanska bloggar skräcktema. På etiketten spooky month har Postmodern Barney haft temat Horror by the decade där han skrivit om en klassisk skräckfilm från varje årtionde, från den gamla danska stumfilmen Häxan till Don't look now. The Old Dark House är en spökhusfilm av han som gjorde Frankenstein

Locus om Thomas Disch
Graham Sleights skriver om SF-författaren.

The future of Science Fiction
Om Margaret Atwoods bok om science fiction och om tre antologier med sf-berättelser.

Your wednesday sequence - Lovebunglers
Matt Senecas senaste onsdagssekvens handlar om en sida ur Jaime Hernandez bidrag till senaste Love and rockets - new stories. Som jag har gjort ett utkast till ett inlägg om. Så det kommer snart.

Henrik Ö om The Bulletproof Coffin
På Shazam. Om ett seriealbum av David Hine och Shaky Kane.

Järnhälen - en dystopi som är en utopi

1 Wall Street - namnet är efter en gata i den tidens New York där fondbörsen låg och där samhällets förnuftsvidriga organisation möjliggjorde bedrägliga manipulationer med alla landets industrier.

Man kan rätt ofta läsa att det att det skrivs så många dystopier och katastrofskildringar säjer något om vår tid.
Men att dystopin är vanligare än utopin beror nog mer på att det är svårt att skriva något spännande om ett (påstått) perfekt samhälle. Den stora klassikern i utopigenren - Edward Bellamys En återblick är också bedövande tråkig.

Det har funnits flera sätt att försöka komma förbi utopins händelsebrister. Ibland låter författare det perfekta samhället finnas på jorden och handlingen utspela sej på andra mindre harmoniska men mer spännande platser. Så som i Star Trek eller en stor del sovjetisk science fiction.

En tidig kreativ lösning för hur man ska skildra ett gott framtida samhälle utan att tråka ut läsaren bjöd Jack London på i Järnhälen från 1907. Romanen presenteras som ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet. Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare (Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse har en liknande konstruktion).

Järnhälen är en dystopi men dess fotnoter och inledningen beskriver en utopi.

Sju svar om böcker och berättelser och skrivande och sådant

Här kommer svaren på torsdagens citat. Som visade sej var alldeles för svåra. I'm sorry (not really). Att de blev så pass svåra var för att jag kopierade de från Citerat ur veckan-inläggen. Som aldrig valts för att de ska vara lätta att känna igen. Det räckte i och för sej att känna igen författarna. Men det är kanske inte så stor hjälp när författarna är såna som Éric Chevillard. Spiring kunde ett av citaten, vilket nästan var lite imponerande. Så han vann.

1.
Den blinde mördaren av Margaret Atwood. Som har den, enligt det i torsdags citerade stycket, stors bristen att inte handla om vargar. Översatt av Ulla Danielsson.

2.
"The adventure of a reader" av Italo Calvino. Översatt (till engelska) av William Weaver. Finns i ett urval med Calvinos ungdomsnoveller kallat Difficult loves. Jag har skrivit om dessa i inlägget Om ett par tidiga noveller av Italo Calvino.

3. I taket av Éric Chevillard. Där man också hittar detta svar till Atwood-citatet ovan: "förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge." Översatt av Anna Säflund-Orstadius.
I taket är en kort absurd roman. Som är som två sammanfogade romaner. En om en man som ständigt bär omkring på en upp och nedvänd stol på huvudet. Och den senare delen av boken där samme man och en rad andra underliga karaktärer bosätter sej i taket hos den unga kvinna som vår hjälte är förälskad i. Hur gör ni för att inte falla ner? frågar man flera gånger våra hjältar. Frågan får inget svar. Det är en rolig bok. Som förutom de två huvudhistorierna har flera mindre berättelser i berättelsen. Som är drömskt absurda där huvudhandlingen är komiskt absurd.

4.
"Resa" i novellsamlingen Det försvunna rummet av Ulf Eriksson. Absurda post-modärna skräckberättelser.

5.
The fortress of solitude av Jonathan Lethem. En roman som jag håller på att läsa nu, eller skulle hålla på att läsa nu om jag kunde hitta den.

6.
"Regeringsukas mot litteraturen" i Skriftställning 3 av Jan Myrdal. Som Spiring svarade rätt på. Detta var det enda citatet som inte funnits med i Citerat från veckans läsning. Vad jag uteslöt från stycket var en rabelaisk uppräkning av Sveriges alla författarförbund. Avsnittet avslutas med att det säjs "att inte skulle litteraturen skadas därför att vi alla dränkts[...]Skrivandet skulle fortsätta som förut[...]Det vore alltså en opraktisk och onödigt dramatisk åtgärd av regeringen att låta dränka oss."
Artikeln är en kritik av 1970 års utbildningspolitik.

7. Sugarschock av Joss Whedon (text) och Fábio Moon (bild). Jag har tidigare skrivit om denna tecknade serie HÄR.

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Crake. Trots att den liksom den tidigare romanen utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettesk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

(Först publicerad den 16:e september 2009.
Det här inlägget känns aktuellt nu när det talas om en dystopivåg utan att någon verkar låtsas om att termen science fiction finns.
Jag har ändrat i min översättnin av Delany-utdraget från beckettsk till beckettesk, även om det blir lite otympligt. Anledningen till ändringen förklaras i inlägget Kafkaesk där du också kan lära dej det nyttiga ordet kafkamaista. Det passar till många tillfällen.)

10 bra kanadensiska böcker

I dag är det Kanadas nationaldag. Detta firas med en lista med 10 bra kanadensiska böcker (eller nio böcker och en internetroman):

Margaret Atwood - Den blinda mördaren
I vilken vi lär oss detta: "Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta(...)Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar(...)Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."
Romanen handlar inte om vargar.

Chester Brown - Ed the happy clown

Leonard Cohen - Sköna förlorare
Obscen fragmentarisk kritikerutskälld roman. Författaren lär också vara musiker.

William Gibson och Bruce Sterling - The difference engine
Bara den ene av de två författarna är kanadensare. En ukroni där Charles Babbage får i gång datoråldern hundra år tidigare än i vår värld. Steampunk Dickens.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim
Förhoppningsvis gör den kommande filmatiseringen att fler får upp ögona för denna tecknade serie i sex häften.

Michael Ondaatje - Den engelske patienten
Fast filmatiseringar kan ibland bli ett hinder i vägen för böcker. Den träiga filmen har ingen större likhet med Ondaatjes post/modärna kärleksroman. Det är bara handlingen som är densamma.

Geoff Ryman - 253
Med undertiteln "a novel for the Internet about London Underground
in seven cars and a crash". En så kallad hypertext. Om ni minns de. Den enda av den sorten där jag haft roligt när jag läst den. (Länken går till romanen - de andra två länkarna här går till tidigare inlägg av mej om böckerna)

Seth - It's a good life if you don't weaken
Seriealbum. Seth söker en bortglömd skämttecknare. Vemodig och vacker bok.

Elizabeth Smart - Vid Grand Central Station där satt jag och grät
En av de vackraste kärleksromanerna.

Elisabeth Vonarburg - Chroniques du pays des mères
Fransk-kanadensisk feministisk science-fiction när den är som bäst.
(Heter The Maerlande Chronicles i den engelska översättningen)

Citerat från veckans läsning

"Bunny junior har på sig shorts och strandsandaler. Han har en urblekt t-tröja med en orange superhjälte med orange tegelstenshud som heter The Thing. Tröjan är några nummer för liten och full med hål men pojken bär den av nostalgiska skäl som bara han kan förstå."
Nick Cave, ur Bunny Monroes död.

"- Our customers except burgers with fries. Bizarre, unsettling questions? No.
- I just wondered if anyone else felt the graviton impact increasing.
- Gravitons? Even the @$?$%# word is disgusting!"
Grant Morrison, ur Final Crisis

"Men jag vill att mina berättelser ska vara verklighetstrogna, och det innebär att det måste finnas vargar i dem(...)Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta(...)Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar(...)Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."
Margaret Atwood, ur Den blinda mördaren

"- Agent '!' that's me, '!' by name, '!' by nature.
- Yeah how d'you pronounce that?
- '!' easy."
Grant Morrison, ur Doom Patrol "Death in Venice" (Äventyret med New new new brotherhood of Dada)

"Blood sometimes affects him unproffessionally".
James Tiptree Jr, ur Up the Walls of the World

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Drake. Trots att bägge romanerna utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettsk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

Åtta länkar en lördag

Lost art of the filmposter
Mer än 40 konstnärer har gjort nya affischer till gamla filmer (Blow up-affischen är gjord av Tomer Hanuka).

Ursula K. LeGuin recenserar Margaret Atwoods nya
När pocketX3 länkade till artikeln så var det med rubriken "The Guardian recenserar Atwoods 'Year of the flood'!". Utropstecknet känns där lite överflödigt då recensera Atwood är väl vad Guardian gör. Att LeGuin recenserar Atwood är lite mer exclamationpointworthy.
LeGuin inleder med en diskussion om detta att Atwood vägrar kalla sin science fiction för science fiction. Något hon också diskuterade i talet "Genre: A Word Only a Frenchman could love", publicerat i The James Tiptree Award Anthology 1 sex, the future, & chocolate chip cookies: "Her marketing department evidently lives in terror that she'll lose the Nobel Prize if her science fiction is recognized as such".
Tidigare i talet hånar hon de som kallat Harry Potter-böckerna för originella.

Inglourious Wizards
“But I got a warnin’ to all would-be aurors. You join Gryffindor and you take on a debit, a debit that you owe me personally. Each and every student in my house owes me one hundred Death Eater scalps. And I want my scalps. And all y’all will get me one hundred Death Eater scalps, taken from the heads of one hundred dead Death Eaters.”

Neil Gaimans bokhyllor

Utdrag ur den kommande SuperGud
Serie av Warren Ellis (text) och Garrie Gastonny (bild)
Den ser rätt intressant ut. Men säjs utgöra en tematisk fortsättning på No Hero och Black Summer. Två serier av Warren Ellis som också såg lovande ut men som visade sej vara rätt svaga. SUPERGOD är i vilket fall som helst en lysande titel.

Conversations with ADD
Alan David Doanes intervjuer med serietecknare och liknande. Går att ladda ner gratis på hans sida. Charles Burns, Chester Brown, Roberta Gregory, James Kochalka, Mark Millar, Seth, Howard Chaykin, Barry Windsor-Smith och många fler. De av intervjuerna som jag läst är väldigt intressanta.

SyFy

Sci Fi Channel ska byta namn till SyFy. För att ta bort stigmat från termen. Att göra bra program är Plan B. SyFy lär uttalas på samma sätt som Sci Fi.

Som förkortning för Science Fiction har Sci Fi något annorlunda konnotationer än SF. Mer populärt inriktad. Kanalens hemsida har bland sina medarbetare också en författare och kritiker som John Clute. Som tilhör den andra sidan av genren.

När termen Sci Fi började bli populär var det i reaktion mot de mer litterära och experimentella utövarna av genren. Som gärna påpekade att S-et i SF inte behövde stå för Science. I förordet till 69 års antologi The New SF. An original anthology of modern speculative fiction (en systerantologi till New Worlds) skriver dess redaktör Langdon Jones "The initials themselves have been put to various uses - science fiction - speculative fiction"..."and one critic, incensed by J. G. Ballards excellent 'concentrated novels' claimed they stood for So-called Fiction". Ballard finns representerad i antologin med en intervju om den (då) nya science fictionen. Bara en del av antologin skulle idag kännas igen som SF. Inget som Sci Fi.

Själva poängen med förkortningen Sci Fi är att den inte kan stå för vare sej So-called Fiction eller Speculative Fiction. Den senare termen den experimentelle SF-författarens första val på den här tiden. Samuel Delany har menat att termen Speculative Fiction (som betyder spekulerande snarare än spekulativ på svenska) beskriver en viss historisk epok av SF. Vilket inte hindrade Margaret Atwood att kalla en av sina romaner för speculative fiction i motsättning till science fiction. Skillnaden skulle enligt henne bestå i att speculative fiction till skillnad från det andra sf handlade om vad som verkligen skulle kunna hända. Något författarna som kallade sina verk för speculative fiction i regel inte var särskilt intresserade av.

Nu kallade Atwood sin roman 'Oryx and Crake speculative fiction för att hennes förläggare inte ville att hon skulle kalla den för science fiction. Så det var snarare som ett slags kod.

Men oviljan från förlagen för genren som inte vågar säga sitt namn (här hemma har Lars Jakobsson blivit på samma sätt rådd att inte kalla I den röda damens slott för SF) är ett uttryck för det som får Sci Fi Channel nu att byta namn. Det är visserligen ett polskt ord för syffe men allt måste vara bättre än sci fi.