På tvärs av Jan Myrdal

På tvärs: Skriftställning 21 är som namnet antyder den tjugoförsta av Jan Myrdals skriftställningsvolymer. Skriftställning-serien är en slags enmanstidskrift som kommit ut sen 1968. Myrdal samlar där i bokform artiklar han skrivit i olika tidningar och tidskrifter. Serien är en viktig del av Myrdals författarskap.
Volymerna har kommit på lite olika förlag. På tvärs ges ut på Celanders förlag (som häromåret gav ut en nyutgåva av Myrdals Strindbergsantologi Ordet i min makt).

De tidiga volymerna i serien blandade olika slags texter. Medan senare delarna ofta har delats upp efter ämnen. På tvärs har emellertid blandat olika slags texter huller om buller. Vilket jag gillar.

Denna volym  innehåller texter skrivna 2008 till 2013 och några äldre.
I boken finns texter om politik, litteratur och mer personliga texter. Det är artiklar, tal och för första gången i en Myrdal-bok blogginlägg. Men även en del opublicerade texter som en om jagskrivandet som Myrdal skrev då han skulle börja arbetet med romanen Maj. En kärlek.

Boken heter På tvärs och här finns många ställningstaganden som går emot strömmen. Den läsare som ogillar Myrdal kommer inte att bli besviken. Och det finns väl ett och annat av Myrdals ställningstagande där man kan tycka att det kanske finns en anledning att det inte är så många som tycker så. Meningar som "Kanske räddas världen därför denna gång av Demokratiska Republiken Koreas atombomb" får en att fundera på om Myrdal inte ibland alltför mycket lever upp till bilden av motvallsgubbe.
Men mycket annat är intressant och tankeväckande.

Myrdals mer udda åsikter riskerar stå i vägen för hans övriga texter. När han blir intervjuad av BBC i Delhi och vill prata om de indiska naxaliterna så vill de bara höra om varför han ogillar homosexuella. Nu är texterna om homosexualitet bland de sämsta i boken. Förutom att vara reaktionära är resonemangen också till skillnad från övriga texter svåra att följa.

Problemet med flera av de rent politiska texterna i volymen är annars att de ofta är lite tråkiga. Även om det finns undantag som en lysande artikel om den amerikanska sjukvården. Det är inte utan att man håller med Myrdals fru som inför ett av hans tal till myrdalpristagarna råder honom att vara rolig. Och jag kan inte låta bli att jämföra med de mycket underhållande artiklarna i de tidiga Skriftställning-volymerna.

Kultur- och litteraturartiklarna är betydligt mer läsvänliga. Med artiklar om Strindberg (så klart), deckare, östtysk nudism och mycket annat. En artikel om de olika utgåvorna av Karl Marx och Friedrich Engels samlade verk är mycket fascinerande. Hela tiden lyser läsglädjen bakom texterna. Som i en recension av en nyutgåva av En världsomsegling under havet av Jules Verne : "Jag skulle dock vilja vara tio år igen och låta texten hugga tag i mig för första gången./Han berättar så förbannat bra."

Myrdal har skrivit om kapten Nemo i Jules Vernes bok tidigare. Och många av texterna anknyter till tidigare verk av Myrdal. Detta gäller mycket av Myrdals verk och är oftast en kvalité som i boken Röd stjärna över Indien (som skrevs under den tidsperiod som På tvärs omfattar). Men kan nån gång bli en svaghet. Som i ett samtal med Carl Johan De Geer häromåret där det måste ha varit svårt att hänga med om man inte varit inläst på Myrdal (en artikel om detta samtal finns med i boken.)

I den här volymen tycker jag det mest är en styrka. Den ingår i ett samtal såväl med Marx som George Bernard Shaw som med tidigare böcker av Myrdal. Men det gör att vissa av texterna nog kan bli svårare att ta till sej om detta skulle vara ens första Myrdal-bok.

Förutom texterna om politik och litteratur finns det flera av ett mer personligt slag. Boken inleds med ett tal vid Gun Kessles begravning. Detta och ytterligare en text om Kessle tillhör det bästa i boken. (På Myrdals facebook har framgått att han håller på med en jagroman om Kessle.)
Här finns också en stark text om passionen i Myrdals nuvarande äktenskap. Som ju fick ett visst utrymme i tidningarna för ett tag sen.

De första två skriftställning-volymerna (Skriftställning och Skriftställning 2) hade även med noveller. Något som sen tyvärr försvann. Men i denna volym finns också ett par mer litterära texter med. Drömsekvenser och funderingar kring döden och en personlig reserapport från Paris ("Har just fått första sammanställningen av På tvärs, höstboken. Skall gå igenom. Men det är som om just krafterna tar slut vid varje ansträngning en minsta millimeter förbi och allt är paff piff./Kommer nog aldrig mer ens till Paris."). Dessa är uppgivna, sorgsna och mycket bra.

Det finns mer än hundra texter i På tvärs. Mycket kan man invända emot och mycket kan man diskutera. Vilket ju är som det ska. Det är texter att gå i samtal med.  Denna den tjugoförsta Skriftställning kommer kanske mest att nå den som redan är ett Myrdal-fan, men det finns gott om texter som påminner en om varför man är ett Myrdal-fan. 
(Först publicerad 14 oktober 2013. Då la jag upp länken på Facebook Och taggade Jan Myrdal som kommenterade: "Kul!" (Sen läste han det och hade invändningar mot att jag kallade hans texter om homosexuella för reaktionära.))

På tvärs av Jan Myrdal

På tvärs: Skriftställning 21 är som namnet antyder den tjugoförsta av Jan Myrdals skriftställningsvolymer. Skriftställning-serien är en slags enmanstidskrift som kommit ut sen 1968. Myrdal samlar där i bokform artiklar han skrivit i olika tidningar och tidskrifter. Serien är en viktig del av Myrdals författarskap.
Volymerna har kommit på lite olika förlag. På tvärs ges ut på Celanders förlag (som häromåret gav ut en nyutgåva av Myrdals Strindbergsantologi Ordet i min makt).

De tidiga volymerna i serien blandade olika slags texter. Medan senare delarna ofta har delats upp efter ämnen. På tvärs har emellertid blandat olika slags texter huller om buller. Vilket jag gillar.

Denna volym  innehåller texter skrivna 2008 till 2013 och några äldre.
I boken finns texter om politik, litteratur och mer personliga texter. Det är artiklar, tal och för första gången i en Myrdal-bok blogginlägg. Men även en del opublicerade texter som en om jagskrivandet som Myrdal skrev då han skulle börja arbetet med romanen Maj. En kärlek.

Boken heter På tvärs och här finns många ställningstaganden som går emot strömmen. Den läsare som ogillar Myrdal kommer inte att bli besviken. Och det finns väl ett och annat av Myrdals ställningstagande där man kan tycka att det kanske finns en anledning att det inte är så många som tycker så. Meningar som "Kanske räddas världen därför denna gång av Demokratiska Republiken Koreas atombomb" får en att fundera på om Myrdal inte ibland alltför mycket lever upp till bilden av motvallsgubbe.
Men mycket annat är intressant och tankeväckande.

Myrdals mer udda åsikter riskerar stå i vägen för hans övriga texter. När han blir intervjuad av BBC i Delhi och vill prata om de indiska naxaliterna så vill de bara höra om varför han ogillar homosexuella. Nu är texterna om homosexualitet bland de sämsta i boken. Förutom att vara reaktionära är resonemangen också till skillnad från övriga texter svåra att följa.

Problemet med flera av de rent politiska texterna i volymen är annars att de ofta är lite tråkiga. Även om det finns undantag som en lysande artikel om den amerikanska sjukvården. Det är inte utan att man håller med Myrdals fru som inför ett av hans tal till myrdalpristagarna råder honom att vara rolig. Och jag kan inte låta bli att jämföra med de mycket underhållande artiklarna i de tidiga Skriftställning-volymerna.

Kultur- och litteraturartiklarna är betydligt mer läsvänliga. Med artiklar om Strindberg (så klart), deckare, östtysk nudism och mycket annat. En artikel om de olika utgåvorna av Karl Marx och Friedrich Engels samlade verk är mycket fascinerande. Hela tiden lyser läsglädjen bakom texterna. Som i en recension av en nyutgåva av En världsomsegling under havet av Jules Verne : "Jag skulle dock vilja vara tio år igen och låta texten hugga tag i mig för första gången./Han berättar så förbannat bra."

Myrdal har skrivit om kapten Nemo i Jules Vernes bok tidigare. Och många av texterna anknyter till tidigare verk av Myrdal. Detta gäller mycket av Myrdals verk och är oftast en kvalité som i boken Röd stjärna över Indien (som skrevs under den tidsperiod som På tvärs omfattar). Men kan nån gång bli en svaghet. Som i ett samtal med Carl Johan De Geer häromåret där det måste ha varit svårt att hänga med om man inte varit inläst på Myrdal (en artikel om detta samtal finns med i boken.)  

I den här volymen tycker jag det mest är en styrka. Den ingår i ett samtal såväl med Marx som George Bernard Shaw som med tidigare böcker av Myrdal. Men det gör att vissa av texterna nog kan bli svårare att ta till sej om detta skulle vara ens första Myrdal-bok.

Förutom texterna om politik och litteratur finns det flera av ett mer personligt slag. Boken inleds med ett tal vid Gun Kessles begravning. Detta och ytterligare en text om Kessle tillhör det bästa i boken. (På Myrdals facebook har framgått att han håller på med en jagroman om Kessle.)
Här finns också en stark text om passionen i Myrdals nuvarande äktenskap. Som ju fick ett visst utrymme i tidningarna för ett tag sen.

De första två skriftställning-volymerna (Skriftställning och Skriftställning 2) hade även med noveller. Något som sen tyvärr försvann. Men i denna volym finns också ett par mer litterära texter med. Drömsekvenser och funderingar kring döden och en personlig reserapport från Paris ("Har just fått första sammanställningen av På tvärs, höstboken. Skall gå igenom. Men det är som om just krafterna tar slut vid varje ansträngning en minsta millimeter förbi och allt är paff piff./Kommer nog aldrig mer ens till Paris."). Dessa är uppgivna, sorgsna och mycket bra.

Det finns mer än hundra texter i På tvärs. Mycket kan man invända emot och mycket kan man diskutera. Vilket ju är som det ska. Det är texter att gå i samtal med.  Denna den tjugoförsta Skriftställning kommer kanske mest att nå den som redan är ett Myrdal-fan, men det finns gott om texter som påminner en om varför man är ett Myrdal-fan.  

Avfallsvärlden

Den stympade svenska utgåvan av Earthblood av Keith Laumer och Rosel George Brown gavs ut av Lindqvist Pocket i deras Science Fiction-serie.
Det har funnits flera såna här billighetsserier med SF i Sverige. Lindqvist verkar ha varit den värsta. De gav ut en del bra författare (Michael Moorcock, Clifford Simak) men det säjs att de är okänsligt förkortade och dåligt översatta.

Serien började ges ut i slutet av 60-talet och fanns ett par år. Jag har bara en av böckerna - Avfallsvärlden av Charles Platt. Om den är förkortad eller inte vet jag inte. Men det är en rätt kul bok. Den utspelar sej på en asteroid som är en slags rymdens sophög. Befolkningen där är uppdelad bland de som till alla pris vill hållasej rena och rebeller som omfamnar smutsen och soporna.
Handlingen följer en rätt vanlig formel inom äventyrsdelen av sf: hjälten blir förälskad i en av de (bokstavligen) smutsiga infödda och vinns över till deras sak.
En passage med ett sopmonster, det på omslaget, är nästan rakt av snott från Jules Vernes Till jordens medelpunkt.

Det här är en del av bokens charm och gör att kioskpocketaspekten av den svenska utgåvan på nåt sätt är passande.

Jules Verne-Magasinet: en antologi av Jan Myrdal

I dag är det Jules Vernes födelsedag. Vilket jag hade tänkt uppmärksamma med att skriva om en antologi med noveller ur det novellmagasin från 40-talet som bar hans namn. Jules Verne-Magasinet var en rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna i är ofta rätt klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr rätt dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som i skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

Möte med Rama av Arthur C. Clarke

Perera började klottra med rasande fart. Efter en häpnadsväckande kort tid - det kunde inte ha gått mer än tjugo sekunder - såg han triumferande upp.
"När vi känner till stupens höjd, kan vi också beräkna Ramas maximala acceleration. Om den översteg två hundradels jordgravitation skulle ön forsa ut över den södra kontinenten."

När jag var liten läste jag inte särskilt mycket science fiction. Men en sf-roman jag läste flera gånger var Möte med Rama (1973) av Arthur C. Clarke. I den närmar sej ett jättelikt föremål jorden.
Det visar sej vara en ihålig cylinder. Ett långsamt rymdfartyg. När en grupp astronauter landar på skeppet så är det tomt. Men det börjar uppstå flora och fauna i det cylinderformade jätteskeppet.

I resten av romanen utforskar våra hjältar den utomjordiska miljön med en massa hinder att överkomma på vägen. Boken har en perfekt cliffhanger-liknande avslutning. Som tyvärr inspirerade till tre uppföljare (jag köpte den andra boken i serien Rama II på myrorna för två kronor - det var den inte värd).

Till skillnad från till exempel Stanislaw Lems Solaris så lyckas aldrig Clarke omvandla sin idé till stor litteratur. Människorna i romanen är ingenjörer först personer sen. Men boken klarar sej bra utan att vara litteratur. Rymdskeppets främmande landskap och förhållanden och gåtan om dess syfte håller intresset i sej.

När Warren Ellis låter Jules Verne-hommagen i det föregående numret av Planetary följas av två nummer (seriens enda dubbelavsnitt) influerade av Möte med Rama så är det ett passande sätt att lämna Leaving the 20th century och påbörja Spacetime Archaeology, det fjärde och sista albumet (som nyligen kom i häftad utgåva).
Clarke är den av de ledande sf-författarna som främst anknyter till Verne, med trygg fakticitet och allt.

Jules Verne-serien

Jules Verne-serien är egentligen två serier böcker. Sam J. Lundwall var redaktör för en serie av Vernes mindre kända romaner på förlaget Askild & Kärnekull i början av 70-talet. Sex romaner kom ut. Fler var planerade. På Lundwalls eget förlag Delta kom ytterligare en handfull romaner ut i en bokserie med samma namn. I den ingick inte den roman som var planerad som den sjunde i Askild & Kärnekulls utgivning.

Det är trevliga utgåvor med originalillustrationer. Böckerna i de två serierna är väl mestadels mindre kända av god anledning. Men de påminner om att Verne inte bara skrev de gamla de gamla vanliga misstänkta - ett åttiotal romaner skrev Verne allt som allt. Ett par av böckerna kom för första gången ut på svenska. De övriga hade sina enda tidigare svenska översättningar på 1800-talet.

Lundwalls efterord, som är samma i alla böckerna, understryker hur den äldre Verne hade en mörkare syn på världen. Och två av böckerna Luftens herre och Världens herre får stå som exempel. Då hjälten i den förra boken kommer tillbaka maktgalen i den senare.

Nu kan denna syn diskuteras. Verne hade flera gånger i sin tidiga karriär tvingats ändra slut så att de blwev lyckliga. Så den ökade svartsynen har kanske mer med mindre ivriga redaktörsfingrar att göra. ven om det finns en ingenjörsromantik i till exempel Den hemlighetsfulla ön - som var en av de romaner där Verne tvingades ändra slutet.

Redaktörer fortsatte att lägga sej i Vernes texter även efter hans död. Många översättningar av Verne utelämnar stora delar av texten, framförallt av Vernes många faktauppgifter, "denna trygga fakticitet" som Jan Myrdal skriver i ett förord till en utgåva av Jorden runt på åttio dagar. (Verne dyker upp flera gånger i Myrdals författarskap. Jan i Barndom läser Till jordens medelpunkt. Medan de två Kapten Nemo-böckerna, En världsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla ön, är utgångspunkten för ett kapitel i Indien väntar. Ett norskt urval av Myrdals texter sammanställt av Sigurd Allern og Per Petterson heter Kaptein Nemos virkelige navn: artikler i utvalg 1949–86. Texten den fått sitt namn efter finns i Skriftställning 4. Verne förekommer hos fler svenska författare. Till jordens medelpunkt återkommer Lars Gustafsson flera gånger till, både i sin poesi och prosa. Och P. O. Enquist och Kapten Nemos bibliotek och säkert många fler.)

Och i 5 av de 6 Askilde & Kärnekullsböckerna står att de är översatta och bearbetade.

Jag köpte böckerna antikvariskt, och i den första Det yttersta vapnet (den som gör att man i artiklar om Verne ofta hävdar att han förutspådde atombomben - det gjorde han inte) låg två urklipp ur Dagligt Allehanda från november 1977. Dessa refererar en artikel i Hufvudstadsbladet av en finsk Verne-översättare som kritiserar de två Jules Verne-serierna. Dels för faktaslarv och felöversättningar. Men också för bearbetningarna.
Som här också ska ta sej politiska uttryck. En lat betjänt i en av böckerna är i originalet svart. Det är han inte i översättningen (han är emellertid fortfarande svart i illustrationerna).

Och en roman i två delar (Den ångdrivna elefanten och Uppror i Indien) som utspelar sej under upproret i Indien 1857 säjs förvandla upproret till ett befrielsekrig "i strid med originalet".

Huruvida detta är riktigt är svårt för mej att avgöra. Verne hade en viss sympati för de indiska upprorsmakarna. En biperson i Den ångdrivna elefanten är Nana Sahib. En av de historiska personer som utgjorde inspirationen för Kapten Nemo. Men Vernes sympati för upprorsmännen grundade sej till en del på ett ogillande av Storbrittanien. Och innehöll en del tvetydigheter. Den ångdrivna elefanten påminner mer om Jorden runt på åttio dagar än om de två Kapten Nemo-böckerna. Där kritiseras engelsmännen istället för att de inte ingriper mer i det indiska styret.

I flera förkortningar av de två Kapten Nemo-böckerna har partierna om det indiska upproret försvunnit. Såtillvida så skulle detta att texten här radikaliserias istället för att avradikaliseras kunna ses som rättvist. Men romanen är en rätt platt historia i sej. Det enda med den som egentligen är intressant är att 1857 års uppror och Nana Sahib här förekommer och hur skildringen liknar eller skiljer sej från den i Den hemlighetsfulla ön. Så också en liten förskjutning av texten (och det verkar inte vara något särskilt stort ingrepp) i det här avseendet gör en hel del.

Det andra klippet refererar Lundwalls svar på kritiken. I den korta notisen är det tydligt att Dagligt Allehanda redan innan de läste svaret tagit ställning mot Lundwall. Men de redogör i alla fall för att Lundwall menar att översättningar och bearbetningar av klassiska verk i allmänhet borde tas upp till diskussdion.

Vernes romaner brukar stå bland ungdomslitteraturen. Att man där suddar bort lite rasism som den late svarte betjänten går kanske att försvara. Men man riskerar sudda ut också de nyanser hos Verne som gör honom till en spännande mångtydig författare.

Från jorden till månen

Efter att människan väl åkt till månen så minskade intresset för månresor i fiktionen.
Innan dess fanns det dels många fantastiska skildringar av månen som Cyrano de Bergeracs Resa till månen där Cyrano försökte färdas med flaskor fyllda med dagg i bältet. Solens värme fick flaskorna och dess bärare att lyfta. Tyvärr funkade det för bra och han åkte förbi månen och fick skära väck flaskorna för att senare färdas till månen på ett mindre poetiskt sätt i en maskin.

I Jules Vernes Från jorden till månen från 1865 (med uppföljaren Månen runt fem år senare är också själva månresan mer prosaiskt skildrad, boken är späckad av fakta och siffror på det där väldigt julesvernska sättet. Som Anton Tjechov drev med i "De flygande öarna".

Det finns förutom den faktabemängderi som ändå är själva grejen med Verne en förundran över vetenskapen och det rent ingenjörsmässigt heroiska i projektet i romanen.
Där man tänker skjuta ett par passagerare till månen i en kanon. Hur de skulle överleva detta förklaras aldrig riktigt trots alla siffror. "Maybe they found a way around it" heter det i det artonde numret av Planetary: "The Gun Club" som avslutar det tredje albumet Leaving the 20th century.

I detta nummer så kommer månkanonkulan tillbaka mer än hundra år senare. En slagsmålsscen i kapitlet tillåter Warren Ellis och John Cassaday att låta i stort sett ingenting egentligen hända i numret mer än att kulan kommer tillbaka och öppnas (om det fungerar kan diskuteras, jag verkar vara den enda personen som gillar det här numret).

Liksom hos Verne finns här en ton av beundran över vetenskapen och de som en gång tog risker för den.

Det kunde i verklighetens ingenjörsprojekt finnas en antydan till fanatism. I Barbicane & Co en fortsättning på Vernes två månreseromaner skriven tjugo år senare så möter vi återigen männen som drog i gång månreseprojektet. Redan Från jorden till månen är något av en humoristisk roman. Barbicane & Co är närmare det burleska. Kanonklubben köper upp Nordpolen och tänker flytta på jordaxeln. Obekymrade om att detta kommer att leda till jordens undergång. Det är en mycket rolig roman. Och själv har jag oftare återkommit till den än till Från jorden till månen. I och för sej främst helt enkel för att jag har ett ex av Barbicane & Co men inte Från jorden till månen. Men den mörkare humorn i uppföljaren tilltalar mej också mer.

Barbican & Co (som också finns översatt med titeln Upp-och-nervända världen var utgiven i Deltas Jules Verne-serie, en fortsättning på Askild & Kärnekulls Jules Verne-serie. Bägge var redigerade av Sam J. Lundwall. Det är en vacker volym med bevarade originalillustrationer.
Från jorden till månen har kommit i fler svenska utgåvor. Men många är tyvärr starkt förkortade.

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen

En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

Indien väntar

Det ska komma en uppföljare till Indien väntar av Jan Myrdal. Det är anledningen till att jag har bläddrat i och läst om stora delar av denna bok från 1980. Inte för att jag egentligen behöver en anledning. Jag har ofta läst i den genom åren.

Jag känner mej lite kluven till den kommande Red star over India där Myrdal 30 år senare åter skriver om landet. Som det alltid känns lite dubbelt när en av ens favoritböcker ska få en fortsättning. Det är i och för sej lite annorlunda med reseskildringar än med romaner. Och Myrdal har tidigare skrivit bra böcker där han återvänder till tidigare platser han skildrat som Kinesisk by 20 år senare.

Reseskildring är egentligen ett lite snävt begrepp för att beskriva boken. Den innehåller essäliknande kapitel om Indiens historia och långa samtal och berättelser. Avsnitt om Kapten Nemo hos Jules Verne och om indiska kapitäl och om bevattningsteknik. Ämnen och tider blandas. I andra kapitlet åker Myrdal och Gun Kessle in i Indien 1958. Fjärde kapitlet är ett utdrag ur en arbetsjournal från när Myrdal var i landet 1961.

Redan vid det besöket så försökte Myrdal skriva en bok om Indien. Av detta föddes delar av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.

Sen återkommer Myrdal flera gånger till Indien och bor där under långa perioder. Indien väntar är en bok som i olika former Myrdal hade försökt skriva under arton år.

Hoppen mellan ämnen och tider i boken är en del av vad som gör Indien väntar till en så stor läsupplevelse. Jag har sett denna blandning beskrivas som en brist hos boken. Men det var av en person som ogillade dess politiska tendens.

Och det är ett politiskt verk. Rent allmänt har jag ingen större respekt för de som väljer bort att läsa författare för att de inte håller med om deras åsikter, vare sej det gäller Myrdal eller Mario Vargas Llosa. Men att det politiska innehållit kan utgöra ett hinder för att närma sej just Myrdals rapportböcker och reseskildringar kan jag på sätt och vis förstå.

Året innan Indien väntar, Myrdals bästa resebok (och därmed en av de bästa överhuvudtaget) kom en av hans sämsta Kampuchea hösten 1979 ut. En tunn trist volym där ledare för Röda Khmererna ger sin syn på sin politik ("Vi beskrev tortyren och vi satte våra namn under uppror mot tortyr, men vi förhindrade den inte. (Och vi blev själva torterare när de högre intressena fordrade tortyr och vi blev tortyrernas ideologer.)" som 1964 års Myrdal skriver om de intellektuella.) I Indien väntar finns ett kort samtal om Pol Pot och om kulturrevolutionen.

I ett kapitel om den indiske politikern Bose skriver Myrdal om det tvetydiga hos denne och den indiska radikala nationalismen. Också den vänster Myrdal är en del av och den rapportbokstradition han var med om att skapa har en dubbel sida. Men Indien väntar och dess uppgörelse med den imperialistiska traditionen hör till den bra sidan av den traditionen.

Vilket inte innebär att man inte kan diskutera delar här och där. Som om de indiska naxaliter (alltså maoister) som Myrdal samtalar med här hade en fullt så viktig roll som man här får intryck av. Men berättelserna som kommer från och om dessa naxaliter är i sej mycket läsvärda.

Liksom texten i stort är en stark omtumlande upplevelse. Myrdals prosa är lysande. Boken kräver en hel del av sin läsare. Men det är ett roligt arbete som ger en rik belöning.

Indien väntar tillhör kanske inte Myrdals mest kända böcker. Hur mottagandet av den var vet jag heller inte. På pocketutgåvan finns lika höga beröm som på de tidigare Myrdalarna (och de senare Barndom-böckerna). Men de som står för blurbarna är inte fullt lika namnkunniga.
Ett av citaten på baksidan är ur en recension av den indiska utgåvan av boken. Det verkar ha kommit flera sådana (att boken också getts ut i USA med samma engelska titel gör det lite knepigt att kolla upp) och en ny ska vara på gång. Det är inte helt unikt att svenska reseböcker ges ut i de länder som de handlar om - Stig Dagerman Tysk höst har hyllats i Tyskland - men det är ändå värt att notera och är ett tecken på att Indien väntar är något större än den gängse reseskildringen.

Jag har Norstedts Faktapocketversion av boken från 1985. Det är en läsvänlig utgåva med två nya kapitel. Det ena om poeten Sri Sri. Men tyvärr saknar den originalets fotografier av Kessle. 1980 års utgåva är nog också enklare att hitta antikvariskt.

De fem bästa böckerna med ordet JORD i titeln

Idag är det då Earth Day. Därför denna mycket meningsfulla lista (en av böckerna har "Earth" och inte "jord" i titeln. Det är för att den är på utrikiska):

Erik Blomberg - Jorderingen
Erik Blomberg skrev inte bara egna dikter (och kritik och sånt) utan översatte en stor mängd lyrik. Jorderingen är ett av Blomberg själv sammanställt urval av dessa tolkningar. Med dikter av Arthur Rimbaud, Emily Dickinson och James Joyce och många många fler. Dikterna är, som titeln antyder, från olika delar av jorden. Indelad i fem avdelningar med dikter från Tyskland, Storbrittanien, Frankrike, USA och Kina.

Frantz Fanon - Jordens fördömda
"Earth Day" är, som vissa delar av internet vänligt nog upplyser en om, en del av den Stora VänsterKonspirationen (att den ligger på Lenins födelsedag brukar framläggas som belägg för detta). Därför verkar det passande med denna klassiker. Men det är inte enbart för att få en välbehövlig anti-kolonial hjärntvätt som du ska läsa Fanon. Det är en mycket stark text och en stor läsupplevelse.

Ola Larsmo - Himmel och jord må brinna
Denna roman om Västervik år 1917 är en av 90-talets bästa svenska romaner.

R. A. Lafferty - Reefs of Earth
Om sex barn (sju, om du räknar med Dålige John) som är en slags bortbytingar från en annan planet. De kan förstöra ens liv med ett rim. Ett döds-rim. Såsom "Oh Stinker limbs that reek and rot,/A Stinker head that decomposes!/We'll splatter all the blood you've got,/You seven-letter sos-and-soses!"
Detta är ett av de medel som våra unga hjältar planerar att använda för att reducera jordens befolkning till en lite mer angenäm mängd - så där en 6 stycken (7 om du räknar Dålige John).
Lafferty skriver en mörk humoristisk prosa som får sin effekt genom en krock mellan olika stilar.
(Det finns en Lafferty/Larsmo-connection)

Jules Verne - Jorden runt på 80 dagar
"Enligt rederiets turlistor skulle färden mellan Suez och Aden ta etthundratrettioåtta timmar i anspråk." (övers. Eugen Vretholm, från en utgåva som tyvärr tar bort lite av Vernes värsta faktabemängderi. Som är en väsentlig del av den julesvernska upplevelsen).

Månfärder

"They'll never ever reach the moon/at least not the one we're after" sjöng Leonard Cohen i "Sing another song boys". Men till en måne kom de. Denna måndag är det fyrtio år sedan månens yta för första gången misspryddes av stjärnbaneret.

I litteraturen har man färdats till månen tidigare. Lukianos En sannfärdig historia och astronomen Keplers Somnium (som väl egentligen är en essä uppiffad av en ramhandling där en man åker till månen i sömnen.

Cyrano de Bergerac hade i sitt första månresebesök flaskor fyllda med dagg i bältet. Solens värme fick flaskorna och Cyrano att lyfta. Tyvärr funkade det för bra och han åkte förbi månen och fick skära väck flaskorna för att senare färdas till månen på ett mindre poetiskt sätt i en maskin.

Andra månresenärer är Münchhausen och Hans Pfaall.

Beskrivningen av maskinerna som tar hjälten i berättelsen till månen blir mer detaljerade ju närmare vår tid man kommer. Jules Verne har långa utläggningar om den tekniska aspekten av månfärden i Från jorden till månen. Dock inget som förklarar hur de som blir utskjutna ur romanens kanon överlever. Bokens uppföljare Barbicane & co. är roligare.

I ytterligare senare fiktion, åren innan månlandningen, så är frågan ofta inte bara hur utan också för vems pengar man ska åka till månen. I Robert A. Heinleins Mannen som sålde månen är projektet privatfinansierat och boken följer hur hjälten skaffar sej pengar till resan. Medan i William Tenns novell "Project hush" militären i hemlighet skickar en raket till månen. Väl där ser de en annan raket. De fruktar att det är ryssen. Det visar sej vara den amerikanska flottan som också i all hemlighet skickat ett par man till månen.

Efter att människan väl åkt till månen så minskade intresset för månresor rejält i fiktionen. Kanske inte så konstigt då det ju inte är något där. Bara en massa månsten. Bättre en månsten i handen än flera tusen ton på månen. Samuel Delanys Dahlgren innehåller emellertid en rätt intressant skildring av en astronauts uppfattning om att gå på månen.

I ukronier eller kontrafaktiska historier, alltså såna där där tyskarna vann andra världskriget och liknande är månresan en av de detaljer som brukar tas upp för att skilja tidslinjen från vår egen. Warren Ellis, som i sina serier visar ett intresse för rymdprogrammets historia och i ett nummer av Planetary utgår från Jules Vernes Från jorden till månen har skrivit ett av de mer intressanta skildringarna av ett rymdprogram som tog en annan riktning.

I albumet Ministry of Space, tecknat av Chris Weston, så är det det brittiska imperiet som efter andra världskriget tar ledningen i rymdkapplöpningen. När de första männen landar på månen 1953 så planteras Union Jack på månens yta med orden:"I claim this territory for her majesty Queen Elizabeth II, and for the british empire. This is not the end of our mission. It's the beginning."
Världen i Ellis album är annorlunda vår på gott och ont och det onda visar sej i ett mycket obehagligt slut. Men där finns också en påminnelse om att när man förr drömde om att åka till månen var det för att komma vidare. Färdas längre ut i universum.